Intertextualitet

Dagens Kamala luonto i Metro fick mig att skratta så högt att jag måste visa den för en medpassagerare som tittade lite undrande på mig. Kamala luonto är en finsk serie, oftast tycker jag att den är lite ”nåjaa”, men ibland är det en fullträff. Dagens stripp hittar jag inte online, så jag skannade in det för att ni ska kunna förstå det roliga:

Kamala_luonto

”Vad i allsindar sysslar ni med?”

Det är förstås en hyllning till Akseli Gallen-Kallelas berömda triptyk Ainomyten. Aino var Joukahainens syster, som Joukahainen helt fräckt lovat som maka till Väinämöinen, för att rädda sig ur en knipa. Aino går i sjön och förvandlas till en fisk som Väinämöinen försöker fånga… Läs mera på t.ex. finska (eller mycket kortare på svenska) Wikipedia.

Gallen_Kallela_The_Aino_Triptych-2

Hela triptyken kan beskådas här.

Jag tyckte det var omåttligt roligt, jag har alltid varit svag för intertexter och referenser. Vitsen bygger förstås på att tavlan ska vara känd, men i Finland är den förstås så känd att damtidningen Me Naiset för ett antal år sen kunde göra en reklam som parafraserade samma situation:

menaiset-iso

Klicka på bilden för att förstora den.

Det tecknaren av strippet (och reklambyrån som Me Naiset anlitade) gör är att utgå från en gemensam kulturell referensram och parafrasera. Genom att göra varianter eller omvända roller så gör de den vedertagna verkligheten en liten aning mera skev, på ett bra sätt. Mera mångfald, mera kulturell dialog!

Mera dans åt folket!

Trogna läsare vet redan (och de otrogna får veta det nu 😉 ) att jag dansar folkdans på AV. Jag började i gott och väl vuxen ålder genom att gå på en nybörjarkurs (en god vän tjatade) och till min stora överraskning så blev jag väldigt förtjust. Jag har alltid gillat att dansa, men just folkdansen tilltalar mig för att den är mera social än många andra danser, som oftast är pardanser Jo, oftast har vi förstås ett par, men det byter emellanåt och det är interaktionen med gruppen som är det centrala. Och det är roligt, för vi har en mycket trevlig grupp 🙂

Så om det låter lockande så vill jag tipsa om att i höst sparkar vi igång en nybörjarkurs för vuxna som vi brukar, onsdagar kl. 18-19. Nytt för i år är att vi också har barnkurser, en för mindre barn (ca 3-6 år) onsdagar kl. 16.45 – 17.15 och en för större (ca 7-9) onsdagar kl. 17.30 – 18.00. Så om du vill börja dansa själv, och/eller har eller känner barn som kunde tycka om det så är det bara att komma till AV (Annegatan 26) onsdagen den 10 september (eller du får förstås gärna anmäla dig först, speciellt till barnkurserna). Bekväma skor är allt som behövs, och nej, vi dansar inte i dräkt till vardags, bara på uppvisning. Ett par får du som sagt på plats 🙂

Vårt lag har en blogg på blogspot som uppdateras lite sporadiskt, men jag har lagt in ett inlägg om kurserna nu, om någon vill länka. Jag har också försökt lägga in det på AV:s Fb, men vet inte om jag har gjort rätt (jag vägrar Fejan nämligen, så är inte helt säker på hur den funkar).

Kom, kom!

Att förnärma en katt

Simba har lagt sig till med vanan att jama ytterst förnärmat varje gång jag nyser. Eftersom jag lider av någon sorts överkänslighetssnuva (inte direkt allergisk, men nyser av starkt ljus, kyla, starka parfymer, vissa kryddor osv.) så händer det att jag nyser ganska ofta och många gånger efter varandra. Och högt, jag har aldrig klarat av att nysa tyst eller än mindre hålla inne en nysning – jag är rädd att huvudet ska explodera. Varje gång jag får en nysattack numera så stirrar Simbisen på mig som ”inte nu igen”. Och jamar förnärmat, som sagt. Jäkla katt. Jag tycker minsann bara att hon är söt när hon nyser…

En liten ekivok vits om nysningar för att pigga upp en regnig måndag kan ni få:

– Det är egendomligt, varje gång jag nyser så känns det som en orgasm!
– Det var den underligaste åkomma jag har hört om. Vad gör du åt saken?
– Andas svartpeppar!

😀

Höga hus, vackra människor och klara röster

ladhus2

Högt som ett höghus i Hässelby gård…

ladhus1

Husen reser sig mot kvällshimlen.

Igår var det Konstens natt och jag strövade omkring lite i Helsingforsnatten, som bjöd på fint väder som omväxling till allt regnande på sistone.

Bland annat kollade jag på byggandet på Senatstorget, det var roligt. Däremot gick jag därifrån innan de började riva, det kändes lite sorgligt.

Jag njöt av gatumusikanter och -dansare på Espen och stack mig in på Akademen, där jag bongade Peppe, som talade om sin nya bok: Vackra människor. Efter intervjun så tog jag mod till mig och en bok i nypan och presenterade mig och bad om dedikation. Jag har ju läst hennes blogg i åratal (och kommenterat under pseudonymen ”Lurkeslurk”), men nu tyckte jag att det var dags att delurka. Lite spännande och lite genant, men hon var väldigt vänlig och verkade glad att träffas (vinki vinki).

På hemvägen fastnade jag i en barbershop-grupp, som stod i Citypassagen och sjöng så det klingade i väggarna. Det visade sig vara en grupp unga finlandssvenska killar plus deras lite äldre mentor. De sjöng fint och var dessutom oerhört trevliga, de lärde mig en hel del som jag inte vetat om barbershop och bjöd t.o.m. in mig att sjunga en ”note” med dem, vilket var otroligt smickrande 🙂 Om någon skulle vilja ha lite musikunderhållning, t.ex. på en födelsedagsfest, firmafest, bröllop el dyl så rekommenderar jag absolut Up For Grabs. De finns på Soundcloud (provlyssna gärna) eller Fb.

Jag måste säga att jag ibland saknar kören; det var mycket jobb, men känslan när ens röst blandas med de andras och det blir helt nya harmonier – den är helt speciell.

En hyllning till Alma

Geniala Tom Lehrer har en underbar sång om Alma Mahler, eller Alma Maria Mahler Gropius Werfel, som var hennes fulla namn. Han säger att han läste en nekrolog om henne och ville skriva en sång. Såhär säger han i introduktionen:

Last December 13th, there appeared in the newspapers the juiciest, spiciest, raciest obituary that has ever been my pleasure to read. It was that of a lady named Alma Mahler Gropius Werfel who had, in her lifetime, managed to acquire as lovers practically all of the top creative men in central Europe, and, among these lovers, who were listed in the obituary, by the way, which was what made it so interesting, there were three whom she went so far as to marry.

Jag sitter just på en kurs i informationssökning (också bibliotekarier behöver fortbildning!) och lär mig ProQuests databaser – bl.a. hittade jag New York Times arkiv och letade rätt på nekrologen av pur nyfikenhet. Den var de facto ganska rolig 🙂 Jag testar här att infoga från ProQuests ”share”-knapp, om ni klickar på länken så borde den ta er till nekrologen; men det kan hända att det kräver inloggning för att läsas.

Alma M. Werfel. Widow of writer. She Was Also Married to Mahler and Gropius.

Tillägg: Uppenbarligen måste man logga in. Jag kan tyvärr inte citera hela texten pga upphovsrätter, men här är ett litet exempel:

alma_citat

På YouTube finns Tom Lehrers sång åtminstone fritt tillgänglig:

Åldrande ≠ stagnation

Läste just ut Merete Mazzarellas bok Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär från 2010. Mazzarella skriver i allmänhet böcker som är en sorts blandning av essä, reflektioner, biografi och litterära citat runt något tema. Just den här boken handlar alltså om att vara pensionär från jobbet som litteraturprofessor (en och annan känga får all administration och övervakning och bedömning som ingår i en professors uppgifter) och vad det nya livet som pensionär innebär.

Bland annat skriver hon om tillvaron i omväxlande Uppsala, Ekenäs och Helsingfors tillsammans med mannen Lars. Det låter stabilt och lugnt, men i följande bok Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet, utkommen två år senare så har hon en ny man och en ny lägenhet och resonerar mycket runt ansvar och skuld, kärlek och ansvar.

Jag läste de här böckerna i ”fel” ordning – enligt min läslista (jag tänkte väl att det skulle vara roligt med en sån!) läste jag Det enda som egentligen händer oss i februari – så jag hade hela tiden en underliggande vetskap om hur det skulle bli. Det var intressant, men kändes också på något sätt voyeuristiskt, som att jag visste mera än hon, vilket jag förstås på sitt sätt gör i min position som läsare några år senare. (Å andra sidan, med Svenskfinland som det är så hade jag förstås redan hört skvallret innan Det enda som egentligen händer oss ens kom ut…)

Båda böckerna är välskrivna och intressanta, men den senare har på något sätt mera energi i sig. Resa med rabatt är lugnare och mera resignerad,  Det enda som egentligen händer oss är full av nyförälskelsens bubblor och, på grund av skulden gentemot den förra mannen och sorgen över vad separationen medfört, också en viss intressant spänning. Det låter egentligen hemskt, att det ska behövas drama för att skapa dynamik. Det får mig att känna mig ännu mera som en voyeur… Men åtminstone framkommer det klart att pensionering och åldrande definitivt inte behöver innebära stagnation eller resignation 🙂

O captain, my captain

Det har antagligen inte undgått någon att Robin Williams, känd för många som en stor komiker och kulsprutesmattrande snabbpratande skådespelare dog av depression häromdagen. Många – också jag ibland – har förundrat sig över hur så många begåvade, kreativa och roliga människor lider av ångest och / eller depression. Jag har inget klokt att säga om saken, men jag har läst ett par texter som jag gärna delar med mig av:

Först och främst Sars på Tomato Nation: All The Crazy Ones. En stark, berörande personlig text. Kommentarerna på den tråden gör mig också tårögd. Läs. John Scalzi skriver om depression här och en längre text om humor och dess ursprung här och länkar till några andra läsvärda texter.

Depression är en sjukdom med hög dödlighet. Ta den på allvar. Låt inte den ta över.

The truth, the whole truth and nothing but the truth?

Det finns en sida som heter Post Secret, där människor skickar in hemligheter på handgjorda vykort, hemligheter de aldrig berättat för någon någonsin. Ibland är de roliga, ibland hemska. Ganska ofta är de sorgliga. Det händer att jag läser dem och funderar på mina egna hemligheter och om det skulle vara befriande eller skrämmande att dela dem anonymt med miljoner människor… Jag snubblande över en Ted Talk-video med Frank Warren som grundade Post Secret och tänkte att jag vill dela den med er: Half a million secrets

 

 

Post Secrets arkiv finns förresten här. Jag postar länken, eftersom jag själv letat efter arkivet länge…

Tove Janssons världar

Tove Jansson skapade med sin Muminvärld ett alldeles eget universum, vars blanding av skenbar naivitet och djup livsfilosofi, verandatrygghet och spännande utflykter, fantasi och saklighet, tilltalar människor över hela världen. Alla kan känna igen sig i någon av figurerna. De facto så hörde det under många år till Lycksalighetens ö:s – Nordisk litteraturs ämnesförening – gulnäbbsintagning att berätta vem man identifierar sig med i just Muminböckerna. Som jag nämnt tidigare så är det Hemulen för mig, Hemulen i Trollvinter alltså, inte Hemulen i t.ex. Farlig midsommar. Hoppas jag 😉 Men inte ens polishemulen är riktigt elak, bara mycket för Regler och Förordningar.

I Muminböckerna skapade Tove Jansson också flera världar, den trygga dalen (där det ändå kan hända dramatiska saker, allt från kometer till snö och is); teatervärlden med den kringflytande scenen – och ensamförsörjarens hårda lott, när jag tänker på saken – i  Farlig midsommar; äventyr på ensliga öar med en familj som glider i sär och ägnar sig åt individualism i stället för kollektivism i Pappan och havet. Och till slut, som det modigaste av allt: Sent i november, en Muminbok där Muminfamiljen bara är en ouppnåelig dröm, där vi aldrig får se mera än en ljusglimt av dem i slutet.

Tove Jansson har också andra världar, här några favoriter:

I novellen ”Dockskåpet” (i samlingen med samma namn) utforskar hon den svartsjuka som en utomstående kan känna inför två konstnärer med ett gemensamt projekt. I Sommarboken skriver hon från de åsidosattas synvinkel, den gamla kvinnan och det lilla barnet. Osentimentalt och rakt, roligt och sorgesamt. Och allra vemodigast för mig just nu: den trettonåriga japanska flickan i ”Korrespondens” (i Resa med lätt bagage från 1987), vars några brev vi får läsa. Hon vill komma och hälsa på sin idol, blir vänligt men bestämt avrådd, för författaren borde man möta endast i författarens böcker. Och hursomhelst visar det sig att hon ändå inte kan resa. Fiktiva brev eller inte, det spelar ingen roll. Den känsla av lugnt vemod de ger mig är oslagbar.

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyran noblesser, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel.

Tidens tand gnager Golden Age

Jag gillar i allmänhet att läsa äldre populärlitteratur (inklusive barn- och ungdomsböcker), för jag tycker att de ger en så bra bild av det samtida samhället, vilket kan vara väldigt fängslande. Ibland förekommer det förstås också sådant som med dagens ögon sett är fruktansvärt sexistiskt / rasistiskt / homofobiskt / cisnormativt etc. Samhället går trots allt framåt, även om det finns de som använder ”PK” som ett skällsord (och fettofobi fortfarande är helt ok). Så finns det förstås nutidsförfattare som ägnar sig åt de här sakerna de också, men de är sedan i en annan kategori. De böcker som jag talar om speglar ett samhälle där de här aspekterna är fullkomligt vardagliga.

Golden Age-deckare, såsom Agatha Christie och Dorothy Sayers är exempel som de flesta känner till. Ngaio Marchs Singing in the Shrouds (1958) från min hyllvärmarutmaning är dagens exempel. Jag brukar kunna läsa böcker som ”så var det då”, men den här gjorde mig lite illa berörd, jag vet inte om jag är extra känslig för tillfället (mycket möjligt) eller om boken var ovanligt full av obehagligheter. En och annan smärre spoiler i texten nedan.

Intrigen är ganska enkel, en båtresa med en begränsad mängd misstänkta, varav en är en seriemördare som detektiven måste avslöja innan hen mördar på nytt. Nu är psykopatiska seriemördare överlag ganska trista ur deckarsynvinkel, de som mördar bara för mördandets skull. Det är intressantare om de har en konkret orsak (och inte en ”neuros i barndomen”, som i den här boken dessutom var ovanligt dum) och fungerar logiskt. Det gör förstås att problemlösaren jobbar med en tidspress, men annars används det inte så hemskt innovativt. Ett lysande undantag är brittiska tv-serien The Bletchley Circle som vi såg rätt nyligen (skrev lite om den här). Där var mönstren det intressanta, det som gruppen analyserade.

För all del. Jag dissar inte en deckare bara för att den har ett lite boring utgångsläge – men nog för att vara ganska hjärtlös. Det finns två unga personer på båten, som tecknas i ett ljuvt ljus, men de flesta andra framstår som elaka, fula, ganska patetiska och allmänt osympatiska. Såväl fysiska som psykiska avvikelser är fritt fram att  Det finns en ful kvinna vars knotiga knän och stora händer hänvisas till regelbundet, hon är förstås också en person som hyser alltför kärvänliga (eller kanske ”kärvänliga” känslor för en väninna. Det finns en steward, en lite udda figur som omtalas som ”a queer little job”. Han gillar att dansa i kvinnokläder och blir förstås prompt mördad av den besatta mördaren, som tar honom för en kvinna. En ”äkta” kvinnlig kvinna alltså, en sån som är värd att mördas…

Jag vet inte, jag var besviken på den här boken. Den var välskriven, intressant tids- och sedesskildring, såpass spännande att jag ändå ville läsa ut den – men eftersmaken är lite fadd, på något sätt. Jag hade hoppats på att hitta en ny favorit, men min känsla för den här är lite som med den enda Maria Lang jag har läst, att tiden har ändrats för mycket för att det ska vara lättsam underhållning, men inte tillräckligt för att jag ska kunna bortse från vissa saker. Den får åka ut.

Det finns så många bra böcker i världen, så jag ska här till slut komma med en liten blänkare apropå sådana: Bokbabbel kom med den fina idén att alla ska skriva något om Tove Jansson på samma dag – den dag då hon skulle ha fyllt hundra år, dvs. lördagen den 9 augusti. Jag gillar bloggutmaningar och gemensamma projekt (som t.ex. bokbloggsjerkan), så jag hoppade glatt på. Nu har jag förstås en aningens prestationsångest 8-| Men jag försöker komma ihåg att jag inte ska skriva en gradu (eller en avhandling!) om hela hennes produktion, utan bara något Tove Jansson-relaterat. I morgon klockan elva ska det publiceras, så ni får för en gångs skull ett helginlägg.