Den staden Helsingfors

Bokbloggsjerkan har en knutpatriotisk vinkling idag:

Skulle du kunna tipsa om en bok (eller flera) som utspelar sig i dina hemtrakter?

Jo, det kan jag 🙂 Mina hemtrakter är ju numera Helsingfors och jag vill tipsa om Kjell Westö, som är en av de främsta Helsingforsskildrare jag vet. Man skulle egentligen kunna plocka mer eller mindre vilken bok som helst av honom och få en bild av Helsingfors, historisk eller samtida, beroende på bokens tidsperiod. Jag väljer att tipsa om Där vi en gång gått, som är den senaste jag läs av honom. Jag fick veta mycket om det historiska Helsingfors, många saker jag inte känt till, t.ex. att det lilla stugområdet Stenudden mellan Brändå och Hertonäs traditionellt varit arbetarnas version av sommarstugor. Jag förstod plötsligt varför det blev ett sånt väldigt rabalder när det talades om att bebygga området – det var inte frågan om vilket grönområde som helst.

Där vi en gång gått är en spännande bok, den börjar kanske aningen stelt, men när den kommer igång så är den fängslande. Också den lite stela början är på sätt och vis fungerande, eftersom den börjar med ett fotografi, och för hundra år sedan tog det tid att ta ett fotografi, så alla måste stå helt stilla. Det var den tanke jag hade, när jag för mitt inre ser den svartvita bilden av ett snöigt Helsingfors. Det är en kollektivroman, vilket fungerar bra när det egentligen är en bok om en historisk period, från början av nittonhundratalet fram till 1940-talet (Enligt min historikervän så lär den vara historiskt korrekt, ett extra plus :-)) Mest minns jag perioden straxt före och under inbördeskriget, där läsaren får båda sidornas perspektiv genom ögonen på de personer man lärt känna. (Boken har filmatiserats, men jag har inte sett filmen och kan inte uttala mig om den.)

Helsingfors, ja. Jag har ett lite ambivalent förhållande till min nuvarande hemstad. På många sätt gillar jag den mycket, den är lagom stor och lagom liten och jag gillar ljuset och havet. Sen finns det andra saker jag har svårt för. Mörkret, råkylan och snålblåsten, såväl konkret som mentalt…

Lyssna på Barbara Helsingius underbara version av Benedikt Zilliacus (text) och Einar Englunds (musik) Visan om Helsingfors (finns på albumet Spegling) och kan lyssnas på här (el på Spotify), den summerar den där hatkärleken mycket bra: ”Du är för liten för en storstads tjusning, men för en småstads frid är du för stor.”

Her ligg att ein namnlaus…

Her ligg att ein namnlaus etter henne – i eit krenkt, fåmælt land

Tarjei Vesaas är en (ny)norsk modernistisk författare med en ganska konvuluterad stil, man ska kunna läsa ganska mycket mellan raderna för att få fram betydelsen i texterna. Det är absolut värt det, men kan vara ganska utmanande.

Novellen Naken, som jag har i en bok med Vesaas noveller som heter Noveller i samling, är en liten kort text om ett namnlöst och naket barn som ligger i skogen. Det mesta får vi se genom barnets ögon, vissa ögonblicksglimtar visar anklagelserna mot modern: ”Vi är i krig med dei”  och skammen, och hur barnet blir lämnat ensamt i skogen medan natten kommer…

Barnet är en så kallad ”tyskerunge”, ett av de krigsbarn som kom till av förbindelser mellan norska kvinnor och tyska soldater. Dessa barn och deras mödrar var mycket illa ansedda i Norge och det sociala stigmat var extra svårt. Det hände att dessa barn helt enkelt satts ut i skogen, såsom detta.

Hela texten verkar finnas här, för den som prova på att läsa nynorsk, som inte är helt enkelt. Jag ville utmana mig lite, eftersom jag läser danska och norskt bokmål tämligen obehindrat.

Novellutmaing nr 19. Läs en novell på danska eller norska

En flygande katt

Ingen är förvånad över att jag för nr 10 i novellutmaningen: Läs en novell som handlar om ett djur väljer en kattnovell. De facto äger jag ett antal antologier med kattnoveller 🙂 Svårigheten var att välja bara en novell… Ur antologin Katten som kunde flyga och andra berättelser om katter väljer jag titelnovellen, skriven av Stella Whitelaw.

Katten Leopold bor hos en snål och ogin familj som inte ger honom ordentligt med mat. En morgon äter han en trastunge och efter det visar det sig att han kan flyga. Till att börja med är det mest frågan om att ta lite längre tid att landa, men han övar flitigt och blir allt bättre. Familjen säljer honom till en cirkus, men han rymmer därifrån och lär sig att flyga ännu bättre genom att iakkta en koloni måsar. En dag flyger han vilse över havet, hamnar i ett oväder och dimper ner i famnen på en långfärdsseglare, som blir paff, men glad. Leopold stannar hos seglaren resten av livet, de trivs tillsammans och seglaren är helt för taktfull för att kommentera Leopolds små flygturer.

Det är en liten och söt historia. Framför allt gillar jag beskrivningen av hur Leopold övar för att bli bättre och bestämmer sig för iaktta måsarna, för att de inte är så stora och oberäkneliga som örn eller kondor, och att  och hur måsarna förser honom med färsk fisk för att han inte ska röra deras ungar, ”ett slags beskyddargeschäft av maffiaslag”. Cute.

Det finns en svart korp i rummet

Jag hittade en liten novellsamling i medicinarbiblioteket, med berättelser skrivna av folk i sjukvårdsbranschen: Den sjunde poliosprutan – och andra noveller från vården (2000). Som många antologier (speciellt när det är folk i en annan branch än skrivandet) så är den rätt spretig och ojämn, men de bästa historierna är verkligt intressanta.

En av mina favoriter är Den svarta korpen av Carina Lund. På några få sidor får läsaren följa den unga Helena som just flyttat hemifrån. Hon trivs mycket bra, men en dag sitter det en korp på hennes stereohögtalare. Och sen är den försvunnen. Och dyker upp och försvinner. Hon börjar höra egendomliga ljud och få konstiga tankar. Till slut slänger hon ut högtalaren så att det inte ska finnas något att sitta på alls. Den följs av andra saker. Sen kommer de och hämtar henne…

En kort och koncentrerad bild av hur det kan vara att insjukna.

Novellutmaning nummer 32. Läs en novell med en färg i titeln

Väntar på förväntan

Veckans jerka ställer en fråga som kändes svår: ”Vad är du mest sugen på att läsa just nu (oavsett om du har boken/novellen/dikten/etc. i din ägo eller ej).” Jag funderade nästan på att skippa den, eftersom jag just nu på grund av stress och min andra svåra förkylning på två månader egentligen inte riktigt har något sug. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag inte skulle läsa, men det där verkliga suget efter nya berättelser vill inte infinna sig. Traven med olästa (bibba)böcker ser förebrående ut, men som alltid när jag är sjuk så läser jag mest om böcker, tryggheten i att veta hur det går är lugnande. Och så läser jag noveller, de tycks jag orka med, så ska ta ett ryck och novellblogga nästa vecka 🙂

Meeen, helt likgiltig är jag inte, erkänner villigt att det nygrundade finlandssvenska förlaget Förlagets (ärligt talat, kunde de inte ha hittat på ett mindre provocerande namn?) höstkatalog ser lockande ut – och har ett fantastiskt fint omslag! Speciellt ser jag fram emot Hannele Mikaela Taivassalos nya bok och förstås Maria Turtschaninoffs Naondel, om ursprunget till Röda klostret 🙂

Schildts & Söderströms höstkatalog finns här, men den är – av förklarliga själ – väldigt tunn, eftersom många av författarna följde med sina redaktörer till Förlaget i höstas, men Sanna Tahvanainen och Eva Franz ska jag kolla in. Vårens katalog finns här. I den finns Lena Frölander-Ulfs Jag, Fidel och skogen, vars omslag åtminstone är fullkomligt bedårande. Och förstås Peppe Öhmans Livet & Patriarket.

Så jag kanske inte har så mycket till lässug just nu, men det kommer 🙂

Ge dagen tillbaka

Ibland händer något så snabbt som en blinkning och hela världen förändras. Så är det i Kjell Lindblads novell Ge Dagen tillbaka. Kjell Lindblad är en finlandssvensk författare, som debuterade 1984 med en novellsamling som heter Före sömnen. Ge dagen tillbaka ingår i samlingen, och brukar läsas i skolor och på litteraturkurser.

Det är en kort, intensiv text, skriven från ett barns perspektiv, en (tror jag) pojke som är lite äldre än sin lillebror, som är fyra. De leker Följa John och den äldre springer rikigt snabbt över berget, nära havet, för att hinna gömma sig och skrämma lillebrodern. Men brodern dyker aldrig upp. Mellan raderna och den äldre broderns alla besvärjelser (”om jag låter bli att trampa på rötterna på stigen är han säkert hemma när jag kommer fram”, ”nej, det var ett trästycke [på klippan vid vattenbrynet], det var inte Johans sko, jag såg fel”) förstår läsaren vad som har hänt också om pojken i det längsta försöker skjuta vissheten ifrån sig. Världen är för alltid förändrad, han kan inte få dagen tillbaka.

Novellen påminner mig lite om Att döda ett barn av Dagerman, men i och med att berättarperspektivets är ett barns så blir den ändå annorlunda. Den passar bra till novellutmaning nummer 36. Läs en novell där ett barn är en av huvudpersonerna.

 

 

Ty jag var med

Helgens bokbloggsjerka frågar om biografier:

Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Jag läser gärna biografier och memoarer, men av någon anledning händer det sällan att jag aktivt söker upp sådana, mest är det så att de kommer i min väg, som med mycket annat jag läser 🙂

Jag gillar också att läsa äldre memoarer, där jag får en bild av tiden lika mycket som av personen: ”Jo, därom kan jag ge besked, / Om herrn så vill, ty jag var med.”som det heter i Fänriks Ståls sägner. T.ex. minns jag att Ferdinand Sauerbruchs En kirurgs minnen gav en mycket intressant bild av Tyskland, Kirurgen och Mannen i början av förra seklet och fram till och med andra världskriget eller varför inte tidigare nämnda En croupiers bekännelser, där man får en mycket bra bild av Rivieran på 1910-talet.

Så finns det ju modernare böcker också, jag har på sistone läst Jenny Lawsons Let’s Pretend This Never Happened och Furiously Happy (bloggat här) och gillat dem bägge. På to read-listan står You’re never weird on the internet (almost) av Felicia Day, som Miss Magic har bloggat utförligt om här. Felicia Day har vad jag förstått har en del gemensamt med Jenny Lawson, båda har blivit kända via Internet.

Författare är intressant att läsa om, vad har fått dem att skriva? I lånehyllan väntar Jens Andersens Denna dagen ett liv om Astrid Lindgren, där läsaren får veta mycket mera om hennes bakgrund med det oäkta, bortlämnade barnet som var ursprunget till de ensamma, övergivna pojkar som det finns så många av i hennes böcker.

Och till sist en favorit: Den memoar jag alltid återkommer till är Povel Ramels Följ mej bakåt vägen. Den är spännande, rolig, sorglig och oerhört fascinerande, både hans eget liv och den bild man får av svenskt musik- och revyliv. Rekommenderar!