Igen och igen och igen

Fredagsjerka idag – det handlar om upprepningar:

Ewa K skrev för en tid sedan ett inlägg om upprepningar. Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro?

Vad tycker jag om upprepningar? Alltså om att säga samma sak flera gånger, på samma sätt eller olika sätt. Eller om texter som samma sak om och om igen, snarare. Eller… (Okej, okej. Ni fattar.)

I allmänhet tycker jag att det blir tjatigt och irriterande. Det känns som sidutfyllnad, eller dålig fantasi. Eller så är det bara det att en författare blir alltför förtjust i sina egna formuleringar och därför vill återanvända dem, för att vara säker på att läsarna inte missar dem. Kill your darlings! Jag hatar det i sånger också, det finns alldeles för många poplåtar som upprepar samma fraser om och om igen. Dåliga morgnar brukar jag fräsa åt klockradion att sluta tjata nån jävla gång! när jag hör samma sinnesslöa textslinga för sjunde gången. (Vi borde byta kanal, men jag gillar lokalnyheterna.)

Det finns förstås undantag, det finns texter där upprepandet fyller en funktion, det är ett vanligt grepp i lyrik. Fröding har en dikt som heter ”En ghasel”, där hela diktens strutur bygger på upprepning:

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
— det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Mycket effektfullt.

Jag anser att om det används som ett medvetet stildrag och är väl genomfört så kan det fungera – men det är svårt. Det måste finnas en tanke bakom: vem upprepar, vad upprepas och varför. Jag låter som en kurs i kreativt skrivande, inte sant?

Jag kommer såhär på rak arm på två olika texter av två väldigt olika författare som ironiskt nog upprepar ungefär samma mening, men i två helt olika betydelser. Den ena, som jag har nämnt nån gång tidigare här på bloggen, är den norske författaren och dramatikern Jon Fosse som i sin bok  Naustet låter jagpersonen om och om igen upprepa  ”Eg går ikkje ut lenger”, medan läsaren får små, små pusselbitar att foga samman till en berättelse om vad som har hänt och varför den här personen inte klarar av att gå ut. Det är en lågmäld och melankolisk text.

Den andra författaren är Stephen King, som i novellsamlingen Skeleton Crew har en kort dikt / anteckning / inre monolog som heter ”Paranoid: a Chant”. Den kan läsas online i sin helhet t.ex. här. Det finns en kortfilmsversion också, som är bra, men ganska långt från hur jag läst den. Den börjar och slutar med ”I can’t go out no more”, men tonen är en helt annan än i Fosses bok – hektisk, paranoid, bedjande:

Listen–
listen
do listen:
you must listen.

…om detta finns det mycket berättat…

Idag är det den Internationella minnesdagen för Förintelsens offer, det har knappast undgått någon. Jag tänkte komma med en radda lästips, för ingenting jag kan skriva kan sätta ord på det ofattbara, men det finns andra som försökt, andra som minns och vet. Det finns många, många böcker, här är några som jag minns på rak arm:

Martin Gray: I namn av de mina (nedtecknad av Max Gallo). Martin Gray berättar sin historia från ghettot i Warsava och lägret i Treblinka och livet efteråt när han för andra gången förlorat hela sin familj, den andra gången i en häftig skogsbrand. Det är länge sedan jag läste den, men ännu idag kan jag inte ens skriva ner en kort beskrivning utan att börja gråta.

Jerzy Einhorn: Utvald att leva, minnen, barn- och ungdomsminnen från uppväxten i Polen och Förintelsen. Dottern Lena Einhorn har skrivit en bok om mammans berättelse som heter Ninas resa: en överlevnadsberättelse, den står i hyllan, men jag har inte läst den.

Erica Fischer: Aimée & Jaguar, en dokumentär bok om två kvinnor som träffas och har en kärlekshistoria, tills den ena blir avslöjad som judinna och deporterad tilll läger. Det gjordes också en riktigt bra film på den.

Klassikern som inte får glömmas: Anne Franks dagbok, som dessutom har utkommit i oförkortad version för tio år sedan, med de tidigare bortstädade partierna med.

Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine …om detta må ni berätta… En bok om Förintelsen i Europa 1933-1945, beställd av Sveriges regering, delades ut till alla med barn i grundskolan i slutet av 1990-talet för att motarbeta förnekare. Riktigt saklig och bra. Finns att lasta ner i senast uppdaterade version här.

Gudrun Pausewang: Resa i augusti. En berättelse ur en elvaårig flickas perspektiv, när hon och hennes farfar deporteras. Hela boken handlar om tågresan och om hur Alice så småningom får klart för sig alla de lögner hennes farföräldrar berättat för att skydda henne.

Konsten med koncist beskrivande

Jag hade lust att rubricera dagens post ”Det är baksidan som räknas”, men det är liasom redan paxat av Eva Frantz, så fick hitta på nåt annat. (Nån annan som stressar över rubriker förresten?) Det är bokjerkedags igen. Veckans fråga handlar om baksidetexter:

Johanna på Bokhora ställde tidigare i veckan en fråga om baksidestexter, och eftersom jag personligen alltid läser den blev jag nyfiken på hur du tycker att den ska vara för att fånga ditt intresse (alternativt vad den absolut inte får innehålla för att undvika att du ska rata en bok för gott).

Personligen gillar jag baksidetexter mycket, de har en stor betydelse för om jag läser en bok eller inte. Det kan vara ett citat ur boken, en kort beskrivning av handlingen, stilen eller tematiken, kanske en eller annan liknelse med andra författare – jag är inte så kinkig. Jag har svårt att sätta fingret på vad som fångar mitt intresse – det är så beroende av min sinnesstämning. Men jag gillar att veta någonting om boken i förväg. Inga spoilers, det gör mig arg. I allmänhet ratar jag böcker med retoriska frågor i stil med ”ska hon lyckas komma över sin djupa misstro och lära sig att lyssna på sitt hjärta”, eftersom det är en genre jag har svårt för. Kanske retoriska frågor överlag? Jag måste fundera på det där. Antagligen är det ganska svårt att skriva bra baksidetexter, jag tycker jag har stött på ganska många som inte alls lyckats förmedla innehållet. Det är väl lite som att skriva en superkort recension – det är också svårt.

Baksidetexter är inte heller bara viktiga när det gäller skönlitteratur, det är också en viktig faktor när man ska bedöma om en fackbok är relevant för ens behov, speciellt för de människor som snarare bläddrar i böckerna än söker i katalogen. Jag grät nästan – och protesterade mycket – när vi var tvungna att ta bort och slänga varenda lösa skyddsomslag på alla böcker på bibban, eftersom slitna omslag kan fastna i returmaskinen på nya bibban. Jag önskade att vi skulle slänga dem först när de var för slitna, men av logistiska skäl så var det bara att slänga allihop. Rent intellektuellt kunde jag förstå att vi inte kunde klistra fast dem alla som stadsbibban gör, de var helt enkelt för många, men det skar i hjärtat. Det skär fortfarande när snygga och informativa omslag slängs, ibland sparar jag dem och klistar dem på nåt annat – eller in i boken. I smyg.

Ett läslivs begynnelse

I veckans bokbloggsjerka ska vi svara på läsandets urkälla:

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Jag kommer från en läsande familj, så det har alltid funnits böcker och berättelser omkring oss. Vi bodde, liksom jerkamistress-Annika, på landet och trots att jag och brorsan bråkade rätt mycket som barn så hade vi ju leksällskap av varandra också. När han började skolan och lärde sig läsa så fick jag så tråkigt att jag lärde mig läsa samtidigt i rent självförsvar 😉 Jag var väl i fyraårsåldern då. Sen dess har jag fortsatt av ohejdad vana.

Varför? Det är en konstig fråga – varför inte? Varför skulle jag hålla mig till en enda berättelse när jag kan få tusentals? Men det är svårt att förklara läsandets magi för människor som inte själva upplevt det – jag har försökt. ”Varför skulle jag vilja läsa något som inte är sant?” Öh – just därför 🙂

Löjligt och skrämmande

På Orion i kväll visade de Leni Riefenstahls Triumph des Willens (Viljans triumf), en dokumentär- och propagandafilm från nazisternas partidagar i Nürnberg 1934 och jag tänkte att det skulle vara intressant att se den. Det var det i princip, även om jag var så trött att jag nickade till under talen och vissa av paraderna. Det är enorma mängder med parader i den och det blir lite som att räkna får efter ett tag… Jag fick en viss overklighetskänsla också, de där (mestadels) blonda männen  i sina uniformer som paraderar på det där löjliga och skrämmande sättet med  raka ben som lyfts högt, ni vet; de (mestadels) blonda åskådarna som gör Hitlerhälsningen och skriker sieg heil, de pompösa talen om Det Tyska… Hade det varit en spelfilm så hade min reaktion varit att de överdriver, det kan inte ha varit så på riktigt – men tydligen var det. Det är så pompöst och uppblåst utom alla proportioner att det nästan är löjligt – om det inte skulle vara så skrämmande, då.

För den som är intresserad av hur människor blev nazister finns det säkert hur mycket som helst att läsa, men min favorit i genren är Vibeke Olssons Molnfri bombnatt, där huvudpersonen är en äldre kvinna bosatt i Sverige, men kommer från Tyskland. Det är en fantastisk bok. (Jag har uppenbarligen rekommenderat den redan för tio år sedan, men den är fortfarande läsvärd.) Hennes böcker om Ulrike med samma tema är också mycket bra, men den här är mera utförlig. [Sista meningen redigerad pga obegriplighet.]

Andra tips?

En tuff brud i blond förpackning

Bokbloggsjerkan är tillbaka, nu med tv-serier som tema (liksom i januari i fjol, märker jag när jag skulle kolla om vi såg The Bletchley Circle i fjol eller i förrfjol):

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Absolut! I år är ”det nya” jag sett något relativt gammalt – Buffy the Vampire Slayer, som gick 1997-2003. I fjol såg vi Firefly på en kollegas rekommendation och jag älskade den. Buffy har stått på min ”borde ses”-lista redan länge, men jag är dålig på att titta på tv-serier på egen hand och det finns så mycket annat vi tittar på tillsammans. Men en kväll sa Andra kattslaven plötsligt ”nu skulle jag kunna titta på Buffy”, så då gjorde vi det – började med det outgivna pilotavsnittet (finns på YouTube, tyvärr hemskt dålig kvalitet) och fortsatte med det första officiella avsnittet direkt på för att jämföra. Nu är vi i mitten av tredje säsongen 🙂

Jag gillar Buffy för att serien har en precis lagom blandning av roligt, spännande, flamsigt och allvarligt för att vara engagerande utan att bli för engagerande. Den har sällan så farliga cliffhangers att man inte kan lägga sig utan måste börja titta på nästa avsnitt (hej True Blood) eller så obehaglig att jag får mardrömmar (hej Walking Dead, som jag klarade precis ett avsnitt av) eller så komplicerade att man ligger vaken för att fundera på vad som kommer att hända härnäst (hej Battlestar Galactica), eller huvudpersoner som gör så dåliga val att man får ont i magen av dem (hej Babylon 5). Dessutom finns det mycket av den, så att den inte tar slut på mitten (som Firefly).

Jag är ju skräckfan och uppskattar de olika övernaturliga företeelserna (inte bara vampyrer) och att hjältarna alltid kollar upp allt de stöter på i böcker för att veta hur de ska sköta saken 😉 (De har ett lite egendomligt skolbibliotek, måste jag säga.) Jag tycker om både de enskilda avsnitten och de mera långsiktiga berättelserna som pågår. Jag gillar att huvudpersonen är blond och späd och samtidigt tuff och stark utav attan – det viktiga är vad hon gör, inte hur hon ser ut. Hon är en tonåring som gör dumma tonåringssaker ibland, men hon har samtidigt integritet och humor. Vänskapen i gänget och förhållandet till mentorn (”the Watcher”, vad han nu heter på svenska) är också inspirerande, det förändras och utvecklas. Jag inser att serien har sina svagheter, som att den är väldigt vit, amerikansk medelklass, men överlag är den en positiv, feministisk serie som jag blir på gott humör av. Så, tack Joss Whedon. (Dollhouse står på listan också 🙂 )

Läs också gärna Hanna Gustafssons krönika ”Buffyeffekten” på Genusfolket om varför Buffy är en feministisk ikon.

Och dansen den går uppå båtens däck

Idag är jag precis på väg på Folklandia med en massa andra folkdans- och folkmusikintresserade (jee), så jag tänker bara dela med mig av en dansvideo på Fryksdalsdans, något vi tappert försöker öva in i vårt lag…

Knasekatter

Våra båda pälsbollar har lite lustiga lekvanor. Simbas har jag skrivit mera om här, men Agnes har en del riktigt knasiga vanor hon med, t.ex. badar hon gärna sina kattleksaker. För all del, hon lägger dem lika gärna i matskålen, men ganska ofta hittar man en dränkt nånting i vatten. Det värsta var när hon blötte ner en leksak med nån sorts pipsystem i sig – den slutade helt enkelt aldrig att pipa när den blev våt. Jag fick agera akut kejsarsnitt på musen för att få ut innanmätet och bända isär det med en kniv… MEn också mindre high tech-leksaker duger fint.

  

Vi har femtioelva leksaker, bland andra en kattmyntemus som Simba gillar, men hon får bara leka med den korta stunder, eftersom hon blir så väldigt ivrig, lite som Simons katt i den här videon 😀

Med tanke på Agnes leksaksbadande vana så har hon inte fått leka med kattmyntemusen alls. Jag återfann en gammal internetfavorit med ”kattregler”, Cat resolutions En av dessa lyder

I will not soak my catnip toy in the water bowl to make tea. I will not get high and sit there drinking my tea and kneading the floor afterwards. I will not then get delusions of grandeur and make tea in the toilet bowl or the tub. And I will not try to make tea with used socks, dirty panties or hair scrunchies when my humans take the catnip toy away from me.

😀 Jag kan just se det framför mig.

Corpus delicti

En annan favoritregel från Cat Resolutions är nu – efter att Någon haft ner min Aloe Vera på golvet när jag var borta – ”I am a carnivore. Potted plants are not meat”. Jag misstänker den lilla, för hon älskar att döda gräs – ge henne en kruka med gammalt kattgräs och hon är salig.

Och förstås, Det Okända, som alla katter tycks kunna se: ”I will not stand on the bathroom counter, stare down the hall, and growl at NOTHING after my human has finished watching The X-Files.”

Det finns massor i samma stil – gå och läs och skratta! Cat resolutions.

Gott nytt år

Jag tillbringar nyåret i Det forna med föräldrarna, vilket betyder att jag är lite efter – ni har ett nytt år där, men jag får vänta en stund till… Det blir ingen bokblogg, som jag hade tänkt, varken redovisning av utmaning eller ny utmaning, jag får återkomma till saken senare 🙂 Nu lämnar jag er med en bild som Andra kattslaven skickade mig i morse – håll tummarna för att det blir mycket mera sånt i framtiden! Ha ett riktigt gott nytt år ❤

Det ser riktigt fridfullt ut.