Bokbloggsjerkan är tillbaka!

Jej, ser man på, bokbloggsjerkan har återuppstått, så roligt 🙂 Jag höll på att missa den, men såg en kommentar på Monikas bokblogg om saken, så då måste jag ju genast svara på veckans fråga:

Om du skulle tvingas välja mellan en hög med böcker av för dig okända författare, eller en med dina favoriter, vilken hög skulle du välja och varför?

Nå, det var ett självklart val: favoriterna. Jag älskar nya böcker också, men jag läser om så ofta och mycket att det skulle kännas konstigt att ”bara” ha nya böcker.Jag tycker om att återkomma till samma text många gånger.

Andra kattslaven kommenterade att jag egentligen borde välja de okända författarna – förutsatt att de är lika bra som mina favoriter – eftersom jag ”läser om” böcker i mitt huvud medan jag sysslar med annat, t.ex. diskar eller lagar mat, så borde jag strängt taget inte de behöva fysiska böckerna. Men det är ju just därför jag läser om, jag kommer att tänka på en bok av någon anledning, kommer ihåg vissa scener eller händelser och så vill jag kolla boken också.

Finns det någon annan som erinrar sig långa sjok av böcker på det sättet? Jag har aldrig hört om någon annan, men kanske det är en lite för udda egenskap att berätta om?

Jag vet att mamma fungerar likadant, hon minns böcker utantill – hon är dessutom suverän på att återberätta dem, vilket jag tyvärr inte är. Hon brukade återberätta böcker medan vi sysslade med annat mer eller mindre mekaniskt. Det gjorde jobbet mycket roligare 🙂

Hur jag kommer att tänka på vissa böcker vet jag inte alltid, men faktum är att en stor del av min referensvärld består av saker jag läst. Ibland känns det som att hälften av mina meningar börjar med ”i den-och-den-boken så…”. Böckernas värld är lika verklig för mig som den konkreta verkligheten. Varför inte? Det finns ett oändligt antal världar, inte bara en. Om de existerar i vårt universum eller inte är irrelevant, de existerar i mitt sinne. Och författarens och andra läsares 🙂

Lyriklördag IV (på söndag)

Danskursen var väldigt rolig och alldeles förfärligt intensiv. Igår somnade jag ifrån hela lyriklördagen sittande i sängen (aj, min nacke). Så det blir en lyriklördag såhär sent på söndag kväll.

För nobelpristagarutmaningen har jag nu läst Gabriela Mistrals dikter i översättning av Hjalmar Gullberg. De är mycket ordrika och passionerade, jag känner mig ärligt talat ganska främmande inför dem, kanske för att jag inte förstår den där intensiva längtan efter en son som hon skriver mycket om. Något i texterna känns alltför köttiga, alltför fysiska.

Här ett par prosadikter ur avdelningen Poemas de las madres (Mödrarnas sånger) ur Desolación, så kan ni avgöra själva.

Den eviga smärtan

Jag blir blek, om han lider inom mig; jag får smärtor av trycket från honom i det förborgade, och jag skulle kunna dö för en enda rörelse av denne som jag inte ser.

Men tro inte att han endast ska vara sammanflätade med köttet i mitt innersta under den tid jag bevarar honom i mig. När han vandrar fritt på vägarna en gång, också om han är långt borta från mig, ska vinden som piskar honom slita i mitt kött, och hans skrik ska också bana sin väg genom min strupe. Min gråt och mitt leende ska begynna i ditt ansikte, min son!

.

Gryningen

Hela natten har jag haft plågor, hela natten har mitt kött ryst och skakat för att bära fram sin gåva. Dödens svett har jag på mina tinningar; men det är inte döden, det är livet!

Och nu anropar jag Dig med namnet Oändliga ljuvhet, o Herre, för att du ska förlossa honom med mildhet.

Må han äntligen födas, och må mitt skrik av smärta lyfta sig i gryningen, sammanflätat med fåglarnas sång!

Översättarens korta kommentarer till tolkningarna känns dessutom otroligt daterade, liksom förordet. Här är hans kommentar om diktsviten:

Bland Gabriela Mistrals dikter på prosa har ingen blivit mera känd än Mödrarnas sånger. Det är kanske inte att förundra sig över: så hade ingen förut tolkat havandeskapets känsloliv. Säkert har tusentals kvinnor som väntat på sin stund, funnit tröst och uppbyggelse i dessa monologer, där tonen ständigt är färdig att slå över från jordisk oro och plåga till extatisk förväntan och salig lycka.

Hmm. Jag är nyfiken på hur folk med barn eller barnlängtan förhåller sig. Är det svulstigt och lite väl köttsligt, eller är det jag som inte förstår mig på det?

Det finns snälla människor

 En kompis och jag är på danskurs på en liten ort mitt i Finland. Vi beslöt oss att ta tåg hit och tänkte att vi väl kan gå från stationen. När min kompis frågade en ortsbo om vägen så slog hon ifrån sig med båda händerna och sa ”det är fyra kilometer, det kan ni inte gå – jag kör er!” Och det gjorde hon 🙂 Ända fram kom vi och ingen kompensation ville hon ha. Det finns snälla människor ❤

Det var helmörkt när vi kom fram, men det var vackert ljus på vägen.

dsc_000001

.

dsc_4057

Bisinisi

Den här tiden på året är väldigt bisi för alla föreningsaktiva. Det är årsmöten att ordna, verksamhetsberättelser att skriva, styrelsemygel och möten, möten, möten. Jag har i snitt tre möten i veckan. Jag börjar känna mig ganska mosig. Undrar om jag sitter i lite för många föreningar… 🙂

Mafalda_03_E.jpg

Såhär kändes det i morse.

Lyriklördag III

Det här kallar jag serendipitet. Jag tänkte kolla en sak på Litteraturbanken och där hade de på första sidan en Månadens diktare, Anna Rydstedt, en för mig okänd poet, men det finns tydigen till och med ett Anna Rydstedt-sällskap. (Det finns sällskap för det mesta, faktiskt 🙂  )

Den dikt de presenterade var ett perfekt val för en solig januaridag, så jag förmedlar vidare:

 

Lilla fågel
_
Lilla fågel,
som frusit hela veckan,
ljusa dagen 14 grader,
mörka natten 20 grader,
flöjtar med tunnaste strupflöjt,
osynlig i vitklädda tallbarrkronor
genomilande med sin glädje
hela den soliga rymden.
.
Just idag kunde vi nämligen konstatera att fåglarna konstigt nog sjunger för fullt, fast det ännu är vinter. Det är visserligen inte riktigt så kallt här just nu, men det är ändå långt till våren. Inte så mycket snö heller (just nu), men ännu ganska korta dagar. Här en del av en vinterdikt i samma samling, som beskriver midvintern mycket bra:
.
Snö många meter.
Sol långt bort,
lågt ner.
.
Ibland klagar jag onödigt mycket på vintern. Egentligen tycker jag om årstider, jag tycker om rytmen och förändringen. Men mörkret är tungt att uthärda och dessutom har jag varit rejält förkyld i en vecka, så då är det extra jobbigt. Men idag var det soligt och det glädjer 🙂
.

Prydligt vikta pälsverk

I serien Mutts säger Millie, katten Moochs kattslav, ”I prefer my fur purring”. Jag föredrar också sådan päls. De vi har kan också i det här huset kan till och med vika sig snyggt och prydligt och placera sig i klädhyllan. Så synd att inte resten av kläderna kan följa deras goda exempel…

kladhyllekatter

Vill se!

Jag såg just den här teasern för en ny tv-serie baserad på Margaret Atwoods The Handmaids Tale, en fantastiskt välskriven och obehaglig religiös dystopi som jag bloggat om tidigare.

 

Den ser lovande ut. Det har gjorts en filmatisering 1990 (IMDB-länk här), jag har inte sett den, men borde väl göra det så att jag kan jämföra sen.

Apropå filmatiseringar av Margaret Atwood, enligt Wikipedia är tv-filmatiseringen av Oryx och Crake inte längre på kommande på HBO, men ska bli av. Here’s hoping.