Kärlekens vansinne

Helgens jerka undrar:

Finns det en numera avliden författare som du skulle vilja hedra? Vem och varför i så fall?

Jovisst, jag gillar ju många gamla böcker 🙂 Idag vill jag hedra Selma Lagerlöf (1858-1940). En sådan fantastisk historieberättare hon är! Vare sig det är vilt liv på herrgårdar, kusliga spökhistorier, läroböcker i geografi eller ett dramatiskt epos om kampen mellan tro och kärleken till fosterjorden så fänglas jag av hennes berättarröst.

Men det finns speciellt en bok jag återvänder till med jämna mellanrum. Många, många böcker har skrivits om kärlek och om kärlekens vansinne. Kejsaren av Portugallien (1914) är en av de bästa. Jag gråter varje gång jag läser den, trots att jag tappat räkningen på hur många gånger det är.

Det är en förhållandevis kort bok, med en ytligt sett ganska enkel intrig: Jan i Skrolycka älskar sin dotter över allt annat och när hon reser bort och inte kommer tillbaka blir han tokig av längtan. Men den resumén säger inget om den kärlek och ömhet som finns i hela boken. Jans hjärta väcks till liv när han första gången håller sin nyfödda dotter i famnen. Hon är hans allt hela barndomen och ungdomen och när hon som ung flicka reser till stan för att tjäna pengar så att föräldrarna ska få bo kvar i sin stuga så väntar han på henne. Alltid. År ut och år in. Även om han till det yttre blir förvirrad och ömklig så är han en storslagen gestalt i sin orubbliga tro på att hans dotter – kejsarinnan – ska komma tillbaka. När han har motgångar är det för att hon vill straffa honom för övermod. Aldrig tvivlar han och han ser och förstår mera av vad som händer runt honom än folk tror. Jans tålmodiga hustru Kattrinna är också en kärleksgestalt, hon fräser och suckar först, men inser till slut att Jan måste få ha sin livslögn, det är barmhärtigast så. Hon förändras själv och blir en större människa just på grund av mannens villfarelser.

Det är helt enkelt en fantastisk berättelse, jag rekommenderar alla att läsa den. Trots att den är över hundra år gammal känns inte språket alls träigt eller överbelamrat heller. Det finns säkert något Lagerlöfigt i en bokhylla nära dig, annars vill jag tipsa om att Litteraturbanken har ett Lagerlöfarkiv, där finns allt, inklusive den här. Klickelick.

Eftersom Selma Lagerlöf fick Nobelpriset 1909 så är hon också en på min lista med kvinnliga Nobelpristagare. Jag borde förstås ha läst något nytt, men jag kunde inte låta bli att än en gång läsa om 🙂

Lyriklördag IV (på söndag)

Danskursen var väldigt rolig och alldeles förfärligt intensiv. Igår somnade jag ifrån hela lyriklördagen sittande i sängen (aj, min nacke). Så det blir en lyriklördag såhär sent på söndag kväll.

För nobelpristagarutmaningen har jag nu läst Gabriela Mistrals dikter i översättning av Hjalmar Gullberg. De är mycket ordrika och passionerade, jag känner mig ärligt talat ganska främmande inför dem, kanske för att jag inte förstår den där intensiva längtan efter en son som hon skriver mycket om. Något i texterna känns alltför köttiga, alltför fysiska.

Här ett par prosadikter ur avdelningen Poemas de las madres (Mödrarnas sånger) ur Desolación, så kan ni avgöra själva.

Den eviga smärtan

Jag blir blek, om han lider inom mig; jag får smärtor av trycket från honom i det förborgade, och jag skulle kunna dö för en enda rörelse av denne som jag inte ser.

Men tro inte att han endast ska vara sammanflätade med köttet i mitt innersta under den tid jag bevarar honom i mig. När han vandrar fritt på vägarna en gång, också om han är långt borta från mig, ska vinden som piskar honom slita i mitt kött, och hans skrik ska också bana sin väg genom min strupe. Min gråt och mitt leende ska begynna i ditt ansikte, min son!

.

Gryningen

Hela natten har jag haft plågor, hela natten har mitt kött ryst och skakat för att bära fram sin gåva. Dödens svett har jag på mina tinningar; men det är inte döden, det är livet!

Och nu anropar jag Dig med namnet Oändliga ljuvhet, o Herre, för att du ska förlossa honom med mildhet.

Må han äntligen födas, och må mitt skrik av smärta lyfta sig i gryningen, sammanflätat med fåglarnas sång!

Översättarens korta kommentarer till tolkningarna känns dessutom otroligt daterade, liksom förordet. Här är hans kommentar om diktsviten:

Bland Gabriela Mistrals dikter på prosa har ingen blivit mera känd än Mödrarnas sånger. Det är kanske inte att förundra sig över: så hade ingen förut tolkat havandeskapets känsloliv. Säkert har tusentals kvinnor som väntat på sin stund, funnit tröst och uppbyggelse i dessa monologer, där tonen ständigt är färdig att slå över från jordisk oro och plåga till extatisk förväntan och salig lycka.

Hmm. Jag är nyfiken på hur folk med barn eller barnlängtan förhåller sig. Är det svulstigt och lite väl köttsligt, eller är det jag som inte förstår mig på det?

Litterära katter

Jag hade tänkt att jag skulle läsa om Doris Lessings En överlevandes minnen för min Nobelutmaning, men inspirerad av Nils Uddenbergs lilla söta bok Gubbe och katt (rekommenderas!) som jag köpte åt pappa i julklapp (han muttrade lite över titeln, men jag tror han kommer att gilla boken) så började jag läsa Lessings katthistorier i stället.

Först läste jag Rufus, som är en liknande historia som Uddenbergs: katt kommer till människor och lirkar sig långsamt in i hushållet. Rufus har haft ett hårdare liv än Uddenbergs Kissen, det mest rörande i berättelsen om Rufus är att han visserligen kan spinna så högt att han överröstar tv:n, men bara en enda gång kommer med det lilla knorrande ljudet som trygga katter kommer med för att betyga sin kärlek. (Minns inte exakt formulering, har inte boken här.) Sniff.

I den betydligt tidigare boken Particularly Cats skriver Lessing om barndomskatter och de katter hon har som vuxen (långt före Rufus och de katter som bor med henne när han dyker upp). Hon har en tendens att antropomorfisera (erkänner här jag måste slå upp ordet för att få det helt rätt) väldigt mycket, vilket överraskar och ärligt talat irriterar mig något. Jag gör det en del själv, men jag tycker att hon går onödigt långt emellanåt. Plus att hon saknar en hel del kunskap om kattpsykologi, vilket i och för sig är tidsandan, boken kom ut 1967. Till hennes försvar funderar hon faktiskt på om en kattunge kanske tagits lite onödigt tidigt från mamman vid sex veckors ålder och jag vill bara säga tolv veckor, för katten! Men det vet vi idag – när jag var barn så hette det åtta veckor och mina föräldrar var ovanliga som väntade till tio veckor (vi hade ett par omgångar kattungar innan katten blev fixad).

Doris Lessings katthistorier är essäer som snarare handlar om mänskiligt beteende och människors tankar. De är minnen och funderingar. Inte oläsbara, men det finns många kattböcker som jag tycker bättre om. Men när hon är som bäst så är hon fin, här en beskrivning på hennes svarta katt:

She is elegant. She has a curved, noble profile, like a cat on a tomb. When she sits straight, with paws side and side, staring, or crouches, eyes half-masked, she is still, remote, withdrawn til some distance place inside herself. At such times she is sombre, inspires awe. And she is black, black, black. Black, glossy whiskers, black lashes, not a white hair anywhere. If gray cat’s designer was a master of subtlety, of loving detail, then black cat’s said: I shall create a black cat, the quintessence of black cat, a cat from the Underworld.

Agnes är inte riktigt så stilig, fast hon har en rolig teckning mellan randig och prickig. Men hon ligger just nu bredvid mig och spinner, det är mysigt 🙂

Flera poster om kvinnliga nobelpristagare hittas här.

Kvinnliga nobelpristagare: samlingspost

nobelpristagarkasseDetta är en samlingspost för alla deltagare i utmaningen Kvinnliga nobelpristagare. Nedan är en lista på pristagarna, med fetstil finns de jag har läst tidigare, med lila text finns länkat till där jag skrivit om författaren (uppdateras kontinuerligt). Jag hoppas att deltagarna länkar till sina inlägg i kommentarerna, hittills har Mrs Calloway skrivit om Gabriela Mistral här och jspr har straxt innan utmaningen bloggat om Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa här (bonuspost!). Alla deltagare finns länkade nedanför listan på författare.

Kvinnliga nobelpristagare:

  • Selma Lagerlöf (1858-1940), Sverige. Tilldelades Nobelpriset 1909 – bloggat här.
  • Grazia Deledda (1871-1936), Italien. Tilldelades Nobelpriset 1926.
  • Sigrid Undset (1882-1949), Norge. Tilldelades Nobelpriset 1928.
  • Pearl Buck (1892-1973), USA. Tilldelades Nobelpriset 1938 – bloggat här
  • Gabriela Mistral (1889-1957), Chile. Tilldelades Nobelpriset 1945 – bloggat här.
  • Nelly Sachs (1891-1970), Sverige och Tyskland. Tilldelades Nobelpriset 1966.
  • Nadine Gordimer (1923-2014), Sydafrika. Tilldelades Nobelpriset 1991.
  • Toni Morrison (1931-), USA. Tilldelades Nobelpriset 1993.
  • Wislawa Szymborska (1923-2012), Polen. Tilldelades Nobelpriset 1996.
  • Elfride Jelinek (1946-), Österrike. Tilldelades Nobelpriset 2004.
  • Doris Lessing (1919-2013), Storbritannien. Tilldelades Nobelpriset 2007 – bloggat här.
  • Hertha Müller (1953-), Rumänien och Tyskland. Tilldelades Nobelpriset 2009.
  • Alice Munro (1931-), Kanada. Tilldelades Nobelpriset 2013.
  • Svetlana Aleksijevitj (1948-), Vitryssland. Tilldelades Nobelpriset 2015

Deltagare i utmaningen:

Ugglan och boken

Hanneles bokparadis

Cinnamon books 

A ROOM OF MY OWN / Mrs Calloway

jspr / Det här har jag läst

Robert W / Mina skrivna ord

Annette Juhlin: Just här – just nu  (kanske eller delvis)

Brorsan skulle läsa åtminstone två nya författare, men han har tyvärr ingen blogg. Du får gärna skriva något i kommentarerna för det 🙂

Tillägg: ny delagare: Fru Bibliofil Välkommen med!

Nobelliga noveller

Idag tänker jag slå två flugor i en smäll och blogga om Perl S. Bucks noveller och på så sätt kombinera novellutmaningen och Nobelutmaningen 🙂

Den amerikanska författaren Pearl Buck fick Nobelpriset år 1938, motiveringen löd:

för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk

Jag borde kanske ha läst någon av de ”rika och episka skildringarna”, men jag hade en novellsamling i hyllan som jag läst för många år sedan och nu läste om: Silverfjärilen och andra noveller (Fourteen Stories). Det är en samling med noveller som utgavs mellan 1943 och 1961.

Jag måste erkänna att jag tycker att dammet lagt sig över många av historierna. Många fokuserar mycket på ”äkta, mjuk kvinnlighet” och traditioner, även om det i flera också beskrivs hur samhället förändras, speciellt de som handlar om Japan och Kina – inte minst i titelnovellen, där vi får en berättelse om en gammal, förvirrad kvinna som går under i det nya, hårda samhället som kommunismen skapar. Hon kan inte förstå att privat ägande är förbjudet och när hon blir förtjust i liten pojke på barnhemmet där hon arbetar så visar hon honom en vackert smycke som hon har gömt, en silverfjäril. Naturligtvis så kommer det fram och hon måste löpa gatlopp i byn, alla hånar henne och slår henne. Hennes öde berättas av hennes son i ett mörkt rum, han skäms för att han inte kunnat hjälpa henne, utan tvärtom varit tvungen att delta i hennes bestraffning. Det är en obehaglig berättelse, som andas en del kommunistskräck, även om den tyvärr säkert också är trovärdig.

Ofta handlar det om hur kvinnan är ansvarig för mannens välmående och ska anpassa sig efter det. I Förtrollningen så ska en kvinna som är ful se till att vara så behaglig som möjligt för att förtrolla mannen,  det är mycket fokus på kvinnors utseende överlag. I Francesca så förvandlas en skådespelerska till den roll hon för tillfället spelar, varpå hennes man skriver en pjäs där han skapar sin drömkvinna. Hon tycker visserligen mycket om rollen, men det är ändå på något sätt lite obehagligt.

Det är spännande att läsa om, jag märker att jag ser helt andra sidor av berättelserna och tycker också helt annorlunda om dem än jag gjorde förra gången jag läste den. Då var min favorit Att börja leva, som handar om en man som återvänder från kriget (andra världskriget) och är krigstrött och känner sig främmande för allt och alla. Hans far ger honom rådet att inte tala om sina upplevelser med någon – allra  minst med sin fästmö – utan bara börja leva, fast det inte känns någonstans. Så småningom kommer känslorna tillbaka. Nu tycker jag att rådet på sitt sätt är praktiskt, men som ett barn av min tid så tycker jag att det inte kan var bra att stänga in traumatiska känslor och aldrig mera tala om dem. Det har vi sett så mycket av här i Finland, hur krigstraumat ger efterklang i flera generationer för att det bara bitits ihop och aldrig fått komma ut.

Idag tycker jag mycket mera om Skrattets gåva, där en ensam mor med sonen i kriget får besök av en ung kvinna som visar sig vara hennes sons flickvän. Han har bett henne gå hem till sin mamma på juldagen för att hon inte ska vara ensam och olycklig. Han är mycket modersbunden och mamman är mycket fäst vid sin son och hindrar honom (utan att vara medveten om saken) att kunna leva sitt eget liv och till exempel gifta sig med sin flickvän. Detta inser hon när hon talar med flickan och kan släppa taget om sin son och i stället få en extra dotter. Hennes väg från ensam och instängd till att släppa in skrattet i sitt liv är sympatiskt beskriven. Hon älskar fortfarande sin son, men det är inte det enda hon har i livet.

Den får representera kategori nr 7: Läs en novell som handlar om en förälder och ett barn.

Läsutmaning: Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur

Vi hade fint besök från Sverige på jobbet här i höstas och som tack för att vi guidat och svarat på frågor om biblioteket fick min kollega och jag varsin tygkasse med kvinnliga Nobelpristagare i litteratur.

nobelpristagarkasse

Det är faktiskt inte så många. Sedan början är det fjorton stycken.

nobelpristagarlista

Min kollega har som (evighets?)projekt att läsa något av alla Nobelpristagare, men det är för mycket för mig. (Jag har bloggat om vilka av Nobelpristagarna jag läst fram till 2014 här.)

Men att läsa någonting av alla kvinnliga pristagare är överkomligt. Läsa och blogga om, tänkte jag. Vem är med? Det finns fjorton pristagare, en per månad borde vara lagom takt. Så till nästa nyår ska den som vill vara med ha läst något av alla – och om det är en kvinna som får det nästa år så får det bli bonusläsning 🙂