Litterära katter

Jag hade tänkt att jag skulle läsa om Doris Lessings En överlevandes minnen för min Nobelutmaning, men inspirerad av Nils Uddenbergs lilla söta bok Gubbe och katt (rekommenderas!) som jag köpte åt pappa i julklapp (han muttrade lite över titeln, men jag tror han kommer att gilla boken) så började jag läsa Lessings katthistorier i stället.

Först läste jag Rufus, som är en liknande historia som Uddenbergs: katt kommer till människor och lirkar sig långsamt in i hushållet. Rufus har haft ett hårdare liv än Uddenbergs Kissen, det mest rörande i berättelsen om Rufus är att han visserligen kan spinna så högt att han överröstar tv:n, men bara en enda gång kommer med det lilla knorrande ljudet som trygga katter kommer med för att betyga sin kärlek. (Minns inte exakt formulering, har inte boken här.) Sniff.

I den betydligt tidigare boken Particularly Cats skriver Lessing om barndomskatter och de katter hon har som vuxen (långt före Rufus och de katter som bor med henne när han dyker upp). Hon har en tendens att antropomorfisera (erkänner här jag måste slå upp ordet för att få det helt rätt) väldigt mycket, vilket överraskar och ärligt talat irriterar mig något. Jag gör det en del själv, men jag tycker att hon går onödigt långt emellanåt. Plus att hon saknar en hel del kunskap om kattpsykologi, vilket i och för sig är tidsandan, boken kom ut 1967. Till hennes försvar funderar hon faktiskt på om en kattunge kanske tagits lite onödigt tidigt från mamman vid sex veckors ålder och jag vill bara säga tolv veckor, för katten! Men det vet vi idag – när jag var barn så hette det åtta veckor och mina föräldrar var ovanliga som väntade till tio veckor (vi hade ett par omgångar kattungar innan katten blev fixad).

Doris Lessings katthistorier är essäer som snarare handlar om mänskiligt beteende och människors tankar. De är minnen och funderingar. Inte oläsbara, men det finns många kattböcker som jag tycker bättre om. Men när hon är som bäst så är hon fin, här en beskrivning på hennes svarta katt:

She is elegant. She has a curved, noble profile, like a cat on a tomb. When she sits straight, with paws side and side, staring, or crouches, eyes half-masked, she is still, remote, withdrawn til some distance place inside herself. At such times she is sombre, inspires awe. And she is black, black, black. Black, glossy whiskers, black lashes, not a white hair anywhere. If gray cat’s designer was a master of subtlety, of loving detail, then black cat’s said: I shall create a black cat, the quintessence of black cat, a cat from the Underworld.

Agnes är inte riktigt så stilig, fast hon har en rolig teckning mellan randig och prickig. Men hon ligger just nu bredvid mig och spinner, det är mysigt 🙂

Flera poster om kvinnliga nobelpristagare hittas här.

Hajar Ni tugget?

När jag var liten se roade jag mig bland annat med att läsa i föräldrarnas slangordbok från 1960-talet –  redan som barn läste jag  vad jag än kom över och språk är ju spännande. Inte minst slang, som föråldras snabbare än något annat.

Baksidestexten på denna slangordbok ställde frågan ”Hajar Ni tugget?”, vilket fotfarande roar mig omåttligt. Det är en sån stilkrock. Tack vare denna ordbok och min förkärlek för äldre underhållningslitteratur så förstår jag att uppskatta Taxi Stockholms fyndiga reklam. Gör ni?

_20161227_195637

Maher-shalal-hashbaz

Dorothy Sayers är mest känd för att ha skrivit om den intelligente och förfinade Lord Peter Whimsey, som löser brott. Det är lysande golden age-deckare, väl värda att läsa än idag. Men hon har också skrivit ett antal små historier med en helt annan sorts huvudperson, Mr. Montague ”Monty” Egg, handelsresande i vin och sprit. Han är betydligt mera handfast och jordnära och gillar att citera små rim ur Salesman’s Handbook, full med goda råd och sätt att få sina varor sålda. Han är inte fullt så intelligent, men observant och praktiskt lagd och lyckas på så sätt lösa ett antal brott han med.

Maher-shalal-hashbaz är en berättelse om hur han råkar köra förbi en folksamling mitt i London som alla tittar på en katt som sitter uppe i ett träd. Det visar sig att Maher-shalal-hashbaz (fint namn på en katt, T. S. Eliot skulle vara nöjd!) är en ung flickas förrymda katt, som hon är på väg att erbjuda till någon som annonserat efter en ”hard-working, capable CAT”. De har ont om pengar hemma nämligen och hon vill gärna att katten ska få ett bra hem. Mr. Egg tycker att det låter lite egendomligt och erbjuder sig för säkerhets skull att köra flickan till intervjun. Allt verkar ok, men ändå lite mystiskt och när Mr. Egg kommer till stan nästa gång så åker han och hälsar på flickan – och där är Maher-shalal-hashbaz, som på något sätt hade hittat tillbaka hem. Familjen hade beslutat sig för att returnera pengarna, men det finns inte längre någon med det namnet på den adressen – men de förra hyresgästerna (som hette något helt annat) har lämnat efter sig en massa döda katter begravna i trädgården.

Mr. Egg diskuterar lite med grannarna och får reda på att där bott en gammal man med sina anhöriga. Mannen har dött nyligen, inte oväntat, då han hade dåligt hjärta. Vad alla de begravna katterna gör i trädgården vet de inte – den gamle mannen var hemskt rädd för katter, kanske de anhöriga hade dödat dem för att han inte skulle behöva se dem, fast det är förstås lite egendomligt att de alla verkar ha dött nyligen och ungefär samtidigt. Men Mr. Egg drar en annan, mycket obehagligare slutsats…

Jag sätter den här i novellutmaningen II:s kategori nr 20: Läs en novell som handlar om ett mord. Ett lite annorlunda sorts mord, men likafullt ett mord. Monty Egg beslutar sig för att åtminstone försöka få de anhöriga anmälda på något sätt. Inte att det egentligen är hans jobb, men å andra sidan så står det ju i hans favoritbok att:

To serve the Public is the aim
Of every salesman worth the name.

Götapetter

Jag har roat mig med att läsa Alf Prøysens berättelser om teskedsgumman på sistone. De är så lustiga, om än något gammaldags. Jag fick tag på en av böckerna på norska på Kulturkontakt Nords bibliotek (före detta Nifin) och kan konstatera att teskedsgummans kärnfulla ”götapetter!” på norska lyder ”huff a meg och gubbendarium”. Knasigt 😀

Det lutande tornet i H:fors

Katterna älskar sitt golv-till-tak-katträd. De ränner upp och ner för det och speciellt Agnes älskar att ligga i den översta korgen. Två katter som hänger och slänger kan dock emellanåt rubba ett katträds jämvikt… vilket inte tycks störa Agnes åtminstone.

lutande_kattorn

Lutande tornet, fulländat av katt.

Kvinnliga nobelpristagare: samlingspost

nobelpristagarkasseDetta är en samlingspost för alla deltagare i utmaningen Kvinnliga nobelpristagare. Nedan är en lista på pristagarna, med fetstil finns de jag har läst tidigare, med lila text finns länkat till där jag skrivit om författaren (uppdateras kontinuerligt). Jag hoppas att deltagarna länkar till sina inlägg i kommentarerna, hittills har Mrs Calloway skrivit om Gabriela Mistral här och jspr har straxt innan utmaningen bloggat om Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa här (bonuspost!). Alla deltagare finns länkade nedanför listan på författare.

Kvinnliga nobelpristagare:

  • Selma Lagerlöf (1858-1940), Sverige. Tilldelades Nobelpriset 1909 – bloggat här.
  • Grazia Deledda (1871-1936), Italien. Tilldelades Nobelpriset 1926.
  • Sigrid Undset (1882-1949), Norge. Tilldelades Nobelpriset 1928.
  • Pearl Buck (1892-1973), USA. Tilldelades Nobelpriset 1938 – bloggat här
  • Gabriela Mistral (1889-1957), Chile. Tilldelades Nobelpriset 1945 – bloggat här.
  • Nelly Sachs (1891-1970), Sverige och Tyskland. Tilldelades Nobelpriset 1966.
  • Nadine Gordimer (1923-2014), Sydafrika. Tilldelades Nobelpriset 1991.
  • Toni Morrison (1931-), USA. Tilldelades Nobelpriset 1993.
  • Wislawa Szymborska (1923-2012), Polen. Tilldelades Nobelpriset 1996.
  • Elfride Jelinek (1946-), Österrike. Tilldelades Nobelpriset 2004.
  • Doris Lessing (1919-2013), Storbritannien. Tilldelades Nobelpriset 2007 – bloggat här.
  • Hertha Müller (1953-), Rumänien och Tyskland. Tilldelades Nobelpriset 2009.
  • Alice Munro (1931-), Kanada. Tilldelades Nobelpriset 2013.
  • Svetlana Aleksijevitj (1948-), Vitryssland. Tilldelades Nobelpriset 2015

Deltagare i utmaningen:

Ugglan och boken

Hanneles bokparadis

Cinnamon books 

A ROOM OF MY OWN / Mrs Calloway

jspr / Det här har jag läst

Robert W / Mina skrivna ord

Annette Juhlin: Just här – just nu  (kanske eller delvis)

Brorsan skulle läsa åtminstone två nya författare, men han har tyvärr ingen blogg. Du får gärna skriva något i kommentarerna för det 🙂

Tillägg: ny delagare: Fru Bibliofil Välkommen med!

En emotionell vampyr

Folk slänger sig ofta med uttrycket ”emotionell vampyr” om vissa människor. I en berättelse jag läste nyligen förekommer det en kvinna som verkligen lever upp till titeln. I teatervärlden i New York dyker det upp en ung kvinna som är en otroligt bra skådespelerska, hon lämnar alla andra i skuggan. Huvudpersonen träffar henne på en provspelning, där han också träffar en av hennes ex-pojkvänner, som varnar honom för henne: hon tar känslorna ifrån folk och gör dem till sina. Det är därför hon är så bra på scen. Men de som råkat ut för henne är gråa skuggor av sig själva, oförmögna att känna något på riktigt. Huvudpersonen fascineras av henne och beslutar sig för att lära känna henne. Och lära sig hennes hemlighet, så att han kan bli en värdig motspelare.

Ryys.

Jag plockade upp den här boken på ett café jag satt på och läste den här historien och det gick kalla kårar över ryggen på mig. Huvudpersonen väljer alltså att göra som hon, förstöra andra människor för att främja sin egen karriär. Verkligt obehagligt, väl beskrivet. Jag kommer aldrig riktigt att kunna se en riktigt bra rollprestation utan att undra en alldeles liten aning…

Författaren heter Chet Williamson, novellen heter …To Feel Another’s Woe (1989) och jag hittade den i antologinThe Giant Book of Best New Horror (en samlingsvolym  av antologier – det kan verkligen leda till knasiga namn, inte sant?)

Den passar in i Novellutmaningen II:s kategori nr 24: Läs en novell av en författare vars efternamn börjar på samma bokstav som ditt.