Visa i molom

Jag är just nu på kurs där vi lär oss om musik och dans. Det är roligt och lärorikt. Bland annat spelade spelman Visa i molom med olika rytm, så att vi skulle höra hur det ändrar dansen. Jag tycker den är så vacker att den får vara dagens lyrikinlägg. Framför allt är melodin vacker, men texten är säregen och väl värd att läsas. En sorts nonsenstext som ändå är fullt förståelig.

Visa i molom

Nu hoppar haren kråka
på ängens vita gräs.
Nu glider gladan slint i snögan snår.
I långa lopp och längslar min kropp i molom går
ty slokar sol på nattosamma näs.

Refr :
Stjärnor i skelom
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Nu duggar dag från dejlom
i mörkomånan sjö
och stjärnor stinga hål i himmelen.
Min glyckas glada glejom
när kommer du igen?
– Ty kommer du, skall vissomliga dö.

Refr

Så lutar somt sig stilla
på vitan väntomvall
när smältan sol förrinner med min dag.
Den röda sorg sig hällnar
vid klirrand bjällromslag.
Från molom flyr min själ i svollna svall.

Refr

Alf Hambe
ur Visor i molom, 1965

Lyssna på den här.

Att hantera sterotyper

Bokbloggsjerkan har en lustig fråga den här gången.

Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.

Min spontana tanke var att jag inte tycker om stereotyper. Hela utgångsläget för stereotyper är fördomar om att en person är och fungerar på ett visst sätt och det ger väldigt snäva gränser för individen. Sedan måste jag visserligen erkänna att många stereotyper har ett uns sanning i sig och jag älskar ju Scandinavia and the World, som ju helt bygger på att skämta om nationella sterotyper. För att inte tala om Finnish Nightmares, där vemsomhelst som känner till finländare ens lite definitivt kan känna igen sig. Så det var inte riktigt så enkelt som jag först tyckte 🙂

Så kanske om man hanterar dem med vänlig humor, eller möjligen ifrågasätter dem på ett intressant sätt så kan det fungera.

Här kan ni lyssna på den ojämförbara Monica Zetterlund sjunga en av mina favoriter, As time goes by, i svensk version av Hasse och Tage. Det är en sång som handlar om Hollywoodvärlden i tiderna, där det fanns fasta sanningar som aldrig ifrågasatts. Det är kanske just det vi måste göra med stereotyper – alltid ifrågasätta.

Men tiden går – text Hasse och Tage

You must remember this
a kiss is still a kiss
a sigh is just a sigh
The fundamental things apply
as time goes by

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren drog en pianist
As time goes by

Hjältar som alltid kom från USA
Tyskar som aldrig gjorde något bra
Negrer som bara stod och sa god dag
vad enkelt allting va.

Sheriffer var så snygga
och ryssar var så stygga
mot stackars FBI
Vad svårt det blir ju mer man lär sig
as time goes by

John Wayne var allas vän
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår
Och rödskinn var som dumma får
men tiden går

En guling var en guling
en elak liten fuling
på honom sköt dom prick.
Bob Hope var alltid väldigt kvick
men tiden gick

För fred och frihet gick dom ut i fält
och som en tomte smajlade Roosevelt
Han gjorde aldrig nånting kriminellt
Amerika var snällt

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren spela pianisten
As time goes by

Det är inte direkt lyrik, men får duga idag 🙂

Det var dans bort i Pargas

Jag har varit på danskurs hela helgen, så lyriklördag blev lite sen, eftersom vi dansade långt in på natten 🙂 Danstemat till ära delar jag med mig av en Gustaf Fröding-klassiker, som kanske är mest känd som sång, men här är texten, lånad från Projekt Runeberg.

Det var dans bort i vägen

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och spelmansfanten,
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!

Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan,
hon är fager och fin, men har intet i fickan,
hon är gäcksam och skojsam och käck.
Där var Kersti, den trotsiga, vandrande, vilda,
där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda
och den snudiga Marja i Bäck.

Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen,
det är pojkar, som orka att kasta på klacken
och vischa en flicka i skyn.
Där var Flaxman på Torpet och Niklas i Svängen
och rekryten Pistol och Högvaltadrängen
och Kall-Johan i Skräddarebyn.

Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen,
och mot stenar av klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde,
och flätorna flögo och kjolarna svängde,
och musiken den gnällde och gnall.

In i snåret av björkar och alar och hassel
var det viskande snack, det var tissel och tassel
bland de skymmande skuggorna där,
det var ras, det var lek över stockar och stenar,
det var kutter och smek under lummiga grenar
– vill du ha mig, så har du mig här!

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnes krön.

Och en räv stämde in i den lustiga låten,
och en uv skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten,
och de märkte, de hörde det ej.
Men uhu! hördes ekot i Getberget skria,
och till svar på Nils Uttermans dudelidia!
kom det dudeli! dudeli! dej!

Den är egentligen lite för somrig för årstiden, men det var det dansigaste jag hittade just nu 🙂 Dessutom har den en fantastisk rytm, vi har talat mycket om hur man kan sjunga eller tala rytmiska instruktioner och den här skulle gå bra att dansa till också utan musik.

Jag lärde mig älska Fröding av en mormoster som brukade läsa högt ur hans dikter och sedan tala om dem med mig. ”Hör du rimmet här, hör du takten här, ser du den där bilden framför dig?” Gammelmoster Anni var antagligen en bidragande orsak til att jag så småningom började studera litteratur ❤

Den här dikten finns i samlingen Gitarr och Dragharmonika, eller antagligen vilken Fröding-antologi som helst. För den som vill höra den sjungas så finns den i mååånga versioner. Sven-Ingvars är kanske bekant, här är en länk till en kul version från Allsång på Skansen med Måns Zelmerlöv och Ola Salo.

Om att använda hörlurar

Bakgrundsfakta: Man är en ganska klumpig person. Man tycker om att lyssna på musik på språng. Man är tvungen att köpa nya hörlurar (igen) och beslutar sig för att satsa på en riktigt bra handsfree. Man har sin nya, dyra handsfree i en vecka, innan man fastnar med en dinglande hörlurssladd i cykelhjulet och sliter sönder dem. Man svär och konstaterar att det nog inte går på garantin.

Man beslutar sig för att prova blåtand – hej, inga sladdar! Man lär sig till och med så småningom att ladda regelbundet. Ljudet hackar ibland, men jej för inga sladdar som fastnar i överallt.

Man är på väg hem med metron, besluter sig för att lyssna på musik. Man svär över ljudet, som av någon anledning är väldigt svagt. Man trycker upp volymen till max på både tfn och hörlurar. Man undrar över att ljudet är svagt och svajigt. Man upprepar detta ett par gånger innan man inser att man glömt sätta på blåtanden och att ljudet kommer från telefonens högtalare. Man har nu glatt sina medpassagerare med sitt musikval en lång stund. Men man bor ju i Finland, så ingen har påpekat detta.

Man känner sig alldeles förfärligt dum och försöker låtsas om ingenting. Som tur bor man i Finland, så det gör alla andra också. Allt är frid och fröjd.

Nobelbingo

Nobelpriset i litteratur år 2016 tilldelas Bob Dylan,

”som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”.

Ständiga sekreteraren

Jag tappade hakan, måste jag erkänna. Jag hade aldrig tänkt mig att Bob Dylan skulle kunna få Nobelpriset, hur mycket ikon han än är. Jag hade faktiskt trott att priset i år skulle gå till den syriske poeten Adonis, med tanke på läget i Syrien.

Så gäller det att göra Bokbabbels Nobelbingo:

Har hört talas om författaren tidigare – 1 poäng
Har en bok av författaren hemma i bokhyllan – 1 poäng
Har läst en av författarens böcker – 1 poäng
Har läst flera av författarens böcker – 1 poäng
Gissade rätt – 1 poäng

Obviously har jag hört talat om honom – vem har inte det? Ingen kan kalla pristagaren obskyr åtminstone! Jag tror inte att jag har någon skiva hemma, eller möjligen en bland LP-skivorna, men ingen som jag lyssnar på aktivt. Jag har hört flera av hans sånger, men vet inte om jag ens hört ett helt album. Men jag har varit på en konsert med honom! (Han är ärligt talat inget vidare som live-artist.) Kanske det kan räknas? Jo, det kan det. Två poäng då. Kanske två och en halv, konserten var ganska lång 🙂

Ni då?

Vi måste odla vår trädgård

Bokbloggsjerkan handlar om musik och böcker eller musikers böcker:

Temat för veckans fråga är […] musik i kombination med böcker. Har en av dina favoritartister utkommit med en bok som du tycker att vi ska läsa? (För mitt vidkommande är jag ruskigt nyfiken på boken om Paul Stanley från Kiss). Kan du ge exempel på en bok som har en stark koppling till din favoritgenre? Envisas en av dina favoritförfattare med att ”spela” musik i böckerna som du absolut inte gillar? Eller….?

Jag kom genast att tänka på Stefans lilla gröna: en handbok i utanförskap, en bok av Stefan Sundström fylld med fantastiska fotografier av Jeanette Andersson. Den handlar inte alls om musik, den handlar egentligen inte ens speciellt mycket om Stefan Sundström själv, men den tilltalar mig mycket. Det är en handbok i självhushållning, men också en bok om att välja en viss sorts självhushållande och principer för hållbart leverne. Mitt ex av boken har jag köpt på en konsert och fått dedikerad 🙂

När jag skulle hitta en länk till boken så såg jag att Sundström och Andersson gett ut en mera utförlig sorts biografi som heter Låtar, funderingar och bilder (på ETC den också), och jag kollade förstås genast om den skulle finnas på bibban. Det här var resultatet av min sökning:

helmetforslag

”Hittade inget i katalogen. Menade du ”tonåringar och droger?” Hmm, nej, det menade jag inte. Intressanta förslag den kommer med – jag undrar vad deras ”menade du…” egentligen baserar sig på! Jag menar, han talar visserligen om hur man odlar sin egen snustobak, men ändå.

 

Den staden Helsingfors

Bokbloggsjerkan har en knutpatriotisk vinkling idag:

Skulle du kunna tipsa om en bok (eller flera) som utspelar sig i dina hemtrakter?

Jo, det kan jag 🙂 Mina hemtrakter är ju numera Helsingfors och jag vill tipsa om Kjell Westö, som är en av de främsta Helsingforsskildrare jag vet. Man skulle egentligen kunna plocka mer eller mindre vilken bok som helst av honom och få en bild av Helsingfors, historisk eller samtida, beroende på bokens tidsperiod. Jag väljer att tipsa om Där vi en gång gått, som är den senaste jag läs av honom. Jag fick veta mycket om det historiska Helsingfors, många saker jag inte känt till, t.ex. att det lilla stugområdet Stenudden mellan Brändå och Hertonäs traditionellt varit arbetarnas version av sommarstugor. Jag förstod plötsligt varför det blev ett sånt väldigt rabalder när det talades om att bebygga området – det var inte frågan om vilket grönområde som helst.

Där vi en gång gått är en spännande bok, den börjar kanske aningen stelt, men när den kommer igång så är den fängslande. Också den lite stela början är på sätt och vis fungerande, eftersom den börjar med ett fotografi, och för hundra år sedan tog det tid att ta ett fotografi, så alla måste stå helt stilla. Det var den tanke jag hade, när jag för mitt inre ser den svartvita bilden av ett snöigt Helsingfors. Det är en kollektivroman, vilket fungerar bra när det egentligen är en bok om en historisk period, från början av nittonhundratalet fram till 1940-talet (Enligt min historikervän så lär den vara historiskt korrekt, ett extra plus :-)) Mest minns jag perioden straxt före och under inbördeskriget, där läsaren får båda sidornas perspektiv genom ögonen på de personer man lärt känna. (Boken har filmatiserats, men jag har inte sett filmen och kan inte uttala mig om den.)

Helsingfors, ja. Jag har ett lite ambivalent förhållande till min nuvarande hemstad. På många sätt gillar jag den mycket, den är lagom stor och lagom liten och jag gillar ljuset och havet. Sen finns det andra saker jag har svårt för. Mörkret, råkylan och snålblåsten, såväl konkret som mentalt…

Lyssna på Barbara Helsingius underbara version av Benedikt Zilliacus (text) och Einar Englunds (musik) Visan om Helsingfors (finns på albumet Spegling) och kan lyssnas på här (el på Spotify), den summerar den där hatkärleken mycket bra: ”Du är för liten för en storstads tjusning, men för en småstads frid är du för stor.”