Kokhett är inte nödvändigtvis en metafor

Det finns de som säger att man inte ”får” klaga på värmen och på sitt sätt är det ju skönt. Problemet är att vi bor i en sydvästsvängd lägenhet med enorma fönster på sjunde våningen i ett höghus. För det allra mesta – typ tio månader av tolv – älskar jag ljuset som flödar in hos oss; inte ens mitt på vintern blir det så farligt mörkt här. Men när soltimmarna blir riktigt många och temperaturen ute ligger på mellan 28ºC och 32ºC så understiger temperaturen i vår lägenhet aldrig 29º, vilket gör det lite svårt att sova.

Svenska ylleradion hade en liten grej om värmen, de flesta kommentarer var (som vanligt) magsura, men den här kommentaren kom med bra tips om hur man kan svalka sig. Inspirerad av den har jag nu satt ett lakan i frysen, vi ska se hur det känns 🙂

Vi fäller förstås ner persiennerna och ställer upp balkongglasen så mycket vi vågar för kattens skull, men det blir ändå varmt. Häromdagen fick vi dock bevis på att persiennerna ändå hjälper. Jag hade lagt bönor i blöt på fönsterbänken och inte fällt ner persiennen den dagen. På kvällen noterade jag att vattnet var varmt – riktigt ordentligt varmt, som ”det varmaste som kommer ur kranen”-varmt och det hade bildats ett tjockt lager skum på ytan – precis som det brukar när bönor håller på att koka upp 😮 Tyvärr hällde jag ut det innan jag tänkte på att mäta temperaturen, det skulle ju ha varit intressant att veta. Jag tänker ändå inte göra om experimentet!

Till slut en temasång: ”Too Darn Hot”. Jag har länkat till den här versionen tidigare, men den tål att ses på nytt, den är så bra! Fast hur de orkar dansa sådär i värmen förstår jag inte 😉

Annonser

Dissade klassiker och nostalgins makt

Dagens Nyheter har en sommarserie kallad ”Klassikervarning”, där de skriver om klassiker som de anser att man inte ska läsa och varför. Här kommer en metaläsning 🙂

Texten om Gamla Testamentet är rätt fyndig, skriven som om det var en recension av en ”vanlig” bok, skriven i relativt modern tid, ”ett populärkulturellt fenomen i stora delar av världen”, där Gud liknas vid en maffiaboss. Goethes Den unge Werther är onekligen en förskräcklig emo. Varats olidliga lätthet tyckte jag om som tonåring, men det kan nog hända att jag skulle hålla med Jenny Lindh, som skriver ”jag slår igen boken med känslan av att en gläfsande filosofiprofessor just juckat sig lycklig mot mitt ben” om jag läste om den idag… François Sagans Bonjour tristesse har jag inte läst, fast recensionen var rätt kul att läsa ändå:

Det finns vissa saker man bör undvika om man redan är sur. Basic grejer som att åka till Ikea om man har migrän, Facebooksnoka på exets nya när man klämt finnar och vin, besöka en lekplats om man är gravid, inga konstigheter.

Men texten om En förlorad värld, kanske mera bekant som Brideshead Revisited, hakade jag upp mig på. Jag var förstås antagligen i ”rätt ålder på åttiotalet” som recencenten Jesper Högström uttrycker det, jag älskade serien med vackra, tragiska, unga Jeremy Irons och Anthony Andrews i huvudrollerna. Jag skulle kunna se om den, åtminstone inledningen ”Et in Arcadia Ego”, det första mötet, den handlösa förälskelsen – nedgång och fall glömmer jag helst.

Men jag gillade faktiskt boken också. Visst är det möjligt att jag idag (det är många år sedan jag läste den) skulle irritera mig på det ”skamlösa snobberiet” och tycka att nostalgin över den förlorade världen är obehaglig. Men som jag kommer ihåg det så var nostalgin något som visserligen var färgat av Charles Ryders beundran av överklassen, men framför allt hans omåttliga beundran av Sebastian Flyte, en beundran utan något större fäste i verkligheten, såsom det ofta är med häftiga förälskelser. (Relationen mellan Charles Ryder och Sebastian Flyte fick mig förresten att tänka på den här träffande parallellen till relationen mellan Mumintrollet och Snusmumriken)

Nostalgin gäller Charles ungdom, en tid som han minns som full av solsken och lyxiga picknickar och den fascinerande Sebastian, något som står i stark kontrast till ramberättelsens regn, lera och blodiga krig. Det är helt enkelt Charles Madeleinekaka och lindblomste, för att ta en annan klassikerreferens 🙂

 

Pumpa på

Jag känner mig förskräckligt hurtig – jag har nu två dagar i rad lyckats cykla till jobbet och det är ändå ca 10 km. Plus att jag en dag cyklat halvvägs – en av de stora fördelarna med att bo längs med metron är att det går att fuska lite vid behov 🙂 Första halvan av vägen går genom underbara grönområden i Hertonäs och Vik, jag blir riktigt glad av att cykla förbi skogar, fält och lite hav på vägen, så stadsbo jag är. Inte minst för att värmen kom lagom till semestern tog slut… 😐

Det där med att cykla till jobbet, det tar emot lite, för det är ju jobbigt. Latmasken lockar alltid med ”en annan dag”, men nu har det varit så fint väder att utemotion lockar mera och vi har lyxigt nog dusch på jobbet, så det har gått litelite lättare. Så finns det andra saker som kan underlätta, lyssna och lär:

För ett tag sedan köpte vi en fotpump med tryckmätare, eftersom Andra kattslaven har önskat sig en sådan länge. Jag har nu alltid tyckt att det där med pumpade däck inte är så noga, det räcker väl om de är hyfsat hårda, men idag pumpade jag dem äntligen på Andra kattslavens enträgna uppmaning riktigt ordentligt – mycket hårdare än vad jag någonsin kunnat eller vågat med en handpump, fast ännu inte så hårt som man skulle få enligt vad det står på däcken. Och hast du mir gesehen! 😮 Det gjorde faktiskt en enorm skillnad och inte bara i min rumpa (fast det märks där också), utan det blev faktiskt mycket lättare att cykla. Betydligt lättare, faktiskt. Jag måste erkänna att jag haft helt fel i ”det är inte så noga”. Det är det. Testa själva 🙂 Om ni inte vill köpa en superpump så finns det bensinstationer och cykelbutiker där man kan pumpa på.

Och på tal om ”pumpa på” (en så fin åsnebrygga måste utnyttjas!), minns ni Hankenbandet Pumpa På från… ett tag sen? Vad hände med dem? Nuförtiden är de troligen stadgade affärsmän allihop, men en gång i tiden var de Svenskfinlands kultband. Här är en Pumpa På-klassiker, en av de få raplåtar jag tål: ”6 %”

Inhemska språk?

Häromdagen noterade jag att HRT, dvs. Helsingfors regiontrafik, för första gången – vad jag har sett – tar hänsyn till att det bor och turistar mycket ryssar i Helsingfors. Lite egendomligt kändes det nog ändå, som på den Gamla Goda Tiden:

inhemska sprak

Jag tänkte att lite trevligare ryskrelaterade nyheter skulle vara trevligt.

”Nå’n ordning får det lov att vara”

Osäkra könsroller provocerar omåttligt. Transpersoner väcker ännu mera hat än feminister. Ordet hen upprör folk mer än tortyr och svält.

Idag har operan MagnusMaria premiär i Mariehamn. Den har underrubriken ”en opera om rätt kön” och handlar om åländska Maria som i sekelskiftet 1600-1700 i Stockholm blir Magnus, som spelar nyckelharpa och charmar kvinnor till höger och vänster, tills hen blir avslöjad och förd inför domstol. Operan baserar sig på verkliga rättegångsprotokoll. Såhär börjar den:

Alla

Det är skillnad på kvinnor och män.
Nå’n ordning får det lov att vara
Kvinnor är från Venus
och män är från Mars.
Det är klart man är feminist,
men det är skillnad på kvinnor och män
Det ligger i generna
Min pojke drar sin docka längs golvet som en bil.
Kvinnor är samlare. Män är jägare.
Jag tycker illa om transpersoner
som är varken eller, och både-och
Äckligt om du frågar mig
Jag hatar ordet hen
Kvinnor är från Venus och män är från Mars.
Det är Naturens lagar

Jag får ont i magen redan av librettot, men jag ska se den! Den kommer som gästspel på Espoon kaupunginteatteri söndagen den 7 semtember, vi har redan beställt biljetter till ett helt litet gäng. Libretto av Katarina Gäddnäs, regi Susanne Osten – det måste bli bra. Musik av Karólína Eiríksdóttir, henne känner jag inte till, men det jag läst låter bra. Hbl har nyligen skrivit en stor grej om den, tyvärr bakom betalmur. Mera i åländsk media här.

Den som vill ha mera om ämnet kan se Boys Don’t Cry. Om det går 😦

Den som vill mera överlag kan tänka på varför könsroller känns så viktiga.

Blå toner mot blå himmel

Sommar betyder oftast tid att resa runt och gästa platser och människor. Eller göra sånt som man ”annars aldrig hinner”, som städa. Eller vila ordentligt och läsa tjocka böcker. Allt detta som det borde finnas tid för betyder förstås gör att det finns en massa som inte blir gjort… Speciellt om det bara regnar, då känns det där med hängmatta eller beach inget vidare. Men det har inte bara regnat och vi har hunnit göra flera saker ändå. Och till och med sommarvärmen kom till sist – mina stackars husarknappar såg helt döda ut när vi kom hem senast. Har nu dränkt dem och hoppas på återuppståndelse. Dillen tror jag tyvärr inte överlevde, den var så klen.

Här är några bilder från vårt senaste besök på alltid lika vackra Kimitoön:

De här tycker jag är fina.

De här kolugnarna tycker jag är fina.

Flera bilder från trakten finns förresten här i en äldre post.

En av de saker jag är glad över är att vi för en gångs skull lyckades pricka Baltic Sea Jazz, en småskalig jazzfestival som jag besökte några gånger på 1990-talet, men som sedan aldrig blivit av att gå på senare. Överhuvudtaget har det inte blivit några jazzfestivaler de senaste tio-femton åren, det har liksom inte blivit av. Det är lite synd, för när jag satt på gräsmattan i parken i Dalsbruk och njöt av Three Tenors Of Swing så kom jag ihåg hur otroligt fint jag tycker att det är med jazz utomhus.

Blås blås!

Three Tenors of Swing: Blås blås!

Det är egentligen alldeles fel att stänga in jazz i mörka rum, musiken ska stiga mot himmelen och blandas med fågelkvitter och vindens sus. Det ger mig lyckorysningar av sommarfiilis.

Gröna träd, blå himmel <3

Gröna träd, blå himmel ❤

Speciellt blåsinstrumenten gör sig utomhus.

Många olika saker att spela på. Min nya favorit är den där lilla silversaken i bakgrunden, den som ser ut som om den krympt i tvätten. Det är en sopransaxofon har jag lärt mig nu.

Många olika saker att spela på. Min nya favorit är den där lilla silversaken i bakgrunden, den som ser ut som om den krympt i tvätten. Det är en sopransaxofon har jag lärt mig nu.

Blå toner mot blå himmel. Det blir inte mycket somrigare än så.

Blå toner mot blå himmel. Det blir inte mycket somrigare än så.

 

 

Mera realism än magi

Jag har nyligen läst ut Isabel Allendes Andarnas hus från 1982, från min hyllvärmarutmaning. Allende är bekant för mig som författaren till Eva Luna, som jag läst och njutit av flera gånger; av någon anledning har jag haft såväl hennes Andarnas hus som Paula olästa på hyllan länge, kanske för att jag inte riktigt orkat ta mig in i den magiska realismens mycket intensiva språk och fantasivärld, trots att jag egentligen gillar genren.

Den är väldigt speciell, de (i och för sig ganska få) böcker jag läst påminner något om varandra, trots att de är sinsemellan olika. Andarnas hus följer till exempel en familjs historia, liksom Gabriel García Márquez’ Hundra år av ensamhet. Isabel Allende skriver dock mera om historia, samhälle och politik i Chile (förståeligt med tanke på att författaren är släkt med president Allende) – även om García Márquez också har sin berättelse om bananplantagemassakern.

Det var lite lustigt, medan jag höll på med den så frågade flera om det var ”den där historiska boken”. I början hade jag inte den uppfattningen, den kändes mera som en renodlad släktkrönika (med de genretypiska överdrifterna), men speciellt mot slutet av boken kommer de politiska skeendena in: den politiska agiteringen, vänstern som till slut vinner i valet, högern som går in för att destabilisera regeringen och slutligen militärkuppen och terrorn som följde på den.

På sätt och vis tycker jag att boken känns som två olika berättelser, den mera ”magiska” och den verkligt realistiska. Båda är intressanta att läsa, men för mig just nu så var den andra halvan den mest fängslande.  Jag blev så arg och frustrerad över att läsa om hur den demokratiskt valda vänsterregeringen aldrig fick någon riktig chans och hur folket behandlades vid maktövertagandet. Vi hade, som jag sagt tidigare, många grannar från Chile när vi bodde i Lund, men då var jag alltför ung för att känna till några detaljer. Nu skulle jag förstås vilja veta mera.

Eller så inte, förstås, det här var tillräckligt för att göra en ganska illamående…