Bisinisi

Den här tiden på året är väldigt bisi för alla föreningsaktiva. Det är årsmöten att ordna, verksamhetsberättelser att skriva, styrelsemygel och möten, möten, möten. Jag har i snitt tre möten i veckan. Jag börjar känna mig ganska mosig. Undrar om jag sitter i lite för många föreningar… 🙂

Mafalda_03_E.jpg

Såhär kändes det i morse.

Annonser

Om att använda hörlurar

Bakgrundsfakta: Man är en ganska klumpig person. Man tycker om att lyssna på musik på språng. Man är tvungen att köpa nya hörlurar (igen) och beslutar sig för att satsa på en riktigt bra handsfree. Man har sin nya, dyra handsfree i en vecka, innan man fastnar med en dinglande hörlurssladd i cykelhjulet och sliter sönder dem. Man svär och konstaterar att det nog inte går på garantin.

Man beslutar sig för att prova blåtand – hej, inga sladdar! Man lär sig till och med så småningom att ladda regelbundet. Ljudet hackar ibland, men jej för inga sladdar som fastnar i överallt.

Man är på väg hem med metron, besluter sig för att lyssna på musik. Man svär över ljudet, som av någon anledning är väldigt svagt. Man trycker upp volymen till max på både tfn och hörlurar. Man undrar över att ljudet är svagt och svajigt. Man upprepar detta ett par gånger innan man inser att man glömt sätta på blåtanden och att ljudet kommer från telefonens högtalare. Man har nu glatt sina medpassagerare med sitt musikval en lång stund. Men man bor ju i Finland, så ingen har påpekat detta.

Man känner sig alldeles förfärligt dum och försöker låtsas om ingenting. Som tur bor man i Finland, så det gör alla andra också. Allt är frid och fröjd.

Bugger

Man gillar att laga mat. Man är faktiskt ganska bra på det, för att skryta, eller som det heter på finska, lyfta på kattens svans. Man kanske överdriver en liten aning när man försöker laga två olika sorters lasagne samtidigt. Man spiller ut såser, måste desperat laga lite mera vitsås mitt i allt, skär sig i ett finger –  och vid en kort stunds ouppmärksamhet så är halva lägenheten plötsligt fylld av rök 😦 När man väldigt hastigt försöker rädda det som räddas kan så är grytlappen av någon outgrundlig anledning våt. Som alla vet så leder vatten värme väldigt bra. Man bränner sig ganska illa. Man tappar svärande den ena lasagnen i golvet. Upp och ner, naturligtvis. Rykande varm och potentiellt ätbar lasagne (åtminstone de övre lagren) i en enda hög på köksgolvet. Och nämnde jag det här med att bränna sig?

Den här scenen ur The King’s Speech illustrerar ganska bra hur det känns. :-@

Man har sina motgångar

Samtidigt, i det lilla vardagslivet har man sina små vardagsmotgångar.

Man har till exempel en resväska. En såndär stor resväska med handtag och hjul, så att man ska kunna dra den efter sig. Väskan är lite till åren och ganska sliten, men har tjänat bra. Man packar sagda väska full med Väldigt Tunga Saker som man ska ta till föräldrarskapet när man nu åker båt. Man rullar iväg med sagda väska till metron och förundras över Hur Jäkla Tung den kan vara. Någonstans på vägen blir den Ännu Tyngre och man inser man att den har tappat ett hjul. Man panikerar. Man ser hjulet några tiotals meter bort och blir lättad (mentalt, om inte fysiskt). Man tar upp hjulet och bränner sig (!) på metallaxeln som går igenom hjulet, för att den blivit så het av friktionen. Man släpar sin Väldigt Tunga Väska till metron och börjar där titta på hur svårt det nu skulle vara att få tillbaka hjulet på sin plats. Man inser att den heta metallaxeln ätit sig igenom plasten och hela hjulkonstruktionen är förstörd. Man inser att man har en Väldigt Tung Väska Utan Hjul att transportera tvärs genom såväl Helsingfors som Stockholms centrum. Med kollektivtrafik. Med flera byten.

Man inser att det finns taxi.

Kokos husmodersskola

Goddag på er, mina kära elever. Idag ska jag komma med några tips:

Tips nr 1: Om du har ett alltför litet kylskåp så går det bra att förvara rotsaker på balkongen under vintern, förutsatt att du har dem ordentligt isolerade och tar in dem om det blir riktigt många minusgrader. T.ex. kan du ta en av de trevliga korgarna med flätade bananblad. Så fodrar du den med ett par tjocka ylletyger, gärna ett par fina, hemvävda saker (mattor? ryor?) som är Andra kattslavens arvegods och lägger ner dina rotsaker. T.ex. kilovis med smaskiga ekologiska morötter, som du gärna köper lite för många av, när de nu går att beställa billigt via matcirkeln. De blir så god morotssaft (bara man nu skulle orka göra morotssaft lite oftare, förstås). Och kokta morötter är nyttigt.

Tips nummer 2 (de här hänger ihop): När temperaturen på den inglasade, sydvästsvängda balkongen börjar överstiga, säg, en tio plusgrader så är det dags att tänka om när det gäller förvaringen. Inte bara tänka ”de klarar sig nog” (för att inte tala om att svara ”jo, jo” på Andra kattslavens försynta frågor gällande korgen i fråga). Alldeles speciellt lönar det sig inte att låta det gå flera veckor av ganska mycket sol och glatt beundra hur balkongväxterna växer och frodas i värmen, utan att reflektera över att rotsakerna inpackade i pastpåsar omsvepta av riktigt många lager ylle kanske också gör det. Frodas i värmen, alltså.

Tips nummer 3: När du sen äntligen får ett ryck och beslutar dig för att gå igenom lådan (den var ju okej helt för ett par veckor sen – i början av maj ungefär) rekommenderar jag att du har gasmask (en rejäl snuva hjälper delvis, men inte helt), gärna också handskar och en hög äckeltröskel. Morötter blir uppenbarligen riktigt rejält slemmiga när de förvaras varmt och lufttätt – tänk Aliensmonster-slemmiga. Långa, sega trådar och en stank som visserligen inte är så vedervärdig som skämd njure, men helt tillräckligt för att ge en inte-så-känslig person (sa jag rejäl snuva?) kväljningar. Och sa jag ”kilovis med morötter”? Det var inte så många kilo kvar mera. Snarare liter…

Tips nr 4: Använd kanske vid närmare eftertanke gärna ett mindre känsligt förpackningsmaterial. Nu har vi en banankorg utan botten (inte att det verkar störa Agnes åtminstone) och två ylletyger som antingen får gå till glory eller så sponsorerar vi det lokala tvätteriet.

agnes_i_bottenlos_korg

Vad talar du om att ”bottnen är förstörd”? Korg som korg – så länge den står på något så har den ju en botten!

Bågnande bokhyllor

Dagens misstrogna skratt bjöd bokbloggsjerkan på:

Mia Eggimann undrar hur du får plats med alla böcker?

Vem har sagt att de får plats?

full_bokhylla full_deckarhylla

Vi har bokhyllor på mer eller mindre varje ledig vägg, inklusive bakom soffan och till och med bakom sängen. Det är i och för sig ganska mysigt att ligga i sängen och kolla boktitlar, i den hyllan finns min barn- och ungdomslitteratursamling och feel good-böcker som Rosamunde Pilcher 🙂

Böckerna är naturligtvis i klasser och bokstavsordning – jag är trots allt bibliotekarie – men dessutom är de ordnade i storleksordning för att få in möjligast mycket (vilket leder till en dubblering av vissa klasser i minora och maiora). Alla böcker som inte är för stora är i dubbla rader och pocketböckerna eller liknande låga böcker är till och med i tre rader.

Det sistnämnda kan jag inte rekommendera. Dubbla rader går på något sätt om man är skrupulöst noggrann med bokstavsordningen, men tripla rader leder bara till att jag inte kommer åt de bakersta böckerna, eller om jag har orkat gräva fram en bok från den bakersta raden så orkar jag sällan sätta tillbaka den, varpå den hamnar på fel ställe. Inte bra. Det var något jag tog till i ett desperat försök att få böckerna att rymmas, men det var inte en praktisk lösning.

Det har hänt att folk har frågat lite syrligt ”du vet att det finns bibliotek, inte sant?” (Jovisst, men låneböckerna tenderar att föröka sig de med.) Andra kattslaven tycker jag borde rensa lite. Förstår inte det 😮 (Jo, det gör jag. Men det är jobbigt…) Jag har lärt mig att inte köpa så hemskt mycket nya böcker (men det är så roligt att gå på antikvanti!), men att göra sig av med de jag redan har – det är svårt. Jag tycker om att ha fysiska böcker omkring mig och jag har mestadels inte böcker som jag inte antingen vill läsa eller läsa om. Det är bara det att jag har mera böcker än jag antagligen skulle kunna läsa på några livstider. (Det var det där med goda orsaker till att vilja vara vampyr 😉 ) Så goda tips på hur man gallrar böcker mottages med tacksamhet! Ska se om det kommer några bra tips här på andra bloggar 🙂

Pinsamhetens blommor

”Visa mig din bokhylla, så vet jag vem du är.” Men visa mig de böcker du gömt undan så vet jag mera om dig än du tycker är riktigt bekvämt… Bokbloggsjerkan handlar idag om sådana böcker som man inte tycker är riktigt representativa:

Veckans fråga kommer från Sanna:  Har du någon riktigt nördig, udda eller till och med pinsam bok i hyllan (enligt dina egna kriterier, min anm.)?

Alltihopa, skulle jag säga, eftersom jag är en bokhamstrare. Men den här gången ska jag dra fram skämskudden och berätta om några böcker som jag tycker det är lite pinsamt att ha i hyllan, men som jag inte slängt ut för att det är en guilty pleasure att läsa skräp ibland också för en litteraturvetare och bibliotekarie (kanske speciellt för dem?)

Min guilty pleasure är tantsnusk, typ Judith Kranz och Jilly Cooper, men värst av allt. Virginia Andrews. Hennes Blomblad för vinden-serie är egentligen helt förfärlig, men just i sin kompletta absurditet väldigt underhållande. Jag läste dem första gången som tonåring (fnittrande och rodnande i smyg, vilket egentligen är helt onödigt eftersom föräldrarna egentligen aldrig censurerade vår läsning, fast jag onekligen undrar lite över att mamma lät Vita hotellet ligga framme) och är fortfarande svag för dem. Jag har tänkt slänga ut dem redan länge, men kan inte riktigt komma mig för. Mycket pinsamt.  Men de har allt, barnmisshandel, superrika och sadistiska släktingar, incest, tonåring-förför-fosterfar, långt utdragen hämd, ond bråd död – allt man kan tänka sig 😉

Det roliga med att läsa superdåliga böcker är att det ibland finns otroligt underhållande kommenterade läsningar av dem online. Gå gärna till Forever Young och läs Flower Scowler: Flowers in the Attic: A Drinking Game (fortsättningarna hittas här) och uppföljaren It Seems To Me You Lived Your Life Like Petals on the Wind 1del 2 här och del 3 här (tyvärr tar den slut i mitten, men den är genial så långt som den håller på). Erin Callahan lyfter fram de värsta bitarna på ett sätt som har mig att fnittra förtjust hela vägen. jag måste nog behålla böckerna – som referensmaterial 🙂