Jovisst, jag också

Visst, jag har också upplevt det. Inget värre, tackochlov, ingen våldtäkt, inga grova påhopp, inget av nära människor jag borde kunna lite på. Men den där sortens saker som kvinnor fått vänja sig vid att ”hör till”, inte är något att ställa till med en scen för. Så att jag funderade på huruvida jag överhuvudtaget ska skriva något, för det ”gäller ju inte mig”. Bara det vardagliga, det som jag inte ens tänker på så mycket, för det är så jäkla vanligt att det inte är något speciellt.

Män som sitter eller står lite för nära, trycker sig mot mig i trängseln, passar på att tafsa på brösten eller rumpan i förbifarten. I Indien kallas det ”Eve teasing”, ett uttryck som fortfarande gör mig upprörd. Det är inte ”retsamt”, det är obehagligt.

Kommentarer om utseende i klassen. Pojkgäng som ropar efter en på gatan. Blottare på spårvagnen, på gatan, vid skolan, sådana som får en kick av flickor eller kvinnor som försöker låtsas om ingenting. En man som försökte locka mig på ”tv-filming” utanför skolan. Jag minns bara den frusna, röda näsan med en droppe på ytterst och den intensiva obehagskänslan när han ville hindra mig från att gå. Jag kan ha varit elva-tolv år gammal då.

Män som ropar efter en, som försöker prata med en på bussar eller caféer och sedan blir arga och otidiga när de inte får det de vill – och då är jag en pratsam typ som gärna talar med folk (min kompis brukar kalla mig dorkamagnetti = knasmagnet, ungefär) och kan glatt diskutera politik mitt i natten, om det råkar sig så. Detta betyder inte automatiskt att jag vill ligga med den jag talar med. Och när folk är asberusade så är jag noll intresserad. De bara upprepar sitt ”tuutschä mulle kultisch yöksch” som om jag skulle ändra mig för att de tjatar.

En gång i tonåren när jag såpass nyligen hade flyttat till Finland att jag verkligen inte kunde mera än rudimentär finska var det en man på en sen buss som blev så upprörd när jag inte ville/kunde tala med honom att medpassagerarna faktiskt ingrep och sa åt honom att lämna mig ifred. Jag har ingen aning om vad han sa – det kan förstås ha varit en tirad om jävla hurri också – men när finländare i kollektivtrafik lägger sig i medpassagerares diskussioner, då måste det ha varit något i särklass.

När jag bodde i Vallgård cyklade jag hem via det som på den tiden var Helsingfors prostitutionsområde. Hur kan det finnas så många män som tror att en kvinna på cykel (dessutom ett tag en herrcykel) med cykelhjälm är en kvinna till salu, det fascinerar mig fortfarande. Tämligen kinky.

Jag har haft tur, jag har aldrig varit utsatt för något värre, inget av någon jag litat på och inte på någon av mina arbetsplatser (okej, utom det där ena sommarjobbet kanske, men det var ju bara ett sommarjobb…) Men jag har hört folk berätta, t.ex. om lärare i skolan eller på uni och skäms över att jag inte reagerat värre. Inte så att jag skulle ha misstrott den som berättat, men ändå har jag fortsatt tala med den skyldige, eftersom jag inte varit i farozonen – säkert bland annat pga familjekontakter på uni, vilket understryker att det är en maktfråga. Inte en attraktionsfråga, inte ”lite socialt obegåvat”, utan en person i maktposition som utsätter någon i underläge. Ett strukturellt problem, som är det som folk försöker lyfta fram med den här hashtaggen #MeToo.

Förutom detta, förutom att jag har råkat ut för det som de allra flesta kvinnor har lärt sig att bara rycka på axlarna åt, så har jag också utsatt andra.

Jag har en gång i tiden varit den som lekfullt nyper killar i rumpan, eller drar i deras hängslen och har till och med någonstans tyckt att det har varit en feministisk handling att objektifiera män. Känn på, känn på.

En gång gick jag så intensivt in i min drag king-persona att jag smällde en annan drag king på rumpan och höhöade, som den grabbiga karl jag var. Gudars, en sån utskällning jag fick.  Jag försökte bortförklara, som man så gärna gör när man gjort bort sig – jag menade inget illa, det var bara på skoj, jag kände in mig i min roll osv – men mitt klumpiga försök till situationskomik gick ut över en annan persons kroppsliga integritet. Jag skäms än.

Jag lär mig av mina misstag. Jag vill respektera andra människor. Så om du känner dig kollektivt anklagad förstår jag det, den spontana reaktionen är ”inte jag minsann. ” Men ta ett djupt andetag och rannsaka dig själv, utan att vara defensiv. Kanske du har något att förbättra. Gör det då. Och om du med gott samvete kan säga ”inte jag”, så reagera på andra. Säg ifrån. Sexistiska skämt, andra som beter sig illa – skyll inte på spriten, ursäkta inte. Säg ”det är inte okej”. Låt oss göra världen till en lite bättre plats, för oss alla.

Annonser

8 thoughts on “Jovisst, jag också

  1. Låt oss göra världen lite bättre för varandra, yes.
    Men vill du läsa mitt steg för 100 år sedan, gå in på min blog o läs om Wilhelmina.Texten är på väg till kvinnorberattar.fi

  2. Tidskriften The Guardian – son förövrigt ger fri tillgång till sin nätedition- har några framstående feministiska redaktörer, de främsta Jessica Valenti och Laura Bates. För fem år sedan tänkte laura Bates att det skulle vara intressant att höra om mera om dessa ack så vanliga sextrakasserier som normat avfärdas med ”han bara skämtade” ”ta det som en komplimang” ”var inte en sån mimosa” ”det var ju inte våldtäkt precis” ”tänk hur mycket värre kvinnor har det i muslimska länder” och började bloggen Everyday sexism. Hon var själv förvånad över två saker: den enorma mängden incidenter och kommentarer som kvinnor och flickor berättade om och mängden och hatet i reaktioner från män, vanligen anonyma.
    Beträffande det där ”lite ska man, dvs. kvinna tåla”: jag bodde flera år i norra Sverige och lärde mig varför man har en test om någon har vistats en tid i Norrland: ”Vilket djur tänker du på nä man säger Lappland?” De som kommer ”söderifrån” brukar säga ”ren”. De som har personlig kännedom svarar ”mygg” eller ”knott”. Jag medger att bara en extrem gnällmåns minns varje myggbett i sitt liv – men jag har aldrig glömt hur jag – naiv nykomling – arbetade en ljummen kväll i trädgården i kortarmad tröja. Jag var sjukskriven nästan en vecka pga. knottbetten. Tänk på det innan ni säger att kvinnor klagar över trivialiteter. Även trivialiteter kan vara tröttsamma om det kommer likt den klassiska vattentortyren med kontinuerliga små droppar.
    Alltid är det kvinnans fel – också ganska tröttsamt. Det här fick en italiensk filmstjärna höra efter att ha berättat om sina erfarenheter med Weinstein
    ”Först ger de efter, sedan klagar de och låtsas ångra sig”, där skribenten menar att ”ge efter för chefens förslag är prostitution, inte våldtäkt”.

    • Everyday sexism är verkligen obehaglig läsning. Men nyttig. Kan också rekommendera Linnéa Claesons Assholes online: https://www.instagram.com/assholesonline/

      Och jo, jag har också hört argumentet ”andra har de så mycket värre”. Visst, det finns i allmänhet sådana som har det värre, men det betyder inte att vi inte ska bry oss om hur det är här. Det är ju inte som om folk i allmänhet skulle låta bli att klaga för att andra har det sämre. ”Usch vad kallt det är idag” – ”Klaga inte, res till Sibirien så får du känna på kallt!” ”Min pendling tar över en timme med två byten” – ”Klaga inte, tänk på hur det är för dem som får gå tre timmar varje dag för att hämta vatten.” osv.

      Knottjämförelsen är jättebra. Ett knott gör inget, många knott gör en sjuk. Och det är inte speciellt trevligt att det surrar knott omkring en hela tiden, också om man har myggnät. Jag minns en vandring i Oulanka i nordöstra Finland, där jag hade långärmat och myggnät över huvudet, men pga värmen hade jag skjortan lite för öppen. Jag hade så många bett på den lilla ytan att jag hade ett rött märke där i flera år innan det bleknade…

      • Det är så irriterande! Du är inte tråkig, du är bra. Fortsätt säga till. Ju flera och mera vi säger ifrån och vägrar skratta, desto mera går det förhoppningsvis hem att det faktiskt inte är kul, bara nedsättande. Det finns faktiskt humor som inte går ut på att förlöjliga och nedvärdera.

    • Det har inte varit så mycket här de senaste åren, det minskar med åldern, det gör det. Skönt, jag tycker inte att det är en komplimang. Jag vill ha komplimanger som fokuserar på hur charmig och rolig och intelligent jag är 🙂

      Jag har inte läst Toni Morrisson än, men ska blogga om Nelly Sachs nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s