Pennprecision

Ännu ett inlägg i serien ”Simba ligger på slavarnas nöjen”. Jag testade den nya flugan färgläggningsböcker för vuxna och Simbisen assisterade på sitt sedvanliga sätt 🙂

DSC_4181

Ett egendomligt sammanträffande

Alltid emellanåt händer det små, lustiga sammanträffanden som är fullkomligt oförklarliga och balanserar på gränsen mellan det egendomliga och det skrämmande. Igår när jag var på väg hem satt jag och läste Cornelia Funkes Bläckhjärta, märk väl som pappersbok (det är viktigt). Varje kapitel i den inleds med ett citat ur någon bok och just exakt samtidigt som jag läste ett citat ur Mio, min Mio så slumpade Spotifys veckolista fram temasången ur filmen. Exakt samtidigt, jag lovar. Scary. Att sången finns på min veckolista är inget konstigt, inte heller att citatet fanns i boken – men samtidigheten! Jag hade förstått det bättre om jag läst boken på telefonen, men det gjorde jag alltså inte. Onekligen ett egendomligt sammanträffande.

Bok/film/tv…?

Att skriva böcker och skriva film- eller tv-serie är två ganska olika medium. Jerkan (jag hinner ännu, det är ju måndag!) frågar:

Har någon av de författare som du följer bidragit till en tv-serie/film, om inte, vem tycker du skulle få chansen och varför?

Hmm. Om jag tolkar det som att de direkt har skrivit manus så blir det ju svårt. Jag försöker tänka på vilka författare jag överhuvudtaget vet att skulle ha skrivit för tv/film och det är verkligen svårt att komma på något. Jag vet att Louise Boije af Gennäs har skrivit manus till tv-serier, bl.a. Rederiet, men jag har inte sett den, så kan inte säga något om det. Jag gillade Lise Nørgaard underbara självbiografier Kun en pige och De sendte en dame så mycket att vi faktiskt började titta på Matador, som hon skrivit manus till, men sen blev den ändå på hälft…

Jag kan inte heller säga att jag ”följer” några författare, utom möjligen Maria Turtschaninoff. I och för sig har filmrättigheterna till hennes Maresi sålts, så kanske det blir en film så småningom 🙂 ❤ Jag läser förstås John Scalzis blogg och Old Man’s War ska visst bli tv-serie, det ska bli intressant. (Och apropå scifi så väntar jag ivrigt på tv-serien The Handmaid’s Tale (bloggade om den här), men har ingen aning om huruvida Atwood är involverad.)

Äh, det här blev ett spretigt nästan icke-svar. Jag visste väl att det fanns en orsak till att jag skulle grunna på frågan över helgen…

 

 

Den svala pepparmintsvinden

Jag har strängt taget inte läst någon lyrik till den här (försenade) lyriklördagen, men i den bok jag läser just nu (Bläckhjärta av Cornelia Funke) så citeras en dikt av Shel Silverstein, som låter såhär  (okänd översättare):

Det finns en plats där trottoaren slutar
och innan gatan börjar
och där växer gräset, det mjuka, veka
och där bränner solen, den purpurröda, heta
och månfågeln sover där efter sin långa resa
i den svala pepparmintsvinden

Det är en dikt med kontraster: hård trottoar, mjukt gräs; het sol, den svala pepparmintsvinden och månfågeln som sover efter en lång resa. Jag tänker mig en främmande värld, men ändå lik vår.

Tystnad, tagning

Det spelas in en film på mitt jobb för tillfället. Det är ganska coolt B-) Idag filmade de rakt framför oss i disken och den var ovanligt välbemannad under den timmen… Arbetsnamn är Viulisti (Violinisten), mera info på finska här. Än så länge är det hemligt vilka som spelar i den, så jag tänker inte lägga upp några bilder (än), men kan konstatera att vi bongade några stora namn 🙂

Att hantera sterotyper

Bokbloggsjerkan har en lustig fråga den här gången.

Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.

Min spontana tanke var att jag inte tycker om stereotyper. Hela utgångsläget för stereotyper är fördomar om att en person är och fungerar på ett visst sätt och det ger väldigt snäva gränser för individen. Sedan måste jag visserligen erkänna att många stereotyper har ett uns sanning i sig och jag älskar ju Scandinavia and the World, som ju helt bygger på att skämta om nationella sterotyper. För att inte tala om Finnish Nightmares, där vemsomhelst som känner till finländare ens lite definitivt kan känna igen sig. Så det var inte riktigt så enkelt som jag först tyckte 🙂

Så kanske om man hanterar dem med vänlig humor, eller möjligen ifrågasätter dem på ett intressant sätt så kan det fungera.

Här kan ni lyssna på den ojämförbara Monica Zetterlund sjunga en av mina favoriter, As time goes by, i svensk version av Hasse och Tage. Det är en sång som handlar om Hollywoodvärlden i tiderna, där det fanns fasta sanningar som aldrig ifrågasatts. Det är kanske just det vi måste göra med stereotyper – alltid ifrågasätta.

Men tiden går – text Hasse och Tage

You must remember this
a kiss is still a kiss
a sigh is just a sigh
The fundamental things apply
as time goes by

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren drog en pianist
As time goes by

Hjältar som alltid kom från USA
Tyskar som aldrig gjorde något bra
Negrer som bara stod och sa god dag
vad enkelt allting va.

Sheriffer var så snygga
och ryssar var så stygga
mot stackars FBI
Vad svårt det blir ju mer man lär sig
as time goes by

John Wayne var allas vän
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår
Och rödskinn var som dumma får
men tiden går

En guling var en guling
en elak liten fuling
på honom sköt dom prick.
Bob Hope var alltid väldigt kvick
men tiden gick

För fred och frihet gick dom ut i fält
och som en tomte smajlade Roosevelt
Han gjorde aldrig nånting kriminellt
Amerika var snällt

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren spela pianisten
As time goes by

Det är inte direkt lyrik, men får duga idag 🙂