Ska man skratta eller gråta?

Jag tittar ut på snön(!) och suckar. Det ska fan inte snöa mera i mitten av maj 😦

Finsk televisions mest kända vädergubbe, Pekka Pouta (jo han heter faktist så!*) började skratta i direktsändning häromdagen, när han skulle säga ”i morgon blir det ca fem grader och på fredag kanske till och med tio grader varmt”. Det var uppenbarligen så absurt att han inte kunde hålla sig för skratt. Antar att det är bättre att skratta än att gråta… Läs mera och se videon här (på finska).

* På finska betyder pouta klart väder eller uppehåll. 🙂

 

Annonser

Hatlistan har hittat hit

Eftersom Frihetens Land bestämde sig för att hat och rädsla är rätt väg att gå så passar jag på att posta den här hatlistan som cirkulerade på nätet för en dryg månad sedan. Den passar väl in i dagens värld?

Jag hittade den hos Peppe, som hittat den hos Bleik, feit och fab, som hittat den… ja ni vet. Listor är lite som den där höstflunssan. Den här handlar om ”hat”. Eller ogillande då, om vi inte ska ladda ur ordet hat.

Min äckligaste mat.

Bovete och färsk koriander. Bovete blir jag illamående av (jag misstänker att jag är lite överkänslig för färgämnet i det) och hoppas innerligt att jag aldrig blir glutenintolerant. Färsk koriander smakar bara tvål i min min (jag har förstått att det gäller vissa personer, rent genetiskt alltså).

Fika jag tackar nej till.

Bakelser med smörkräm. Jag har svårt för kallt, tjockt fett. Tjockt med matfett på smörgås samma sak, urk. (Däremot är drypande av smält smör eller olivolja inga problem.)

Hatväder.

Det där värsta vintervädret när det bara är mörkt och marken är täckt med kullrig, våt och svinhal is och det dessutom snöslaskar. URK. Just nu är det ju vackert och vintrigt, men när det blir plusgrader igen (utlovat sådana nästa vecka) så misstänker jag att jag får mitt lystmäte…

TV-program jag aldrig skulle titta på.

Tittar inte på tv, bara på tv-serier. Men jag ogillar såna realityprogram som explicit går ut på att förnedra och förminska folk. Eller para ihop dem (vilket kan vara samma koncept). Har svårt för all form av utröstande.

Då tappar jag humöret helt och hållet.

När människor inte bryr sig. Speciellt folk som inte bryr sig om miljön. ”Whatever, jag bryr mig inte” är ungefär det mest provocerande man kan säga åt mig. Och förstås folk som tycker att det är okej att nedvärdera andra som har en annan hudfärg, annat/andra/inget kön, sexualitet och så vidare. (I fjol brände jag t.ex. propparna på Aito avioliittos representant.)

Säger Koko som verkligen verkligen ser ner på folk som röstar på rasister och låter sin egen bekvämlighet gå framom hänsyn till andra och miljön… Måste jag vara konsekvent?

Sämsta musiken.

Rap för mig, helt klart. Jag blir alldeles kribblig av den och måste genast stänga av. Det är nånting med själva sättet att tala som ger mig obehag. Att genren som sådan är sjukt sunkigt sexistisk hjälper inte. Jag tänker genast på machomän som beter sig som svin.

En god tvåa är dansbandsmusik, men där kan jag hålla mig från att stänga av om jag t.ex. sitter i någons bil. Det går inte med rap.

Värsta tiden på dygnet.

Ingen speciell egentligen. Det brukade vara morgnar, men bara jag inte har alltför bråttom (älskar flextid) så är det inte så farligt. Brukar få en trötthetsperiod på eftermiddagen, det är lite jobbigt.

Mitt sämsta humör.

Är när jag är stressad och blir helt opropotionerligt irriterad på småsaker. Gillar inte att vara gnällig eller småelak.

Sämsta grejen jag äger.

Hmm. Jag äger väl inget dåligt 🙂 Jag vet inte, men jag har förstås en massa tjafs. Svårt att säga vad som är sämst. En liten, fånig kökspryl som gör vackra skruvar av rotsaker är nog nåt av det mest onödiga jag nånsin köpt. Jag är lite svag för marknadsförsäljare som gör roliga saker.

Värsta personlighetsdragen.

Jag är en prokrastinerare av värsta sort. Jag kan vara ganska effektiv när jag kommer igång, men har svårt att fokusera,  jag är bäst på att sköta saker som jag kan få undan på en gång. Jag är inte helt säker på om det är för att jag är lat, eller för att jag har svårt att bli bedömd. Antagligen både och.

Jag blir lätt rastlös och försöker göra för många saker på en gång, vilket oftast leder till halvgjorda projekt. Jag tar också på mig onödigt mycket saker och tröttar ut mig. Har svårt att lita på att andra sköter saker.

Jag är otålig, speciellt om jag upplever att folk är dumma eller ointresserade och jag tenderar att vara något av en ångvält om jag inte håller koll på mig själv.

Jag har svårt att släppa saker, om jag inte hittar nåt bra hem till dem. Bara slänga ut går inte. Vill någon ha en liten kökspryl som gör roliga skruvar? 😉

 

Man har sina motgångar

Samtidigt, i det lilla vardagslivet har man sina små vardagsmotgångar.

Man har till exempel en resväska. En såndär stor resväska med handtag och hjul, så att man ska kunna dra den efter sig. Väskan är lite till åren och ganska sliten, men har tjänat bra. Man packar sagda väska full med Väldigt Tunga Saker som man ska ta till föräldrarskapet när man nu åker båt. Man rullar iväg med sagda väska till metron och förundras över Hur Jäkla Tung den kan vara. Någonstans på vägen blir den Ännu Tyngre och man inser man att den har tappat ett hjul. Man panikerar. Man ser hjulet några tiotals meter bort och blir lättad (mentalt, om inte fysiskt). Man tar upp hjulet och bränner sig (!) på metallaxeln som går igenom hjulet, för att den blivit så het av friktionen. Man släpar sin Väldigt Tunga Väska till metron och börjar där titta på hur svårt det nu skulle vara att få tillbaka hjulet på sin plats. Man inser att den heta metallaxeln ätit sig igenom plasten och hela hjulkonstruktionen är förstörd. Man inser att man har en Väldigt Tung Väska Utan Hjul att transportera tvärs genom såväl Helsingfors som Stockholms centrum. Med kollektivtrafik. Med flera byten.

Man inser att det finns taxi.

Huvudet-i-sanden-krypa-in-i-mörkt-hörn

Vad fan är det här för Europa? För värld. Vill bara stoppa huvudet i sanden och gråta :´-( Så här får det bara inte vara:

Life in Lesbos: ”The Children’s Feet Are Rotting – You Guys Have One Month and Then All These People Will Be Dead”

Vad kan vi göra? Jag kan inte åka dit – jag kan inte ens jobba frivilligt här, jag är just nu så trött att jag knappt klarar vardagen. Jag kan donera pengar – om jag visste vart? Hur kommer de till användning på rätt ställe? Det finns en länk i slutet av posten – är den ok? Det finns idioter som vill göra pengar på andras elände och låtsas samla in pengar. (A pox on their first-born.)

Jag vill hjälpa och känner mig jävligt hjälplös. Och priviligerad.

Förvridna, perverterade hatobjekt

Jag har ett problematiskt förhållande till strumpbyxor. Jag tycker att det är bekvämt med kjol ibland, speciellt när jag sitter ner så händer det att byxor klämmer på ömtåliga ställen. Tyvärr innebär kjol i vårt nordliga klimat att det i något skede inte räcker med bara knästrumpor om man inte vill ha urinvägsinfektion (och det vill man inte), åtminstone om kjolen inte är fotsid och mycket varm. Jag gillar knä- eller vadlånga manchesterkjolar när det är svalt.

Enter hatobjektet strumpbyxor. Ibland lyckas jag hitta ett hyfsat par och tänker inte så mycket på dem, men oftast så är det nånting som inte funkar. Varför verkar det till exempel som att hälften av alla par jag försöker dra på mig snor sig i en elak spiral längs med benet så att jag får en konstig, åtsnörd känsla på insidan av låret – just det ömtåligaste stället. Kunde den inte sno sig runt vaden i stället? Nejdå, det verkar gå så fint så, tills jag kommer upp till låret – då blir det skruvstäd. Bara att börja om igen. :-s

Så finns det den sorten som, när man väl fått dem på sig (påskruvade?) så att de sitter ok börjar krypa neråt långsamt, men obönhörligt. Först glider magdelen ner och lägger sig under magen. Okej, är man spolformad så är man, det kan jag förlåta. Men varför börjar sen bendelen dra ihop sig så att det plötsligt är en decimeter mellan skrevet på strumpbyxorna och mitt eget? Det är en väldigt obehaglig känsla och ska jag gå någon längre sträcka så är det dessutom obehagligt. Detta leder till den pinsamma ”försök dra upp strumpbyxorna diskret” rörelsen – släkt med den välkända ”internationella kvinnorörelsen”, dvs. den där du krokar tummen under bh-bandet för att dra upp det på axeln igen.

Om jag någon gång får tag på ett riktigt bekvämt par så går de sönder på hälarna eller i tårna (eller båda) och jag minns inte mera var jag hittade dem, så jag kan inte köpa nya… Det är en av de få saker jag syr ibland (jag hatar verkligen att sy), hål i strumpbyxor.

Ibland kör jag med leggings i stället, då gäller förstås inte punkt tre, men i stället korvar de sig kring anklarna på ett osmickrande sätt när de kryper neråt. Plus att strumporna och bensluten antingen sitter på varandra eller glipar.

Suck. Dagens onödiga i-landsproblem, onekligen. Jag inser dessutom att det inte ens är länge sedan jag senast hatade strumpbyxor i den här bloggen… 😮 Jag ber om ursäkt för upprepningen. Ni kan också gå och läsa Girls With Slingshots utmärkta kommentarsfältsdiskussion om ”Women’s Clothing”, den är ganska underhållande. Och himla-med-ögonen-ig.

Förkylda funderingar

Jag ligger i min säng och försöker kurera en förkylning. Igen. Jag tycker jag är sjuk stup i kvarten (okej, typ en gång i kvartalet, men ändå.) Är det bara det att jag träffar såna mängder folk, eller har jag dålig motståndskraft? Eller så är det nu helt normalt att bli sjuk ibland och jag noterar det bara för att jag bloggar om det 😉 Nu är jag i det där jobbiga skedet så jag inte mera är så sjuk att jag mest sover, men ännu är för trött för att göra nåt vettigt. Jag börjar vara trött i ryggen av att ligga och luktsinnet har försvunnit totalt. Och jag menar totalt, en kompis föreslog att jag skulle lägga krossad lök eller vitlök i en strumpa vid sängen, och inte ens när jag sätter krosset under näsan – fin, färsk vitlök, årets skörd inköpt på vitlöksmarknaden – och drar in (så gott det nu går) i hopp om att motverka en bihåleinflammation så märker jag mera än att det sticker lite. Ingen lukt (en fördel när man ska tömma lådan, förstås). Inget smaksinne heller, vilket gör ätandet lite trist.

Koncentrationen är det lite sådär med, så jag läser mest om Madeleine Brent och gamla deckare, just nu Agatha Christie, speciellt Miss Marple-historier. Jag minns när Sarahtales (hon med Gothic Tuesday)  bloggade om Miss Marple att hon är ganska hc. Det stämmer, de facto.

Miss Marple can handle anything. The Miss Marple books are actually way hardcore. Incest. Quasi-lesbian quasi-faux-mother-daughter quasi-necrophilia goings-on. Some weird kinky stuff goes down in Miss Marple’s books. Poirot was not ready for that jelly. Miss Marple’s like ‘Oh, I remember having that jelly at the village fair. Twenty years ago.’

Hehe 🙂

Jag är vanligtvis inte speciellt imponerad av Christies personbeskrivningar, de är oftast ganska stereotypa. Det intressanta i hennes böcker är tidsskildingen och förstås intrigpusslandet, som kan vara ganska avancerat. Men det finns undantag, som när hon lyckas få mig att gråta över en mördare som mördar sin bästa vän för att hen tycker hen är tvungen och sen sörjer vännen omåttligt. Väldigt korkat och onödigt och på någt sätt obönhörligen oundvikligt, som i en klassisk grekisk tragedi.

Jag är förstås ganska lättrörd. Vi var och såg Ryhmäteatteris utmärkta Valheet ja viettelijät (Farliga förbindelser / Les Liaisons dangereuses) på Sveaborg och på slutet grät jag över Valmont som sitter så fast i sin roll att han förstör både sitt och andras liv på kuppen. Andra kattslaven bara sneglade på mig och sa ”den skitstöveln fick vad han förtjänade”. Visserligen, men jag tyckte ändå att det var sorgligt. Det är nog en fascinerande historia.

Lite kattbilder:

agnes_sover

Sus

agneshaka

Närbild. Tänk att hon var en liten skyggis i tiderna.

Lillbråk ligger här bredvid mig och sover djupt.

simba_snott_hus

Jag ryms!

Emellanåt vaknar hon till och småjamar, antar att hon drömmer nåt. Då klappar jag på henne så spinner hon. Det har nog blivit en så social liten katt av henne!

Storbråk ligger nån helt annanstans och har uppenbarligen inte lust att slåss om uppmärksamheten :-/ Men häromdagen hade hon åtminstone lagt beslag på den gröna hålan. På, bokstavligen. Ingendera ligger inne i den, bara utanpå 😀

Öppet brev till parfymanvändare

Kära parfymanvändare.

Känner du till begreppet ”personligt utrymme” eller ”zon”, dvs. det utrymme du vill ha omkring dig för att inte känna att folk kommer obehagligt nära? Det brukar variera lite med kulturen och situationen, men är omkring en halvmeter i Finland, kanske lite mindre i trånga bussar, biosalonger osv, men det är fortfarande fråga om ett par decimeter.

Jag ska berätta en sak för dig: Om din parfym märks tydligt utanför din personliga zon då har du helt enkelt för mycket av den. Du kanske tycker att den doftar gott, men jag skulle verkligen gilla att kunna gå på bio eller sitta på en metrobänk utan behöva byta plats. För att inte tala om de gånger du duschat i parfym, så att jag får ett astmatiskt anfall bara av att du sitter mitt emot mig i lånedisken eller t.o.m. går förbi på gatan.

Vissa sköljmedel hör också till den här kategorin. Om du är osäker på om du är en luktmarodör, be någon kompis ställa sig en liten bit ifrån och sniffa. Eller fundera på om den där människan som sitter och hostar och nyser bredvid dig kanske inte alls är sjuk och verkligen borde stanna hemma i stället för att smitta ner hederligt folk!

Tack så mycket för din uppmärksamhet.