Jovisst, jag också

Visst, jag har också upplevt det. Inget värre, tackochlov, ingen våldtäkt, inga grova påhopp, inget av nära människor jag borde kunna lite på. Men den där sortens saker som kvinnor fått vänja sig vid att ”hör till”, inte är något att ställa till med en scen för. Så att jag funderade på huruvida jag överhuvudtaget ska skriva något, för det ”gäller ju inte mig”. Bara det vardagliga, det som jag inte ens tänker på så mycket, för det är så jäkla vanligt att det inte är något speciellt.

Män som sitter eller står lite för nära, trycker sig mot mig i trängseln, passar på att tafsa på brösten eller rumpan i förbifarten. I Indien kallas det ”Eve teasing”, ett uttryck som fortfarande gör mig upprörd. Det är inte ”retsamt”, det är obehagligt.

Kommentarer om utseende i klassen. Pojkgäng som ropar efter en på gatan. Blottare på spårvagnen, på gatan, vid skolan, sådana som får en kick av flickor eller kvinnor som försöker låtsas om ingenting. En man som försökte locka mig på ”tv-filming” utanför skolan. Jag minns bara den frusna, röda näsan med en droppe på ytterst och den intensiva obehagskänslan när han ville hindra mig från att gå. Jag kan ha varit elva-tolv år gammal då.

Män som ropar efter en, som försöker prata med en på bussar eller caféer och sedan blir arga och otidiga när de inte får det de vill – och då är jag en pratsam typ som gärna talar med folk (min kompis brukar kalla mig dorkamagnetti = knasmagnet, ungefär) och kan glatt diskutera politik mitt i natten, om det råkar sig så. Detta betyder inte automatiskt att jag vill ligga med den jag talar med. Och när folk är asberusade så är jag noll intresserad. De bara upprepar sitt ”tuutschä mulle kultisch yöksch” som om jag skulle ändra mig för att de tjatar.

En gång i tonåren när jag såpass nyligen hade flyttat till Finland att jag verkligen inte kunde mera än rudimentär finska var det en man på en sen buss som blev så upprörd när jag inte ville/kunde tala med honom att medpassagerarna faktiskt ingrep och sa åt honom att lämna mig ifred. Jag har ingen aning om vad han sa – det kan förstås ha varit en tirad om jävla hurri också – men när finländare i kollektivtrafik lägger sig i medpassagerares diskussioner, då måste det ha varit något i särklass.

När jag bodde i Vallgård cyklade jag hem via det som på den tiden var Helsingfors prostitutionsområde. Hur kan det finnas så många män som tror att en kvinna på cykel (dessutom ett tag en herrcykel) med cykelhjälm är en kvinna till salu, det fascinerar mig fortfarande. Tämligen kinky.

Jag har haft tur, jag har aldrig varit utsatt för något värre, inget av någon jag litat på och inte på någon av mina arbetsplatser (okej, utom det där ena sommarjobbet kanske, men det var ju bara ett sommarjobb…) Men jag har hört folk berätta, t.ex. om lärare i skolan eller på uni och skäms över att jag inte reagerat värre. Inte så att jag skulle ha misstrott den som berättat, men ändå har jag fortsatt tala med den skyldige, eftersom jag inte varit i farozonen – säkert bland annat pga familjekontakter på uni, vilket understryker att det är en maktfråga. Inte en attraktionsfråga, inte ”lite socialt obegåvat”, utan en person i maktposition som utsätter någon i underläge. Ett strukturellt problem, som är det som folk försöker lyfta fram med den här hashtaggen #MeToo.

Förutom detta, förutom att jag har råkat ut för det som de allra flesta kvinnor har lärt sig att bara rycka på axlarna åt, så har jag också utsatt andra.

Jag har en gång i tiden varit den som lekfullt nyper killar i rumpan, eller drar i deras hängslen och har till och med någonstans tyckt att det har varit en feministisk handling att objektifiera män. Känn på, känn på.

En gång gick jag så intensivt in i min drag king-persona att jag smällde en annan drag king på rumpan och höhöade, som den grabbiga karl jag var. Gudars, en sån utskällning jag fick.  Jag försökte bortförklara, som man så gärna gör när man gjort bort sig – jag menade inget illa, det var bara på skoj, jag kände in mig i min roll osv – men mitt klumpiga försök till situationskomik gick ut över en annan persons kroppsliga integritet. Jag skäms än.

Jag lär mig av mina misstag. Jag vill respektera andra människor. Så om du känner dig kollektivt anklagad förstår jag det, den spontana reaktionen är ”inte jag minsann. ” Men ta ett djupt andetag och rannsaka dig själv, utan att vara defensiv. Kanske du har något att förbättra. Gör det då. Och om du med gott samvete kan säga ”inte jag”, så reagera på andra. Säg ifrån. Sexistiska skämt, andra som beter sig illa – skyll inte på spriten, ursäkta inte. Säg ”det är inte okej”. Låt oss göra världen till en lite bättre plats, för oss alla.

Annonser

Bisinisi

Den här tiden på året är väldigt bisi för alla föreningsaktiva. Det är årsmöten att ordna, verksamhetsberättelser att skriva, styrelsemygel och möten, möten, möten. Jag har i snitt tre möten i veckan. Jag börjar känna mig ganska mosig. Undrar om jag sitter i lite för många föreningar… 🙂

Mafalda_03_E.jpg

Såhär kändes det i morse.

Om att använda hörlurar

Bakgrundsfakta: Man är en ganska klumpig person. Man tycker om att lyssna på musik på språng. Man är tvungen att köpa nya hörlurar (igen) och beslutar sig för att satsa på en riktigt bra handsfree. Man har sin nya, dyra handsfree i en vecka, innan man fastnar med en dinglande hörlurssladd i cykelhjulet och sliter sönder dem. Man svär och konstaterar att det nog inte går på garantin.

Man beslutar sig för att prova blåtand – hej, inga sladdar! Man lär sig till och med så småningom att ladda regelbundet. Ljudet hackar ibland, men jej för inga sladdar som fastnar i överallt.

Man är på väg hem med metron, besluter sig för att lyssna på musik. Man svär över ljudet, som av någon anledning är väldigt svagt. Man trycker upp volymen till max på både tfn och hörlurar. Man undrar över att ljudet är svagt och svajigt. Man upprepar detta ett par gånger innan man inser att man glömt sätta på blåtanden och att ljudet kommer från telefonens högtalare. Man har nu glatt sina medpassagerare med sitt musikval en lång stund. Men man bor ju i Finland, så ingen har påpekat detta.

Man känner sig alldeles förfärligt dum och försöker låtsas om ingenting. Som tur bor man i Finland, så det gör alla andra också. Allt är frid och fröjd.

Bugger

Man gillar att laga mat. Man är faktiskt ganska bra på det, för att skryta, eller som det heter på finska, lyfta på kattens svans. Man kanske överdriver en liten aning när man försöker laga två olika sorters lasagne samtidigt. Man spiller ut såser, måste desperat laga lite mera vitsås mitt i allt, skär sig i ett finger –  och vid en kort stunds ouppmärksamhet så är halva lägenheten plötsligt fylld av rök 😦 När man väldigt hastigt försöker rädda det som räddas kan så är grytlappen av någon outgrundlig anledning våt. Som alla vet så leder vatten värme väldigt bra. Man bränner sig ganska illa. Man tappar svärande den ena lasagnen i golvet. Upp och ner, naturligtvis. Rykande varm och potentiellt ätbar lasagne (åtminstone de övre lagren) i en enda hög på köksgolvet. Och nämnde jag det här med att bränna sig?

Den här scenen ur The King’s Speech illustrerar ganska bra hur det känns. :-@

Man har sina motgångar

Samtidigt, i det lilla vardagslivet har man sina små vardagsmotgångar.

Man har till exempel en resväska. En såndär stor resväska med handtag och hjul, så att man ska kunna dra den efter sig. Väskan är lite till åren och ganska sliten, men har tjänat bra. Man packar sagda väska full med Väldigt Tunga Saker som man ska ta till föräldrarskapet när man nu åker båt. Man rullar iväg med sagda väska till metron och förundras över Hur Jäkla Tung den kan vara. Någonstans på vägen blir den Ännu Tyngre och man inser man att den har tappat ett hjul. Man panikerar. Man ser hjulet några tiotals meter bort och blir lättad (mentalt, om inte fysiskt). Man tar upp hjulet och bränner sig (!) på metallaxeln som går igenom hjulet, för att den blivit så het av friktionen. Man släpar sin Väldigt Tunga Väska till metron och börjar där titta på hur svårt det nu skulle vara att få tillbaka hjulet på sin plats. Man inser att den heta metallaxeln ätit sig igenom plasten och hela hjulkonstruktionen är förstörd. Man inser att man har en Väldigt Tung Väska Utan Hjul att transportera tvärs genom såväl Helsingfors som Stockholms centrum. Med kollektivtrafik. Med flera byten.

Man inser att det finns taxi.

Kokos husmodersskola

Goddag på er, mina kära elever. Idag ska jag komma med några tips:

Tips nr 1: Om du har ett alltför litet kylskåp så går det bra att förvara rotsaker på balkongen under vintern, förutsatt att du har dem ordentligt isolerade och tar in dem om det blir riktigt många minusgrader. T.ex. kan du ta en av de trevliga korgarna med flätade bananblad. Så fodrar du den med ett par tjocka ylletyger, gärna ett par fina, hemvävda saker (mattor? ryor?) som är Andra kattslavens arvegods och lägger ner dina rotsaker. T.ex. kilovis med smaskiga ekologiska morötter, som du gärna köper lite för många av, när de nu går att beställa billigt via matcirkeln. De blir så god morotssaft (bara man nu skulle orka göra morotssaft lite oftare, förstås). Och kokta morötter är nyttigt.

Tips nummer 2 (de här hänger ihop): När temperaturen på den inglasade, sydvästsvängda balkongen börjar överstiga, säg, en tio plusgrader så är det dags att tänka om när det gäller förvaringen. Inte bara tänka ”de klarar sig nog” (för att inte tala om att svara ”jo, jo” på Andra kattslavens försynta frågor gällande korgen i fråga). Alldeles speciellt lönar det sig inte att låta det gå flera veckor av ganska mycket sol och glatt beundra hur balkongväxterna växer och frodas i värmen, utan att reflektera över att rotsakerna inpackade i pastpåsar omsvepta av riktigt många lager ylle kanske också gör det. Frodas i värmen, alltså.

Tips nummer 3: När du sen äntligen får ett ryck och beslutar dig för att gå igenom lådan (den var ju okej helt för ett par veckor sen – i början av maj ungefär) rekommenderar jag att du har gasmask (en rejäl snuva hjälper delvis, men inte helt), gärna också handskar och en hög äckeltröskel. Morötter blir uppenbarligen riktigt rejält slemmiga när de förvaras varmt och lufttätt – tänk Aliensmonster-slemmiga. Långa, sega trådar och en stank som visserligen inte är så vedervärdig som skämd njure, men helt tillräckligt för att ge en inte-så-känslig person (sa jag rejäl snuva?) kväljningar. Och sa jag ”kilovis med morötter”? Det var inte så många kilo kvar mera. Snarare liter…

Tips nr 4: Använd kanske vid närmare eftertanke gärna ett mindre känsligt förpackningsmaterial. Nu har vi en banankorg utan botten (inte att det verkar störa Agnes åtminstone) och två ylletyger som antingen får gå till glory eller så sponsorerar vi det lokala tvätteriet.

agnes_i_bottenlos_korg

Vad talar du om att ”bottnen är förstörd”? Korg som korg – så länge den står på något så har den ju en botten!

Bågnande bokhyllor

Dagens misstrogna skratt bjöd bokbloggsjerkan på:

Mia Eggimann undrar hur du får plats med alla böcker?

Vem har sagt att de får plats?

full_bokhylla full_deckarhylla

Vi har bokhyllor på mer eller mindre varje ledig vägg, inklusive bakom soffan och till och med bakom sängen. Det är i och för sig ganska mysigt att ligga i sängen och kolla boktitlar, i den hyllan finns min barn- och ungdomslitteratursamling och feel good-böcker som Rosamunde Pilcher 🙂

Böckerna är naturligtvis i klasser och bokstavsordning – jag är trots allt bibliotekarie – men dessutom är de ordnade i storleksordning för att få in möjligast mycket (vilket leder till en dubblering av vissa klasser i minora och maiora). Alla böcker som inte är för stora är i dubbla rader och pocketböckerna eller liknande låga böcker är till och med i tre rader.

Det sistnämnda kan jag inte rekommendera. Dubbla rader går på något sätt om man är skrupulöst noggrann med bokstavsordningen, men tripla rader leder bara till att jag inte kommer åt de bakersta böckerna, eller om jag har orkat gräva fram en bok från den bakersta raden så orkar jag sällan sätta tillbaka den, varpå den hamnar på fel ställe. Inte bra. Det var något jag tog till i ett desperat försök att få böckerna att rymmas, men det var inte en praktisk lösning.

Det har hänt att folk har frågat lite syrligt ”du vet att det finns bibliotek, inte sant?” (Jovisst, men låneböckerna tenderar att föröka sig de med.) Andra kattslaven tycker jag borde rensa lite. Förstår inte det 😮 (Jo, det gör jag. Men det är jobbigt…) Jag har lärt mig att inte köpa så hemskt mycket nya böcker (men det är så roligt att gå på antikvanti!), men att göra sig av med de jag redan har – det är svårt. Jag tycker om att ha fysiska böcker omkring mig och jag har mestadels inte böcker som jag inte antingen vill läsa eller läsa om. Det är bara det att jag har mera böcker än jag antagligen skulle kunna läsa på några livstider. (Det var det där med goda orsaker till att vilja vara vampyr 😉 ) Så goda tips på hur man gallrar böcker mottages med tacksamhet! Ska se om det kommer några bra tips här på andra bloggar 🙂