Det här är mitt land, det här är ditt land

Begreppet ”land” kan tolkas på så många vis – mentala, fysiska, symboliska, imaginära… Den sista bokbloggsjerkan inför semesterpausen frågar kort och koncist:

Vilket är ditt litterära land?

Jag har funderat av och till på hur frågan ska tolkas. I allmänhet har frågan tolkats som var boken utspelar sig, men i en diskussion med Andra kattslaven så funderade vi på olika alternativa tolkningar:  Tid – historisk eller samtida eller framtida? Universum -realistiskt eller fantasy, eller kanske mittemellan, som magisk realism? Kanske t.o.m. genre, eller blir det för långsökt?

Hursomhelst så har jag inte ett land eller en specifik preferens. Jag läser primärt böcker från Sverige, Finland och den anglosaxiska världen, det är sant, men jag har inte uppfattat det som att något skulle vara mitt ”litterära land”. Inte heller en viss tid – det senaste halvåret har jag läst böcker som utspelar sig allt från bronsåldern till samtiden – eller ett visst sorts universum ens heller, fast jag lutar mera åt realism än fantasy så dyker jag gärna ner i en välskriven fantasy (fast där är jag kinkig, liksom med scifi).

Jag tror jag får konkludera med att mitt litterära land är det jag just för tillfället befinner mig i när jag läser. Då vandrar jag i den världen och är aningen, aningen främmande för det vi kallar verklighet.

Pörupiltar och andra farliga killar

Det är kanske inte den mest sannolika situation man kan föreställa sig, att jag skulle sitta och skratta högt åt tre grabbiga killar som står på scen och delar med sig av sina s. k. livsvisdomar, men det beror upenbarligen på killarna. Andra kattslaven och jag var på måndag kväll på Pridens öppningsfest och såg isländska Pörupiltarna som hade en drag king-show med namnet ”Homo Erectus”, tre killar som ger publiken ”goda råd” om kvinnor och relationer och diverse annat. De var helt otroligt skickliga, jag vred mig både av skratt och av obehag, inte minst när en av dem började läsa sina ”dikter”, som var så fruktansvärt genialt dåliga!

Tre_kungar


Tre kungar på scen. Tyvärr blev Hermann lite gömd bakom den ena högtalaren, vi satt så på sidan.en_kung Dóri eller Nonni läser sina egna dikter med emfas!

Lite mera om Pörupiltarna, dvs. Sólveig Guðmundsdóttir, Alexía Björg Jóhannesdóttir och María Pálsdóttir finns här på isländska (inklusive ett par videon). De förkroppsligade sina respektive typer med både ironi och sympati och fångade essensen i en viss typ av manlighet. Jag var grymt imponerad. Jag har sysslat en del med drag själv, men definitivt på amatörnivå (fast vår ”manskör” i tiderna faktiskt hade ett flertal offentliga framträdanden 😉 ) och vet hur svårt det är att inte bara falla in i en sorts ”alfahanne”-burlesk i stället för att på allvar komma åt könsroller och stereotypier. Att lyckas med det och samtidigt vara rolig är extra utmanande.

Hade det varit en ”äkta” grabbshow så hade jag med största sannolikt hatat det lika intensivt som jag hatade den sexistiska ”Mr Body Language” som vi en gång hade på en fest på jobbet; jag blev så frustrerad att jag gick ut, tillsammans med ett par andra kollegor. Men det här var roligt.

Det påminde mig mycket om när jag såg Aleksis Kivis Sju bröder på Teater Mars, i Joakim Groths fantastiska uppsättning, där alla sju bröderna spelades av kvinnor. Jag hade tyckt att det var jobbigt att se en så texttrogen, närmast klassiskt tidsenlig uppsättning  (Groth hade t.o.m. valt Elmer Diktonius översättning) om alla rollerna spelats av män, men med den lilla vridningen av könsrollerna så blev det i stället väldigt spännande. (Här kan ni läsa regissörens funderingar om uppsättningen.) Alldeles speciellt minns jag Hellen Willberg som Juhani, som stövlade omkring och hasade upp byxorna och var hur maskulin som helst, utan att ändå vara det. Det är ett av mina bästa teaterminnen – men hur kan det vara över tolv år sedan jag såg den?!

 

I can’t stand the ra-ha-in..

…against my window… Glad midsommar på er 🙂 Det har regnat av och till hela dagen och kvällen.  Här på natten har det klarnat upp en aning.

En dag som gjord för att läsa, egentligen, men jag har mest bränt vid mat, känns det som. Kanske inte borde försöka laga så många olika saker på en gång :-s Men när det nu en gång finns så mycket gott hemma som vi shoppat i underbara Hagnäshallen inför helgen. Vi bongade förresten Tarja Halonen där, som uppenbarligen också firar i stan.

I midsommarjerkan vill jag förstås ändå delta:

Hur länge väntar du innan du påbörjar en ny bok?

Vänta? Vänta på bok? Vad är det? 😉  Nej, inte egentligen – precis som jerkamaster herself så har jag oftast ett antal böcker på gång samtidigt och har svårt att inte sträcka mig efter nästa genast. Fast ibland kan jag ta en liten paus, några timmar, någon dag, för att låta en bok sjunka undan, om den gjort extra stort intryck. Men oftast är det så att jag saktar ner mot slutet om det är dramatiskt. Jag har t.ex. snyftat mig igenom militärkuppen och den påföljande terrorn i Andarnas hus och suger som bäst på de sista sidorna.  Nu är jag nyfiken på mera om ämnet. Vi hade många grannar från Chile när jag bodde i Lund, men jag var så ung att jag inte uppfattade så mycket mera än att de flytt från Chile pga en elak gubbe som hette Pinoskit eller så… Kanske jag borde ta och läsa Victor. En sång utan slut av Joan Jara härnäst?

Andra världar, andra seder

Jag har haft en flera års paus med scifi, något tag blev jag bara så trött på allt jag läste och tyckte att genren var trist, teknikfixerad och inte så lite misogyn.

I höstas hittade jag tillbaka till genren via John Scalzis blogg, när han bloggade om sitt beslut att inte delta i cons som inte har en explicit policy mot sexuella trakasserier, eftersom detta tyvärr varit ett stort problem på många större cons. Jag gillade vad jag läste på bloggen, lånade en av hans böcker på bibban och har nu läst de tre första böckerna i John Scalzis Old Man’s War och sedan här under min långdragna förkylning-med-efterföljande-bihåleinflammation åtta delar i Lois McMaster Bujolds Vorkosigan Saga. (De är inte alltid så långa, men ändå, ganska monomant.)

The Vorkosigan saga beskriver en värld med flera olika planeter som alla bebos av människor, men med egna kulturer och normer, som de förstås uppfattar som ”naturliga” eller ”självklara”, men som på följande planet fungerar på ett helt annat sätt. Jag hade Cordelias Honor på min hyllvärmarlista, den består av de två första böckerna i Vorkosigan Saga, Shards of Honor och Barrayrar; de har Cordelia Naismith som huvudperson, de följande böckerna i serien har för det mesta hennes son som centralgestalt. Den handlar om olika kulturer, om politik, om val. Det är svårt att återge handlingen utan att den låter dum, märker jag efter många raderade försök, tyvärr. Men hon skriver både spännande och roligt, så jag blev inspirerad och var genast tvungen att låna de följande delarna från bibban eller brorsan 🙂

John Scalzis Old Man’s War-serie utspelar sig i en värld där en (jordfödd) människa när hen fyller sjuttiofem kan gå in i armén, inte vilken armé som helst, utan den intergalaktiska, den som försvarar mänsklighetens kolonier i rymden mot andra raser. Kruxet är att de aldrig kan återvända eller ha någon kontakt med sin familj efter det att de rekryterats – naturligtvis har det sina orsaker, såsom sättet som de kan få 75-åringar i soldatskick på och de metoder som används för att upprätthålla makten. Böckerna är delvis ganska obehagliga – inte på ett meningslöst sätt, utan med eftertanke, men jag var ändå tvungen att ta en liten paus mitt i andra delen, The Ghost Brigades, för att jag blev så illamående av den. Men illamående på ett bra sätt, ett sådant där jag verkligen fick fundera på vilka val människorna har och vilka val de andra folken har.

De här serierna är absolut olika sinsemellan, och samtidigt har de vissa saker gemensamt: förutom spännande berättelser och bra språk (viktigt) så känns de intelligenta (ännu viktigare). De lyfter fram frågeställningar som scifi-genren specifikt ger möjligheter till: Vad är mänsklighet? Vad är människan? Varför skulle hon ha tillgång till universum? Om du kan göra vadsomhelst med bioteknik – betyder det att du ska göra det? Vad innebär det för de individer som skapas? Vilka är de? Varifrån kommer dina normer, och är du medveten om dem?

Det skrivs (som i alla genrer) en hel del dålig och medioker scifi. Dålig scifi är sådan som inte överhuvudataget egentligen tar hänsyn till genrens möjligheter, utan författaren går så att säga på maskerad och använder scifimiljön endast som lokalfärg. (Det finns historiska romaner som är sådana också, personerna är helt moderna, fast kläderna är tidsenliga.) Medioker scifi har respekt för genren, men med en ”vi och dom”-attityd som är trist i längden. Så finns det bra scifi, intressant scifi, som använder genren till att utforska intressanta frågor. Såväl McMaster Bujold som Scalzi hör till den tredje kategorin.

Rekommenderar.

Balkongkatt noms ur brainz?

Nu när temperaturen utomhus är sådan att det går att ha balkongdörren öppen så gillar Simbisen att vara ute. Helst vill hon balansera sig fram till en liten hylla som står på ett bord, då kan hon ligga och ha koll både ut och in.

Image

Jag har en känsla av att någon ser på mig.

Image

En distinkt känsla.

Image

Nå nej. Vad har du det ifrån? Jag bara ligger här och gonar mig. Gäspar lite ibland.

Image

(Braaaains, braaaaaaaaaaaaaaaains!)

Flitigt läsa gör mig klok?

Hängmattstiden närmar sig – till skillnad från vissa som talar om att ”ligga i hängmattan med en bra bok” så brukar jag faktiskt ha tillgång till en alldeles äkta hängmatta 🙂 – och bokbloggsjerkan frågar vad vi ska läsa i sommar.

Well, dels ska jag beta av min hyllvärmarutmaning; hittills har jag läst två hela böcker (Cordelias Honor och We Need To Talk About Kevin, bloggat här) och två halva (Kvinnan som mötte en hund och Andarnas hus). Jag ska läsa ut Andarnas hus först, som är på gång som mest aktivt och sen åtminstone Ngaio Marsh (deckare och hängmatta hör ihop), Emma, skulle jag tro (det borde ju vara bra sommarläsning) och sen kanske Tyst hav, för ämnets skull.

Sen ska jag också ta itu med min lånebokshylla, där finns ett antal böcker som jag lånat om pinsamt många gånger, som Guy Gavriel Kays Tigana, som jag hade på min ”att läsa på sommaren”-lista i fjol (och kanske i förrfjol också…?) och L. M. Montgomerys dagböcker (första delen, som jag läst lite här och där i, men gärna skulle läsa ordentligt). I den mera seriösa klassen tänker jag mig att bita i (pun intended) Äta djur av Jonathan Safran Foer och läsa Nicholas Carrs The Shallows ordentligt – hur ironiskt är det egentligen inte att jag läst just den boken ganska slarvigt och ändå rekommenderar den till höger och vänster?)

Och så ska jag äntligen läsa Kopparbergsvägen 20 av Mathias Rosenlund från början till slut. Jag har bläddrat i den och läst och hört hur mycket som helst om den, men varje gång jag läser i den gör det lite ont i magen. Det här är vår värld, i det land där majoriteten av väljarna i EU valet röstar höger(populistiskt) och tycker att fattiga människor får skylla sig själva och att ärftlig fattigdom inte finns. I den världen och den tiden skriver Rosenlund.

 

Jag saltar gärna sober!*

”Nemo saltat sobrius” – ”Ingen dansar nykter”, påstod Cicero (som fortsatte med ”såvida han inte är vansinnig”), men jag har aldrig vare sig tid eller lust att dricka annat än vatten när jag dansar. Öl och cider blir jag bubblig i magen av, vin ökar bara törsten och starksprit drar ner på koordinationen. Alkohol och motion (och dans är definitivt motion! förutom att det är roligt, till skillnad från motionmotion) passar de facto inte ihop alls, ifall man inte vill bli snabbt berusad, vilket jag märkte en gång efter en sväng på gymmet med brorsan – jag höll på att slockna efter ett glas vin…

Däremot försökte jag flera gånger locka en viss väldigt trevlig icke-dansare ut på dansgolvet, men hon hävdade att det nog skulle krävas ett antal turer till källaren för att det skulle lyckas. Eftersom hon var ordningsvakt så var det inte riktigt praktiskt möjligt, tyvärr, så jag fick nöja mig med de hundratals folkdansarna i stället 🙂 (Jag har alltså varit på folkdansstämma i Solf i Österbotten.)

Det här med att behöva ta en hutt innan man vågar dansa fick mig att fundera på det här med sprit och stämmor. För att vara en sammankomst av vuxna människor (i det här fallet också juniorer) så dricks det faktiskt ovanligt lite på stämmor. Inte så att det inte förekommer, speciellt sådana som inte deltar i uppvisningsprogrammet kan sitta och pimpla på nätterna, men de är i minoritet. Jag tycker det är vilsamt, måste jag erkänna. Jag kan gärna ta en öl emellanåt och jag har full förståelse för att det finns en viss avslappnande effekt i alkohol, men det är inte vettigt att människor ska behöva berusa sig för att umgås.

Så, dansat har vi gjort i tre dagar: folkdans, ”lavadans” och t.o.m. en kurs i lindy hop, fast jag var så långsam att lära mig att det nog behövs några kurser till innan jag vågar mig på det. Om jag inte tar en hutt först, förstås 😉 Inte heller slow fox och foxtrot är riktigt min grej, eller pardanser överlag. Det jag gillar med folkdansen är att man vanligtvis dansar i en grupp, du har ett par förstås, men de flesta danser går ut på att interagera med de andra dansarna, inte bara på att manövrera ur vägen för dem. Så när orkestern spelar upp till tango så gör folkdansarna en stor ring och dansar ”Tango i ring” (jag hittar tyvärr inte en video på det) och de som är riktigt hard core dansar Oravaismenuett till popmusik 😀

Det finns en video från festuppvisningen på Stundars  (som påminner om Fölisön) upplagd på Svenska Ylle i Österbotten, man kan t.o.m. skymta mig och MiaMaria på ett hörn 🙂 Samkvämen dansade vi annars på Solf Uf:s ungdomsgård, ett väldigt bra ställe. Fast det låg en bit från skolan så njöt jag av promenaden tillbaka från dansen i den ljusa sommarnatten – ren luft, vackert ljus och väldigt lugnt. Mycket annorlunda än i stan. På somrarna skulle jag vilja bo på landet långt norrut, även om jag har smått traumatiska barndomsminnen av vinterdagarna på andra sidan vattnet, då föräldrarna byltade på oss kläder, kladdade Nivea i ansiktet och skickade ut oss på gården ett par timmar på dagen, för att vi inte skulle bli kompletta endiver…

Tack alla trevliga dansare och lokalbor som gjorde också denna stämma till en fin upplevelse! ❤

* Jag skulle så gärna ha sagt det på korrekt latin, men mina få kurser för länge sedan var inte till mycken hjälp. Jag tror att det borde bli ”Ego salto sobrius”, men antagligen ska ”sobrius” också böjas på något vänster… Nicola?