Litterära katter

Jag hade tänkt att jag skulle läsa om Doris Lessings En överlevandes minnen för min Nobelutmaning, men inspirerad av Nils Uddenbergs lilla söta bok Gubbe och katt (rekommenderas!) som jag köpte åt pappa i julklapp (han muttrade lite över titeln, men jag tror han kommer att gilla boken) så började jag läsa Lessings katthistorier i stället.

Först läste jag Rufus, som är en liknande historia som Uddenbergs: katt kommer till människor och lirkar sig långsamt in i hushållet. Rufus har haft ett hårdare liv än Uddenbergs Kissen, det mest rörande i berättelsen om Rufus är att han visserligen kan spinna så högt att han överröstar tv:n, men bara en enda gång kommer med det lilla knorrande ljudet som trygga katter kommer med för att betyga sin kärlek. (Minns inte exakt formulering, har inte boken här.) Sniff.

I den betydligt tidigare boken Particularly Cats skriver Lessing om barndomskatter och de katter hon har som vuxen (långt före Rufus och de katter som bor med henne när han dyker upp). Hon har en tendens att antropomorfisera (erkänner här jag måste slå upp ordet för att få det helt rätt) väldigt mycket, vilket överraskar och ärligt talat irriterar mig något. Jag gör det en del själv, men jag tycker att hon går onödigt långt emellanåt. Plus att hon saknar en hel del kunskap om kattpsykologi, vilket i och för sig är tidsandan, boken kom ut 1967. Till hennes försvar funderar hon faktiskt på om en kattunge kanske tagits lite onödigt tidigt från mamman vid sex veckors ålder och jag vill bara säga tolv veckor, för katten! Men det vet vi idag – när jag var barn så hette det åtta veckor och mina föräldrar var ovanliga som väntade till tio veckor (vi hade ett par omgångar kattungar innan katten blev fixad).

Doris Lessings katthistorier är essäer som snarare handlar om mänskiligt beteende och människors tankar. De är minnen och funderingar. Inte oläsbara, men det finns många kattböcker som jag tycker bättre om. Men när hon är som bäst så är hon fin, här en beskrivning på hennes svarta katt:

She is elegant. She has a curved, noble profile, like a cat on a tomb. When she sits straight, with paws side and side, staring, or crouches, eyes half-masked, she is still, remote, withdrawn til some distance place inside herself. At such times she is sombre, inspires awe. And she is black, black, black. Black, glossy whiskers, black lashes, not a white hair anywhere. If gray cat’s designer was a master of subtlety, of loving detail, then black cat’s said: I shall create a black cat, the quintessence of black cat, a cat from the Underworld.

Agnes är inte riktigt så stilig, fast hon har en rolig teckning mellan randig och prickig. Men hon ligger just nu bredvid mig och spinner, det är mysigt 🙂

Flera poster om kvinnliga nobelpristagare hittas här.

Hajar Ni tugget?

När jag var liten se roade jag mig bland annat med att läsa i föräldrarnas slangordbok från 1960-talet –  redan som barn läste jag  vad jag än kom över och språk är ju spännande. Inte minst slang, som föråldras snabbare än något annat.

Baksidestexten på denna slangordbok ställde frågan ”Hajar Ni tugget?”, vilket fotfarande roar mig omåttligt. Det är en sån stilkrock. Tack vare denna ordbok och min förkärlek för äldre underhållningslitteratur så förstår jag att uppskatta Taxi Stockholms fyndiga reklam. Gör ni?

_20161227_195637

Maher-shalal-hashbaz

Dorothy Sayers är mest känd för att ha skrivit om den intelligente och förfinade Lord Peter Whimsey, som löser brott. Det är lysande golden age-deckare, väl värda att läsa än idag. Men hon har också skrivit ett antal små historier med en helt annan sorts huvudperson, Mr. Montague ”Monty” Egg, handelsresande i vin och sprit. Han är betydligt mera handfast och jordnära och gillar att citera små rim ur Salesman’s Handbook, full med goda råd och sätt att få sina varor sålda. Han är inte fullt så intelligent, men observant och praktiskt lagd och lyckas på så sätt lösa ett antal brott han med.

Maher-shalal-hashbaz är en berättelse om hur han råkar köra förbi en folksamling mitt i London som alla tittar på en katt som sitter uppe i ett träd. Det visar sig att Maher-shalal-hashbaz (fint namn på en katt, T. S. Eliot skulle vara nöjd!) är en ung flickas förrymda katt, som hon är på väg att erbjuda till någon som annonserat efter en ”hard-working, capable CAT”. De har ont om pengar hemma nämligen och hon vill gärna att katten ska få ett bra hem. Mr. Egg tycker att det låter lite egendomligt och erbjuder sig för säkerhets skull att köra flickan till intervjun. Allt verkar ok, men ändå lite mystiskt och när Mr. Egg kommer till stan nästa gång så åker han och hälsar på flickan – och där är Maher-shalal-hashbaz, som på något sätt hade hittat tillbaka hem. Familjen hade beslutat sig för att returnera pengarna, men det finns inte längre någon med det namnet på den adressen – men de förra hyresgästerna (som hette något helt annat) har lämnat efter sig en massa döda katter begravna i trädgården.

Mr. Egg diskuterar lite med grannarna och får reda på att där bott en gammal man med sina anhöriga. Mannen har dött nyligen, inte oväntat, då han hade dåligt hjärta. Vad alla de begravna katterna gör i trädgården vet de inte – den gamle mannen var hemskt rädd för katter, kanske de anhöriga hade dödat dem för att han inte skulle behöva se dem, fast det är förstås lite egendomligt att de alla verkar ha dött nyligen och ungefär samtidigt. Men Mr. Egg drar en annan, mycket obehagligare slutsats…

Jag sätter den här i novellutmaningen II:s kategori nr 20: Läs en novell som handlar om ett mord. Ett lite annorlunda sorts mord, men likafullt ett mord. Monty Egg beslutar sig för att åtminstone försöka få de anhöriga anmälda på något sätt. Inte att det egentligen är hans jobb, men å andra sidan så står det ju i hans favoritbok att:

To serve the Public is the aim
Of every salesman worth the name.

Götapetter

Jag har roat mig med att läsa Alf Prøysens berättelser om teskedsgumman på sistone. De är så lustiga, om än något gammaldags. Jag fick tag på en av böckerna på norska på Kulturkontakt Nords bibliotek (före detta Nifin) och kan konstatera att teskedsgummans kärnfulla ”götapetter!” på norska lyder ”huff a meg och gubbendarium”. Knasigt 😀

Det lutande tornet i H:fors

Katterna älskar sitt golv-till-tak-katträd. De ränner upp och ner för det och speciellt Agnes älskar att ligga i den översta korgen. Två katter som hänger och slänger kan dock emellanåt rubba ett katträds jämvikt… vilket inte tycks störa Agnes åtminstone.

lutande_kattorn

Lutande tornet, fulländat av katt.

Kvinnliga nobelpristagare: samlingspost

nobelpristagarkasseDetta är en samlingspost för alla deltagare i utmaningen Kvinnliga nobelpristagare. Nedan är en lista på pristagarna, med fetstil finns de jag har läst tidigare, med lila text finns länkat till där jag skrivit om författaren (uppdateras kontinuerligt). Jag hoppas att deltagarna länkar till sina inlägg i kommentarerna, hittills har Mrs Calloway skrivit om Gabriela Mistral här och jspr har straxt innan utmaningen bloggat om Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa här (bonuspost!). Alla deltagare finns länkade nedanför listan på författare.

Kvinnliga nobelpristagare:

  • Selma Lagerlöf (1858-1940), Sverige. Tilldelades Nobelpriset 1909 – bloggat här.
  • Grazia Deledda (1871-1936), Italien. Tilldelades Nobelpriset 1926 – bloggat här.
  • Sigrid Undset (1882-1949), Norge. Tilldelades Nobelpriset 1928.
  • Pearl Buck (1892-1973), USA. Tilldelades Nobelpriset 1938 – bloggat här
  • Gabriela Mistral (1889-1957), Chile. Tilldelades Nobelpriset 1945 – bloggat här.
  • Nelly Sachs (1891-1970), Sverige och Tyskland. Tilldelades Nobelpriset 1966 – bloggat här
  • Nadine Gordimer (1923-2014), Sydafrika. Tilldelades Nobelpriset 1991.
  • Toni Morrison (1931-), USA. Tilldelades Nobelpriset 1993.
  • Wisława Szymborska (1923-2012), Polen. Tilldelades Nobelpriset 1996. Bloggat här
  • Elfride Jelinek (1946-), Österrike. Tilldelades Nobelpriset 2004.
  • Doris Lessing (1919-2013), Storbritannien. Tilldelades Nobelpriset 2007 – bloggat här.
  • Hertha Müller (1953-), Rumänien och Tyskland. Tilldelades Nobelpriset 2009. Bloggat här
  • Alice Munro (1931-), Kanada. Tilldelades Nobelpriset 2013. Bloggat här
  • Svetlana Aleksijevitj (1948-), Vitryssland. Tilldelades Nobelpriset 2015. Bloggat här.

Deltagare i utmaningen:

Ugglan och boken

Hanneles bokparadis

Cinnamon books 

A ROOM OF MY OWN / Mrs Calloway

jspr / Det här har jag läst

Robert W / Mina skrivna ord

Annette Juhlin: Just här – just nu  (kanske eller delvis)

Brorsan skulle läsa åtminstone två nya författare, men han har tyvärr ingen blogg. Du får gärna skriva något i kommentarerna för det 🙂

Tillägg: ny delagare: Fru Bibliofil Välkommen med!

En emotionell vampyr

Folk slänger sig ofta med uttrycket ”emotionell vampyr” om vissa människor. I en berättelse jag läste nyligen förekommer det en kvinna som verkligen lever upp till titeln. I teatervärlden i New York dyker det upp en ung kvinna som är en otroligt bra skådespelerska, hon lämnar alla andra i skuggan. Huvudpersonen träffar henne på en provspelning, där han också träffar en av hennes ex-pojkvänner, som varnar honom för henne: hon tar känslorna ifrån folk och gör dem till sina. Det är därför hon är så bra på scen. Men de som råkat ut för henne är gråa skuggor av sig själva, oförmögna att känna något på riktigt. Huvudpersonen fascineras av henne och beslutar sig för att lära känna henne. Och lära sig hennes hemlighet, så att han kan bli en värdig motspelare.

Ryys.

Jag plockade upp den här boken på ett café jag satt på och läste den här historien och det gick kalla kårar över ryggen på mig. Huvudpersonen väljer alltså att göra som hon, förstöra andra människor för att främja sin egen karriär. Verkligt obehagligt, väl beskrivet. Jag kommer aldrig riktigt att kunna se en riktigt bra rollprestation utan att undra en alldeles liten aning…

Författaren heter Chet Williamson, novellen heter …To Feel Another’s Woe (1989) och jag hittade den i antologinThe Giant Book of Best New Horror (en samlingsvolym  av antologier – det kan verkligen leda till knasiga namn, inte sant?)

Den passar in i Novellutmaningen II:s kategori nr 24: Läs en novell av en författare vars efternamn börjar på samma bokstav som ditt.

Nobelliga noveller

Idag tänker jag slå två flugor i en smäll och blogga om Perl S. Bucks noveller och på så sätt kombinera novellutmaningen och Nobelutmaningen 🙂

Den amerikanska författaren Pearl Buck fick Nobelpriset år 1938, motiveringen löd:

för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk

Jag borde kanske ha läst någon av de ”rika och episka skildringarna”, men jag hade en novellsamling i hyllan som jag läst för många år sedan och nu läste om: Silverfjärilen och andra noveller (Fourteen Stories). Det är en samling med noveller som utgavs mellan 1943 och 1961.

Jag måste erkänna att jag tycker att dammet lagt sig över många av historierna. Många fokuserar mycket på ”äkta, mjuk kvinnlighet” och traditioner, även om det i flera också beskrivs hur samhället förändras, speciellt de som handlar om Japan och Kina – inte minst i titelnovellen, där vi får en berättelse om en gammal, förvirrad kvinna som går under i det nya, hårda samhället som kommunismen skapar. Hon kan inte förstå att privat ägande är förbjudet och när hon blir förtjust i liten pojke på barnhemmet där hon arbetar så visar hon honom en vackert smycke som hon har gömt, en silverfjäril. Naturligtvis så kommer det fram och hon måste löpa gatlopp i byn, alla hånar henne och slår henne. Hennes öde berättas av hennes son i ett mörkt rum, han skäms för att han inte kunnat hjälpa henne, utan tvärtom varit tvungen att delta i hennes bestraffning. Det är en obehaglig berättelse, som andas en del kommunistskräck, även om den tyvärr säkert också är trovärdig.

Ofta handlar det om hur kvinnan är ansvarig för mannens välmående och ska anpassa sig efter det. I Förtrollningen så ska en kvinna som är ful se till att vara så behaglig som möjligt för att förtrolla mannen,  det är mycket fokus på kvinnors utseende överlag. I Francesca så förvandlas en skådespelerska till den roll hon för tillfället spelar, varpå hennes man skriver en pjäs där han skapar sin drömkvinna. Hon tycker visserligen mycket om rollen, men det är ändå på något sätt lite obehagligt.

Det är spännande att läsa om, jag märker att jag ser helt andra sidor av berättelserna och tycker också helt annorlunda om dem än jag gjorde förra gången jag läste den. Då var min favorit Att börja leva, som handar om en man som återvänder från kriget (andra världskriget) och är krigstrött och känner sig främmande för allt och alla. Hans far ger honom rådet att inte tala om sina upplevelser med någon – allra  minst med sin fästmö – utan bara börja leva, fast det inte känns någonstans. Så småningom kommer känslorna tillbaka. Nu tycker jag att rådet på sitt sätt är praktiskt, men som ett barn av min tid så tycker jag att det inte kan var bra att stänga in traumatiska känslor och aldrig mera tala om dem. Det har vi sett så mycket av här i Finland, hur krigstraumat ger efterklang i flera generationer för att det bara bitits ihop och aldrig fått komma ut.

Idag tycker jag mycket mera om Skrattets gåva, där en ensam mor med sonen i kriget får besök av en ung kvinna som visar sig vara hennes sons flickvän. Han har bett henne gå hem till sin mamma på juldagen för att hon inte ska vara ensam och olycklig. Han är mycket modersbunden och mamman är mycket fäst vid sin son och hindrar honom (utan att vara medveten om saken) att kunna leva sitt eget liv och till exempel gifta sig med sin flickvän. Detta inser hon när hon talar med flickan och kan släppa taget om sin son och i stället få en extra dotter. Hennes väg från ensam och instängd till att släppa in skrattet i sitt liv är sympatiskt beskriven. Hon älskar fortfarande sin son, men det är inte det enda hon har i livet.

Den får representera kategori nr 7: Läs en novell som handlar om en förälder och ett barn.