Puhdas niin kuin hanki helmikuisten aamujen

Det har varit ett fantastiskt vackert vinterväder på sistone.  Kallt, men vackert. Andra kattslaven och jag var ute i skogen för ett par veckor sen och jag tänkte dela med mig av några bilder från Kaitalampi i Luk. Det passar bra såhär på Kalevaladagen

 

 

Yö (Natt) har en väldigt vacker och vemodig sång om kärlekens flyktighet som jag alltid kommer att tänka på när jag ser drivor av orörd, gnistrande snö. Av någon anledning är de bästa finska kärlekssångerna väldigt melankoliska. Såhär går refrängen :

Niin pienen hetken rakkaus on lumivalkoinen / on puhdas niin kuin hanki helmikuisten aamujen / Voi kunpa joskus kauemmin sen loisto kestää vois / vaan illan tullen katoaa ja tummuu aina pois

Endast en kort stund är kärleken vit som snö / ren som en februarimorgons driva * / ack om blott nån gång dess ljus kunde stanna kvar / men när kvällen kommer försvinner den och mörknar alltid bort.

Hela sången kan ni höra här, texten finns här.

* Helt exakt borde det översättas med en februarig morgon, men det fungerar inte riktigt på svenska. Det är ett fascinerande språk. Översättningen gjord i samarbete med Andra kattslaven.

En viktoriansk historia

Teh Internet är fullt av spännande saker 🙂

I en intressant tråd om konst, speciellt prerafaelitisk och hur den kan (miss- eller om-) tolkas idag så hittade jag en länk till en underbar fb-sida (som går att läsa också för den som inte är på fb). Den heter  Victorians, Vile Victorians och beskrivs såhär:

That page not only does entries about Victorian era clothing (Youtube-channel priorattire is also good on that topic), labour conditions in the Victorian era, social reform in the Victorian era, Victorian cooking (like this practical chef d’oeuvre), the worry that the errand boy will steal Cook’s heart (and the scullery maid’s heart, too) with the way he holds his milk bottle, etc., but also writes little stories – ”penny dreadfuls” – based on photos or paintings of that era. Most of these are stand-alone, but that very picture which you linked set off the multipart story about Gertrude: Part 1, Part 2, Part 3, Part 4, Part 5, Part 6, Part 7, Part 8, Part 9, Part 10, Part 11

I de här berättelserna utgår författaren från en (eller i Gertrudes fall flera) målningar och målar med ord upp en relaterad berättelse. De kan vara roliga eller sorgliga, men idén är att de är historiskt förankrade. Jag är helt hooked. 😀

Gertrude är i flera delar, men oftast är de riktigt korta, som den lilla historian om kattungen Mitzy, som är en liten, bedårande förstörelsemaskin. Den får representera en novell i novellutmaningen, lämpligen kategori 13. Läs en novell med färre än sju sidor.

Det går framåt!

”Det går framåt!” utropade ingenjören när redan det andra järnvägståget med människor, kol, verktyg och livsmedel löpte in på den föregående dag anlagda bansträckan. Prärien glödde matt i det gula solskenet och de höga skogbevuxna bergen stod i ett blått dis vid horisonten. Vilda hundar och häpna präriebufflar bevittnade hur ödemarken vaknade till liv och rörelse, hur den gröna marken fläckades av kol och aska och papper och bleckbitar. Den första hyvelns vitschande skrämde upp det tysta landet, det första bösskottet smällde och ekade bort i bergen, släggslagen klingade klara mot det första städet. Ett plåthus växte upp, följt nästa dag av ett trähus, och sen kom det dagligen nya, till slut även av sten.

Staden växer, den blir stor och viktig centralort, efter en jordbävning byggs den om och blir vacker och en sevärdhet, speciellt museet där stadens historia presenteras. Så småningom förfaller den, det är ett vackert och kulturellt förfall, vetenskap och konst snarare än värdslig framgång är det viktiga: ”den vemodiga skönheten i gamla mossbelupna trädgårdar med förvittrade statyer och igenvuxna dammar”. Men också detta skede förrinner, staden blir ett förfallet tillhåll för ”vilda, frånstötande människor”, som dör ut de med. Någon gång kommer expeditioner på jakt efter mytiska skatter, men sist och slutligen tar skogen över, tar tillbaka.

”Det går framåt!” utropade en hackspett som satt och knackade på stammen och såg belåtet på den växande skogen och den härliga, gröna utvecklingen på jorden. ‘

Herman Hesses novell Staden (övers. Nils Holmberg) är en berättelse om en stads uppkomst, utveckling och fall, men jag läser den som en allegori över civilisationen, eller civilisationers historia. Jag funderade i början på om det var någon speciell plats som avsågs, men det är inget exakt ställe, det är vilken plats som helst, det är ett mönster. Och beroende på betraktarens perspektiv så går det framåt. Frågan är bara om vi ser på det som en ingenjör eller en hackspett?

En melankolisk novell, stadens storslagenhet och slutliga förfall (ur ingenjörsperspektiv) har en viss undergångsstämning som är svår att skaka av sig. Samtidigt finns det något positivt i tanken på hur naturen slutligen återställer balansen.

Novellutmaning III, kategori 6: Läs en novell som översatts från tyskan. 

Simba på tv

Här ett nytt inlägg i serien ”Simba ligger på saker”. Här tycker hon att vi inte ska titta på tv-serie, utan på henne.

Pluspoäng till den som kan gissa vad vi tittar på 🙂

En god kopp te

Gammelmoran påpekade att det var den nationella Tedagen  idag, vilket betyder att jag som övertygad teist måste  uppmärksamma detta 🙂

Jag har tidigare skrivit om min frustration över att det finns så många ställen som endast serverar smaksatta teer – till och med fina restauranger – men det blivit mycket bättre. Numera finns det många caféer med ett riktigt trevligt teutbud 🙂

Det är inte heller nödvändigt att bunkra stora mängder te i tebutiker i Sverige (fast det händer att jag gör det för prisernas skull…) – det finns ett antal alldeles utmärkta butiker här i Helsingfors.

Här några favoriter:

Thehuone har ett fantastiskt bra utbud kinesiska teer, speciellt så har de ett antal olika varianter av Pu Erh, som jag är svag för. Det är ett säreget te som kan smaka jordkällare om man har otur, men är fylligt och närmast mustigt, om man får en bra sort. Jag brukar ha ett par-tre varianter hemma, det lyxigaste är Emperor of Pu Erh, som är lagrat i många år och kostar per hekto (eller 100 gr som det heter här) som en hyfsad flaska vin…  Men det går att dra flera dragningar, så per liter blir det inte speciellt dyrt.

Det dyraste te jag personligen någonsin har köpt var en ekologisk Oolong från Nya Zeeland, som jag hittade på Demmer Teehaus. Det dricker jag med andakt i flera dragningar, men det är verkligen alldeles otroligt gott. Demmer har också stans godaste Keemum (också det ett kinesiskt te), tyvärr ligger de lite utanför mina vanliga stråk, så jag har ingen hemma just nu.

Den tebutik som ligger bäst till för mig är Chaya i Gloet, där har jag handlat ett par gånger nu. De har trevliga teer, men jag har inte ännu någon speciell favorit. Än 🙂

Om jag hade varit ledig i eftermiddags så hade jag kunnat gå på rundvandring med teprovning till olika tebutiker i stan. Nästa år ska jag planera för det 🙂

Jag har också en helt liten samling teböcker.  Kiinalainen teekirja har jag fått av Andra kattslaven, Teehetkien herkut är köpt på en Konstens natt för många år sedan och den lilla, lilla boken längst ner fick jag av en scoutkompis för ännu fler år sedan (har inte haft kontakt på mååånga år). De råkar alla vara dedikerade, den tredje dock inte av författaren.

 

En annan gång ska jag förevisa mitt teskåp. Andra människor har en hylla. Jag har ett skåp… Jag gillar omväxling B-)

 

The Shadow knows…

Vår mormor brukade lyssna på radio eller ljudböcker i köket. Jag fick ärva ett antal av hennes kassetter(!), bl.a. några The Shadow-historier. Jag har inte lyssnat på dem på evigheter, men vissa saker har stannat i minnet, såsom ”The Shadow knows… Muuuaahahahahaaa”.

Jag kom att tänka på dem häromkvällen… förstår inte det? 🙂