Igen och igen och igen

Fredagsjerka idag – det handlar om upprepningar:

Ewa K skrev för en tid sedan ett inlägg om upprepningar. Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro?

Vad tycker jag om upprepningar? Alltså om att säga samma sak flera gånger, på samma sätt eller olika sätt. Eller om texter som samma sak om och om igen, snarare. Eller… (Okej, okej. Ni fattar.)

I allmänhet tycker jag att det blir tjatigt och irriterande. Det känns som sidutfyllnad, eller dålig fantasi. Eller så är det bara det att en författare blir alltför förtjust i sina egna formuleringar och därför vill återanvända dem, för att vara säker på att läsarna inte missar dem. Kill your darlings! Jag hatar det i sånger också, det finns alldeles för många poplåtar som upprepar samma fraser om och om igen. Dåliga morgnar brukar jag fräsa åt klockradion att sluta tjata nån jävla gång! när jag hör samma sinnesslöa textslinga för sjunde gången. (Vi borde byta kanal, men jag gillar lokalnyheterna.)

Det finns förstås undantag, det finns texter där upprepandet fyller en funktion, det är ett vanligt grepp i lyrik. Fröding har en dikt som heter ”En ghasel”, där hela diktens strutur bygger på upprepning:

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
— det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Mycket effektfullt.

Jag anser att om det används som ett medvetet stildrag och är väl genomfört så kan det fungera – men det är svårt. Det måste finnas en tanke bakom: vem upprepar, vad upprepas och varför. Jag låter som en kurs i kreativt skrivande, inte sant?

Jag kommer såhär på rak arm på två olika texter av två väldigt olika författare som ironiskt nog upprepar ungefär samma mening, men i två helt olika betydelser. Den ena, som jag har nämnt nån gång tidigare här på bloggen, är den norske författaren och dramatikern Jon Fosse som i sin bok  Naustet låter jagpersonen om och om igen upprepa  ”Eg går ikkje ut lenger”, medan läsaren får små, små pusselbitar att foga samman till en berättelse om vad som har hänt och varför den här personen inte klarar av att gå ut. Det är en lågmäld och melankolisk text.

Den andra författaren är Stephen King, som i novellsamlingen Skeleton Crew har en kort dikt / anteckning / inre monolog som heter ”Paranoid: a Chant”. Den kan läsas online i sin helhet t.ex. här. Det finns en kortfilmsversion också, som är bra, men ganska långt från hur jag läst den. Den börjar och slutar med ”I can’t go out no more”, men tonen är en helt annan än i Fosses bok – hektisk, paranoid, bedjande:

Listen–
listen
do listen:
you must listen.

Annonser

18 thoughts on “Igen och igen och igen

  1. Samma ord är jobbigt att läsa för ofta, det finns ju ofta synonymer man kan använda i stället.

    Dikter har ju inte samma uppbyggnad som en löpande text, så där är det ju lite annorlunda.

    • Precis. Språket har många ord! Fast sen finns det ibland texter där jag får en känsla av att någon har suttit med ett synonymlexikon bara för sakens skull… 😉

    • Lyrik lyder under andra lagar än prosa, helt enkelt. Den ska läsas på ett annat sätt. Jag märker alltid att jag är stressad på att jag inte har tålamod med lyrik 😐

      Mondiano har jag inte läst, men älskade Kurt Vonnegut i tonåren – jag borde ta och läsa om lite och se hur de känns idag. Speciellt Moder Natt gjorde ett enormt intryck på mig:
      ”Man är den man utger sig för att vara, alltså måste man vara mycket noga med vem man utger sig för att vara.” Det citatet satt på min vägg i många år.

    • Jo. Fast i musik blir jag som sagt lätt trött på dem, men det är nog också när det känns som ”jag orkar inte hitta på mera så låt oss upprepa den här grejen några gånger till”. Urk.

    • Det är en fin balansgång. Jag har läst rådet att man ska läsa sin egen text högt (långsamt), då hör man vad som funkar och vad som är klumpigt. Då borde man ju höra onödiga upprepningar också.

    • Jovisst, det är inte så enkelt som att de alltid är fel. Men när det gäller beskrivningar av t.ex. utseende så är det oftast irriterande. Nån bok jag läste tjatade t.ex. om huvudpersonens ”fylliga bröst” hela tiden. Blärk. (Fast det var förstås irriterande redan första gången…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s