Om drivkraft och motiv

Förra veckan var Andra kattslaven och jag på bio med en kollega. Sagda kollega har länge höjt Riviera till skyarna – en liten, privat biosalong i Berghäll med bekväma fåtöljer och servering – och den var defiitivt ingen besvikelse 🙂 Väl värt den något högre kostnaden för biljetterna. Rekommenderas för alla Helsingforsbor!

Filmen vi såg var den nya filmatiseringen av Stephen Kings It (Det). Den var riktigt ruggig och bra, såsom en skräckfilm ska vara, men vissa av ändringarna från originalet gjorde mig fundersam.

Obs! Nedan följer spoilers för såväl boken som filmen.

Läs mer

Annonser

Trovärdighetstankar

Det är bra att jerkan har flera dagar svarstid, så jag hinner hoppa på den fast jag har varit bisi hela helgen 🙂 Den här omgångens fråga är mycket kortfattad:

Hur avgörande är karaktärerna tycker du?

Jag tolkar frågan som ”avgörande för huruvida jag läser en bok eller inte”. Jag tycker att karaktärer ska vara trovärdiga, annars blir jag irriterad. De behöver inte vara sympatiska (även om en bok som helt eller nästan saknar sympatiska karaktärer är svårläst), de behöver inte ens vara så hemskt mångdimensionella, beroende på vilken sorts litteratur det gäller – men de måste vara trovärdiga. Jag vill kunna förstå varför en person agerar som den gör. På det sättet är karaktärer mycket viktiga.

Å andra sidan vill jag gärna ha någon sorts intrig också, enbart ens välskrivna karaktärer räcker inte för mig. En intrig kan också styras av en karaktär – varför agerar den här personen plötsligt på ett sätt som inte alls stämmer med dess karaktär? Det måste finnas någon orsak. Vad är den? Det kan man få till en intressant historia av 🙂

 

Bokbloggsjerkan är tillbaka!

Jej, ser man på, bokbloggsjerkan har återuppstått, så roligt 🙂 Jag höll på att missa den, men såg en kommentar på Monikas bokblogg om saken, så då måste jag ju genast svara på veckans fråga:

Om du skulle tvingas välja mellan en hög med böcker av för dig okända författare, eller en med dina favoriter, vilken hög skulle du välja och varför?

Nå, det var ett självklart val: favoriterna. Jag älskar nya böcker också, men jag läser om så ofta och mycket att det skulle kännas konstigt att ”bara” ha nya böcker.Jag tycker om att återkomma till samma text många gånger.

Andra kattslaven kommenterade att jag egentligen borde välja de okända författarna – förutsatt att de är lika bra som mina favoriter – eftersom jag ”läser om” böcker i mitt huvud medan jag sysslar med annat, t.ex. diskar eller lagar mat, så borde jag strängt taget inte de behöva fysiska böckerna. Men det är ju just därför jag läser om, jag kommer att tänka på en bok av någon anledning, kommer ihåg vissa scener eller händelser och så vill jag kolla boken också.

Finns det någon annan som erinrar sig långa sjok av böcker på det sättet? Jag har aldrig hört om någon annan, men kanske det är en lite för udda egenskap att berätta om?

Jag vet att mamma fungerar likadant, hon minns böcker utantill – hon är dessutom suverän på att återberätta dem, vilket jag tyvärr inte är. Hon brukade återberätta böcker medan vi sysslade med annat mer eller mindre mekaniskt. Det gjorde jobbet mycket roligare 🙂

Hur jag kommer att tänka på vissa böcker vet jag inte alltid, men faktum är att en stor del av min referensvärld består av saker jag läst. Ibland känns det som att hälften av mina meningar börjar med ”i den-och-den-boken så…”. Böckernas värld är lika verklig för mig som den konkreta verkligheten. Varför inte? Det finns ett oändligt antal världar, inte bara en. Om de existerar i vårt universum eller inte är irrelevant, de existerar i mitt sinne. Och författarens och andra läsares 🙂

Kloka filosoford

Mari Lindman har skrivit en väldigt bra text om hur oron för framtiden gör att vi blir jagfixerade och inåtvända, förlamade och småskurna; hur osäkerhet gör oss maktlösa. Just så är det. Jag har aldrig jobbat sämre än i våras när vi alla gick omkring och oroade oss för uppsägningar på jobbet, inte ens när jag för ett par år sedan jobbade mig till utmattning och mest bara satt och grät. Stora delen av arbetstiden gick åt till att fundera, diskutera med andra, läsa på om samarbetsförhandlingarna, titta efter alternativa jobb och annars bara sitta och vara orolig. Symptomatiskt är att när jag denna höst har träffat gamla studiekompisar så har det spontana svaret på ”hej Koko, hur är det!” varit, ”jo tack, jag har ett jobb”. Vi skulle ha så mycket intressantare saker att tala om!

Läs Mari Lindmans text här.

Vad det finns kloka filosofer i vårt land förresten, Nora Hämäläinen hade också ett fantastiskt bra sommarprat som jag puffade för här tidigare. Alla som tycker att filosofi är ”onödigt för samhället” och vill skära bort på all sådan utbildning förstår inte att reflektioner är det som gör oss till människor.

Alla dagar är bokälskardagar

Jag noterade att fyrkantstaggen (jo det är ett ord!) National Book Lover’s Day trendar på Twitter just nu* och tänkte dela med mig av lite bokminnen.

Jag bläddrade i och läste om en del av Topelius Läsning för barn häromdagen, i jakt på berättelsen om Rida, rida ranka och funderade på hur jag kommit att vara så förtjust i Topelius som jag är och kom fram till att det beror på tidig prägling.

När vi var små så bodde vi i Sverige, men åkte regelbundet till Finland för att hälsa på mormor och tillbringade ofta ganska långa perioder hos henne. Eftersom jag var en sån fruktansvärd bokslukare så räckte aldrig mina medhavda böcker till, så jag snokade i alla hyllor efter läsbart. På den tiden läste jag inget annat än svenska och det svenska utbudet var ganska knapert, mormor var visserligen ursprungligen tvåspråkig, men gifte sig finskt, så det som fanns tillgängligt på svenska var mest klassiker. Så jag läste klassiker och lärde mig att bortse från ålderdomligt språk och se berättelserna, något som jag ännu har kvar – jag brukar ju ofta läsa och skriva om äldre litteratur.

Jag läste Zacharias Topelius Läsning för barn upprepade gånger, jag läste Aleksis Kivis Sju bröder i Elmer Diktonius översättning, jag läste Kalevala i Björn Collinders översättning (den är ok, men jag rekommenderar varmt Lasse och Mats Huldéns översättning för den som vill bekanta sig med det finska nationaleposet) och jag försökte mig till och med på Min kamp (Hitlers version, inte Knausgårds), men den var ganska svårsmält. Bäst minns jag illustrationerna, med bilder från oändliga fält med kors och den lakoniska bildtexten ”det tusenåriga riket varade i tolv år”.

Tillbaka till Topelius, som jag som sagt nyligen läste om och njöt av. En del av sagorna och pjäserna är naturligtvis på sitt sätt väldigt daterade, men många av dem är fortfarande mycket tilltalande och trots att språket är ålderdomligt så känns det levande och lättflytande. De fungerar utmärkt som tröstlitteratur också, som sagor ofta gör, de goda får sin belöning, de onda sitt straff – fast om de ångrar sig och försöker bli bättre så får de en ny chans 🙂 Topelius har också en ganska naturlig och generös syn på barn, tycker jag. Och han är rolig, han lägger in små, lustiga händelser i sina texter, som gör att de inte enbart känns predikande, även om det förstås finns en del sådant också. Böckerna finns online t.ex. här.

Bokälskardagen och eviga sagor till ära vill jag också lyfta fram en ganska nyutkommen sagobok, När månen skrattade och andra sagor berättade i vårt land av Milena Parland, med fina illustrationer av Alexander Reichstein. Milena Parland har samlat berättelser från olika håll i världen och försett dem med en intressant ramberättelse om hur hon jagat sagor hela sitt liv. Det är en mycket bra samling med berättelser och jag tycker speciellt om hur hon lyfter fram hur de alla berättas på olika håll i vårt land och hur de som berättar sina olika sagor också förändrar vårt land. Boken har dessutom ett motto från Topelius Boken om vårt land – för att knyta ihop den här texten 😉

 

* Fotnot: Det kan i och för sig löna sig att vara lite försiktig med att kolla på trenderna, senast jag klickade på en sådan fyrkantstagg så var det för att jag undrade varför Orlando Bloom plötsligt var så pop. Vi ska säga så här: det finns (naken)bilder man inte kan o-se. Visst är han snygg, men ändå 😮