Pörupiltar och andra farliga killar

Det är kanske inte den mest sannolika situation man kan föreställa sig, att jag skulle sitta och skratta högt åt tre grabbiga killar som står på scen och delar med sig av sina s. k. livsvisdomar, men det beror upenbarligen på killarna. Andra kattslaven och jag var på måndag kväll på Pridens öppningsfest och såg isländska Pörupiltarna som hade en drag king-show med namnet ”Homo Erectus”, tre killar som ger publiken ”goda råd” om kvinnor och relationer och diverse annat. De var helt otroligt skickliga, jag vred mig både av skratt och av obehag, inte minst när en av dem började läsa sina ”dikter”, som var så fruktansvärt genialt dåliga!

Tre_kungar


Tre kungar på scen. Tyvärr blev Hermann lite gömd bakom den ena högtalaren, vi satt så på sidan.en_kung Dóri eller Nonni läser sina egna dikter med emfas!

Lite mera om Pörupiltarna, dvs. Sólveig Guðmundsdóttir, Alexía Björg Jóhannesdóttir och María Pálsdóttir finns här på isländska (inklusive ett par videon). De förkroppsligade sina respektive typer med både ironi och sympati och fångade essensen i en viss typ av manlighet. Jag var grymt imponerad. Jag har sysslat en del med drag själv, men definitivt på amatörnivå (fast vår ”manskör” i tiderna faktiskt hade ett flertal offentliga framträdanden 😉 ) och vet hur svårt det är att inte bara falla in i en sorts ”alfahanne”-burlesk i stället för att på allvar komma åt könsroller och stereotypier. Att lyckas med det och samtidigt vara rolig är extra utmanande.

Hade det varit en ”äkta” grabbshow så hade jag med största sannolikt hatat det lika intensivt som jag hatade den sexistiska ”Mr Body Language” som vi en gång hade på en fest på jobbet; jag blev så frustrerad att jag gick ut, tillsammans med ett par andra kollegor. Men det här var roligt.

Det påminde mig mycket om när jag såg Aleksis Kivis Sju bröder på Teater Mars, i Joakim Groths fantastiska uppsättning, där alla sju bröderna spelades av kvinnor. Jag hade tyckt att det var jobbigt att se en så texttrogen, närmast klassiskt tidsenlig uppsättning  (Groth hade t.o.m. valt Elmer Diktonius översättning) om alla rollerna spelats av män, men med den lilla vridningen av könsrollerna så blev det i stället väldigt spännande. (Här kan ni läsa regissörens funderingar om uppsättningen.) Alldeles speciellt minns jag Hellen Willberg som Juhani, som stövlade omkring och hasade upp byxorna och var hur maskulin som helst, utan att ändå vara det. Det är ett av mina bästa teaterminnen – men hur kan det vara över tolv år sedan jag såg den?!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s