Arkivdugligt?

Den här xkcd:n om olika resurser och dess livslängd var så träffande. Läs också texten som syns om du sätter musen på bilden (jag hittar ingen bra term för hover text på datatermgruppens sidor – förslag?)

Elektroniska resurser är fantastiskt användbara – men deras livslängd är kort. Mamma berättade om en arkivkurs där läraren tog fram en gammaldags diskett (s.k. lerppu på finska) och undrade hur många som får upp den idag. Det går snabbt när formaten förändras.

På jobbet har vi maskiner för att läsa och skanna mikrofiché och -film. Det är ett gammalt format, men det fungerar fortfarande, till skillnad från disketter och CD-rom. Men de stackars studenterna (och för att vara ärlig också ganska många av mina kollegor) bara stirrar på plastbiten och förstår inte vad de ska göra med den. Jag brukar visa hur det fungerar och förklara att formatet visserligen är gammalt, men stabilt. (Så brukar jag avslöja min ålder med att berätta att när jag började studera så fanns stadsbiblotekets samlingar endast tillgängliga på det sättet.)

Relaterat: Andra kattslavens mamma förklarade en gång hur hålkortskartotek fungerade. Det var spännande 🙂

Orsaken till att fysiska böcker fortfarande står sig är just dess tillgänglighet, oberoende av teknik. Förutom ljus då, på de här breddgraderna såhär års mestadels tillgängligt per teknik…

Kommer ni ihåg den här videon om uppfinningen BOK? 🙂

Annonser

Jovisst, jag också

Visst, jag har också upplevt det. Inget värre, tackochlov, ingen våldtäkt, inga grova påhopp, inget av nära människor jag borde kunna lite på. Men den där sortens saker som kvinnor fått vänja sig vid att ”hör till”, inte är något att ställa till med en scen för. Så att jag funderade på huruvida jag överhuvudtaget ska skriva något, för det ”gäller ju inte mig”. Bara det vardagliga, det som jag inte ens tänker på så mycket, för det är så jäkla vanligt att det inte är något speciellt.

Män som sitter eller står lite för nära, trycker sig mot mig i trängseln, passar på att tafsa på brösten eller rumpan i förbifarten. I Indien kallas det ”Eve teasing”, ett uttryck som fortfarande gör mig upprörd. Det är inte ”retsamt”, det är obehagligt.

Kommentarer om utseende i klassen. Pojkgäng som ropar efter en på gatan. Blottare på spårvagnen, på gatan, vid skolan, sådana som får en kick av flickor eller kvinnor som försöker låtsas om ingenting. En man som försökte locka mig på ”tv-filming” utanför skolan. Jag minns bara den frusna, röda näsan med en droppe på ytterst och den intensiva obehagskänslan när han ville hindra mig från att gå. Jag kan ha varit elva-tolv år gammal då.

Män som ropar efter en, som försöker prata med en på bussar eller caféer och sedan blir arga och otidiga när de inte får det de vill – och då är jag en pratsam typ som gärna talar med folk (min kompis brukar kalla mig dorkamagnetti = knasmagnet, ungefär) och kan glatt diskutera politik mitt i natten, om det råkar sig så. Detta betyder inte automatiskt att jag vill ligga med den jag talar med. Och när folk är asberusade så är jag noll intresserad. De bara upprepar sitt ”tuutschä mulle kultisch yöksch” som om jag skulle ändra mig för att de tjatar.

En gång i tonåren när jag såpass nyligen hade flyttat till Finland att jag verkligen inte kunde mera än rudimentär finska var det en man på en sen buss som blev så upprörd när jag inte ville/kunde tala med honom att medpassagerarna faktiskt ingrep och sa åt honom att lämna mig ifred. Jag har ingen aning om vad han sa – det kan förstås ha varit en tirad om jävla hurri också – men när finländare i kollektivtrafik lägger sig i medpassagerares diskussioner, då måste det ha varit något i särklass.

När jag bodde i Vallgård cyklade jag hem via det som på den tiden var Helsingfors prostitutionsområde. Hur kan det finnas så många män som tror att en kvinna på cykel (dessutom ett tag en herrcykel) med cykelhjälm är en kvinna till salu, det fascinerar mig fortfarande. Tämligen kinky.

Jag har haft tur, jag har aldrig varit utsatt för något värre, inget av någon jag litat på och inte på någon av mina arbetsplatser (okej, utom det där ena sommarjobbet kanske, men det var ju bara ett sommarjobb…) Men jag har hört folk berätta, t.ex. om lärare i skolan eller på uni och skäms över att jag inte reagerat värre. Inte så att jag skulle ha misstrott den som berättat, men ändå har jag fortsatt tala med den skyldige, eftersom jag inte varit i farozonen – säkert bland annat pga familjekontakter på uni, vilket understryker att det är en maktfråga. Inte en attraktionsfråga, inte ”lite socialt obegåvat”, utan en person i maktposition som utsätter någon i underläge. Ett strukturellt problem, som är det som folk försöker lyfta fram med den här hashtaggen #MeToo.

Förutom detta, förutom att jag har råkat ut för det som de allra flesta kvinnor har lärt sig att bara rycka på axlarna åt, så har jag också utsatt andra.

Jag har en gång i tiden varit den som lekfullt nyper killar i rumpan, eller drar i deras hängslen och har till och med någonstans tyckt att det har varit en feministisk handling att objektifiera män. Känn på, känn på.

En gång gick jag så intensivt in i min drag king-persona att jag smällde en annan drag king på rumpan och höhöade, som den grabbiga karl jag var. Gudars, en sån utskällning jag fick.  Jag försökte bortförklara, som man så gärna gör när man gjort bort sig – jag menade inget illa, det var bara på skoj, jag kände in mig i min roll osv – men mitt klumpiga försök till situationskomik gick ut över en annan persons kroppsliga integritet. Jag skäms än.

Jag lär mig av mina misstag. Jag vill respektera andra människor. Så om du känner dig kollektivt anklagad förstår jag det, den spontana reaktionen är ”inte jag minsann. ” Men ta ett djupt andetag och rannsaka dig själv, utan att vara defensiv. Kanske du har något att förbättra. Gör det då. Och om du med gott samvete kan säga ”inte jag”, så reagera på andra. Säg ifrån. Sexistiska skämt, andra som beter sig illa – skyll inte på spriten, ursäkta inte. Säg ”det är inte okej”. Låt oss göra världen till en lite bättre plats, för oss alla.

Säg det med honung

När jag var i Det forna senast så läste jag en liten bok av Gösta Knutsson (mest känd som författaren till Pelle Svanslösböckerna) som jag hittade på loppis: Nalle Lufs och Skrutten.

DSC_4787

Den kom ut 1952 och liksom i Pelle Svanslösböckerna kommenterar Knutsson aktuella samhällsfenomen på ett humoristiskt sätt.

I det här avsnittet är Nalle Lufs och hans hundvän Skrutten på resa och ska ta en liten matpaus på restaurang. Mat betyder honung och köttben, men det är inte så lätt att få. (Eftersom jag inte orkar skriva in allt för hand så får ni bilder av boksidorna. Säg till om de inte går att läsa av en eller annan anledning.)

Jag har en bestämd känsla av att de inte talar om honung annat än på ytan.

Någon sida senare försöker de gå till en affär, men det går inte mycket bättre där:

DSC_4791

😀 För den som vill ha en ledtråd (eller läsa på) rekommenderar jag t.ex. Wikipedias artikel om Göteborgssystemet.

Det är dyrt att vara fattig

Just nu har Helsingforsregionens trafik en kampanj där de uppmanar folk att ladda längre tid på sina resekort, eftersom priset per dag sjunker ju längre period man har laddat. Visst, men nu är problemet det att de personer som allra mest skulle vara betjänta av att spara pengar på det här sättet absolut inte har möjlighet till det. En årsbiljett inom Helsingfors kostar 600 €. Redan att köpa för tre månader kostar över 150 €. Behöver man dessutom en regionbiljett (Esbo, Vanda, Grankulla) är priset nästan det dubbla.

Det är mycket pengar på en gång för en låginkomsttagare. De facto fullkomligt omöjliga summor att lägga ut på en gång, hur lönsamt det än vore i längden. Så den som har ont om pengar får lägga ut mera per månad än den som har en buffert att ta av. Som alltid är det dyrt att vara fattig.

Detta är på inget sätt jämlikt eller rättvist. Helsingfors är en dyr stad att bo i, sannolikt bor de med lägre inkomster längre ut och har mindre möjlighet att ta sig runt utan kollektivtrafik.

För ett några år sedan fanns det ett system med direktdebitering, där man kunde anmäla sig för ett årskort och de debiterade årskortets kostnad per månad från kontot en gång i månaden. (Var tolfte månad var dessutom gratis.) Jag älskade det – inget behov av att komma ihåg att ladda kortet med annat än värde och till ett överkomligt pris dessutom. Det systemet upphörde när bankerna slutade med det – men det har inte heller kommit något annat i stället. Det finns tekniska möjligheter att debitera folk per månad, det är viljan att skapa ett nytt system för det som saknas.

Jag vill uppmana alla som håller med mig om att det nuvarande systemet är orättvist och ojämlikt att ge respons till HRT och föreslå att de skapar ett nytt system för månadsdebitering, som skulle vara mera rättvist för folk med lägre inkomster.

Respons här (eller här på finska, för den som är bekväm med det).

We see you på teater

Teater Viirus sidor läser jag om We see you Migri: På 17 teatrar på olika håll i Finland (och tydligen också i Stockholm) läser skådespelare högt ur autentiska asylbeslut 1.3.2017.

Migrationsverket godkänner risken att ISIS hugger av din hand om du återvänder till Samarra/din rädsla är objektivt befogad/du uppfyller kraven i UtlL 88 c-d§/men/situationen i Bagdad har märkbart förbättrats och Migrationsverket anser att du rimligtvis kan förutsättas att uppehålla dig i Bagdad…

Jag ska gå på teater i morgon redan, men om det råkar passa någon annan kan den kolla upp lämplig teater på detta Facebook-event.

Den som kan finska kan gärna följa Migrileaks-blogg. I små, små portioner, för att inte spy 😦

Väntans land

Liksom så många andra runt om i  världen så inväntar jag med nervös spänning valresultatet i ”the Land of the Free”. Jag är helt för trott för valvaka, men hoppas innerligt att jag vaknar i morgon till en värld där USA valt sin första kvinnliga president och inte en psykopat.

Håll ttummarna! 

/\_/\