Klimatmarschpuff!

På söndag är det klimatmarsch i Helsingfors (här finns fb-event, blogg och twitter) och på många andra ställen runt om i världen – utom i Paris, där FN:s klimatmöte ska hållas nästa vecka… Parismarschens organisatörer uppmanar alla som kan att protestera för dem också. Kom med.

Jag vet att med flyktingkrisen och den ekonomiska krisen så känns det som att det här inte är den mest aktuella frågan, men som jag ser det så är klimatförändringen en av de största orsakerna till de problemen också. Vi kommer att få allt fler människor som flyr från torka och stormar när vädret blir extremare. Ekonomin blir inte bättre av att klimatet blir sämre. Kom med nu för att påverka – bilder och videon från alla demonstrationer kommer att skickas till klimatmötet som ett meddelande från oss alla:

Vi måste agera nu!

Kom till Narinken kl. 13 på söndag! Eller redan 12.30 om du vill lyssna på Green Light District. Hela programmet finns här. Det finns demonstrationer på många andra håll också, om du inte råkar bo i Helsingfors, länkar finns i posten ovan eller hittas säkert med en sökning på ”people’s climate march”.

Kom med!

 logo1

Sherlock vrider ett varv till

Jag har upprepade gånger skrivit om hur mycket jag älskar BBC:s Sherlock, en moderniserad tolkning av Sherlock Holmes med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman som Sherlock Holmes respektive John Watson. Jag tycker de har gjort ett utmärkt arbete i att balansera de viktorianska ursprungshistorierna med den moderna världen och bromancen mellan Sherlock och Watson är bedårande.

Nu har BBC gjort en specialare, där de tar skådespelarna från den moderna serien och placerar dem i – det viktorianska England. Tala om att vrida på det ett varv till! (Det påminner mig om Shakespeare, som har en pjäs där vi har en kvinna som spelar en man som spelar en kvinna. Plus då att rollen förstås på Shakespeares tid spelades av en man…)

Teaser kan ses bl.a. här. Själva specialaren, Sherlock: The Abominable Bride kan ses på Orion i januari! Jag älskar Orion ❤ och kommer att sitta med fingarna på tangentbordet exakt 8.59 i morgon för att boka biljetter!

Håll tummarna!

På tal om skruvat, har ni stött på Wholock? Här möts Doctor Who och Sherlock, och här är min favorit, Wholock the Musical! Är inte fans det gulligaste som finns?

Verklighetsflykt

Som jag sade igår så går det att berusa sig med ord. Begreppet har jag lånat från Gaudy Night av Dorothy Sayers, där Harriet Vane och Lord Peter Wimsey talar om böcker:

– Do you find it easy to get drunk on words?
– So easy that, to tell you the truth, I am seldom perfectly sober. Which accounts for my talking so much.

Jag känner igen mig. Både i berusningen och pratandet 🙂

Så apropå det temat: via Ugglan & boken hittade jag Lyrans tematrio om verklighetsflykt och vill delta i den så här lite på efterkälken: ”Berätta om tre böcker som lättar upp i tillvaron!

Jag har förstås (som alltid) svårt att begränsa mig till bara tre, så väljer att bredda mitt svar och tala om författarskap:

Golden age-deckare är definitivt något jag återkommer till ofta. Speciellt den ovan citerade Dorothy Sayers, som i mitt tycke är den bästa. Jag läser dem mest för dialogens och de intressanta frågeställningarnas skull, även om själva gåtorna är helt intressanta också, i hela sin intrikata absurditet. Den torra, intellektuella humorn är inte fel heller. De flesta av hennes böcker och noveller är bra, utom kanske Five Red Herrings, men börja för allt i världen inte med The Nine Tailors, den är ganska svårtillgänglig, tycker jag. Läs Strong Poison eller Murder Must Advertise först, eller kanske The Unpleasantness at the Bellona Club. (Deckardrottningen Agatha Christie läser jag för all del också, senast jag var hemma sjuk läste jag en massa Miss Marple.)

Dick Francis, som jag skrivit om många gånger, bl.a. här, hör till de böcker jag läser om oftast – jag kan långa stycken utantill 🙂 De är spännande, men det är mycket annat än själva intrigen som intresserar mig i dem. Jag har lärt mig mycket om mänskliga relationer (och en hel jäkla massa trivia) från hans (deras, om man räknar med frun) böcker. Jag rekommenderar de flesta, utom de allra sista i författarskapet, de han skrev utan sin fru. Nerve är den jag läser om oftast, men de flesta andra får regelbunden uppmärksamhet de också. (Jag har förstås en komplett samling.)

Sen blev det svårt att välja, men faktum är att jag väldigt ofta läser om favoritbarnböcker när jag behöver lite extra stöd i tillvaron och Anne på Grönkulla eller andra böcker av L. M.  Montgomery (som redan nämnts av andra och som jag bloggat om bl.a. här) allra oftast 🙂 Många av hennes böcker (men inte alla) finns online på Gutenberg.org. På A Celebration of Women Writers kan man hitta ännu flera, också av de nyare (och många andra intressanta författarskap, för den delen.) Och om det finns någon som inte ännu har läst Anne så sätt igång nu! (Hej Lyran!) Börja med Anne of Green Gables. Helst i original, för det verkar som att alla svenska översättningar är förkortade och det är synd. Montgomery är rolig, dramatisk, rörande och poetisk. Hennes naturbeskrivningar är fantastiska utan att bli jolmiga, hennes personer är trovärdiga och engagerande. Hennes värld är så annorlunda än vår – men ändå inte, för människor är sig ganska lika genom tiderna. Läs, läs! ❤

Ordfundering från hank till öljett

När världen brinner och allt känns tungt berusar jag mig med ord. Att tänka på språk tycker jag om, det är så fascinerande. Om man koncentrerar sig på ord, på begrepp, så blir världen hanterlig.

Till exempel så stod jag idag med en handduk i handen och konstaterade att den inte hade en såndär sak att hänga upp den på, en liten bandslinga som sys fast i tyget med några centimeters avstånd. En hank, heter det visst. Så finns det en liknande sorts bandslinga, som sitter i en kappa eller på ett par jeans att sätta ett skärp igenom, det heter hällor. Om man har en liten bandslinga som går ihop i ändorna stället för att ha avstånd, då är det en ögla. Så finns det hyska, en liten ögla man sätter en hake i. Såna finns i min folkdräktskjol. Om man har ett hål i ett tyg som är kantat av metall (och plast antar jag, som ett dushdraperi), då är det en öljett. Så finns det maskor, i en stickning, det går lite under samma typs kategori.

Det finns så många ord för så många saker. Det finns säkert många jag har glömt, som skulle platsa i det här sammanhanget. Vad kallar man t.ex. den lilla remsan som håller klock- eller skärpremmen på plats? Är det en sölja?

Det finns ord för allt. Men jag hittar inga ord att kommentera stora saker med, så funderar på små ord i stället. Små, vardagliga ord, för små, vardagliga funderingar. Ja tack, en varm kofta att trä på det isande livet, som Sonja Åkesson uttryckte saken.

Kvinnor runt Östersjön

Jag har läst en salig blandning noveller på sistone, men inte bloggat om dem för novellutmaningen. Nu är de en enda röra i mitt huvud, men några stycken recensioner kommer här:

I Kvinnor runt Östersjön, en antologi sammanställd av Meta Ottoson med texter av framför allt kvinnor från länderna kring Östersjön har jag läst en massa bra texter. Allt är inte noveller, där finns brev, lyrik och utdrag ur memoarer och romaner. Rent praktiskt hade jag velat ha utgivningsår och författarpresentationer i samband med texterna, nu fanns det en innehållsförteckning i början och författarpresentationer i slutet, vilket ledde till en massa bläddrande. Men det är mest ett praktiskt klagomål, innehållet var intressant. Det är en av mina En bok för alla-antologier, som har stått i min hylla oläst i många år. Jag är väldigt glad över den här utmaningen, så att det blivit av att läsa den 🙂

Havet är – inte så förvånande – ett genomgående tema i texterna. Lustigt nog kvalificerar inte en enda av novellerna sig till kategorin ”en novell som utspelar sig på havet” – om det vore i havet så vore det enkelt, det finns flera noveller som handlar om simning. Till och med nattsimning, ganska speciellt.

Vissa av texterna känns överraskande främmande, överraskande för att det snarast är de texter som har ett geografiskt eller kulturellt avstånd (Lettland, Litauen, Polen) än det tidsmässiga avståndet (Jämmers minne (Jammers Minde), Leonora Christines fängelseminnen från slutet av 1600-talet, eller några 1800-talsbrev) som jag reagerar på. Kanske det beror på att jag under studietiden fick läsa nordisk litteratur från olika tider (Jammers Minde t.ex. var ett kärt återseende) och är van vid det nordiska uttryckssättet?

Så finns det texter som känns mycket lätta att känna igen sig i: Heidi von Borns text ”Tiden har inget namn” om att erövra språket (språken, eftersom hon också lär sig franska) och sedan flytta till Finland där svenskan är helt annorlunda och måste erövras och tillägnas sig berörde mig. Inte så överraskande, kanske 🙂 Det är inte direkt en novell, mera en memoartext, så den går inte in i någon kategori.

Agnes Miegels text om det lilla barnet som möter havet för första gången en varm sommardag tyckte jag också mycket om, den är så intensiv och nästan fysisk i sin beskrivning av ljus, färger, känslan av salt havsvatten… Men det är ett avsnitt ur en bok, tyvärr, annars skulle det passa perfekt i kategorin ”en novell där ett barn är en av huvudpersonerna”. (Lägger till Jugendjahre in Ostpreussen i ”skulle vilja läsa”-högen).

Eeva Parks ”Eftermiddagsbadet” är också en text som kryper under skinnet på mig, den kvava hettan i en buss, lukten av stinkande kött och vissnande rosor, det obekväma i att gå barfota i en tallskog (”det gråaktiga och heta sandeländet, fullt av uppstickande tallbarr och kott-minor som exploderade under foten” jämfört med ”hårdtrampade skogsstigar där det var svalfuktigt till och med mitt i sommaren” – allt bekant 🙂 I Norden tenderar vi att drömma om de varma, soliga sommardagarna med lövmassorna som stilla rasslar i vinden – men hettan och det obehagliga är också något som kan förekomma (fast mera sällan här). Jag väljer den till tema nr 29: Läs en somrig novell.

Louise Boije af Gennäs novell ”På stranden” har ett bekant tema, kvinna som är kär i en charmig, slarvig och komplett opålitlig man som sviker henne, men stilen är mycket mera poetisk än i hennes romaner och symboliken havet / skogen / ljuset / mörkret är lite väl svulstig. Jag gillar henne bättre som romanförfattare, det finns mera plats för allt i dem (hon är ganska mångordig). Tema 37: Läs en novell av en författare som du tidigare bara läst roman/er av.

Saldo: två noveller att bocka av på listan, många intressanta texter 🙂

Bild lånad från Antikvariat.net

Åttiotalet ringde (och 2015 svarade)

På 80-talet var Paleåwille en institution i Svenskfinland (detta mytiska område) och deras program Popp i topp var något man skyndade sig hem för att lyssna på och till och med banda ibland. Äldre finlandssvenskar förfasade sig förstås över radions förfall – det här var innan de beslöt att gettofiera ungdomarna i en extrem kanal –  men Popp i topp var, möjligen tillsammans med Ungdomens gåva i toner, det viktigaste programmet i dåvarande Rundradion för alla tonåringar. Så fanns det Banankontakt på Radio City, minns jag, men vi var ganska svältfödda på underhållning på svenska i massmedia, så det som fanns blev extra viktigt.

Paleåwille gjorde också egna låtar och kasseten Paleåwilles dåligaste hörde till mina mest spelade (den torde dessutom vara en av de få kassetter som inte åkte ut i Den Stora Kassettutrensningen häromåret 🙂 ) Den mest kända låten de gjorde var Duckräpp, en ironisk hyllning till det finlandssvenska. Läs mera och lyssna här.

Den är förstås bitvis daterad, vem vet t.ex. nuförtiden vad ”Socis” är? På dinosauriernas tid före mobiltelefonerna var Societetshusets café ett tag det ställe dit alla finlandssvenskar i Helsingfors gick, om man var på stan så tittade man in och kollade vem som var där. Folk satt och hängde där i timmar, jag ocskå, så minderårig jag var. ”Vi ses ju sen på Socis”, alltså. Något sådant ställe finns väl inte ens längre?

Annat är ännu nästan skrämmande evighetsaktuellt, som Hur hääärligt sången klingar (extra aktuell idag) och ”papprena på Hanken / pengarna på banken”.

Nu lagom till Svenska dagen har duon gjort en ny, uppdaterad version för 2015, en som både är mera aktuell och betydligt mörkare, för att det svenska i Finland har det trångt. Lyssna och jämför:  här är Duckräpp 2.0.