Religiös mystik

Nelly Sachs fick Nobelpriset  1966 ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”. Jag har läst Flykt och förvandling, ett dikturval redigerat av Erwin Leiser 1961. Språket är laddat av religiös mystik och lidande. Svåråtkomligt, vackert, men känns främmande. Måste vara mycket svårt att översätta. Här Sömngångaren, översatt av Eva-Lisa Lennartsson.

Sömngångaren
kretsande på sin stjärna
vaknar
vid morgonens vita fjäder –
blodfläcken påminde honom –
låter förfärad
månen falla-
snöbäret sönderbryts
mot nattens svarta agat
drömbesudlat –

Ingen ren vithet i världen –

Annonser

Mångstämmiga verk

Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset år 2015 ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Jag läste redan i våras en antologi med texter och intervjuer: Förförda av döden (Ordfront 1998), men av någon anledning blev det inte av att blogga om den då. Början av den boken läste jag de facto redan då hon fick Nobelpriset, skrev om den här, men sen fick den vila, det är tung läsning.

Nu när jag öppnar den igen sugs jag genast in i den, i de små glimtarna av människoöden. Aleksijevitj intervjuar människor om olika ämnen och texterna blir till en mosaik som bildar en sprucken och ofta fruktansvärd verklighet. Hon intervjuar många flera människor än hon citerar, många gånger, för det tar ofta tid innan de öppnar sig och verkligen börjar berätta. Resultatet är texter som känns som ett knytnävsslag i magen och jag får ofta tårar i ögonen när jag läser. Det är inte den kathartiska gråten som kommer av något som är sorgligt, utan en gråt över all onödig smärta som finns, förorsakad av människor. Det är genialiskt och jag är glad att Svenska Akademien kunde inse att detta också är litteratur, stor litteratur.

Antologin innehåller texter från flera olika böcker. I Kriget har inget kvinnligt ansikte från 1985 har Aleksijevitj intervjuat kvinnor som deltog i andra världskriget. De talar om att arbeta som prickskyttar eller sjukvårdare, om att försöka bevara sin kvinnlighet och om de minnen de har.

I De sista vittnena (1986) har hon intervjuat folk som var barn under kriget, berättelser om svält, flykt och barns sätt att förhålla sig till sådant, t.ex. byn där tyskarna dödar alla utom ett par barn som gömt sig och hur de inte var rädda för alla döda omkring sig ”för vi kände ju alla”.

Zinkpojkarna (1989) handlar om kriget i Afganistan, det hyllade kriget som beskrevs som ”hjälpen till broderfolken i Afganistan”, där unga pojkar skickas hem i zinkkistor, som myndigheterna försöker sprida ut på kyrkogården om natten, för att folk inte ska se hur många de är. Samma förnekande som återkommer nu i berättelser från Ukraina, där det officiellt inte pågår något krig alls… Hon intervjuar soldater som kommit hem eller anhöriga till dem som inte gjort det. I förordet berättar hon också om de som inte ens vågar bli intervjuade, av rädsla att bli avskedade ur armén. Egentligen var hon trött på krig och ville inte skriva mera om det, men kunde inte låta bli.

Förförda av döden (1993) är lite annorlunda, där skriver hon om människor som förlorat fotfästet när Sovjetunionen kollapsade och begått eller försökt begå självmord, för att den nya världen är för kaotisk att leva i. Inget av de de kunnat och vetat under Homo Sovjeticus-tiden räknas, deras minnen är ointressanta för de nya generationerna.  Det är inte så odelat enkelt att frihet och kapitalism automatiskt gör livet perfekt. Jag kommer att tänka på den tyska filmen Goodbye Lenin, men den var förstås mycket muntrare.

Jag inser när jag försöker beskriva det jag läst att det låter som om Aleksijevitj skulle frossa i elände, men det är inte så det känns. Hennes värme och medkänsla lyser genom texterna, kanske för att de intervjuade tilltalar henne på ett sätt som gör att man som läsare inser att det måste vara en stor lättnad för många att få tala också om sådant som är svårt, som de kanske burit på i sjuttio år, utan att tala med någom om det.

Ett modigt val av Akademien 2015, som sagt, mycket otraditionellt. Fjolårets val var ju också otraditionellt, för att inte tala om kontroversiellt. Jag är uppriktigt nyfiken på vad vi får höra Sara Danius säga i morgon!

Poesi med ironisk precision

År 1996 fick Wisława Szymborska Nobelpriset

”för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”

De senaste veckorna har jag i små, små omgångar läst Utopia, ett urval dikter i  översättning av Anders Bodegård utgiven av FIB:s Lyrikklubb 1989 och Nära ögat, en annan samling från 1996. Jag koncentrerar mig på att läsa långsamt och verkligen fördjupa mig i texterna, för att förstå. Inte att de direkt är svåråtkomliga, men för att inte missa något. De är betraktelser, närstudier. Ironisk precision, indeed, Nobelkommittén valde en träffande motivering den gången.

Andas, läs, andas, tänk.

Lyrik tar tid att läsa. Jag plöjde nyss igenom Jenny Colgans söta feelgoodroman Det lilla bageriet på strandpromenaden på drygt 400 sidor i pocket på en bråkdel av den tid det tagit mig att läsa denna Utopia-diktsamling på 136 sidor. Lyrik kräver tålamod på ett helt annat sätt. Jag har dåligt med tålamod just nu, jag fick skippa min ”lyriklördag”-utmaning, för det blev bara stressigt, tyvärr. Men jag är glad att jag kommit mig för med att läsa Szymborska 🙂

Om att gilla poesi:

Somliga gillar poesi

Somliga –
alltså inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva.
så går det väl två såna på tusen.

Gillar –
men gillar gör man också makaronibuljong,
man gillar komplimanger och blått,
man gillar sin gamla sjal,
man gillar att hålla på sitt,
man gillar att klappa hunden

Poesi –
fast vad är poesi för nånting.
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som i ett räddande täcke.

Nära ögat, s. 21

 

Jag har också läst en bok som heter Bredvidläsningar, med Szymborskas korta, essäistiska betraktelser över böcker – hon vill inte själv kalla dem recensioner, snarare kåserier, eftersom de handlar om sådana böcker som inte fått en regelrätt recension i litteraturtidskriften Życie Literackie (Litterärt liv) och andra tidskrifter. Hon vill skriva utan att bedöma, hon hyllar lustläsning och fria associationer.

Texterna fängslar mig omedelbart, hon har en personlig och humoristisk stil och hennes småironiska betraktelser är aldrig överlägsna eller elaka. Jag blir glad av att läsa hennes hyllning till bokläsningen och till alla de udda böcker hon skriver om. Böckerna är inte alltid bra, ibland säger hon rent ut att boken är tråkig – men hennes betraktelser blir aldrig tråkiga.

Här en fantastisk essä om humor:

Sprudlande allvar.

Przedstawiamy humor francuski
(Vi presenterar fransk humor)
antologi utg. av Arnold Mostowicz, 1971

Humor är allvarets lillebror. Något i stil med en kosmisk Sluggo bredvid en kosmisk Lisa (om de hade varit syskon). Mellan syskonsjälarna finns en ständig spänning. Allvaret ser ner på humorn med den äldres överlägsenhet, humorn har av den anledningen komplex och vill innerst inne bli lika stadgad som allvaret, vilket den som tur är inte lyckas med. I levnadsteckningar över humorister (i detta fall de biografiska notiserna i antologin ovan, men det är bara ett exempel som bekräftar regeln) kan jag konstatera en ständig men hopplös strävan hos dem att bli seriösa författare. Så gott som alla humorister har en sorglig roman eller tragisk teaterpjäs på sitt samvete. De alstren har dock ”fallit i glömska” och bara tack vare humorn, ofta till döddagar betraktad som marginell, har de fått ”sin givna plats i litteraturen”. Jag kan inte minnas mig någonsin ha läst en biografi där det tvärtom har stått: ”Han skrev utan framgång flera volymer med humoresker och en lång rad farser, men först med sin tragiska skildring av de mellaneuropeiska böndernas liv och leverne vann han odödlighet…” Märkligt! På samma sätt förhåller det sig med skådespelare. Varenda komisk aktör lär i smyg drömma om att spela tragisk hjälte. jag har däremot aldrig hört någon tragisk skådis gasta såhär på kaféet: ”Den där fullblodsidioten (på teaterspråk betyder det alltid teaterchefen) ska ha mig att spela Hamlet nu igen! Han kan inte få in i sin dumma skalle att jag är född att spela Andreas Blek av Nosen!” Ytterst märkligt! Jag betraktar humor och allvar som lika mycket värda, alltså längtar jag till det ögonblick då allvaret i gengäld börjar avundas humorn. Humorn förfogar till exempel över olika nyanser, medan allvaret än så länge inte gåttt att klassificera i detalj, fast det sannerligen vore på sin plats. Hör ni, Herrar Kritiker, eftesom ni nu använder termen ”absurd humor”, varför inte införa det parallella begreppet ”absurt allvar”? Göra skillnad mellan utstuderat och primitivt allvar, sorglöst allvar och galgallvar. Både kritiken och publicistiken sätter full fart när de kan göra trams till rim och reson. Men finns det då inte i livet ett behov av att både i livet och konsten spåra upp det lättsamma allvaret? det oanständiga allvaret? det blixtrande allvaret? det rosafärgade allvaret? Jag skulle med största nöje läsa om ”ett uttalat sinne för allvar” hos tänkaren X, om ”allvarsamma pärlor” hos skalden Y och ”ett chockerande allvar” hos avantgardisten Z. Vilken recensent ska bli den förste som vågar skriva att ”dramatikern NN:s svaga teaterstycke räddas av epilogens sprudlande allvar” eller att det i diktarinnan W. S.:s verser då och då förnimms ett stråk av oavsiktiligt allvar”?Och hur kommer det sig att det i humorbladen inte finns minsta lilla allvarsspalt? Och allvarligt talat: varför har vi så många humoristiska blad och så få seriösa tidskrifter? Låt höra!

Bredvidläsning s. 35 ff

Open Secrets – Alice Munro

Alice Munro fick Nobelpriset år 2013 med motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”. Jag har läst Open Secrets, en novellsamling från 1994.

Den var överraskande tung att komma igenom. Inte att språket är speciellt svårt, tvärtom så är det väldigt rikt och vackert och i sig ett nöje att läsa. Men jag kommer inte riktigt in i berättelserna, framför allt för att jag har svårt att förstå vad som driver personerna att göra – eller inte göra – det de gör. Det är inte så att jag alltid behöver ha sympatiska protagonister (även om det förstås gör det lättare att läsa), men jag vill kunna förstå dem. Jag är också tämligen intrigberoende och intrigerna är ofta underordnade själva beskrivningen av skeendet. Den novell som jag tyckte bäst om i den här samlingen var A Wilderness Station, där läsaren via brev och återberättande av olika personer får många olika synvinklar på och tolkningar av ettt händelseförlopp. Där fick jag grepp om personerna och händelserna – eller åtminstone de olika versionerna av dem –  och engagerades av deras öde.

Men för det mesta känns det som att jag står och ser på det som händer genom ett tjockt glas – jag kan se skönheten, jag kan till och med förstå att det finns människor som fascineras av hennes stil, men den är inte för mig.

Kärlekens vansinne

Helgens jerka undrar:

Finns det en numera avliden författare som du skulle vilja hedra? Vem och varför i så fall?

Jovisst, jag gillar ju många gamla böcker 🙂 Idag vill jag hedra Selma Lagerlöf (1858-1940). En sådan fantastisk historieberättare hon är! Vare sig det är vilt liv på herrgårdar, kusliga spökhistorier, läroböcker i geografi eller ett dramatiskt epos om kampen mellan tro och kärleken till fosterjorden så fänglas jag av hennes berättarröst.

Men det finns speciellt en bok jag återvänder till med jämna mellanrum. Många, många böcker har skrivits om kärlek och om kärlekens vansinne. Kejsaren av Portugallien (1914) är en av de bästa. Jag gråter varje gång jag läser den, trots att jag tappat räkningen på hur många gånger det är.

Det är en förhållandevis kort bok, med en ytligt sett ganska enkel intrig: Jan i Skrolycka älskar sin dotter över allt annat och när hon reser bort och inte kommer tillbaka blir han tokig av längtan. Men den resumén säger inget om den kärlek och ömhet som finns i hela boken. Jans hjärta väcks till liv när han första gången håller sin nyfödda dotter i famnen. Hon är hans allt hela barndomen och ungdomen och när hon som ung flicka reser till stan för att tjäna pengar så att föräldrarna ska få bo kvar i sin stuga så väntar han på henne. Alltid. År ut och år in. Även om han till det yttre blir förvirrad och ömklig så är han en storslagen gestalt i sin orubbliga tro på att hans dotter – kejsarinnan – ska komma tillbaka. När han har motgångar är det för att hon vill straffa honom för övermod. Aldrig tvivlar han och han ser och förstår mera av vad som händer runt honom än folk tror. Jans tålmodiga hustru Kattrinna är också en kärleksgestalt, hon fräser och suckar först, men inser till slut att Jan måste få ha sin livslögn, det är barmhärtigast så. Hon förändras själv och blir en större människa just på grund av mannens villfarelser.

Det är helt enkelt en fantastisk berättelse, jag rekommenderar alla att läsa den. Trots att den är över hundra år gammal känns inte språket alls träigt eller överbelamrat heller. Det finns säkert något Lagerlöfigt i en bokhylla nära dig, annars vill jag tipsa om att Litteraturbanken har ett Lagerlöfarkiv, där finns allt, inklusive den här. Klickelick.

Eftersom Selma Lagerlöf fick Nobelpriset 1909 så är hon också en på min lista med kvinnliga Nobelpristagare. Jag borde förstås ha läst något nytt, men jag kunde inte låta bli att än en gång läsa om 🙂

Lyriklördag IV (på söndag)

Danskursen var väldigt rolig och alldeles förfärligt intensiv. Igår somnade jag ifrån hela lyriklördagen sittande i sängen (aj, min nacke). Så det blir en lyriklördag såhär sent på söndag kväll.

För nobelpristagarutmaningen har jag nu läst Gabriela Mistrals dikter i översättning av Hjalmar Gullberg. De är mycket ordrika och passionerade, jag känner mig ärligt talat ganska främmande inför dem, kanske för att jag inte förstår den där intensiva längtan efter en son som hon skriver mycket om. Något i texterna känns alltför köttiga, alltför fysiska.

Här ett par prosadikter ur avdelningen Poemas de las madres (Mödrarnas sånger) ur Desolación, så kan ni avgöra själva.

Den eviga smärtan

Jag blir blek, om han lider inom mig; jag får smärtor av trycket från honom i det förborgade, och jag skulle kunna dö för en enda rörelse av denne som jag inte ser.

Men tro inte att han endast ska vara sammanflätade med köttet i mitt innersta under den tid jag bevarar honom i mig. När han vandrar fritt på vägarna en gång, också om han är långt borta från mig, ska vinden som piskar honom slita i mitt kött, och hans skrik ska också bana sin väg genom min strupe. Min gråt och mitt leende ska begynna i ditt ansikte, min son!

.

Gryningen

Hela natten har jag haft plågor, hela natten har mitt kött ryst och skakat för att bära fram sin gåva. Dödens svett har jag på mina tinningar; men det är inte döden, det är livet!

Och nu anropar jag Dig med namnet Oändliga ljuvhet, o Herre, för att du ska förlossa honom med mildhet.

Må han äntligen födas, och må mitt skrik av smärta lyfta sig i gryningen, sammanflätat med fåglarnas sång!

Översättarens korta kommentarer till tolkningarna känns dessutom otroligt daterade, liksom förordet. Här är hans kommentar om diktsviten:

Bland Gabriela Mistrals dikter på prosa har ingen blivit mera känd än Mödrarnas sånger. Det är kanske inte att förundra sig över: så hade ingen förut tolkat havandeskapets känsloliv. Säkert har tusentals kvinnor som väntat på sin stund, funnit tröst och uppbyggelse i dessa monologer, där tonen ständigt är färdig att slå över från jordisk oro och plåga till extatisk förväntan och salig lycka.

Hmm. Jag är nyfiken på hur folk med barn eller barnlängtan förhåller sig. Är det svulstigt och lite väl köttsligt, eller är det jag som inte förstår mig på det?

Litterära katter

Jag hade tänkt att jag skulle läsa om Doris Lessings En överlevandes minnen för min Nobelutmaning, men inspirerad av Nils Uddenbergs lilla söta bok Gubbe och katt (rekommenderas!) som jag köpte åt pappa i julklapp (han muttrade lite över titeln, men jag tror han kommer att gilla boken) så började jag läsa Lessings katthistorier i stället.

Först läste jag Rufus, som är en liknande historia som Uddenbergs: katt kommer till människor och lirkar sig långsamt in i hushållet. Rufus har haft ett hårdare liv än Uddenbergs Kissen, det mest rörande i berättelsen om Rufus är att han visserligen kan spinna så högt att han överröstar tv:n, men bara en enda gång kommer med det lilla knorrande ljudet som trygga katter kommer med för att betyga sin kärlek. (Minns inte exakt formulering, har inte boken här.) Sniff.

I den betydligt tidigare boken Particularly Cats skriver Lessing om barndomskatter och de katter hon har som vuxen (långt före Rufus och de katter som bor med henne när han dyker upp). Hon har en tendens att antropomorfisera (erkänner här jag måste slå upp ordet för att få det helt rätt) väldigt mycket, vilket överraskar och ärligt talat irriterar mig något. Jag gör det en del själv, men jag tycker att hon går onödigt långt emellanåt. Plus att hon saknar en hel del kunskap om kattpsykologi, vilket i och för sig är tidsandan, boken kom ut 1967. Till hennes försvar funderar hon faktiskt på om en kattunge kanske tagits lite onödigt tidigt från mamman vid sex veckors ålder och jag vill bara säga tolv veckor, för katten! Men det vet vi idag – när jag var barn så hette det åtta veckor och mina föräldrar var ovanliga som väntade till tio veckor (vi hade ett par omgångar kattungar innan katten blev fixad).

Doris Lessings katthistorier är essäer som snarare handlar om mänskiligt beteende och människors tankar. De är minnen och funderingar. Inte oläsbara, men det finns många kattböcker som jag tycker bättre om. Men när hon är som bäst så är hon fin, här en beskrivning på hennes svarta katt:

She is elegant. She has a curved, noble profile, like a cat on a tomb. When she sits straight, with paws side and side, staring, or crouches, eyes half-masked, she is still, remote, withdrawn til some distance place inside herself. At such times she is sombre, inspires awe. And she is black, black, black. Black, glossy whiskers, black lashes, not a white hair anywhere. If gray cat’s designer was a master of subtlety, of loving detail, then black cat’s said: I shall create a black cat, the quintessence of black cat, a cat from the Underworld.

Agnes är inte riktigt så stilig, fast hon har en rolig teckning mellan randig och prickig. Men hon ligger just nu bredvid mig och spinner, det är mysigt 🙂

Flera poster om kvinnliga nobelpristagare hittas här.