Norppalive är tillbaka 🙂 Kameran är på plats och just när jag skriver detta så ligger det en saimenvikare och gonar sig på stenen.
Som jag har sagt tidigare, senast när WWF erbjöd ett vikariat, så tycker jag att saimenvikaren har en sympatisk fysionomi och en avslappnad inställning till tillvaron. Det är mycket lugnande att titta på dem 🙂
Klicka här och beundra.
Ni minns kanske Norppalive? Två vårar i rad har WWF Finland haft en webbkamera riktad mot en sten i Saimen, där det ibland ligger en Saimenvikare och solar sig. (Jag har bloggat om det här och här.)
Nu utlyser WWF jobbet som vikarie till Pullervo, som är den säl som oftast brukar ligga på stenen, eftersom folk har klagat på att stenen är tom så ofta.
”Vaatimuksina ovat hydrodynaaminen ruumiinrakenne ja hyvät esiintymisvalmiudet.” Dvs. kraven är en hydrodynamisk kroppsform och förmåga att uppträda.
Det låter ju som skräddarsytt för mig, förutom att a) jag gillar mitt nuvarande jobb b) de betalar ingenting, eftersom de anser att den natursköna arbetsplatsen och kändisskapet ger mervärde i att den som jobbat med det lätt kan försörja sig som veckotidningskändis eller politiker – eller varför inte både och? 😀
Det finns nätter då jag lämnar djungeln och läser Twitterkonton som en vanlig… nej vänta nu, det var inte det jag skulle säga. Eller visst var det. Det händer att jag läser Twitter trots att jag inte har ett eget konto. (Jag vet, jag vet, jag borde ha ett, hela idén med Twitter är synlighet och interaktion, men jag har inte orkat. Det går alldeles bra att läsa ändå och tillhöra de 90 % som inte kommenterar).
Ibland finns det roliga saker på Twitter, som när folk blir kreativt litterära. Mina favoriter idag:
Jens Liljestrand twittrar Vasaloppet som svenska författare. Läs hela tråden och njut. 😀
Och Mr Darcys frieri till Lizzy illustrerat av uttrar ❤
(Finns också som mera lättläst tråd här, men det finns en del roliga tillägg i kommentarerna på originaltråden.)
Uttrar har fantastiska ansiktsuttryck. Ni minns väl Sherlockuttrarna?
Finska WWF har igen satt ut en webbkamera i Saimen, där man om man har tur kan få se en Saimenvikare sola sig. Det blev en stor hit i fjol, förhoppningsvis i år också. För att inte fastna totalt i att stirra på en tom sten (fast det kanske vara överraskande vilsamt) så kan man följa # norppalive på lämpligt forum för att få veta när där finns en säl.
Klicka här för att kolla själv.
Jag har kissnappat Otaktarnas maskot Odjuret, eftersom jag är borta på kurs hela helgen. Han gör sitt bästa för att agera stand in för Simba 🙂
Min telefon slumpade fram en sommarbild idag och jag tänkte att den skulle pigga upp i vintermörkret. Tagen utanför vårt hus i somras.
Och den långa ludna svansen…
Tack vare flera fina bokbloggare så fick jag upp ögonen för Pingvinlektionerna av Tom Michell. Det är en fullkomligt bedårande bok om en ung engelsman som räddar en oljeindränkt pingvin och tar hand om den, eftersom den inte vill återvända till havet. Han jobbar på en internatskola i Argentina och pingvinen blir en maskot för hela skolan. Det är en sann historia och läsaren får en del argentinsk sjuttiotalshistoria på köpet, för att inte tala om en viss insikt i argentinskt lynne, t.ex. så lyckas han få pingvinen genom tullen med att förklara att det är en skadad argentinsk pingvin som ska repatrieras 😀
Det är en väldigt söt historia som gav mig en varm och fluffig känsla inombords. Rekommenderas som feelgood-litteratur.
Andra böcker i samma stil är Bibliotekskatten Dewey (bloggat om den här) och Gatukatten Bob (bloggat om den här) och antagligen också Jonathan Livingstone Seagull, som författaren till den här boken läser (och får namninspiration av), men den har jag inte läst. Jag tror att jag har den i hyllan faktiskt, kanske jag borde läsa den? Jag tycks ju gilla genren 🙂
Möjligen kan Helen Macdonalds bok H som i hök också passa i samma hylla, den har jag inte läst, men läste om den här och den verkar intressant.
Min kollega tipsade mig nyss om Norppalive, en webbkamera riktad mot en klippa där man ibland bongar Saimenvikare 🙂 När hon visade den låg det faktiskt en säl där och gonade sig i solen, just nu syns bara klippan och lite glittrigt vatten.
Jag känner mig befryndad med Saimenvikarna, de har en sympatiskt spolformad fysionomi och deras avslappnade stil är eftersträvansvärd. What’s not to like 🙂
Jag gillar ju verkligen kollektivtrafik, men den har sina mörka sidor. Som de här medpassagerarna som hoppade på metron idag…
En kattslavs dagbok 