Jag har tidigare talat varmt om En bok för alla, jag gillar deras koncept. Förutom att ge ut bra böcker billigt så brukar de också sätta ihop riktigt intressanta antologier. Jag har nu läst När allt förändrades. 17 science fiction-noveller i urval av John-Henri Holmberg (utgiven 2010), och valt några av novellerna till novellutmaningen. I förordet skriver Holmberg att antologin är ”en samling noveller som är tänkt att fungera som språngbräda för eftertanke, diskussion, kanske omprövning av värderingar och åsikter”, och det tycker jag verkligen att den gör, jag kan rekommendera den för alla som, liksom jag, tycker att riktigt bra spekulativ fiktion kan få oss att tänka på hur världen / världarna kunde se ut.
15. Läs en novell som är skriven på 1950-talet – Examensdagen av Henry Slesar är en antologiklassiker, jag har läst den i flera olika sammanhang tidigare, men den är värd uppmärksamhet. Det är en kort historia om ett statligt intelligensprov som staten utsätter alla tolvåringar för, inte olikt vilket nationellt test som helst. Det är bara vad de gör när de får resultaten som inte är riktigt samma som idag, men kanske något som kan tänkas ske i en kontrollerande stat. Det är en ganska typiskt amerikansk 1950-talshistoria, den kom ut 1958, inte långt efter den värsta McCarthyismen och andas skräck för statlig styrning och likriktning.
34. Läs en novell som handlar om att resa – Dr Ains sista resa av James Timtree, jr, pseudonym för Alice Bradley Sheldon. Dr Ain är en världsberömd biologforskare, som bland annat forskar i biologisk krigföring. Berättelsen beskriver – närmast rekonsturerar – den resa han företar sig på omvägar till en stor konferens. På varje plats stannar han och matar fåglarna. Mellan raderna förstår läsaren så småningom att hans stora kärlek insjuknat i obotlig, ytterligt smittsam leukemivirus som han skapat och att han som en sista grandios gest smittar hela världen… Novellen lyfter fram den mänskliga faktorn som det största hotet när det gäller livsfarliga vapen. Jag kommer att tänka på Stephen Kings The Stand, men här är det avsiktigt, det är meningen att världen ska gå under, kaos ska råda.
6. Läs en novell som har namnet på en stad i titeln – De som går sin väg från Omelas av Ursula K. LeGuin. Omelas är en stad, en vacker och fantastisk stad där människorna är lyckliga. De är också intelligenta, inte naiva barn. ”Lycka följer av förmågan att rätt kunna skilja mellan vad som är nödvändigt, vad som är varken nödvändigt eller destruktivt, och vad som är destruktivt.” Staden fungerar, men den fungerar på ett villkor: i ett låst, smutsigt rum sitter det ett försummat barn, som sitter i sin egen skit och aldrig får ett vänligt ord – inte kan få ett vänligt ord, därför att hela stadens lycka helt och hållet beror på barnets omänskliga lidande. Annars skulle ”all Omelas rikedom, skönhet och glädje förtvina och gå om intet.”
De flesta i staden accepterar detta som en förutsättning för att alla andra ska få leva det goda livet, på samma sätt som vi alla ser och accepterar att det finns lidande på många håll, för att vi någonstans ser det som en förutsättning för att vi ska ha det bra. Inte sant? Det finns de som lämnar Omelas i stället, som går någon annastans, berättaren vet inte vart. ”Men de tycks veta vart de är på väg, de som lämnar Omelas.”
5. Läs en novell som utspelar sig i Afrika – För jag har rört vid himlen av Mike Renswick. I princip utspelar sig denna novell inte i Afrika, utan på en planet där klimatet och framför allt samhället fungerar som ett traditionellt bysamhälle i Kenya, men jag vill lyfta fram den för jag tycker att upplägget är intressant, så tänjer aningen på reglerna här.
Berättaren är mundumugu, häxdoktor, i den lilla by och en dag kommer en ung flicka till honom för att han ska spjäla en pygméfalks vinge. Han varnar henne att den kommer att dö, att om den sätts i bur för att vingen ska läka så kommer den att dö av längtan ändå, men hon bönar och ber ändå och han går med på det mot att hon städar hans hydda i en månad, också om fågeln dör, vilket den gör ganska snabbt, precis som han sagt att den kommer att göra.
Flickan Kamari gör som hon blir tillsagd, men fascineras av hans böcker och vill lära sig att läsa, men ingen flicka (och mycket få av männen) får lära sig att läsa. Berättaren förklarar att de europeiska sedvänjorna inte var bra för folket, så det Eutopiska rådet lät stammen flytat till en ny, oförstörd värld, där de skulle leva på ett traditionellt sätt. Kamari protesterar att hon vill leva traditionellt, men ändå läsa om andra världar, men han förbjuder henne att röra hans böcker. Hon lyder, men hittar hans dator och lär sig läsa med hjälp av den. Han förbjuder datorn att tala med henne ”på något känt språk” – vilket leder till att hon hittar på ett eget språk. Han förbjuder henne detta också, det är vad han anser att han måste göra. Hon ska leva ett traditionellt liv, hon får inte läsa eller skriva. Han erbjuder henne faktiskt att skapa sig ett nytt liv någon annanstans, men det vill hon inte. Det slutar med att hon- en tolvårig flicka – hänger sig i en rem av buffelhud, på vilken hon skrivit en kort vers på sitt eget språk:
Nu vet jag varför fågeln i buren dör –
För liksom den har jag rört vid himlen.
En kattslavs dagbok 