Lässummering :-)

Bokblogosfären kör årssummering, kanske jag också borde? 🙂

Först och främst har vi utmaningen Kvinnliga Nobelpristagare, som flera bloggare hakade på, till min stora förtjusning:

Hanneles bokparadis läste alla fjorton först av alla. Imponerande 🙂

Andra som har lyckats med bedriften är Ugglan och boken, Mrs Calloway på A ROOM OF MY OWN och jspr / Det här har jag läst. 

Robert W / Mina skrivna ord – Robert ligger jämt med mig och har också läst tio författare

Jag hann inte riktigt med alla, fast jag optimistiskt burit runt på Toni Morrison och Nadine Gordimer de senaste veckorna… Men jag tar dem på övertid sen. Här finns en samlingspost med länkar till alla mina tio lästa författare.

Ugglan och bokens novellsudoku har gått sådär för mig, jag har nog läst rätt många noveller, men inte så systematiskt så jag har inte fått alla avklarade. Men det har varit skoj för det 🙂 Här hittar man de noveller jag läst i den utmaningen.

Vad har jag då läst annars? Jag sträckläste Charlaine Harris Sookie Stockhouseserie, plus ett antal novellantologier i urban fantasygenren, mycket YA och en hel del gamla favoriter. Lite annat än planerat, men spontant läsande har jag alltid sysslat med.

Gott nytt läsår på er alla!

Ett hål i verkligheten

Jag plockade fram Marie Hermansons novellsamling Det finns ett hål i verkligheten för att läsa om den till novellsudokut. Jag hade glömt hur fascinerande den är och är mycket glad att ha återupptäckt den.

Jag ville ha en svensk novell utan ett s i titeln och det var överraskande utmanande – det fanns bara en.

I novellen Lillebror Konrad så föds ett barn med en gammal själ. Han minns allt han upplevt genom åren och kan hjälpa de barn han fått till syskon genom de kunskaper han fått som barn på olika platser i världen. Men han har aldrig upplevt sin ettårsdag…

Det är en novell som samtidigt är rolig och lite melankolisk. Speciellt eftersom barnen är så sakliga och praktiska, en vuxen hade säkert antingen blivit förskräckt eller börjat blanda in vetenskapliga typer…

Kategori 1:6. En titel utan ett ”s”

Hyllkatt med sällskap

Katthyllan

Hyllan som Andra kattslaven byggt i sovrummet är en stor favorit hos slavdrivarna. Den är i flera våningar att ligga på och klösträd att klösa på.

Simba ligger oftast på översta hyllan, men härommorgonen låg hon på den nedre, närmare sängen, bara att sträcka ut en tass för att hälsa godmorgon.

Simba kontemplerar utsikten

På den hyllan står en av katternas vattenskålar. Agnes har lärt sig att dricka som Simba, genom att doppa tassen i vattnet och slicka på den.

In flagrante

En björn är en björn är ett barn?

Stina Stoor är ett sånt där namn som jag sett här och där på olika bokbloggar. Så läste jag bli som folk (2015) och drabbades jag med: av språket, av inblickarna i olika människoöden och inte minst av beskrivningen av den västerbottniska naturen, som berör mig någonstans  djupt i mina barndomsminnen, fast det nästan är fyrtio år sedan jag flyttade därifrån och jag aldrig haft någon större längtan tillbaka.

Det är inte den storståtliga naturen, utan just den lite risiga och myggiga:

Där i tjalarna växte nån enstaka gammal kråkklöver och rosling, men mer skvattram, kråkbär, enbuskar av den sortens som krälar längs med marken nästan, dvärgbjörk och tuvor av starr. Och så förstås ängsull, som vita ludd längs vissa kanter bara. Men mest var där tall och krokiga skugor i vitmossans röda och gröna. Om jag kunnat måla skulle hjortronbladen blivit mörka båtar, med bärens lanternor på skaft ovanför.

I novellen ”Det var vid den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär”, som citatet ovan kommer från, är en ung pojke med sin kompis Mikke och sin lillasyster ute på myren. Vad som riktigt händer, om systern verkligen blir en björn, eller om det är ett sätt för brodern att handskas med det som händer där – det vet jag inte, men det spelar ingen roll. Novellen suger in mig i sitt magiska universum och stannar länge, länge i mig.

Kategori 1:8. Minst fyra ord i titeln

October in the Chair

I Neil Gaimans novell ”October in the Chair” ur samlingen M is for Magic samlas månaderna för att berätta historier för varandra. Eftersom Oktober är ordförande just nu så är det kylig höst och de festar på höstliga delikatesser och kivas om vems tur det är att berätta.

Den historia som Oktober berättar handlar om en ung pojke, som har rymt hemifrån för att han inte trivs hemma, hans föräldrar bryr sig bara om hans tvillingbröder och han är mest i vägen.

Han träffar en jämnårig kille som kallar sig Dearly på en gravgård och de har väldigt trevligt tillsammans hela natten. Killen är förstås ett spöke, men det är inte det som gör berättelsen skrämmande, utan det att huvudpersonen hellre stannar kvar där än återvänder hem. För att göra det måste han gå in i ett tomt hus. Tomt på människor alltså…

Som ofta med Gaimans historier så är den rolig, rörande och lite ruggig samtidigt. Det sägs aldrig rakt ut vad som händer, det lämnas till läsarens fantasi. Månaderna spekulerar lite, men berättelsen är berättad och avslutad. Nästa träff är det Novembers tur att stå värd. Jag skulle gärna lyssna då också…

Den passar i Novellsudokuts kategori 2:6: Personnamn i titeln

Döden i huvudskålen

Läser just nu i en antologi som heter Iran berättar: dans på slak lina. Elva noveller. (Bokförlaget Tranan 2004)

Språket och stilen är lite annorlunda än min vanliga läsning, men inte så främmande ändå. Samhället är annorlunda, men människor är människor.

Djavad Modjabis ”Döden i huvudskålen” har magisk realism- och skräckvibbar. Novellen beskriver någon sorts svärmande bin som beter sig som Egyptens gräshoppor och som en fruktansvärd tromb slukar en hel by. Inte nog med det, en av de få överlevande berättar för en annan om det och de kan höra ljudet av insekterna som ett dovt hot. Det är bara en tidsfråga innan de kommer igen… Definitvt en symbol, kanske för krig eller annan blind förstörelselusta.

Ett smakprov i bildformat:

Kategori 3 (utomeuropeiska författare), nr 8. Av en författare du aldrig tidigare läst

Äppelträdet

I Herta Müllers novell Äppelträdet (läst i En bok för alla-samlingen Fler Nobeller) finns det ett äppelträd som själv äter sina äpplen. I byn samlas några bybor för att vakta trädet tillsammans en natt. De försöker slå på trädet, allt som händer är att en bit bark lossar. Biskopen kommer till byn och förklarar att han rådgjort med Gud och i äppelträdet finns djävulen. De måste bränna ner det där det står. Det gör de och röken bäddar in byn tills det regnar.

Språket är enkelt, korta meningar, starkt språk:

I byn sov ingen. Hundarna stod ute på gatorna. De skällde inte. Kattorna satt uppe i träden. De stirrade med glödande lyktögon.

Jag tänker mig att det är en symbol för något, men jag vet inte vad. Novellen skaver i mig, för jag vet inte hur jag ska tolka den. Svår, innehållsmässigt alltså.

Hursomhelst får den nu både representera en kvinnlig Nobelpristagare – jag har hennes Hjärtdjur i hyllan om jag hinner läsa den – och en novell i novellsudokun: kategori 2, nummer 4. Endast ett ord i titeln.

En fantastisk Marillioncover

Jag gillade Marillion (med Fish) väldigt mycket när jag var yngre. På sistone har jag haft en nostalgitripp och lyssnat mycket på dem igen. Jag snubblade över en fantastisk cover på Script for a Jester’s Tear, som jag vill dela med er. Jag får sällhetsrysningar av hennes röst.

 

Originalet finns här, för jämförelse:

Text finns t.ex. här.

Före döden

Självständighetsdagen till ära så beslöt jag att läsa en finsk novell. Andra kattslaven har ofta rekommenderat Antti Hyry, så nu har jag läst ”Ennen kuolemaa” (Före döden), ur antingen Maantieltä hän lähti (1958) eller Junamatkan kuvaus (1962) – den fanns i en samling av Hyry som helt enkelt heter Novelleja. (Noveller)

På fem och en halv sida beskriver Hyry mycket detaljerat några timmar ur huvudpersonens vardagliga liv: hen (jag läser det som en man, men det sägs aldrig rakt ut, det heter bara ”hän”) går på gatan, träffar bekanta, tittar i skyltfönster, äter ärtsoppa, promenerar på kyrkogården. De nya skorna skaver lite, tankarna kommer och går, sådär som de gör. Omgivningen beskrivs så ingående att jag vet exakt var hen rör sig i Helsingfors: på Lappbrinken, Maria sjukhus, Sandudds begravningsplats, Lappvikens sjukhus. Allt ställen där jag själv rört mig, femtio år senare.

Jag väntar på slutet – och novellen tar slut. Men inte med en skräll, den bara tar slut. Det är en kort, lågmäld beskrivning av en kort bit av en människas liv. Lite historia också, hen har tydligen varit intagen på Lappviken en gång, för många år sedan, men mest handlar den om just då och där.  Före döden – jovisst. Alla dagar, alla de vanliga dagarna, med de vanliga sysslorna, de vanliga tankarna, de är före döden. Novellen är genial i sin enkelhet.

”Ennen kuolemaa” får representera kategori 2:8, i Novellsudokut, dvs. noveller skrivna av en europeisk författare: med en namnlös berättare.