Flitigt förekommande författare

Jag hinner precis med helgens bokbloggsjerka, som kort och koncist frågar:

Vilken författare förekommer mest i din bokhylla?

Jag skulle säga att det är Dick Francis. Rent hyllmetermässigt kan det hända att det är Stephen King, vars böcker ju lider av elefantisasis, men eftersom jag inte läst eller ens har alla av honom så säger jag Dick Francis. Det är ändå ganska många volymer, även om de är lite kortare 🙂

Jag har alla Francis böcker, utom biografin om en jockey vid namn Lester Piggott och ev någon av de sista som han skrev ensam, eller med sin son, efter att hans fru dött. Egentligen räknar jag Dick Francis som en pseudonym för Dick och Mary Francis, eftersom hon definitivt hjälpte till med skrivandet och de böcker som gavs ut efter hennes död inte alls är lika bra.

Förutom att jag har dem alla så har jag också läst dem upprepade gånger och kan långa bitar utantill. En snabb titt på de senaste årens läshistoria visar att det inte gått ett enda år utan att jag läst om något. Dick Francis är helt enkelt min trygghetsfilt.

Lustigt egentligen, alla hans böcker har något med hästsportsvärlden att göra, inte annars mitt intresseområde, men på grund av de böckerna så gick brorsan och jag på The Races när vi var i England i fjol. Det var faktiskt riktigt spännande 🙂

Jag har bloggat mera utförligt om Dick Francis t.ex. här, men han nämns ganska regelbundet i bloggen. Så: förekommer i såväl blogghylla som bokhylla. 😀

Ett måste du veta

Det finns några fraser i Astrid Lindgrens författarskap som jag tror att alla svensktalande (och många andra) känner igen. ”Förgrömmande onge” till exempel, eller för att ta ett positivare exempel från samma universum: ”du och jag, Emil, du och jag”, när Emil och Alfred nattbadar i den småländska tjärnen.

Men det finns också mörkare stråk i Lindgrens författarskap, som de kalla fickorna som fötterna plötsligt rör vid när man simmar i sommarljumt vatten. Skorpan, som gråter av dödsångest: ”Hur kan det vara så hemskt”, frågade jag, ”hur kan det vara så hemskt att en del måste dö, när dom inte har fyllt tio år ens?”; Mio som sträcker sig efter sin väns hand i mörkret: ”Men det var ingen hand. Det var en klo av järn” och meningen som får världen att stanna: ”Allrakäraste Syster, ett måste du veta!”

Jag började tänka på det här för att bokbloggsjerkan undrade om tidigare bokminnen :

Vilket är ditt tidigaste och/eller starkaste minne av böckernas underbara värld?

Ett av de tidigaste minnena jag har av att läsa om och om igen är just Allrakäraste Syster, bilderboken från 1973 (originalberättelsen är från 1949) med Hans Arnolds fantastiska teckningar av en annan värld. (Just det exemplaret lästes sönder helt och hållet, men jag har förstås ett nytt.)

allrakaraste

Omslagsbild lånad från Libris: http://libris.kb.se/bib/11766743

Salikon finns bakom rosenbusken, det är är den underbara, roliga, spännande –  och bitvis skrämmande – värld som ett ensamt och åsidosatt barn beger sig till när hon känner att ”pappa tycker mest om mamma, och mamma tycker mest om min lille bror, som föddes i våras.”

I den världen är barnet huvudpersonen och har en syster som älskar henne mest. Men ändå, till och med när de är tillsammans i Den Vackraste Dalen i Världen, så tränger sig verkligheten på, den som ingen riktigt vill erkänna, den som det inte går att fly från, fast hon försöker:

”Allrakäraste Syster, ett måste du veta!”
Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då.
”Nej”, sa jag. ”Jag vill inget veta.”
”Jo, ett måste du veta”, fortsatte Ylva-li.
Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte längre höra bäckens melodi.
”Allrakäraste Syster, sa Ylva-li. ”När Salikons rosor vissnar, då är jag död.

Ett av mina tidigaste bokminnen är en berättelse om sorg och förlust. Jag undrar vad det säger om mig?

Roald Dahl roundup

Idag/igår tog novellutmaningen slut, tyvärr har jag inte riktigt hunnit med den så mycket som jag skulle vilja, även om jag har läst en hel massa noveller – tack vare utmaningen och här på sistone tack vare mitt Sookie Stockhousefnatt…

De senaste dagarna har jag läst Roald Dahls Tales of the Unexpected, jag har läst den tidigare, novellen Lamb to the Slaughter de facto flera gånger, då den ofta dyker upp i antologier. Helena Dahlgren nämnde Dahls novell The Landlady i sin bok 100 hemskaste, vilket inspirerade mig att läsa om den och sen måste jag ju läsa lite andra historier i samlingen.

De är fortfarande bra, de bästa är direkt fantastiska, men jag märker att jag noterar Roald Dahls omtalade misogyni mera än jag gjorde som yngre. Misogyni, förresten, snarare misantropi – de allra flesta personerna i berättelsen är obehagliga människor på ett eller annat sätt. Jag menar, det är inte så att alla personer behöver vara änglar, men när jag som läsare snarast tycker att det är skönt att det händer dem otrevliga saker så är det något överdrivet när så gott som alla är direkt vedervärdiga…

Nedan ett urval (varning för spoilers):

11. Läs en novell där huvudpersonen är förälskad: ”Lamb to the Slaughter”.

Mary Malony är gravid i sjätte månaden och älskar sin polismake djupt, hela hennes värld kretsar kring honom. En dag kommer han hem vill skiljas. (Från sin gravida fru några månader före födseln, ni förstår vad jag menar med otrevliga typer?) Förrvirad och upprörd drämmer hon till honom i huvudet med en djupfryst lammstek. För att rädda sitt ofödda barn från galgen sätter hon lammet i ugnen, går ut och köper tillbehör och kommer hem och anmäler att hennes man blivit mördad.  Medan polisen säkrar spår och kollar upp hennes agerande under kvällen bjuder hon dem på lammstek. De äter upp den med god aptit medan de diskuterar hur de ska hitta mordvapnet…

16. Läs en novell med en kroppsdel i titeln: Neck

En kolumnist lyckas mygla med sig på en veckoslutsbjudning hos en rik adelsman och hans goldddigger till fru. Hon flirtar ohämmat med andra män och är allmänt överlägsen och ovänlig mot sin make. Huvudpersonen och den äkta mannen ser på avstånd hur hon och en annan man flirtar och hånglar i trädgården. I samband med det lyckas hon fastna med huvudet i en staty. Först verkar han fundera på om han överhuvudtaget ska ha sönder statyn för att få loss henne, och sedan när butlern erbjuder alternativen såg och yxa så tar han yxan och väger den fundersamt i handen. Alla inblandade inser att han kontemplerar att helt enkelt hugga huvudet av henne i stället för att slå sönder statyn. (Även om han inte gör det till sist så finns insikten där för alltid.)

26. Läs en novell med ett eller flera personnamn i titeln: William and Mary

Marys man William har dött i cancer och en vecka senare får hon ett brev, där det visar sig att han låtit en kirurgkollega plocka ut hans hjärna för att testa om det går att få den att leda utanför kroppen. Det enda som finns är ett öga, så han kan se, men inte kommunicera. Läkaren är (förståeligt nog) mycket stolt över sin skicklighet, men Mary ser sin dominante man hjälplös och kräver att få hem honom, så att hon kan ”ta hand om honom”. På hennes beteende förstår läsaren att hon vill ha hem honom just för att han är hjälplös och helt utelämnad åt henne.

29. Läs en novell med ett yrke i titeln: The Landlady

En hyresvärdinna är inte direkt ett yrke, men jag ville gärna tipsa om den oväntade historien där en ung man kommer till en stad och söker logi och hittar en billig Bed and Breakfast hos den äldre, småfnoskig dam, som har taxidermi som hobby…

38. Läs en novell som har något som kan flyga i titeln: My Lady Love, My Dove

Ett äkta par tjuvlyssnar på ett par de bjudit hem över natten för att spela bridge. Det visar sig att de är falskspelare. I stället för att indignerat slänga ut dem beslutar frun att de också ska skaffa ett system.

Bonus, som jag inte fick in i en kategori: The Way Up To Heaven.

Mrs Foster blir väldigt nervös av att komma försent och hennes man tycker det är trevligt att plåga henne genom att avsiktligt försena dem. Detta har hållit på i över trettio år. Till slut hämnas hon på ett mycket intrikat sätt; när han springer tillbaka för att hämta något i det tomma huset straxt innan hon ska resa bort flera veckor (han ska bo på klubben, tjänstefolket har ledigt) så lämnar hon honom där och åker till flygfältet. Först när hon kommer tillbaka ringer hon hissfirman för att meddela att hissen tycks ha fastnat mellan andra och tredje våningen…  Det går att förstå, för han är verkligen en sadist, och samtidigt så är det väldigt obehagligt.

Roald Dahl: bra författare, men med en djup misstro gentemot människor. Bäst avnjuden som barnboksförfattare eller små doser åt gången…

Magikern Elvis

En sak som är fascinerande med att läsa allt amerikanskt övernaturligt fluff som jag lästsistone är hur viktig Elvis fortfarande är för många. I Charlaine Harris värld så är förklaringen till att det finns folk som bongar Elvis här och där att han de facto är en vampyr, fast övergången blev inte så lyckad, så han är inte speciellt intelligent, livnär sig helst på kattblod och föredrar att kallas Bubba.

I en av novllerna i min hög med novellsamlingar finns i samlingen My Big Fat Supernational Wedding (red. P. N. Elrod, 2006) en historia av P. N. Elrod som heter ”All Shook Up”, där en kvinna som sköter cateringen på ett bröllop träffar en Elvisimitatör som är något alldeles extra. Hon har själv förmågan att kunna läsa av människor mycket bra, men Elvisimitatören kan sjunga så att han faktiskt kan förändra folk. Som på det här bröllopet, där han genom att sjunga ett antal Elvislåtar kan hjälpa det nyblivna äkta paret att på allvar ha en chans att få äktenskapet att lyckas. För Elvis musik är magisk – åtminstone när den här killen sjunger. Cute.

Berättelsen passar utmärkt in i novellutmaningens kategori nr 17: Läs en novell där musik spelar en stor roll

Specialrätten

För många, många år sedan läste jag en novellsamling kallad Mitt första mord, en antologi med spänningsnoveller som alla var författarnas första publicerade (mer eller mindre i alla fall). En av dem hette Specialrätten, och jag minns att författaren kommenterade att han i många, många år efteråt blev presenterad för folk som ”mannen som skrev Specialrätten, ni vet”. Berättelsen och begreppet har levat kvar i vår familj sedan dess – jag har läst om den ett par gånger, men boken har länge varit försvunnen.

Häromdagen plockade jag ner en Ellery Queen-samling med noveller som heter Quiet Horror och återupptäckte till min glädje att den första novellen i samlingen heter The Speciality of the House och var vår gamla bekant. De facto är hela samlingen av samma författare – Stanley Ellin – och jag ser fram emot att bekanta mig mera med hans författarskap.

Debutnovellen utkom år 1948 och är en enkel liten historia, som helt bygger på underförstådda tolkningar.

Huvudpersonen blir av sin chef bjuden till en exklusiv, praktiskt taget hemlig restaurang som alltid bara har en dagens rätt. Först tycker han att det är lite konstigt och att maten är ganska smaklös, men sedan han vant sig så lär han sig att uppskatta den lika mycket som sin chef och de går dit regelbundet. En gång serveras husets specialrätt – det som kallas lamm Amirstan, en rätt så fantastisk att det är som att få en glimt av sin själ. Alla på restaurangen är som bergtagna. Synd om den stamkund som inte är där, av någon anledning…

Huvudpersonen och hans chef räddar senare en av servitörerna från ett fyllo som attackerar honom. Som tack ger han dem rådet att inte gå in i köket, men chefen kan inte förstå varför han inte skulle ta vara på den chansen, om han nu en gång får den äran – vilket han får, kvällen innan han ska iväg på en lång resa.

Inget sägs rakt ut, men läsaren förstår mycket väl vad specialrätten går ut på och varför den är så sällsynt. Det krypande obehaget växer genom hela novellen och på slutet går det kalla kårar utmed ryggen. Jag placerar definitivt den här novellen i novellutmaningens kategori nr 25: Läs en kuslig novell

Sommarläsning hej hej

Idag ska jag göra jerkan inom deadline 🙂 (åtminstone nästan)

Även om det var snöstorm i Arjeplog i dag så finns det mycket som tyder på att sommaren är på väg. Hur ser det ut hemma hos er och vad har ni planerat för ”bokligt” i sommar (läslistor, bästa bok att läsa i hängmattan, böcker som ska få hänge med er när ni åker bort, etc.)?

Jag har haft årets bisigaste (och roligaste) arbetsvecka med internationella gäster på besök, och har inte hunnit planera nästan någonting av sommaren, förutom besök av goda vänner på midsommar, Ultra Bra på Ruisrock och förstås dansa på Europeade 🙂 Allt trevliga saker, men inte alls bokrelaterade.

Well, det är åtminstone grönt äntligen, sådär att det nästan gör ont i ögonen. Ingen snö på ett par veckor nu, men rejält med hagel förra veckan. Perfekt tajmning förresten, vi skulle just visa solpanelerna på taket av en campusbyggnad för våra gäster då det satt igång. Welcome to the Finnish summer, liksom 😉

Annars är det tolv plusgrader och ganska regnigt. Men grönt.

lattan_i_regn

Grönt är skönt.

Jag brukar alltid planera alldeles förfärligt mycket läsande under sommaren, speciellt brukar jag släpa med ett par kassar böcker till landet – i princip älskar jag nämligen att ligga i hängmattan och läsa, i praktiken blir det förstås inte av så ofta. Men det är trevligt med förväntningar, då får man i alla fall ut lite av planerna.

Jag planerar att komma ifatt med min egen utmaning om kvinnliga nobelpristagare – jag har bara läst fem och en halv ännu, och t.ex. Hannele på Hanneles bokparadis har varit imponerande flitig 🙂

Jag inser tyvärr att jag inte lyckats läsa mera än ca en fjärdedel av novellerna i Ugglans utmaning och den tar slut på söndag, så kan inte läsa ikapp 😦 Jag har läst rätt mycket noveller (ni minns den här högen?) och ska skriva om ett par till, men kommer inte att klara det lika bra som förra gången.

Så misstänker jag att det kommer att bli en hel del skräck, eftersom jag just nu läser Helena Dahlgrens (Dark Places) skattkammarbok 100 hemskaste och blir förfärligt inspirerad att läsa (eller läsa om) hennes tips. Den som gillar skräck ska absolut genast skaffa denna bok på ett eller annat sätt. Förutom att den är en guldgruva med tips så är den trevligt personligt hållen och kan läsas som en självbiografisk vandring i skräckens landskap.

Det korta svaret hade förstås varit ”klassiker och skräck”, men det korta formatet är inte riktigt min grej 😮