Jag har haft en flera års paus med scifi, något tag blev jag bara så trött på allt jag läste och tyckte att genren var trist, teknikfixerad och inte så lite misogyn.
I höstas hittade jag tillbaka till genren via John Scalzis blogg, när han bloggade om sitt beslut att inte delta i cons som inte har en explicit policy mot sexuella trakasserier, eftersom detta tyvärr varit ett stort problem på många större cons. Jag gillade vad jag läste på bloggen, lånade en av hans böcker på bibban och har nu läst de tre första böckerna i John Scalzis Old Man’s War och sedan här under min långdragna förkylning-med-efterföljande-bihåleinflammation åtta delar i Lois McMaster Bujolds Vorkosigan Saga. (De är inte alltid så långa, men ändå, ganska monomant.)
The Vorkosigan saga beskriver en värld med flera olika planeter som alla bebos av människor, men med egna kulturer och normer, som de förstås uppfattar som ”naturliga” eller ”självklara”, men som på följande planet fungerar på ett helt annat sätt. Jag hade Cordelias Honor på min hyllvärmarlista, den består av de två första böckerna i Vorkosigan Saga, Shards of Honor och Barrayrar; de har Cordelia Naismith som huvudperson, de följande böckerna i serien har för det mesta hennes son som centralgestalt. Den handlar om olika kulturer, om politik, om val. Det är svårt att återge handlingen utan att den låter dum, märker jag efter många raderade försök, tyvärr. Men hon skriver både spännande och roligt, så jag blev inspirerad och var genast tvungen att låna de följande delarna från bibban eller brorsan 🙂
John Scalzis Old Man’s War-serie utspelar sig i en värld där en (jordfödd) människa när hen fyller sjuttiofem kan gå in i armén, inte vilken armé som helst, utan den intergalaktiska, den som försvarar mänsklighetens kolonier i rymden mot andra raser. Kruxet är att de aldrig kan återvända eller ha någon kontakt med sin familj efter det att de rekryterats – naturligtvis har det sina orsaker, såsom sättet som de kan få 75-åringar i soldatskick på och de metoder som används för att upprätthålla makten. Böckerna är delvis ganska obehagliga – inte på ett meningslöst sätt, utan med eftertanke, men jag var ändå tvungen att ta en liten paus mitt i andra delen, The Ghost Brigades, för att jag blev så illamående av den. Men illamående på ett bra sätt, ett sådant där jag verkligen fick fundera på vilka val människorna har och vilka val de andra folken har.
De här serierna är absolut olika sinsemellan, och samtidigt har de vissa saker gemensamt: förutom spännande berättelser och bra språk (viktigt) så känns de intelligenta (ännu viktigare). De lyfter fram frågeställningar som scifi-genren specifikt ger möjligheter till: Vad är mänsklighet? Vad är människan? Varför skulle hon ha tillgång till universum? Om du kan göra vadsomhelst med bioteknik – betyder det att du ska göra det? Vad innebär det för de individer som skapas? Vilka är de? Varifrån kommer dina normer, och är du medveten om dem?
Det skrivs (som i alla genrer) en hel del dålig och medioker scifi. Dålig scifi är sådan som inte överhuvudataget egentligen tar hänsyn till genrens möjligheter, utan författaren går så att säga på maskerad och använder scifimiljön endast som lokalfärg. (Det finns historiska romaner som är sådana också, personerna är helt moderna, fast kläderna är tidsenliga.) Medioker scifi har respekt för genren, men med en ”vi och dom”-attityd som är trist i längden. Så finns det bra scifi, intressant scifi, som använder genren till att utforska intressanta frågor. Såväl McMaster Bujold som Scalzi hör till den tredje kategorin.
Rekommenderar.
Dóri eller Nonni läser sina egna dikter med emfas!
En kattslavs dagbok 