Äppelträdet

sudoku

I Herta Müllers novell Äppelträdet (läst i En bok för alla-samlingen Fler Nobeller) finns det ett äppelträd som själv äter sina äpplen. I byn samlas några bybor för att vakta trädet tillsammans en natt. De försöker slå på trädet, allt som händer är att en bit bark lossar. Biskopen kommer till byn och förklarar att han rådgjort med Gud och i äppelträdet finns djävulen. De måste bränna ner det där det står. Det gör de och röken bäddar in byn tills det regnar.

Språket är enkelt, korta meningar, starkt språk:

I byn sov ingen. Hundarna stod ute på gatorna. De skällde inte. Kattorna satt uppe i träden. De stirrade med glödande lyktögon.

Jag tänker mig att det är en symbol för något, men jag vet inte vad. Novellen skaver i mig, för jag vet inte hur jag ska tolka den. Svår, innehållsmässigt alltså.

Hursomhelst får den nu både representera en kvinnlig Nobelpristagare – jag har hennes Hjärtdjur i hyllan om jag hinner läsa den – och en novell i novellsudokun: kategori 2, nummer 4. Endast ett ord i titeln.

Annonser

Kvinnliga Nobelpristagare – ett år

Idag är det ett år sedan jag lanserade läsutmaningen Kvinnliga Nobelpristagare. Nu är jag nyfiken på hur det har gått hittills.

Själv har jag läst nio författare av fjorton – det kan bli lite tajt att få allt läst till årsskiftet, har jag en känsla av… Av dem jag inte läst tidigare (Selma har alltid en varm plats i mitt hjärta) så har Wisława Szymborskas essäer om litteratur varit den största positiva överraskningen. Här finns en samlingspost med länkar till alla inlägg.

Hur ser det ut med deltagarna? Här listan på dem som anmält sig för ett år sedan, jag har tyvärr inte hunnit kolla alla regelbundet, men här är vad jag hittar:

Ugglan och boken skulle läsa fem tidigare olästa författare och har läst fyra hittills: länk här. Snart bingo!

Hanneles bokparadis har läst alla fjorton författare – wow. Jag är djupt imponerad. Hon har dessutom varit vänlig nog att alltid hålla mig uppdaterad 🙂 Här finns en länk till hennes samlingspost.

Cinnamon books här har jag inte hittar något att länka till, hojta om jag har fel!

A ROOM OF MY OWN / Mrs Calloway – här lyckas jag inte heller hitta något att länka till för den länk som borde leda till utmaningen leder bara till en sida som vill att jag ska registrera en profil… Hojt? Här finns nu en fungerande länk till Mrs Calloways samlingspost med de hittills åtta lästa författarna och här en länk till alla poster i katergorin ”kvinnliga Nobelpristagare” 🙂 Tack Mrs C och Hannele!

jspr / Det här har jag läst har – om jag räknat rätt – läst tolv av fjorton! Imponerande, verkligen.

Robert W / Mina skrivna ord – Robert ligger jämt med mig och har också läst nio författare 🙂 Bra jobbat av oss! (Vi har förstås båda haft tjuvstart med Selma åtminstone 🙂

Annette Juhlin: Just här – just nu  ville delta ”kanske eller delvis”, men det har kanske stannat vid tanken? Så många böcker, så lite tid, jag vet…

Fru Bibliofil har låst sin blogg, så jag vet inte om hon deltar eller inte.

Och brorsan skulle kanske också läsa något? 🙂

Vad har ni tyckt? Hur har det gått? Tänker ni fortsätta? Jag tänker åtminstone läsa alla, även om det kommer att gå in på nästa års sida. Det har varit så intressant och också hemskt roligt att läsa andras inlägg, även om jag inte läst alla – måste åtgärdas!

Elias Portolu

Nobelpriset i litteratur år 1926 gick till Grazia Deledda, Italien

för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem

Jag har nu läst Elias Portolu av Grazia Deledda för min utmaning. Språket är högtravande och snuddar ibland vid komiskt, en mans söner liknas vid duvor och det värsta man kan kalla en man är ”färsk ost”. Naturbeskrivningarna är otroligt lyriska och är det jag tycker bäst om med boken. Jag känner dofterna och ser färgerna. Det måste vara mycket vackert på Sardinien.

Själva intrigen gör mig ärligt talat aningen frustrerad: en man förälskar sig i sin brors fästmö, sedermera hustru (och hon i honom) och velar fram och tillbaka om saken hela tiden. Jag förstår att tiden och seden är annorlunda, men samtidigt så tycker jag att det är frustrerande att flera människors liv förstörs på grund av att det är otänkbart att säga något om saken. Det är i och för sig ett bra exempel på hur mansbilden lägger hinder i vägen…

Boken är välskriven och om läsaren är mera sympatisk än jag i det här fallet så tror jag att det går att bli mycket rörd också och inte mest frustrerad. Och naturskildringarna är som sagt fantastiska.

Religiös mystik

Nelly Sachs fick Nobelpriset  1966 ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”. Jag har läst Flykt och förvandling, ett dikturval redigerat av Erwin Leiser 1961. Språket är laddat av religiös mystik och lidande. Svåråtkomligt, vackert, men känns främmande. Måste vara mycket svårt att översätta. Här Sömngångaren, översatt av Eva-Lisa Lennartsson.

Sömngångaren
kretsande på sin stjärna
vaknar
vid morgonens vita fjäder –
blodfläcken påminde honom –
låter förfärad
månen falla-
snöbäret sönderbryts
mot nattens svarta agat
drömbesudlat –

Ingen ren vithet i världen –

Mångstämmiga verk

Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset år 2015 ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Jag läste redan i våras en antologi med texter och intervjuer: Förförda av döden (Ordfront 1998), men av någon anledning blev det inte av att blogga om den då. Början av den boken läste jag de facto redan då hon fick Nobelpriset, skrev om den här, men sen fick den vila, det är tung läsning.

Nu när jag öppnar den igen sugs jag genast in i den, i de små glimtarna av människoöden. Aleksijevitj intervjuar människor om olika ämnen och texterna blir till en mosaik som bildar en sprucken och ofta fruktansvärd verklighet. Hon intervjuar många flera människor än hon citerar, många gånger, för det tar ofta tid innan de öppnar sig och verkligen börjar berätta. Resultatet är texter som känns som ett knytnävsslag i magen och jag får ofta tårar i ögonen när jag läser. Det är inte den kathartiska gråten som kommer av något som är sorgligt, utan en gråt över all onödig smärta som finns, förorsakad av människor. Det är genialiskt och jag är glad att Svenska Akademien kunde inse att detta också är litteratur, stor litteratur.

Antologin innehåller texter från flera olika böcker. I Kriget har inget kvinnligt ansikte från 1985 har Aleksijevitj intervjuat kvinnor som deltog i andra världskriget. De talar om att arbeta som prickskyttar eller sjukvårdare, om att försöka bevara sin kvinnlighet och om de minnen de har.

I De sista vittnena (1986) har hon intervjuat folk som var barn under kriget, berättelser om svält, flykt och barns sätt att förhålla sig till sådant, t.ex. byn där tyskarna dödar alla utom ett par barn som gömt sig och hur de inte var rädda för alla döda omkring sig ”för vi kände ju alla”.

Zinkpojkarna (1989) handlar om kriget i Afganistan, det hyllade kriget som beskrevs som ”hjälpen till broderfolken i Afganistan”, där unga pojkar skickas hem i zinkkistor, som myndigheterna försöker sprida ut på kyrkogården om natten, för att folk inte ska se hur många de är. Samma förnekande som återkommer nu i berättelser från Ukraina, där det officiellt inte pågår något krig alls… Hon intervjuar soldater som kommit hem eller anhöriga till dem som inte gjort det. I förordet berättar hon också om de som inte ens vågar bli intervjuade, av rädsla att bli avskedade ur armén. Egentligen var hon trött på krig och ville inte skriva mera om det, men kunde inte låta bli.

Förförda av döden (1993) är lite annorlunda, där skriver hon om människor som förlorat fotfästet när Sovjetunionen kollapsade och begått eller försökt begå självmord, för att den nya världen är för kaotisk att leva i. Inget av de de kunnat och vetat under Homo Sovjeticus-tiden räknas, deras minnen är ointressanta för de nya generationerna.  Det är inte så odelat enkelt att frihet och kapitalism automatiskt gör livet perfekt. Jag kommer att tänka på den tyska filmen Goodbye Lenin, men den var förstås mycket muntrare.

Jag inser när jag försöker beskriva det jag läst att det låter som om Aleksijevitj skulle frossa i elände, men det är inte så det känns. Hennes värme och medkänsla lyser genom texterna, kanske för att de intervjuade tilltalar henne på ett sätt som gör att man som läsare inser att det måste vara en stor lättnad för många att få tala också om sådant som är svårt, som de kanske burit på i sjuttio år, utan att tala med någom om det.

Ett modigt val av Akademien 2015, som sagt, mycket otraditionellt. Fjolårets val var ju också otraditionellt, för att inte tala om kontroversiellt. Jag är uppriktigt nyfiken på vad vi får höra Sara Danius säga i morgon!

Poesi med ironisk precision

År 1996 fick Wisława Szymborska Nobelpriset

”för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”

De senaste veckorna har jag i små, små omgångar läst Utopia, ett urval dikter i  översättning av Anders Bodegård utgiven av FIB:s Lyrikklubb 1989 och Nära ögat, en annan samling från 1996. Jag koncentrerar mig på att läsa långsamt och verkligen fördjupa mig i texterna, för att förstå. Inte att de direkt är svåråtkomliga, men för att inte missa något. De är betraktelser, närstudier. Ironisk precision, indeed, Nobelkommittén valde en träffande motivering den gången.

Andas, läs, andas, tänk.

Lyrik tar tid att läsa. Jag plöjde nyss igenom Jenny Colgans söta feelgoodroman Det lilla bageriet på strandpromenaden på drygt 400 sidor i pocket på en bråkdel av den tid det tagit mig att läsa denna Utopia-diktsamling på 136 sidor. Lyrik kräver tålamod på ett helt annat sätt. Jag har dåligt med tålamod just nu, jag fick skippa min ”lyriklördag”-utmaning, för det blev bara stressigt, tyvärr. Men jag är glad att jag kommit mig för med att läsa Szymborska 🙂

Om att gilla poesi:

Somliga gillar poesi

Somliga –
alltså inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva.
så går det väl två såna på tusen.

Gillar –
men gillar gör man också makaronibuljong,
man gillar komplimanger och blått,
man gillar sin gamla sjal,
man gillar att hålla på sitt,
man gillar att klappa hunden

Poesi –
fast vad är poesi för nånting.
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som i ett räddande täcke.

Nära ögat, s. 21

 

Jag har också läst en bok som heter Bredvidläsningar, med Szymborskas korta, essäistiska betraktelser över böcker – hon vill inte själv kalla dem recensioner, snarare kåserier, eftersom de handlar om sådana böcker som inte fått en regelrätt recension i litteraturtidskriften Życie Literackie (Litterärt liv) och andra tidskrifter. Hon vill skriva utan att bedöma, hon hyllar lustläsning och fria associationer.

Texterna fängslar mig omedelbart, hon har en personlig och humoristisk stil och hennes småironiska betraktelser är aldrig överlägsna eller elaka. Jag blir glad av att läsa hennes hyllning till bokläsningen och till alla de udda böcker hon skriver om. Böckerna är inte alltid bra, ibland säger hon rent ut att boken är tråkig – men hennes betraktelser blir aldrig tråkiga.

Här en fantastisk essä om humor:

Sprudlande allvar.

Przedstawiamy humor francuski
(Vi presenterar fransk humor)
antologi utg. av Arnold Mostowicz, 1971

Humor är allvarets lillebror. Något i stil med en kosmisk Sluggo bredvid en kosmisk Lisa (om de hade varit syskon). Mellan syskonsjälarna finns en ständig spänning. Allvaret ser ner på humorn med den äldres överlägsenhet, humorn har av den anledningen komplex och vill innerst inne bli lika stadgad som allvaret, vilket den som tur är inte lyckas med. I levnadsteckningar över humorister (i detta fall de biografiska notiserna i antologin ovan, men det är bara ett exempel som bekräftar regeln) kan jag konstatera en ständig men hopplös strävan hos dem att bli seriösa författare. Så gott som alla humorister har en sorglig roman eller tragisk teaterpjäs på sitt samvete. De alstren har dock ”fallit i glömska” och bara tack vare humorn, ofta till döddagar betraktad som marginell, har de fått ”sin givna plats i litteraturen”. Jag kan inte minnas mig någonsin ha läst en biografi där det tvärtom har stått: ”Han skrev utan framgång flera volymer med humoresker och en lång rad farser, men först med sin tragiska skildring av de mellaneuropeiska böndernas liv och leverne vann han odödlighet…” Märkligt! På samma sätt förhåller det sig med skådespelare. Varenda komisk aktör lär i smyg drömma om att spela tragisk hjälte. jag har däremot aldrig hört någon tragisk skådis gasta såhär på kaféet: ”Den där fullblodsidioten (på teaterspråk betyder det alltid teaterchefen) ska ha mig att spela Hamlet nu igen! Han kan inte få in i sin dumma skalle att jag är född att spela Andreas Blek av Nosen!” Ytterst märkligt! Jag betraktar humor och allvar som lika mycket värda, alltså längtar jag till det ögonblick då allvaret i gengäld börjar avundas humorn. Humorn förfogar till exempel över olika nyanser, medan allvaret än så länge inte gåttt att klassificera i detalj, fast det sannerligen vore på sin plats. Hör ni, Herrar Kritiker, eftesom ni nu använder termen ”absurd humor”, varför inte införa det parallella begreppet ”absurt allvar”? Göra skillnad mellan utstuderat och primitivt allvar, sorglöst allvar och galgallvar. Både kritiken och publicistiken sätter full fart när de kan göra trams till rim och reson. Men finns det då inte i livet ett behov av att både i livet och konsten spåra upp det lättsamma allvaret? det oanständiga allvaret? det blixtrande allvaret? det rosafärgade allvaret? Jag skulle med största nöje läsa om ”ett uttalat sinne för allvar” hos tänkaren X, om ”allvarsamma pärlor” hos skalden Y och ”ett chockerande allvar” hos avantgardisten Z. Vilken recensent ska bli den förste som vågar skriva att ”dramatikern NN:s svaga teaterstycke räddas av epilogens sprudlande allvar” eller att det i diktarinnan W. S.:s verser då och då förnimms ett stråk av oavsiktiligt allvar”?Och hur kommer det sig att det i humorbladen inte finns minsta lilla allvarsspalt? Och allvarligt talat: varför har vi så många humoristiska blad och så få seriösa tidskrifter? Låt höra!

Bredvidläsning s. 35 ff

Open Secrets – Alice Munro

Alice Munro fick Nobelpriset år 2013 med motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”. Jag har läst Open Secrets, en novellsamling från 1994.

Den var överraskande tung att komma igenom. Inte att språket är speciellt svårt, tvärtom så är det väldigt rikt och vackert och i sig ett nöje att läsa. Men jag kommer inte riktigt in i berättelserna, framför allt för att jag har svårt att förstå vad som driver personerna att göra – eller inte göra – det de gör. Det är inte så att jag alltid behöver ha sympatiska protagonister (även om det förstås gör det lättare att läsa), men jag vill kunna förstå dem. Jag är också tämligen intrigberoende och intrigerna är ofta underordnade själva beskrivningen av skeendet. Den novell som jag tyckte bäst om i den här samlingen var A Wilderness Station, där läsaren via brev och återberättande av olika personer får många olika synvinklar på och tolkningar av ettt händelseförlopp. Där fick jag grepp om personerna och händelserna – eller åtminstone de olika versionerna av dem –  och engagerades av deras öde.

Men för det mesta känns det som att jag står och ser på det som händer genom ett tjockt glas – jag kan se skönheten, jag kan till och med förstå att det finns människor som fascineras av hennes stil, men den är inte för mig.