Äntligen!

Finlands riksdag har idag med en (visserligen pinsamt) knapp majoritet röstat för medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslag, med rösterna 105-92. (Bilder och text t.ex. på Svenska yle.) Äntligen har Finland joinat Norden och väst, i stället för att dra åt Rysslandshållet. Det kommer att ta länge innan det blir nåt i praktiken – och det ska ännu dras några varv, som Janne Wass påpekar i sin Ny Tid-ledare idag – men för principens skull är det viktigt. Jag hoppas och tror att det inte mera är politiskt möjligt att stoppa det mera. Finland blir ett land där invånarna har lika rättigheter. Jess.

En annan nyhet om rättigheter som fångade mitt öga häromdagen var en artikel i Hbl om samernas ställning i Finland. Regeringen föreslår en ratificering av Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention 169 om ursprungsfolks rättigheter. Det har också tagit sin lilla tid.

Det går långsamt, men vissa saker går ändå framåt.

Bara en till…

En gång för ett par år sen lade jag upp en genial video om prokrastination. Samma person har gjort flera videon om ämnet, bland annat den här.

Bara en till… Låter inte alls bekant, inte sant? 😉

Missa inte Minns du mig

Dagens teatertips: Minns du mig på Lilla Teatern. Den går ännu nu på fredag och torsdag och fredag nästa vecka, gå och se den! Andra kattslaven och jag var på den i kväll och den var verkligen helt sjukt bra, den sortens pjäs där man sitter och trycker sig mot sitsens ryggstöd i igenkännandets obehag. Däremellan får man skratta, om inte annat så för att man måste få skratta emellanåt, för intensiteten är så utmattande. Fantastiskt tajt text och bra regi av Minna Nurmelin och utmärkt samspel mellan Pia Runnako och Marika Parkkomäki, som jag minns redan från Viirustiden. Roller, fasader, främlingsskap och igenkänning – det är svårt att beskriva vad den handlar om, men den gjorde ett starkt intryck. Passa på att se inhemsk, nyskriven dramatik och känn dig kulturell.

Somliga straffar kattguden genast

När jag var sjuk så låg jag mest i sängen och sov. En av de dagarna (måste ha varit i fredags) vaknade jag av ett himla liv: galopperande katter åtföljt av ett konstigt prasslande. Jag skyndade mig förstås upp för att kolla vad det var och såg en liten grårandig skepnad med en prasslig plastpåse rusa fram och tillbaka i lägenheten, med Simba efter. När jag väl lyckades tränga in den stackars hysteriska Agnes-katten under datorbordet så kunde jag lirka loss fruktpåsen som hon lyckats trassla in sig i. Hon hade på något sätt fått in huvudet och ena benet genom handtaget, och sen satt den förstås fast och hon blev rädd för ljudet och försökte springa ifrån det… Vad Simba riktigt tänkte vet jag inte, men hon hade alltså sprungit efter, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag slängde bort påsen och funderade lite på variallsindar den ens kom från, vi brukar undvika att ta plastpåsar i onödan (den där plastångesten, ni vet), utan brukar ha en flergångspåse med till butiken. Så såg jag en liten papperspåse på golvet också. Och en karelsk pirog. En nybakad, smörindränkt karelsk pirog med korngryn, en av dem som jag köpt i Hagnäshallen på hemväg från läkaren för att pigga upp mig lite. Den kom visst i en plastpåse också, då smöret läcker igenom… Jag hade suttit vid datorn en stund och kollat mejlen och ätit karelska piroger och tydligen glömt de överblivna på bordet när jag lade mig igen. Lite senare hittade jag resten av den andra pirogen också. Synnerligen begnagad.

Så en viss liten marodör – som inte får gå på bordet – hade luktat sig till resterna, dragit ner påsen på golvet, tagit sig igenom dubbla påsar för att komma åt innehållet – och trasslat in sig i plastpåsen. Rätt åt henne, tänkte jag helt fräckt: somliga straffar kattguden genast. Hon var väldigt törstig resten av dagen förresten, undra på det.

Funderar på en ny tagg: ”katt klåpar”…

 

En svår lätt fråga

Folk tyckte att mitt förslag till förra veckans bokbloggsjerka var en svår fråga att besvara. I mitt tycke är dagens fråga bedrägligt enkel och mycket svår:

Vad säger du? Varför läser du egentligen böcker?

Det ser ut som en lätt fråga, men är egentligen otroligt personlig och svårbesvarad. Är det eskapism? Jovisst, i viss mån. Speciellt om jag är trött, sjuk eller stessad så kan läsandet bli en flykt, helst omläsning av gamla favoriter. Vill jag uppleva exotiska platser? Varför inte, kan vara intressant. Ren och skär nyfikenhet spelar in när jag läser biografier eller nyckelromaner. Stimuli när jag läser spännande böcker. Allmänbildning, kulturellt kapital… Allt det, visst.

Men allra främst läser jag för att en värld och ett liv är för lite. Skulle jag vilja vara vampyr är det inte för att vara evigt ung och vacker (enligt viss lore) eller för att leva för evigt (enligt andra), utan för att hinna läsa mera. Att läsa ger mig nya världar, nya synvinklar, andra(s) tankar, nya individer att lära känna eller känna igen mig i. Det visar mig på olika sätt att se världen eller världarna, det ger mig en djup känsla av gemenskap. Det ger mig flera världar, flera liv till mitt enda liv. Tack.

De bepälsade sjuksköterskorna

Jag har legat däckad i sängen några dagar och knappt orkat sitta uppe tio minuter i sträck. Ganska boring, fast mest har jag faktiskt sovit, flankerad av de sällskapliga, bepälsade sjuksköterskorna:

Agnes på ryggstödet mellan sängen och bokhyllan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Simba på sin hylla. Den lutar inte, det är bara som jag tog bilden liggande.

 

 

 

Agnes har anpassat sig bra, det går t.o.m. att ha henne en liten stund i famnen om man sitter ner, att bli upplyft av en stående person är fortfarande skrämmande. Hon sover oftast i sängen numera. Tyvärr är Simba fortfarande inte glad, det är rätt mycket morrande och fräsande och jagande – ibland slåss de t.o.m., fast inte så allvarligt att det skulle bli sår. Agnes är mycket kontaktsökande, både på ett kelet sätt och på ett retsamt sätt, ofta kan hon smyga på Simba och dutta till henne för att få igång en jakt.

Det jobbiga är att Simba verkar stressad, hon morrar ofta också åt oss när vi försöker kela eller lyfta upp henne (ibland går det bra) och hennes päls har blivit tovigare igen – det är länge sen jag behövt reda ut mera än nån enstaka tova, men nu märker jag flera och hon vill inte underkasta sig pälsvård heller. Vi har hemskt dåligt samvete, vi ville ha sällskap till henne för att hon verkade understimulerad – men nu verkar hon överstimulerad i stället.

Vi har försökt mata dem samtidigt med nåt gott och försöker kela extra mycket med Simbisen, när hon så tillåter. Korta stunder har vi stängt in Agnes i badrummet eller Simba på balkongen, andra dörrar har vi inte. Feliway har vi haft sen början. Annars vet jag inte. Agnes är ca 6 månader – är det dags att kastrera henne? Skulle det hjälpa? Andra tips? Vi vill ju inte göra oss av med Agnes, hon är bedårande, men om det inte funkar så antar jag att vi måste fundera på saken. Simba kom ju till oss från en stressig situation, vi vill inte att hon ska leva i en resten av sitt kattliv. Hur länge ska vi avvakta?

Kattmänniskor, hjälp!

Ett eget rum?

Virginia Woolf skrev 1929 en essä om vikten av att ha ett eget utrymme, såväl fysiskt som mentalt, om det ska gå att utföra något intellektuellt arbete alls. Essän räknas fortfarande som en av den feministiska intellektuella kulturens grundläggande verk. Begreppet ”ett eget rum” är vedertaget, så vedertaget att en inredningsfirma kan använda det i en reklam på första sidan till landets största dagstidning – men förvridet till en obehagligt sexistisk ”män är från Mars, kvinnor är från Venus”-kliché:

Klicka för större bild. Namnet raderat, eftersom jag inte vill ge dem mera textreklam.

Översättning för svenska läsare:

KVINNA, HÅLL DITT HEM RENT / PRYDLIGT: GE DIN MAN ETT EGET RUM.

Och gör det med stil. [Firman] har samlat allt det som gör mannens egna rum lämpligt till såväl manligt användande som sådant som går att se på. Välkommen att göra ert hem till en bättre plats för alla som bor där. [ungefärlig översättning]

‘

Reklamen är illustrerad med en man som uppenbarligen blivit bannlyst till dasset med sina ”manliga” attribut: någon sorts spel, elgitarr, rockplansch och Star Wars parafernalia. För sånt kan ju ingen riktig kvinna vilja se i sitt hem – hemmet är som vi vet kvinnornas domän och de är ju de som bestämmer var skåpet ska stå, hö hö. Men det finns sådant som är helt nödvändigt för att en Riktig Man ska kunna trivas, vilken tur att den här firman finns, som kan erbjuda snygga lädersoffor och designlampor, så att båda kan bli nöjda.

jag har tittat på den här reklamen ett par dagar och blir bara mera och mera obehagligt berörd. Jag har skrivit om intermediell reklam tidigare, men där jag tyckte att Me Naisets reklam var fyndig så är den här enbart obehaglig. Me Naiset vände på en klassisk bild, den här reklamen förstärker bara daterade stereotyper på ett trist sätt. Kvinnor vill hålla rent, män bara stökar till. Inredning är kvinnornas ansvarsområde, män bryr sig bara om prylar. ”Miehistä käyttöä”, ”manlig användning” av hemmet är något som automatiskt motsätter sig kvinnans estetiska behov. Alltså måste kvinnan se till att ge mannen ett eget rum, det är hennes ansvar att se till att hemmet blir en plats som passar för alla.

Jag skulle ha lite lust att anmäla den till någon lämplig instans, men skulle antagligen bara får en ”har du ingen humor”-gäspning till svar. Nä, inte såndär humor, den tycker jag vi borde ha vuxit ifrån vid det här laget. Det är inte roligt, det är tjatigt. Sluta vidmakthålla den där utslitna klichén om att kvinnor och män är så fruktansvärt olika att de aldrig kan enas om någonting utan bara måste kompromissa för att det livsviktiga heteronormativa binära samhället ska kunna bestå. Blärk.  Som någon klok typ sagt: ”Men are from Earth, women are from Earth. Deal with it.”