Puhdas niin kuin hanki helmikuisten aamujen

Det har varit ett fantastiskt vackert vinterväder på sistone.  Kallt, men vackert. Andra kattslaven och jag var ute i skogen för ett par veckor sen och jag tänkte dela med mig av några bilder från Kaitalampi i Luk. Det passar bra såhär på Kalevaladagen

 

 

Yö (Natt) har en väldigt vacker och vemodig sång om kärlekens flyktighet som jag alltid kommer att tänka på när jag ser drivor av orörd, gnistrande snö. Av någon anledning är de bästa finska kärlekssångerna väldigt melankoliska. Såhär går refrängen :

Niin pienen hetken rakkaus on lumivalkoinen / on puhdas niin kuin hanki helmikuisten aamujen / Voi kunpa joskus kauemmin sen loisto kestää vois / vaan illan tullen katoaa ja tummuu aina pois

Endast en kort stund är kärleken vit som snö / ren som en februarimorgons driva * / ack om blott nån gång dess ljus kunde stanna kvar / men när kvällen kommer försvinner den och mörknar alltid bort.

Hela sången kan ni höra här, texten finns här.

* Helt exakt borde det översättas med en februarig morgon, men det fungerar inte riktigt på svenska. Det är ett fascinerande språk. Översättningen gjord i samarbete med Andra kattslaven.

Annonser

En fantastisk Marillioncover

Jag gillade Marillion (med Fish) väldigt mycket när jag var yngre. På sistone har jag haft en nostalgitripp och lyssnat mycket på dem igen. Jag snubblade över en fantastisk cover på Script for a Jester’s Tear, som jag vill dela med er. Jag får sällhetsrysningar av hennes röst.

 

Originalet finns här, för jämförelse:

Text finns t.ex. här.

Kärlekskranka delfiner

I kväll har jag varit på konsert. Förbandet var ett finskt band som heter Valhe (lögn) – kände inte till det från tidigare, men jag diggade – huvudartisten var Thåström, svensk rockikon. Hans raspiga röst och poetiska texter (rubriken lånad från hans senaste skiva) har följt mig genom åren, främst Imperiet, men också Ebba Grön och hans solokarriär. Att höra honom live kändes nästan overkligt. Och coolt. (Tyvärr också högt, hade en bra plats framme vid scenen, men var tvungen att backa.)

Thåström. Sällhetsrysningar.

Visa i molom

Jag är just nu på kurs där vi lär oss om musik och dans. Det är roligt och lärorikt. Bland annat spelade spelman Visa i molom med olika rytm, så att vi skulle höra hur det ändrar dansen. Jag tycker den är så vacker att den får vara dagens lyrikinlägg. Framför allt är melodin vacker, men texten är säregen och väl värd att läsas. En sorts nonsenstext som ändå är fullt förståelig.

Visa i molom

Nu hoppar haren kråka
på ängens vita gräs.
Nu glider gladan slint i snögan snår.
I långa lopp och längslar min kropp i molom går
ty slokar sol på nattosamma näs.

Refr :
Stjärnor i skelom
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Nu duggar dag från dejlom
i mörkomånan sjö
och stjärnor stinga hål i himmelen.
Min glyckas glada glejom
när kommer du igen?
– Ty kommer du, skall vissomliga dö.

Refr

Så lutar somt sig stilla
på vitan väntomvall
när smältan sol förrinner med min dag.
Den röda sorg sig hällnar
vid klirrand bjällromslag.
Från molom flyr min själ i svollna svall.

Refr

Alf Hambe
ur Visor i molom, 1965

Lyssna på den här.

Att hantera sterotyper

Bokbloggsjerkan har en lustig fråga den här gången.

Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.

Min spontana tanke var att jag inte tycker om stereotyper. Hela utgångsläget för stereotyper är fördomar om att en person är och fungerar på ett visst sätt och det ger väldigt snäva gränser för individen. Sedan måste jag visserligen erkänna att många stereotyper har ett uns sanning i sig och jag älskar ju Scandinavia and the World, som ju helt bygger på att skämta om nationella sterotyper. För att inte tala om Finnish Nightmares, där vemsomhelst som känner till finländare ens lite definitivt kan känna igen sig. Så det var inte riktigt så enkelt som jag först tyckte 🙂

Så kanske om man hanterar dem med vänlig humor, eller möjligen ifrågasätter dem på ett intressant sätt så kan det fungera.

Här kan ni lyssna på den ojämförbara Monica Zetterlund sjunga en av mina favoriter, As time goes by, i svensk version av Hasse och Tage. Det är en sång som handlar om Hollywoodvärlden i tiderna, där det fanns fasta sanningar som aldrig ifrågasatts. Det är kanske just det vi måste göra med stereotyper – alltid ifrågasätta.

Men tiden går – text Hasse och Tage

You must remember this
a kiss is still a kiss
a sigh is just a sigh
The fundamental things apply
as time goes by

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren drog en pianist
As time goes by

Hjältar som alltid kom från USA
Tyskar som aldrig gjorde något bra
Negrer som bara stod och sa god dag
vad enkelt allting va.

Sheriffer var så snygga
och ryssar var så stygga
mot stackars FBI
Vad svårt det blir ju mer man lär sig
as time goes by

John Wayne var allas vän
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår
Och rödskinn var som dumma får
men tiden går

En guling var en guling
en elak liten fuling
på honom sköt dom prick.
Bob Hope var alltid väldigt kvick
men tiden gick

För fred och frihet gick dom ut i fält
och som en tomte smajlade Roosevelt
Han gjorde aldrig nånting kriminellt
Amerika var snällt

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren spela pianisten
As time goes by

Det är inte direkt lyrik, men får duga idag 🙂

Det var dans bort i Pargas

Jag har varit på danskurs hela helgen, så lyriklördag blev lite sen, eftersom vi dansade långt in på natten 🙂 Danstemat till ära delar jag med mig av en Gustaf Fröding-klassiker, som kanske är mest känd som sång, men här är texten, lånad från Projekt Runeberg.

Det var dans bort i vägen

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och spelmansfanten,
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!

Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan,
hon är fager och fin, men har intet i fickan,
hon är gäcksam och skojsam och käck.
Där var Kersti, den trotsiga, vandrande, vilda,
där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda
och den snudiga Marja i Bäck.

Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen,
det är pojkar, som orka att kasta på klacken
och vischa en flicka i skyn.
Där var Flaxman på Torpet och Niklas i Svängen
och rekryten Pistol och Högvaltadrängen
och Kall-Johan i Skräddarebyn.

Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen,
och mot stenar av klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde,
och flätorna flögo och kjolarna svängde,
och musiken den gnällde och gnall.

In i snåret av björkar och alar och hassel
var det viskande snack, det var tissel och tassel
bland de skymmande skuggorna där,
det var ras, det var lek över stockar och stenar,
det var kutter och smek under lummiga grenar
– vill du ha mig, så har du mig här!

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnes krön.

Och en räv stämde in i den lustiga låten,
och en uv skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten,
och de märkte, de hörde det ej.
Men uhu! hördes ekot i Getberget skria,
och till svar på Nils Uttermans dudelidia!
kom det dudeli! dudeli! dej!

Den är egentligen lite för somrig för årstiden, men det var det dansigaste jag hittade just nu 🙂 Dessutom har den en fantastisk rytm, vi har talat mycket om hur man kan sjunga eller tala rytmiska instruktioner och den här skulle gå bra att dansa till också utan musik.

Jag lärde mig älska Fröding av en mormoster som brukade läsa högt ur hans dikter och sedan tala om dem med mig. ”Hör du rimmet här, hör du takten här, ser du den där bilden framför dig?” Gammelmoster Anni var antagligen en bidragande orsak til att jag så småningom började studera litteratur ❤

Den här dikten finns i samlingen Gitarr och Dragharmonika, eller antagligen vilken Fröding-antologi som helst. För den som vill höra den sjungas så finns den i mååånga versioner. Sven-Ingvars är kanske bekant, här är en länk till en kul version från Allsång på Skansen med Måns Zelmerlöv och Ola Salo.

Om att använda hörlurar

Bakgrundsfakta: Man är en ganska klumpig person. Man tycker om att lyssna på musik på språng. Man är tvungen att köpa nya hörlurar (igen) och beslutar sig för att satsa på en riktigt bra handsfree. Man har sin nya, dyra handsfree i en vecka, innan man fastnar med en dinglande hörlurssladd i cykelhjulet och sliter sönder dem. Man svär och konstaterar att det nog inte går på garantin.

Man beslutar sig för att prova blåtand – hej, inga sladdar! Man lär sig till och med så småningom att ladda regelbundet. Ljudet hackar ibland, men jej för inga sladdar som fastnar i överallt.

Man är på väg hem med metron, besluter sig för att lyssna på musik. Man svär över ljudet, som av någon anledning är väldigt svagt. Man trycker upp volymen till max på både tfn och hörlurar. Man undrar över att ljudet är svagt och svajigt. Man upprepar detta ett par gånger innan man inser att man glömt sätta på blåtanden och att ljudet kommer från telefonens högtalare. Man har nu glatt sina medpassagerare med sitt musikval en lång stund. Men man bor ju i Finland, så ingen har påpekat detta.

Man känner sig alldeles förfärligt dum och försöker låtsas om ingenting. Som tur bor man i Finland, så det gör alla andra också. Allt är frid och fröjd.