Tunntunna sidor

i Finland säljs extratunt skivat köttpålägg under namnet ”ohuen ohut”, vilket har översatts till tunntunn, för att behålla allitterationen, förmodar jag. Veckans jerka har beställt tunntunna böcker:

Jag läser i normala fall böcker som har 200 sidor eller mer och med få undantag finns det böcker med färre sidantal som känns riktigt lockande för mig. Kanske beror det på att jag behöver tid på mig att komma in i en story eller så handlar det om att bra böcker gärna få pågå för evigt. Eller så är det en kombination av båda. Ibland skulle det dock vara skönt att kunna läsa ut en bok på bara ett par timmar. Därav undrar jag om du kan ge tips på ditt bästa lästips när det gäller böcker under 100 sidor (eller däromkring)?

En titt i hyllorna ger ett överraskande antal klassiker – det är inte alltid storhet i formatet och i berättelsen går hand i hand. Många av Pär Lagerkvists mest kända böcker är runt hundra sidor – Bödeln är t.o.m. bara 78 s. i min Delfinpocket. Den är utgiven redan 1933, men Lagerkvist var en av de klarsynta människorna som kunde se vart fascismen skulle leda. Mycket lämplig läsning efter det deprimerande EU-valet (för första gången på länge funderar jag på att flytta tillbaka till Det Forna fädernelandet…) Andra korta Lagerkvistklassiker är Gäst hos verkligheten (barndomsskildring, utg. 1925) 117 s. och Barabbas (hur var det riktigt med den där förfärliga rövaren som släpptes i stället för Jesus?) 1950, 119 s. Hans mest kända bok Dvärgen (1944) är faktiskt hela 158 s. i min upplaga, men väl värd att läsa; en machiavelliskt inspirerad berättelse om makt och ansvar. Lagerkvists böcker handlar mycket om etik, ansvar, konsekvenser. De har ett viss dröjande själsligt, ensligt vemod i sig.

Andra klassiker är Joseph Conrads Mörkrets hjärta (The Heart of Darkness), utgiven 1899, på 122 s., om kolonisationens effekter på människan. Den som tänker på Apocalypse Now har både rätt och fel – boken var en inspiration, men stämningen i filmen och boken skiljer sig mycket, även om temat ”hinnan mellan civilisation och brutalitet är florstunn” är lika i båda. Det går antagligen snabbare att läsa boken än se filmen, skulle jag tro. Jag kan också rekommendera Olof Lagercrantz bok Färd med mörkrets hjärta som lässällskap, men den är lite tjockare, närmare 200 s.

Detta ger mig en självklar åsnebrygga till Lagercrantz lilla pärla Om konsten att läsa och skriva (1985), trots namnet ingen instruktionsbok, utan en välskriven, passionerad essä om litteratur.

Essäer överlag är ofta korta, för att återknyta till såvär gårdagens tema som skrivande (jag gillar följdriktighet) så rekommenderar jag alltid Virgina Woolfs Ett eget rum (A Room of One’s Own, utg. 1929, 108 s.)

Sen blev det svårare med åsnebryggorna. Men katter är bra på att hoppa från en sak till en annan, så vi tar en kattbok 😉 Jag tror att jag kan ha rekommenderat Margareta Ekströms lilla pärla för kattälskare: Olga om Olga, 1994, 110 s.) tidigare? En katt berättar i jagform om sitt liv och sin matte. Mera filosofisk än rolig.

Många barn- och ungdomsböcker är i ett kortare format, här ett par från gränslandet ung / vuxen, kan också rekommenderas för åtminstone lite äldre tonåringar, tycker jag:

Michel Tournier: Fredag eller Ett liv i frihet (Vendredi ou la Vie sauvage, 1971) 128 s., en annan synvinkel på Robinson Crusoe. Om jag har förstått saken rätt så är det en kortare ungdomsversion av en tidigare bok, Fredag eller den andra ön (Vendredi ou les Limbes du Pacifique, 1967)

Inger Edelfeldts Kamalas bok (1986, 136 s.) är antagligen hennes kortaste bok, inte att hon någonsin är speciellt mångordig. Den handlar om balansen mellan normalitet och ens inre vargflicka, därav titeln, som kommer från berättelsen om Amala och Kamala.

Australiern John Marsdens Breven inifrån (Letters from the Inside, 1994, 126 s., men det är en brevväxling, så de flesta sidor är inte fullskrivna). En brevväxling mellan två tonåringar, där det så småningom visar sig att den ena har mycket hemligheter. En bok om vänskap och självförtroende.

För den som minns Drutten och krokodilen så kan jag tipsa om att Eduard Uspenskijs bok Krokodilen Gena och hans vänner getts ut i översättning av Milena Parland på Söderströms (numera Sets) 2005 – 94 sidor.

Någon finlandssvensk bok måste jag ju också komma med, även om den här är skriven av en annan svensk i förskingringen: Anders Larssons Kalevala för lata (199, 95 s.) Den är antagligen roligast om man läst originalet, men det är lite tjockare (384 s. i Lars och Mats Huldéns fantastiska översättning), men fungerar troligen utmärkt för sig själv också, det går ju att kolla upp myten först. Den finns också som ljudbok och det låter extra roligt att lyssna till hans dråpliga tolkningar av Kalevalamyten på småländska 🙂

Hmm, det blev visst många förslag som kompensation för de få sidorna… Jag gillar rekommendationer, både att föreslå och att läsa andras. Trevlig helg!

Annonser

Läser #yesallwomen

Idag har jag suttit vid datorn och läst Twitterhashtaggen YesAllWomen tills ögonen blöder. Hashtaggen har uppkommit som ett frustrerat svar på alltför många mäns automatiska ”men alla män är inte sådana” (eller NotAllMen), när någon lyfter fram sexism eller misogyni. De som skriver om sina upplevelser med den taggen vill framhäva att: Nej, alla män är inte sådana, men alla kvinnor har upplevt sexism / sexuellt ofredande/ rädsla att röra sig ensamma / dubbla standarder osv. Läs, det är intressant, fast deprimerande.

Tyvärr finns det också ett antal troll som anser att det är en lämplig hashtagg att ösa ur sig lite extra mycket kvinnohat, som den här: ”#YesAllWomen need to talk less, and suck ginger balls more.” Najs. I rest my case.

Temat kvinnohat har aktualiserats extra mycket efter att en man tog och sköt ett antal personer (både män och kvinnor) vid University of California-Santa Barbara, bland annat med motivationen att kvinnor inte är intresserad av honom, fast han är en ”Nice Guy” (rajt?) varpå han hatar såväl dem som män som ”får sex”. Han brukade hänga på kvinnohatarforum dessutom (mera om detta nedan).

Via Twitter kom jag in på Jezebel och läste x antal kommentarer på trådarna I Am Not an Angry Feminist. I’m a Furious One och ‘When Women Refuse’ Chronicles What Happens to Women Who Reject Men och Lessons From a Day Spent With the UCSB Shooter’s Awful Friends (någon som gjorde antropologiska studier på kvinnohatarforumet jag nämde ovan;  den här orkade jag faktiskt inte läsa till slut). Också den här texten på Sidespin: Stories I Won’t Tell You var välskriven.

Nu tänker alla vettiga läsare: hemskt, jovisst, men vad kan jag göra, säg det i stället för att skuldbelägga!

Tips, läs Vixyish ”So what am I supposed to do about it?” och också gärna den (de) John Scalzipost(er) hon länkar till. Mari Kurisato ger liknande tips kort och koncist här: #YesAllWomen is an important hashtag. But why stop there? Och varför inte läsa klassikern Schrödingers rapist om  varför så många kvinnor ser män som potentiella våldtäktsmän. Inte en oproblematisk text, men helt intressant.

Som avslutning på den här länkfesten kan ni titta (en gång till?) på SÅ JÄVLA PK! av och med Bianca och Tiffany Kronlöf. Jag som inte ens gillar rap älskar den. Kolla gärna de andra videona också, inte minst ”Shit Snubbar Say”. Genialt.

Grönt ute, grönt inne…

Image

Stilleben med grönt inne och ute.

Hagnäshallen är den absolut bästa saluhallen i stan (och inte bara för att Gamla saluhallen är stängd för renovering). Det enda problemet med att gå dit är att det lätt blir lite för mycket shoppat på en gång… Mat är gott och goda råvaror är en liten svaghet jag har.

Idag kom jag över ett knippe färsk basilika i en utsorteringslåda och gjorde hemlagad pesto på den. Receptet från Vivi-Ann Sjögrens bok Fattiga riddare i eget kök, en trevlig, praktisk kokbok, som jag varmt rekommenderar som t.ex. studentgåva åt någon som ska flytta hemifrån 🙂 Hennes Vivi-Anns kök är förresten också en väldigt fin bok, men större till formatet och utgår från mera matvana användare.

Tricket med att hänga upp kokboken i en byxgalge minns jag inte var jag har hittat, men det var första gången jag testade det – faktiskt praktiskt! (Det går förstås inte så bra med Rutiga kokboken.) Den hängde alltså i ett köksskåpshandtag innan den fick posera tillsammans med peston, fast jag antar att den hade gått att balansera såhär också.

Den smakade bättre än den ser ut – jag förstår inte hur kokböcker, mattidningar och matbloggare lyckas få maten att se så god ut på bild, när jag fotograferar så ser det oftast ut som om det vore ”före” bilden i ett såntdär ”gör om mig”-reportage.

Ja må den leva!

Grattis bloggen, som fyller hela tio år idag! Här finns min allra första egentliga bloggpost, här min ursprungliga (och modifierade) sticky post.

Det har hänt mycket på tio år, många saker har förändrats, jag har t.ex. flyttat ett par gånger rent fysiskt och i julas flyttade också bloggen från MyOpera till WordPress, när Opera lade ner sin bloggplattform. En av de saker jag verkligen saknar med Opera är smajlisarna, Opera hade väldigt många olika sådana, medan WordPress bara har några. Kanske det är lite barnsligt med smajlisar, men jag är ju bara tio trots allt. Bästa åldern för klistermärken och gnuggisar! 😉 Jag sparade en bild på alla smajlisar som fanns, för den som vill kunna tolka sådant som ”:eyes:, :hat:, :cheers:, :queen:, :wizard:, :yuck:” osv., men den har jag inte på den här datorn, så jag lägger in den lite senare.

Tillägg: Svenska datatermgruppen föreslår förresten ”smilis” eller ”humörsymbol” i stället för smajlis.

Såhär många smajlisar höll sig Opera med... Notera att det gick att välja Lolspeak som språk också!

Såhär många smajlisar höll sig Opera med… Notera att det gick att välja Lolspeak som språk också!

Skarmdump_smileys_Spock_close_up

:Spock: hade en finurlig alt-text också.

Klicka på bilderna för att få dem större!

Under de här tio åren har jag bl.a. studerat till magister i litteraturvetenskap och lite extra poäng informationsvetenskap och bytt såväl fysisk arbetsplats, formell arbetsgivare och arbetsuppgifter utan att egentligen ha bytt jobb, det är egentligen ganska otroligt i dagens läge. Korrigering: Min kollega påpekade att jag ju haft Helsingfors universitet som arbetsgivare hela tiden, och det är sant. Men biblioteken jag jobbat på har bytt namn allteftersom de slagits ihop med andra enheter; från Historisk-filologiska biblioteket till Humanistiska fakultetens bibliotek till Helsingfors universitets bibliotek.

Dessutom har det kommit en ny katt i stället för de ursprungliga slavdrivarna – däremot är Andra kattslaven fortfarande kvar, tänka sig 🙂 ❤ Folkdans har jag också fortsatt att dansa, men kören höll i sig bara ett par år. Böcker och te kommer jag däremot nog aldrig att sluta med 🙂

Jag har tidigare bloggat när bloggen fyllde fem, sju och åtta år. Jag hade tänkt att det här skulle vara min tusende post, men pga förkylning och bihåleinflammation så orkade jag inte riktigt blogga tillräckligt tätt, så jag är några efter. Men ändå – det är ganska mycket text! Och bilder och länkar, förstås. Tänka sig.

Det var bara en dröm!

En av de roliga sakerna med att ha flyttat över till WordPress är att det finns en hel del metatexter att läsa – tips om hur man kan göra sin blogg bättre, både utseende och innehållsmässigt. Jag läste nyligen en bloggpost på The Daily Post om tre fraser en god bloggare bör undvika att använda. En av dem är ”This post is in response to…” Faktum är att jag nästan alltid inleder mina bloggjerkaposter på detta sätt, så idag tänkte jag försöka bryta det mönstret en aning 🙂 Men dock utan att dölja att det är dags för veckans jerka igen, som idag handlar om svikna förhoppningar:

Har du läst en bok som slutade på ett sådant sätt att du blev rejält besviken?

Jovisst, det händer tyvärr ibland, att en bok bygger upp förväntningarna och sedan tappar greppet, t.ex.  för att författaren inte klarar av att knyta ihop lösa trådar, eller för att boken tar någon överraskande vändning på slutet, som jag inte uppskattar. Kaj Korkea-ahos Gräset är mörkare på andra sidan, som jag mycket entusiastiskt lovordade när jag just hade börjat på den, var en bok i den senare kategorin. Jag tyckte den var väldigt välskriven och jag älskade det mörka stråket i den, men mot slutet tycker jag att författaren  fuskade bort skräckaspekten, även om det fortfarande är en mycket bra personskildring.

Däremot har jag inte stött på den förkättrade litterära klichén ”så vaknade jag och det var bara en dröm” på länge; kanske författarskolorna och duktiga redaktörer lyckats utrota den.

Underklädsklagomål

På förekommen anledning så funderade jag idag på vissa saker som irriterar mig gällande underkläder:

  • Trosor som smiter in mellan skinkorna, så att man får gå och dra ut dem hela tiden. (Hur folk kan ha stringtrosor har jag aldrig förstått.) I vårt hushåll kallas de för ”palm undies” efter en fantastiskt dråplig TomatoNationkrönika om tvättdag, läs ”Palm Tree Undies In Zombie Town” här. (Varning, inte dricka samtidigt!)
  • Alternativt trosor som är så lösa att de halkar ner och lägger sig under skinkorna. Förekommer ofta tillsammans med följande punkt:
  • Strumpbyxor som är lite för korta och hasar ner så att grenen lägger sig vid knäna och byxdelen följdaktligen hasar ner (och tar med sig trosorna).
  • Strumpbyxor där tåsömmen vrider sig nittio grader mot tårna. Obekvämt!
  • Strumpor som går sönder i hälen när jag drar dem på mig – riiitsch!
  • Behån som går upp (speciellt som jag är så stel att jag har hemskt svårt att haka fast den igen utan att ta av och snurra).
  • Behån där axelbanden ramlar ner, vilket leder till den vida bekanta ”internationella kvinnorörelsen”, ni vet, den där man stoppar in tummen under tröjlinningen för att dra det på plats igen.

Alla de här sakerna gör mig obehagligt medveten om mina kläder. Kläder ska helt enkelt ses, men inte höras 😉

Flera förslag?

 

Hur man hittar en katt

Som alla kattslavar världen omkring vet så finns det ingenting så osynligt som en katt som inte vill hittas; de har sina hemliga gömmor på de lustigaste ställen. På den tiden då jag inte hade dubbla rader i varenda hylla så hade vi en katt, Sigmund, som brukade lägga sig bakom böckerna i en bokhylla. Fast så småningom blev han såpass stor att de buktade ut i en konvex kurva, så att det gick att se var han var, eller åtminstone hade varit… Ess den Osynliga är inget undantag. Jag brukar anta att hon är under sängen, eller kanske under någon hylla, men idag när jag hade varit i duschen och drog undan duschdraperiet så låg det plötsligt en katt framför dörren – på insidan. Där hon definitivt inte varit innan jag ställde mig i duschen. Efter lite funderande kom jag fram till att hon måste ha lyckats klämma in sig mellan väggen och badkaret, eftersom jag tagit fram en av tvättställningarna som annars blockerar den ca decimeterbreda springan. Sen när jag började spruta vatten i badkaret så blev det antagligen lite fuktigt där under, så hon kom fram. Knasiga djur 🙂