Open Secrets – Alice Munro

Alice Munro fick Nobelpriset år 2013 med motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”. Jag har läst Open Secrets, en novellsamling från 1994.

Den var överraskande tung att komma igenom. Inte att språket är speciellt svårt, tvärtom så är det väldigt rikt och vackert och i sig ett nöje att läsa. Men jag kommer inte riktigt in i berättelserna, framför allt för att jag har svårt att förstå vad som driver personerna att göra – eller inte göra – det de gör. Det är inte så att jag alltid behöver ha sympatiska protagonister (även om det förstås gör det lättare att läsa), men jag vill kunna förstå dem. Jag är också tämligen intrigberoende och intrigerna är ofta underordnade själva beskrivningen av skeendet. Den novell som jag tyckte bäst om i den här samlingen var A Wilderness Station, där läsaren via brev och återberättande av olika personer får många olika synvinklar på och tolkningar av ettt händelseförlopp. Där fick jag grepp om personerna och händelserna – eller åtminstone de olika versionerna av dem –  och engagerades av deras öde.

Men för det mesta känns det som att jag står och ser på det som händer genom ett tjockt glas – jag kan se skönheten, jag kan till och med förstå att det finns människor som fascineras av hennes stil, men den är inte för mig.

Annonser

Om drivkraft och motiv

Förra veckan var Andra kattslaven och jag på bio med en kollega. Sagda kollega har länge höjt Riviera till skyarna – en liten, privat biosalong i Berghäll med bekväma fåtöljer och servering – och den var defiitivt ingen besvikelse 🙂 Väl värt den något högre kostnaden för biljetterna. Rekommenderas för alla Helsingforsbor!

Filmen vi såg var den nya filmatiseringen av Stephen Kings It (Det). Den var riktigt ruggig och bra, såsom en skräckfilm ska vara, men vissa av ändringarna från originalet gjorde mig fundersam.

Obs! Nedan följer spoilers för såväl boken som filmen.

Läs mer

Assorterade tankar om Worldcon

Tonica ville gärna ha en rapport från Worldcon, den har tyvärr dröjt – men här är lite assorterade tankar jag slängde ner straxt efteråt och som har bott i halvvägslådan sedan dess i väntan på någon sorts struktur 🙂

Worldcon var stort. Det var så många deltagare att arrangörerna var tvungna att begränsa antalet dagsbiljetter. I slutet fick vi höra att det var den andra största Worldconen någonsin med över sjutusen deltagare på plats. Coolt.

Mitt deltagarkort med sin enda frans. Men en fin en!

Jag hade köpt biljett till hela grejen (fast jag sedan av olika orsaker inte kunde gå så mycket som jag velat) och var väldigt tacksam för det. Men när jag väl kom iväg var ”First Worldcon”-lapparna slut, så jag fick skriva det själv (syns inte så bra). Det hör tydligen till att ha såna lappar/fransar på deltagarkortet – vissa hade massor med olika och jag fick en glad flashback till nationstiden då antalet medaljer på nationsbandet (eller bröstet) definitivt gick under ”less is a bore”-kategorin 🙂

Den som kan läsa fonetisk skrift vet nu hur jag vill ha mitt namn uttalat 🙂

Plock från några paneler

Jag var på ett antal intressanta paneler – vissa bättre än andra, förstås, men ingen helt ointressant, även om några var andra- eller tredjehandsval som jag rymdes in på. En del av panelerna finns att beskåda på Worldcons youtubekanal.

 

Genderswapping in fan fiction-panelen

Genderswapping in fan fiction med Arwen Grüne (Astrid_B_Caine på Ao3), en finsk fanficexpert vid namn Hanne Martelius och  Marcus Rowland (ffutures) var ganska skoj, i marginalen på mitt program står det ”Kolla Xander – Xendra Twisting the Hellmouth” och förstås allt av panelisten Arwen Grüne och hennes väldigt pratsamma syster Onkoona. Tyvärr skriver inte Martelius fanfic själv, men hon var väldigt beläst och hade en massa bra kommentarer.

På ”kolla detta”-listan finns också en blogg om äldre kvinnor som protagonister i spefilitteratur som jag fick tips om på panelen Older Women in Scifi.

Jag gick på flera paneler om skräcklitteratur, och kom till att jag verkligen måste läsa på om isländsk folklore, något jag inte just känner till, trots att jag annars är ganska insatt i nordisk mytologi. De exempel som Emil Hjörvar Petersen gav var verkligen ruggiga.

De här killarna talade översättning. Andrei Tuch & Hannes Riffel

På en panel om översättning lärde jag mig av en åskådarkommentar att Winterfell är översatt till Talvivaara på finska, vilket är lite olyckligt, då Talvivaara har väldigt tråkiga associationer till såväl miljöförstöring som konkurs…

Panelisterna framhöll också att TV-serier idag går djupare och är mera utmanande än vissa böcker och uppmanade författare att utmana läsaren!

 

Jag gick naturligtvis på panelen som lyfte fram ungdomslitteratur inom genren och hörde till min förtjusning flera panelister (inte bara den finländska alltså) lyfta fram min favorit Maria Turtschaninoffs Maresi och Naondel 🙂 Jag önskar så att Anaché också skulle bli översatt till flera språk, den skulle också vara värd mycket större spriding. Det kom så många förslag att jag inte ens han skriva upp alla, men man kan kolla på WorldconYA-Twitter 🙂

Kläder:

Så fanns det förstås en maskerad där folk visade upp sig, med efterföljande fotosession. Jag orkade inte se hela av någondera, men den finns i sin helhet på YouTube 🙂 Några bilder blev det dock:

Doctor Brown: en crossover av Dr Who och Sagan om Ringen 🙂

Doctor Strange. Min favorit – ingen fin ögonmejkup tyvärr, men attityden var perfekt.

 

En intressant tolkning av Louhi från Kalevala.

 

Den här killen såg jag inte på maskeraden, utan bara i en korridor. Han ställde snällt upp på fotosession ändå 🙂

Pipboy. Jag spelar inte Fallout själv, men har tittat så myclet när Andra kattslaven spelar att jag genast kände igen den.

 

 

 

 

 

 

 

Den här bekanta figuren hittade jag på marknaden, den fick bli en gåva åt en kompis.

Assorterade intryck:

Generellt var min allmänna känsla en av värme (också mentalt) och generositet och omtänksamhet. Exempel:

Nördiga spefi-fans är i allmänhet vänliga, pratsamma, men inte påträngande. Kanske de smittats av den finska mentaliteten att inte tränga sig på, men jag upplevde ingen större stress trots människomassorna. Det fanns dessutom ett ”Quiet Room” – ett litet rum med bekväma fåtöljer och en soffa dit man fick dra sig tillbaka och vila från alla intryck. Jag har känslan att många spefinördar är rätt introverta, men också för en extro var det mycket välkommet.

Relaterat till detta är att jag är överkänslig mot parfym. I bästa fall nyser jag bara hysteriskt, men ibland får jag någon sorts astmatisk reaktion med andtäppa och häftig hosta. Inte kul. På de flesta stora tillställningar (inklusive bokmässan!) brukar det finnas folk som använder helt för mycket parfym, men trots människomassorna på Worldcon så slapp jag helt detta. Otroligt skönt.

Inte ens på den smockfulla avslutningsceremonin behövde jag storkna pga parfym (fast luft var det lite ont om).

Jag tappade en liten anteckningsbok med Mumin på och någon lämnade snällt in den till hittegodset. Jag hade förstått om någon valt att behålla den, men blev glad att få tillbaka den, då den hade anteckningar från flera av panelerna.

Bonusupplevelse:

Augustis mest omtalade åskväder bröt ut medan jag var där. Det var spännande att stå bakom stora glasfönster och se på storm. Mindre roligt om det hade gått sönder förstås…

Två minuter innan det bröt ut

Två minuter senare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De arma smedernas stånd brakade ihop helt.

 

Jag har försökt redigera bilden för att få fram det verkligt gula ljuset efter att regnet upphörde / tog en paus.

 

 

Säg det med honung

När jag var i Det forna senast så läste jag en liten bok av Gösta Knutsson (mest känd som författaren till Pelle Svanslösböckerna) som jag hittade på loppis: Nalle Lufs och Skrutten.

DSC_4787

Den kom ut 1952 och liksom i Pelle Svanslösböckerna kommenterar Knutsson aktuella samhällsfenomen på ett humoristiskt sätt.

I det här avsnittet är Nalle Lufs och hans hundvän Skrutten på resa och ska ta en liten matpaus på restaurang. Mat betyder honung och köttben, men det är inte så lätt att få. (Eftersom jag inte orkar skriva in allt för hand så får ni bilder av boksidorna. Säg till om de inte går att läsa av en eller annan anledning.)

Jag har en bestämd känsla av att de inte talar om honung annat än på ytan.

Någon sida senare försöker de gå till en affär, men det går inte mycket bättre där:

DSC_4791

😀 För den som vill ha en ledtråd (eller läsa på) rekommenderar jag t.ex. Wikipedias artikel om Göteborgssystemet.

Flitigt förekommande författare

Jag hinner precis med helgens bokbloggsjerka, som kort och koncist frågar:

Vilken författare förekommer mest i din bokhylla?

Jag skulle säga att det är Dick Francis. Rent hyllmetermässigt kan det hända att det är Stephen King, vars böcker ju lider av elefantisasis, men eftersom jag inte läst eller ens har alla av honom så säger jag Dick Francis. Det är ändå ganska många volymer, även om de är lite kortare 🙂

Jag har alla Francis böcker, utom biografin om en jockey vid namn Lester Piggott och ev någon av de sista som han skrev ensam, eller med sin son, efter att hans fru dött. Egentligen räknar jag Dick Francis som en pseudonym för Dick och Mary Francis, eftersom hon definitivt hjälpte till med skrivandet och de böcker som gavs ut efter hennes död inte alls är lika bra.

Förutom att jag har dem alla så har jag också läst dem upprepade gånger och kan långa bitar utantill. En snabb titt på de senaste årens läshistoria visar att det inte gått ett enda år utan att jag läst om något. Dick Francis är helt enkelt min trygghetsfilt.

Lustigt egentligen, alla hans böcker har något med hästsportsvärlden att göra, inte annars mitt intresseområde, men på grund av de böckerna så gick brorsan och jag på The Races när vi var i England i fjol. Det var faktiskt riktigt spännande 🙂

Jag har bloggat mera utförligt om Dick Francis t.ex. här, men han nämns ganska regelbundet i bloggen. Så: förekommer i såväl blogghylla som bokhylla. 😀