Tattoos are for ever

Jag har funderat mycket på helgens jerka om tatueringar och besvarar den först nu. Först en bild på en tatuerad arm med ett citat och sen frågan:

Tatueringen på bilden kommer från Flyga drake av Khaled Hosseini, och det verkar bli allt mer populärt att pryda kroppen med citat från litteraturens värld.

Är det här något som du skulle kunna tänka dig att göra? Vad skulle det i så fall bli, och inte minst, var på kroppen skulle du placera konstverket?

Det finns ju ett antal citat som jag verkligen gillar, jag är speciellt förtjust i bra inledningar: ”There was no possibility of taking a walk that day”, t.ex. Eller varför inte klassikern ”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Den första meningen kunde jag eventuellt tänka mig, därför att den har vissa associationer, men knappast den andra. Så finns det ett citat av Vonnegut (ur Moder Natt ) som jag gillar: ”Man är vad man utger sig för att vara, alltså måste man vara mycket noga med vem man utger sig för att vara.” Men nej, för långt. Det finns många fina citat jag kunde välja från – men precis som när det gällde den där enda boken så skulle jag helt enkelt aldrig kunna välja bara ett. Eller ens några.

Dessutom är jag en fruktansvärd mes och är rädd att det skulle göra alldeles för ont – jag menar, sticka med en nål i mig i flera timmar…? 

En intressant sak är hur accepterat och närmast vardagligt det är med tatueringar idag, där har verkligen skett en förändring! När jag var ung var det fortfarande ganska rebelliskt att tatuera sig och när jag var liten så var det något som i stort sett bara sjömän och kriminella ägnade sig åt. Och jag är inte direkt lastgammal (fast jag kan minnas tiden före Internet, det kan jag). Det har bara gått fort. Tatuerad kåkfarare ena decenniet, cool rebell följande, vanlig medelklass nästa. Spännande. 

 

Annonser

Kattklåperi

Jag inser att det är ett tag ni har fått kattuppdatering och ni säkert undrar hur den lilla tottkatten har det. Hon har det riktigt bra, men hon är väldigt aktiv och nyfiken, vilket ibland kan leda till trubbel. Idag hörde jag ett konstigt klonkande från badrummet. När jag gick dit för att kolla så hade hon hoppat från handfatet upp på toppen av duschväggen. Den var förstås lite för smal för att få fotfäste på, så hon försökte stöda på duschstången, som gled undan (den är av den typen som kläms fast mellan väggarna, den klarar ett duschdraperi, men inte en katt!). Jag såg henne hänga i framtassarna ett ögonblick, men hann inte försöka få tag på henne innan hon tappade taget och dråsade ner i badkaret. Där det förstås just under henne stod ett handfat med vatten, för att hon ska ha något att plaska i. Nu fick hon plaska riktigt rejält, men det var inte riktigt pop ändå… Jag fick rusa efter henne med en handduk, innan hon blött ner precis hela lägenheten. Sen var hon ganska purk ett bra tag. Det kan  förstås också ha att göra med att jag hade verkligt svårt att hålla mig för skratt medan jag torkade henne 😀 Det är inte snällt att skratta åt andras missöden, men ibland är det bara omöjligt att låta bli 🙂 (Hon verkar inte alls ha gjort sig illa, det var förstås det första jag kollade.)

Fina filmfestivaler filmälskarnas förtjusning

Michel Ekman skrev nyligen en kolumn i Hbl om filmöknen i Helsingfors. Det finns alternativ, som Cinema Mondos Kino Engel och Filmis (eller Nationella Audiovisuella Institutet, som det egentligen heter numera) Orion, men visst är Finnkino synnerligen dominerande här. Men tackochlov finns det ju en massa intressanta filmfestivaler som man kan gå på. Den här veckan pågår under torsdag – söndag The Second Season Film Festival på Bio Rex och Maxim – två av de bästa filmsalongerna i stan (Orion, dvs. Filmis, är bäst). Speciellt snygga funkisbiopalatset Bio Rex används alldeles för sällan i mitt tycke, så jag passar gärna på att gå på sådant som visas där.

Jag tänkte lista vilka filmer jag vill se, men det blev så många att jag bara säger: kolla programmet här 🙂

Okej, ett tips: på lördag är det Earth Hour, före det visas dokumentärfilmen Chasing Ice på Bio Rex med efterföljande diskussion om Arktis, anordnad av WWF. Info finns bl.a. här på WWFs sidor (på finska). Flera intressanta seminarier / diskussioner kring filmerna finns här.

All teater är bra teater?

Hemkommen från semestern, dags att ta itu med vardagen igen. Bland annat så måste jag ju hinna göra veckans bokbloggsjerka, som denna gång strövar in på teaterns domän:

Har du sett någon pjäs eller liknande som du av en eller annan anledning tvingades att se men som du absolut inte gillade?

Om du vill får du vända på frågan för att i stället berätta om en pjäs eller liknande som alla bara MÅSTE se.

Jag gillar verkligen teater och har sett många pjäser genom tiderna, speciellt under studietiden, då jag läste teater- och filmvetenskap som biämne och recenserade teater under några år, först för Studentbladet och senare för Ny Tid. Jag slutade så småningom med det för att det kändes så stressigt, både att få ihop en text på en viss tid och att i lilla Svenskfinland ha åsikter om andras konstutövande, men det var ett intressant jobb så länge det varade.

Som recensent så gick jag på allt möjligt, också sådant som jag kanske inte i första hand skulle ha valt själv. Ibland så kunde det bli en fantastisk lyckträff, såsom med Unga Teaterns (f.d. Skolteaterns) uppsättning av Uspenskijs Krokodilen Gena och hans vänner, som jag gillade så mycket att jag faktiskt tog mig ut till Lillklobb i Esbo en gång till för att se den, plus att jag skrev en för mig översvallande recension, som fick minst en person att ta sin familj och se den (de gillade den tackochlov också). Det tråkiga med teater är att man inte kan se om något när den väl har slutat gå 😦 Jag skulle gärna se den igen!

Andra gånger var jag kanske inte lika förtjust i det jag sett, ibland för att föreställningen helt enkelt inte varit färdig till presspremiären, ibland av andra orsaker, men oftast brukar jag ändå hitta någonting jag gillar. Men en gång var jag faktiskt helt oövertygad. Jag var och såg Line Knutzons Snart kommer tidenLilla Teatern. Jag brukar tycka om också nya texter och experimentiell teater, även om den är sjukt svår att recensera (jag minns fortfarande en föreställning av Oblivia, som var verkligen svår att skriva om!), men den här var så absolut inte min grej. Jag minns inte ens nånting av den, förutom att den verkligen kändes helt irrelevant och ointressant. Det enda jag minns numera är en elektriskt blå soffa i scenografin, samt att jag för ovanlighetens skull faktiskt övervägde att gå i pausen, något jag aldrig gör. Men den gången hade jag troligen gjort det om jag inte varit på jobb. Såhär långt efteråt så vet jag inte om det var själva texten eller uppsättningen eller en kombination, men jag minns att jag rubricerade recensionen med ett fyndigt men elakt parafraserande: ”Snart kommer poängen?” Det är en av de få rubrikförslagen som tidningen behöll 😉 (Jag hatar att sätta rubriker.)

Jag funderade faktiskt i höstas på om jag borde se Svenska teaterns uppsättning av den, eftersom jag är tretton år äldre nu och kanske skulle se den på ett annat sätt nu, men det blev inte av. Jag ser tyvärr mindre teater än jag skulle vilja numera, snarare några pjäser per säsong i stället för några i månaden som förr. (Måste skärpa mig.)

Det är den enda pjäs jag kommer på nu. Som bubblare kan jag också komma med en film, en filmatisering av Outsiders Kalle-Kustaa Korkki: Kalle-Kustaa Korkin seikkailut (1949). Mamma brukade återberätta historierna för oss när vi var små och när jag såg att det gick en film på Filmis så drog jag med Andra kattslaven på den. Jag tänkte att det säkert skulle vara skojigt, men huvudpersonens ”komiska” kompis Pekka Lipponen var odräglig och hans tjänarinna Molli, som spelas som blackface och springer omkring och gaggar ”massa Lipponen, massa Lipponen” var fullkomligt förfärlig. Jag var uppriktigt chockerad över att sådant gjorts i Finland, men har senare förstått att det inte ens är ovanligt i den tidsperiodens filmer… Ryyys.

 

Pausbild (imaginär)

Hej på er. Jag har annat att göra än att blogga den här veckan.

(Här skulle vara en förklarande bild, men förbindelsen är helt för usel.)

Jag vill dock påpeka att vi har såväl vaktkatt som kattvakt hemma, så huset står inte tomt 🙂

Samla, samla liten bokhög

Bokbloggsjerkan lånar en fråga från en podd (måste lyssna på den!):

Veckans jerka har hämtat inspirationen från BOTNS podcast: Do readers have to be collectors?

Nej, det måste man förstås inte, fast det hjälper 😉 Jag menar, det finns alltid en bok, eller tio, tillgänglig när det behövs, om man är en boksamlare. För att inte tala om att när jag absolut måste läsa om något just nu så behöver jag inte vänta på att få tag på den från bibban. Å andra sidan har jag numera blivit betydligt mera selektiv med vad som kommer in i huset, det börjar bli lite trångt här… Jag försöker att i första hand ha böcker som jag vet att jag kommer att vilja läsa om, men alltför ofta finns det hyllvärmare som väntar på att läsas… (Jag har förresten läst en och en halv bok av min hyllvärmarutmaning, men har inte hunnit blogga om den ena än. Däremot har jag redan beställt de följande delarna från bibban 😀 ) Men jag använder bibliotek mycket flitigt nuförtiden, både mitt eget och andra. Bibliotek är trots allt en av världens bästa påfund 😉 Sen måste jag erkänna att jag tycker det är konstigt med läsande människor som inte har en enda bok i huset. En av mina ex var sådan som lånade allt på bibban och aldrig läste om någonting. Egendomligt för mig, som gärna återvänder till världar jag gillat.

Apropå att läsa om – finns det andra människor som ”läser om” långa sjok av böcker i huvudet? Speciellt om jag läst en bok flera gånger så kan jag ofta komma ihåg ganska långa bitar av den medan jag diskar, städar, promenerar eller vad det kan vara. Oftast vet jag inte ens varför jag kom att tänka på just den boken, men en hel del av mina omläsningar är triggade av detta, eftersom jag ofta vill läsa mera och inte kommer ihåg hela boken utantill (än).

Det ingår en utlottning av väldigt fina bokaskar i jerkan idag. Om jag får delta trots att det blir porto till Finland (måste ju varna) så skulle jag helst ha den lilla blomasken, jag skulle vilja ge den till Andra kattslaven, som älskar tecknade blommor ❤

Theater auf Deutsch!

Tips till den som behärskar tyska, den här föreställningen verkar väldigt intressant: ”Ingrid, Schülerin der Deutschen Schule”. Ingrid Söderblom har skrivit och framför en monolog om hur det var att gå i tyska skolan under krigsåren på 40-talet. Kan ses på fredag och lördag. Lyssna gärna på intervjun som Kulturtimmen gjort, där finns korta snuttar från föreställningen, så kan ni bedöma om tyskan är lagom lätt 🙂