Det är dyrt att vara fattig

Just nu har Helsingforsregionens trafik en kampanj där de uppmanar folk att ladda längre tid på sina resekort, eftersom priset per dag sjunker ju längre period man har laddat. Visst, men nu är problemet det att de personer som allra mest skulle vara betjänta av att spara pengar på det här sättet absolut inte har möjlighet till det. En årsbiljett inom Helsingfors kostar 600 €. Redan att köpa för tre månader kostar över 150 €. Behöver man dessutom en regionbiljett (Esbo, Vanda, Grankulla) är priset nästan det dubbla.

Det är mycket pengar på en gång för en låginkomsttagare. De facto fullkomligt omöjliga summor att lägga ut på en gång, hur lönsamt det än vore i längden. Så den som har ont om pengar får lägga ut mera per månad än den som har en buffert att ta av. Som alltid är det dyrt att vara fattig.

Detta är på inget sätt jämlikt eller rättvist. Helsingfors är en dyr stad att bo i, sannolikt bor de med lägre inkomster längre ut och har mindre möjlighet att ta sig runt utan kollektivtrafik.

För ett några år sedan fanns det ett system med direktdebitering, där man kunde anmäla sig för ett årskort och de debiterade årskortets kostnad per månad från kontot en gång i månaden. (Var tolfte månad var dessutom gratis.) Jag älskade det – inget behov av att komma ihåg att ladda kortet med annat än värde och till ett överkomligt pris dessutom. Det systemet upphörde när bankerna slutade med det – men det har inte heller kommit något annat i stället. Det finns tekniska möjligheter att debitera folk per månad, det är viljan att skapa ett nytt system för det som saknas.

Jag vill uppmana alla som håller med mig om att det nuvarande systemet är orättvist och ojämlikt att ge respons till HRT och föreslå att de skapar ett nytt system för månadsdebitering, som skulle vara mera rättvist för folk med lägre inkomster.

Respons här (eller här på finska, för den som är bekväm med det).

Om att använda hörlurar

Bakgrundsfakta: Man är en ganska klumpig person. Man tycker om att lyssna på musik på språng. Man är tvungen att köpa nya hörlurar (igen) och beslutar sig för att satsa på en riktigt bra handsfree. Man har sin nya, dyra handsfree i en vecka, innan man fastnar med en dinglande hörlurssladd i cykelhjulet och sliter sönder dem. Man svär och konstaterar att det nog inte går på garantin.

Man beslutar sig för att prova blåtand – hej, inga sladdar! Man lär sig till och med så småningom att ladda regelbundet. Ljudet hackar ibland, men jej för inga sladdar som fastnar i överallt.

Man är på väg hem med metron, besluter sig för att lyssna på musik. Man svär över ljudet, som av någon anledning är väldigt svagt. Man trycker upp volymen till max på både tfn och hörlurar. Man undrar över att ljudet är svagt och svajigt. Man upprepar detta ett par gånger innan man inser att man glömt sätta på blåtanden och att ljudet kommer från telefonens högtalare. Man har nu glatt sina medpassagerare med sitt musikval en lång stund. Men man bor ju i Finland, så ingen har påpekat detta.

Man känner sig alldeles förfärligt dum och försöker låtsas om ingenting. Som tur bor man i Finland, så det gör alla andra också. Allt är frid och fröjd.

Varför västmetron egentligen är försenad

Andra kattslaven tipsade mig om en novell av Tuomas Saloranta som heter ”Länsimetro viivästyy”, dvs. Västmetron försenas.

Som en liten bakgrund för icke-Helsingforsare så kan jag berätta att metron (som tunnelbanan kallas här) i Helsingfors är ganska kort och relativt ny. Det har i många år talats om att den borde byggas ut västerut, mot grannstaden (kommunen skulle man säga i Sverige) Esbo, som ganska länge motsatt sig saken, eftersom Esboborna älskar sina bilar… Och så blir det förstås dyrt och de som inte bor precis bredvis en station blir beroende av matarbussar. å andra sidan är det snabbt, smidigt och effektivt. Nu har beslutet äntligen fattats och bygget påbörjats, men det är ideliga problem och förseningar. Den skulle öppna i augusti, nu är nästa bud januari, men det tror jag när jag ser det.

Tuomas Saloranta har redan 2011 skrivit en novell som förklarar de egentliga orsakerna till förseningarna – alltså flera år innan bygget påbörjats, minns inte ens om beslutet var fattat än, vilket i sig är lite ruggigt. Novellen  börjar med att en frilansjournalist blir uppringd av någon på bygget som utlovar ett scoop. När journalisten kommer dit finns bara den här enda mannen där. Han tar med journalisten i tunnlarna och förklarar att de hade stött på ett helt okänt, färdigbyggt tunnelsystem under jorden. Problemet var förstås vad som fanns i de tunnlarna, som stördes av byggena. Det finns bara den här enda mannen kvar och han vill berätta sin historia och presentera journalisten för någon. Eller kanske något…

Det är en riktigt obehaglig historia och jag kommer på mig med att verkligen fundera på om nybygget verkligen bara försenats på grund av tekniska problem – eller om det kanske finns andra orsaker… Och jag som åker metro varje dag! 😮

Novellen ingår i en novellsamling av Tuomas Saloranta som heter Mahtavat Ammoiset ja muita karmaisevia kertomuksia (2014) och har tidigare publicerats i Kultakuoriainen 3/2011  under pseudonymen Johannes Sohlman. Jag läste den för Novellutmaningen II.   Eftersom jag läste den i original så väljer jag att låta den representera nummer 3. Läs en novell på ett annat språk än svenska.