Vi har en vinnare i utlottningen. Andra kattslaven agerade Fru Fortuna och den lyckliga vinnaren av ett signerat exemplar av Maria Turtschaninoffs Naondel är Marie. Grattis!
Som Halloween-bonus får ni en bild på en alldeles hemodlad variant av Jack the Pumpkin King.
Möt Roger, Rädiserockaren!
Som ni vet så älskar jag L. M. Montgomery, vilket har aktualiserats extra mycket igen nu när jag kommit mig för med att börja läsa hennes utgivna dagböcker som stått på min lånebokshylla i evigheter. Så jag tänkte passa på att lyfta fram en gammal favorithistoria omläst för novellutmaningen II : The Quarantine at Alexander Abraham’s ur novellsamlingen Chronicles of Avonlea (1912)
Storyn är lika enkel som genial, en bestämd, medelåders dam som är manshatare tvingas på grund av en smittkoppsisolation en viss tid dela hus med en kvinnohatande medelålders karl. Hon har en katt, han har en hund.
Jag älskar berättaren, hon är bestämd och rakt på sak och har en klar uppfattning om sin egen förmåga. ”I am noted for that” är hennes favorituttryck 🙂 Mannen är inte heller helt demoniserad, han är intelligent och kan emellanåt föra riktigt intressanta samtal. Djuren har också personligheter. De (allihop) kommer så småningom att respektera varandra. Det är en intelligent och intressant text, över hundra år gammal och ändå så mycket bättre skriven än många moderna texter (eller filmer, tv-serier osv.) på temat ”låt oss fösa ihop två helt olika personer och se vad som händer”. Det är komiskt, men inte förlöjligande.
Jag är också lite extra förtjust i namnen: Huvudpersonen heter Angelina eller Peter MacPherson (hennes föräldrar hade tänkt uppkalla henne efter en rik farbror, men tyckte sedan att en flicka ju inte kan heta Peter. Själv tycker hon ändå att det är ett bättre namn än Angelina). Hennes favoritkatt heter William Adolphus (ett sånt fantastiskt namn på en katt!), Mr Crankypants heter Alexander Abraham Bennett och hans hund Mr. Riley. What’s not to love?
Den här passar i novellutmaningen II, kategori 12. Läs en novell med en titel som består av fyra ord (jag räknar inte ”the” som ett eget ord).
Texten finns online t.ex. på A Celebration of Women Writers, eller i flera olika e-varianter på Gutenberg. Jag har också bloggat om andra av L. M. Montgomerys noveller tidigare, här och här.
Det är två dagar kvar om du vill delta i utlottningen av ett signerat exemplar av Maria Turtschaninoffs Naondel.
Du behöver bara tipsa om en bra spefi-bok. Om du inte har en egen blogg så går det också att göra som Marie och skriva ett tips i kommentarerna.
Jag tittade lite på mina foton och hittade ett par som jag vill dela med mig av. Ni vet uttrycket ”att läsa i naturens bok”. Här finns det läsbart! 🙂
Mycket vackert mönster!
Cepo? Ceppo? Cexpo (hmm)
Trogna läsare vet att jag ivrigt väntat på Maria Turtschaninoffs senaste bok Naondel och inte heller blev besviken 🙂 Jag bloggade en bit in i boken här, om mina tankar så långt.
Naondel ger bakgrundsberättelsen om hur Röda klostret i Maresi kom till, det är ursystrarnas berättelser. Det är en komplex bok med många olika huvudpersoner, som har det gemensamt att de hamnar på samma ställe, i ett harem, underkastade en man som samlar på dem på grund av deras speciella gåvor för att det ger honom en kick – och också makt. De olika berättarperspektiven ger läsaren olika synvinklar, men framför får man se de olika kvinnorna, deras bakgrund och deras sätt att hantera situationen. Mannen finns där som gemensam referenspunkt, men han är inte navet som berättelserna kretsar kring.
Jag gillar att Maria Turtschaninoff inte tvekar inför att beskriva sina personers mörka sidor – högmodet, hämdgirigheten, aggressiviteten. Det är inte bara den onde mannen som har ett inre mörker, utan det är något alla har att förhålla sig till. Jag uppskattar att kvinnorna måste kompromissa med sina principer för att överleva, det är realistiskt. Jag älskar att de inser att de behöver varandra för att kunna fly, att de inte är bästa vänner, men kan samarbeta för att ändra på sin situation. Systerskapet är något som växer fram, inte något självklart från början. Men det finns där till slut.
Det är en mörk bok, en våldsam bok, definitivt en vuxenbok, eller åtminstone en mogen tonåring. Men det finns också styrka och hopp i den. Jag lägger den ifrån mig med en känsla av att allt är möjligt, att också stora svårigheter kan övervinnas. Tillsammans.
Du kan nu vinna denna fantastiska bok (om du bor inom Europa). Jag köpte en extra bok på releasefesten och fick den signerad av författaren, specifikt för att lotta ut den. För att delta i utlottningen ska du skriva ett inlägg om en spefi-bok (spefi= spekulativ fiktion, dvs. scifi, fantasy, skräck, alternativt universum osv.) som du tycker att folk ska läsa. Jag är ute efter tips här 🙂 Länka till posten i kommentarerna senast torsdagen den 27 oktober, så drar jag en vinnare nästa fredag.
Trots att Naondel utspelar sig före Maresi i tid så rekommenderar jag att man läser Maresi först. Tips, om ni är snabba kan ni delta i Marias utlottning av nyutgåvan av Maresi, finns på hennes egen blogg här.
Tillägg: Eftersom jag i sömnigheten igår skrev att det var ”två dagar kvar” så går det att delta till midnatt på fredag. Och om du inte har en egen blogg så går det att göra som Marie och tipsa i kommentarerna.
Bakgrundsfakta: Man är en ganska klumpig person. Man tycker om att lyssna på musik på språng. Man är tvungen att köpa nya hörlurar (igen) och beslutar sig för att satsa på en riktigt bra handsfree. Man har sin nya, dyra handsfree i en vecka, innan man fastnar med en dinglande hörlurssladd i cykelhjulet och sliter sönder dem. Man svär och konstaterar att det nog inte går på garantin.
Man beslutar sig för att prova blåtand – hej, inga sladdar! Man lär sig till och med så småningom att ladda regelbundet. Ljudet hackar ibland, men jej för inga sladdar som fastnar i överallt.
Man är på väg hem med metron, besluter sig för att lyssna på musik. Man svär över ljudet, som av någon anledning är väldigt svagt. Man trycker upp volymen till max på både tfn och hörlurar. Man undrar över att ljudet är svagt och svajigt. Man upprepar detta ett par gånger innan man inser att man glömt sätta på blåtanden och att ljudet kommer från telefonens högtalare. Man har nu glatt sina medpassagerare med sitt musikval en lång stund. Men man bor ju i Finland, så ingen har påpekat detta.
Man känner sig alldeles förfärligt dum och försöker låtsas om ingenting. Som tur bor man i Finland, så det gör alla andra också. Allt är frid och fröjd.
Jag cyklade förresten förbi den här skojiga filuren häromdagen.
Lakrits och salmiak är smaker som verkligen delar människor, sällan är folk neutrala. Jag hör till dem som älskar dem. Tyvärr måste jag vara lite försiktig, eftersom de höjer blodtrycket, men utan vill jag inte vara. Jag håller mig vaken med salmiak, det piggar upp mig. I Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen böcker finns det ett par personer som äter salmiak för att stimulera hjärnverksamheten. Helt klart besläktade själar 🙂
Några av mina favoriter:
Kollegan tipsade också om att det är Lakrits- och salmiakfestival nästa helg. Kanske jag borde ta en bokmässepaus och titta in där :-b
Vaksam
Avslappnad
Nobelpriset i litteratur år 2016 tilldelas Bob Dylan,
”som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”.
Ständiga sekreteraren
Jag tappade hakan, måste jag erkänna. Jag hade aldrig tänkt mig att Bob Dylan skulle kunna få Nobelpriset, hur mycket ikon han än är. Jag hade faktiskt trott att priset i år skulle gå till den syriske poeten Adonis, med tanke på läget i Syrien.
Så gäller det att göra Bokbabbels Nobelbingo:
Har hört talas om författaren tidigare – 1 poäng
Har en bok av författaren hemma i bokhyllan – 1 poäng
Har läst en av författarens böcker – 1 poäng
Har läst flera av författarens böcker – 1 poäng
Gissade rätt – 1 poäng
Obviously har jag hört talat om honom – vem har inte det? Ingen kan kalla pristagaren obskyr åtminstone! Jag tror inte att jag har någon skiva hemma, eller möjligen en bland LP-skivorna, men ingen som jag lyssnar på aktivt. Jag har hört flera av hans sånger, men vet inte om jag ens hört ett helt album. Men jag har varit på en konsert med honom! (Han är ärligt talat inget vidare som live-artist.) Kanske det kan räknas? Jo, det kan det. Två poäng då. Kanske två och en halv, konserten var ganska lång 🙂
Ni då?
En kattslavs dagbok 