När serier blir fööör lååånga

Fredag, dags för veckans bokbloggsjerka, som handlar om bokserier:

Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill.

Jag tänkte genast på Elisabeth George, och det ser jag att många andra bokbloggare också har gjort. Tyvärr. Böckerna var otroligt fängslande i början, med intressanta intriger och lagom mycket personligt liv bakom fasaderna. Inte är hon rädd för konsekvenser heller. Men någonstans så blev det bara för mycket gotta ner sig i elände och för mycket drama. Och alldeles för mycket detaljerade beskrivningar av folks kroppsliga förfall när de är i emotionell misär – det var inte ens nåt jag medvetet lagt märke till, innan jag läste det någonstans och sen kunde jag bara se det. Nu har jag överfört detta mentala virus, beklagar.

Hexameter, han ska skriva hexameter

Häromveckan satt jag med en kompis på en kopp te och kom av någon anledning in på hexameter. Egentligen gällde det hexametern i Tove Janssons Farlig midsommar, men när jag råkade se Georg Stiernhielms episka dikt Hercules (om Herkules vid skiljevägen, skriven i medlet av 1600-talet) i Andra kattslavens bokhylla nyligen så fick jag sån lust att läsa lite hexameter högt. Hercules passar bra till det, den är så pampig. Det slutade med att jag läste om hela dikten. Inledningen kan många utantill:

Hercules arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, däraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.

Hercules går sedan ut och träffar på Fru Lusta, som förklarar att han borde leva livet för att livet är kort och döden är lång. Smaka på den fantastiska allitterationen här. Gösta Kjellin, som var universitetslärare i kursen äldre svensk litteratur förklarade att m-ljudet är tänkt att understyka det dova i budskapet.

Döden molmar i mull, alt hwadh här glimmar, och gläntsar;
Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt är;
Döden knossar i kraas alt hwad här krafft har, och heelt är;
Döden trampar i träck, alt hwad här fagert, och fijnt är;
Döden dwäler i dwaln, alt hwad här lefnat, och lijf har;
Döden raffar å wäg, alt hwad här achtas, och älskas;
Döden sielfwer är INTET, och gör all ting till ALS-INTET.

Sen kommer Fru Dygd med liknande argument: just för att livet är kort så ska man leva ärbart. Och ”Tänck hwad et osnygt Diur, en gammal, och dygde-lös Man är.”

Dikten slutar med Fru Dygds beskrivning av åldrande och förfall, Herkules och läsaren lämnas att fatta sina egna beslut. Läs hela här. Låt dig inte avskräckas av stavningen, man vänjer sig. Läs högt i stället och njut av orden.

Var, hur och när?

Veckans bokbloggsjerka är mycket meta, det handlar om själva bloggandet:

Suget att skriva är dock ständigt närvarande och jag försöker verkligen hitta sätt för att kunna slänga ihop ett par inlägg i veckan åtminstone. Hittills har jag inte kommit på något som skulle hjälpa mig på vägen och därför skulle jag vilja ta del av era bästa tips. Det vill säga var (och hur) författar du dina inlägg?

Jag författar oftast mina inlägg i huvudet, eller i alla fall utkast till dem. Jag funderar på en idé, vänder och vrider på vad jag vill säga – ibland så länge att det aldrig blir av att skriva ner dem… Ibland blir jag lite orolig att jag inte är tillräckligt närvarande i nuet, då jag kör en berättarröst i huvudet samtidigt – lite som att fotografera så mycket att man inte ser vad det är man fotar. Å andra sidan så gillar jag att formulera och  strukturera en text och experimentera med tilltal eller synvinklar. Det måste vara litteraturvetaren i mig som gillar att analysera 🙂

Det hjälper mig att ha vissa principer, som t.ex. att jag alltid försöker skriva ett inlägg på fredagar, om det så är en kattvideo eller ett länktips. Jag upplever att själva ”tvånget” hjälper mig att inte fastna i petandet för länge eller att få alltför mycket prestationsångest. När det går för länge mellan inläggen blir det annars lätt så. Helst skriver jag ca tre gånger i veckan, det är den rytm som känns bäst för mig egentligen. (På sistone har det dock blivit lite mera sporadiskt – men minst en gång i veckan blir det någonting.)

Jag försöker också balansera vad jag skriver om, så att det blir omväxling. Bokbloggsjerka, bloggutmaningar, listor och liknande är ett bra tips om man känner sig lite tom på idéer. Och katter, kattbilder går alltid hem 🙂 Inte sant?

Agnestass

Simbatass

 

Hundra språk!

I morse på radion hörde jag om en språkfestival som heter Satakielukuukausi. Lägg den till listan på saker att göra i Helsingfors – den börjar i morgon 🙂

Kulturtipstrio

Idag tipsar jag om tre kulturevenemang jag tycker man borde ta sig tid att se:

Richard Linklater-tema på Orion. Gå t.ex. på filmmaraton på lördag och se tre fantastiska filmer om kärlek, kommunikation och livet: Before Sunrise, Before Sunset och Before Midnight visas alla efter varandra. De är gjorda med samma huvudpersoner med ca 9 års mellanrum och också i filmerna har det gått lika många år. Jag älskar dialogen i här filmerna, de talar, talar och talar (inget för folk som ogillar pratiga filmer!) och dialogen känns så naturlig och självklar. Eller se för all del nån av hans andra filmer – den som inte ännu har sett Boyhood kan passa på att se den på Finnkino, varför inte på Maxim innan den också stänger 😐

Festivalen för politiskt fotografi på Kabelfabriken. Olika bildserier om aktuella saker i världen. Gripande och obegripligt ibland (tänker nu på Purity speciellt – bilder på amerikanska fäder och deras döttrar som lovat förbli oskulder tills de gifter sig). På närmare håll finns bilder på matkassar från brödkön i Kvarnbäcken, som fortfarande får mig att gråta ibland och skämmas alltid.

Kvinna till salu går några gånger igen på Svenskis. En dokumentärpjäs om människohandel och prostitution. Jag säger som jag sa i våras: Gå och se den.

Hipi hipi.

Temmeltankar

Inspirerad av Charlottes blogginlägg om semlor så kan jag härmed konstatera att årets bästa temla definitivt var Uudenmaan herkkus version. God semla och god mandelfyllning.

Primula (numera Perheleipurit) hade en ”mandelsmakande” sak med aprikoskärnor och flera e-nummer än andra ingredienser som jag vägrade att smaka på. Fazer har äkta mandelmassa, men i en utstansad skiva. Boring. Andra har varit ok, men inte märkvärdiga. Och alla, säger alla, anställda på de olika caféer jag besökt och bett om varm mjölk i en skål till har stirrat på mig som om jag hade bett om att få ketchup till den. De förstår sig helt enkelt inte på hetvägg i det här landet…

De hembakta blev inte så lyckade i år. Jag provade ett nytt recept, glömde kardemumman och lämnade dessutom degen att jäsa några timmar medan vi tog en promenad. Resultatet blev väljästa bullar med en distinkt doft av alkohol t.o.m. när de var färdiggräddade… Kanske jag borde ha kört en riktigt finsk klichévariant av hetvägg och serverat dem med en skål varm Koskenkorva?

Skampålen förr och nu

Den här artikeln i New York Times (tack Charlotte för länken) om folk vars ogenomtänkta bloggposter eller tweets kan ha potential att förstöra deras liv är skrämmande och intressant läsning. Den visar hur saker tagna ur sitt sammanhang kan få enorma proportioner och hur den moderna tidens skampåle ser ut.

Vad är det egentligen som gör att vissa saker blir virala? Jag har ett annat exempel, ett där urspungspostaren inte skrev nåt olämpligt, i mitt tycke:

Jag minns när en bloggare som då kallade sig Nerdy Applebottom (numera Nerdy Apple) skrev en bloggpost med rubriken ”My son is gay” om hur upprörd hon blivit över några mammor från hennes kyrka tyckte att det var olämpligt att hennes femåring var klädd som Daphne i ScoobyDoo till Halloween – och fick över 40 000 kommentarer. (Posten kan läsas här, men kommentarerna verkar inte laddas, men det kan bero på att hon flyttat bloggen sedan dess.) En del pro, andra anti; många otroligt, obehagligt hatiska. Jovisst, jag hittade också hennes blogg via den posten jag med. Jag kommenterade aldrig, men har läst hennes blogg sporadiskt sedan dess, hon skriver bra. Hon skrev några uppföljningsposter om saken, men ingen av de poster blev förstås lika kommenterad. Vad i den där ena bloggposten, med en bild på en unge i färglada kläder och en lättt provocerande rubrik fick över fyrtiotusen personer att slänga sig på tangentbordet? Betänk att för varje människa som kommenterar så är det dessutom minst tio som läser.

Internet, denna fulkomligt fabulösa inrättning där man kan dela med sig av tankar och åsikter såväl till närstående personer som hela världen – men där det ibland känns som att folk inte tänker. Kanske de resonerar som Arne Anka:

Barnboksfråga

Bokbloggsjerkan frågar idag om barnböcker:

Veckans fråga kommer från Boktjuven Ingerun: Jag tycker att nya barnböcker för barn 6-12 år får lite för lite uppmärksamhet. Kan du bidra med en lista på de bästa böckerna för 6-9 och 9-12 som kom ut förra året?

Jag var ju såndär som läste precis vadsomhelst från en ganska tidig ålder, så jag har väldigt svårt att säga vad som är lämpliga böcker för vilken ålder. Och ”förra året” är ganska snävt – men jag kan tipsa om en nyutkommen barnbok som jag tyckte om: Ulf Stark och Linda Bondestams Min egen lilla liten, en version av Solgnuttan och trollet var väldigt rörande. Men den är kanske för lite yngre barn? Och i andra ändan finns (ännu en gång) Maria Turtschaninoffs Maresi – för ganska mogna tolvåringar? (Skrev lite om Turtschaninoffs fantasy här.) Annars kommer jag inte på några lämpliga specifikt nya böcker just nu. På kommande på Sets är en bok jag är nyfiken på: Sanna Tahvanainen & Lenny Lucanders Dröm om drakar.  Jag känner igen mig i det där med att inte alltid kunna släppa jobbet…

Kanske jag måste göra en egen post med böcker jag har gillat i den åldern – allt från Topelius, Alcott och Montgomery framåt. Inte behöver det alltid vara nytt, tycker jag, som läser mycket lite nyutkommet just när det är nyutkommet.

En stjärna har slocknat

Idag fick jag höra att Stella Parland är död. En stjärna var hon verkligen, både som person och som författare. Intensiv, intelligent, engagerad och rolig. Det blir tomt efter henne.

Vi har inte setts så ofta de senaste åren, men vi var studiekamrater i tiderna. Hon och hennes kusin Annika Sandelin skrev och uppträdde under studieåren med underbara underfundiga Dikter om öden och döden, som jag bloggade om för nåt år sedan. Dessutom har hon skrivit andra böcker och pjäser med sin egen oefterhärmliga stil – hon hade ett fantastiskt sätt att vända och vrida på orden och en väldigt speciell sorts humor. Världen är lite blekare nu.

Andra har skrivit mera: Svenska Yle har en fin nekrolog här och Hbl här. Författarkollegan Katarina Gäddnäs gjorde för några år sedan en lång intervju i Ny Tid som de länkade till på Fb.

Vila i frid.

Gräsligt, gräsligt, övermåttan gräsligt

Dags för en kattbloggpost, speciellt för att glädja er kattälskare 🙂 Jag har nyligen nämnt att Agnes gillar att döda (dött) kattgräs och visade en bild på gräset, men igår hittade jag en liten videosnutt på datorn, som jag på Andra kattslavens uppmaning t.o.m. kom mig för med att lägga upp på YouTube (av någon anledning insisterade den först på att kategoriseras som ”education”, trots taggen ”katt”, antagligen för att min andra video är på Kajsabibban. Men kanske det är bildande att se hur en liten marodör kan stöka till det?) Här har ni i alla fall en liten katt med en övermåttan gräslig vana: