Flitigt förekommande författare

Jag hinner precis med helgens bokbloggsjerka, som kort och koncist frågar:

Vilken författare förekommer mest i din bokhylla?

Jag skulle säga att det är Dick Francis. Rent hyllmetermässigt kan det hända att det är Stephen King, vars böcker ju lider av elefantisasis, men eftersom jag inte läst eller ens har alla av honom så säger jag Dick Francis. Det är ändå ganska många volymer, även om de är lite kortare 🙂

Jag har alla Francis böcker, utom biografin om en jockey vid namn Lester Piggott och ev någon av de sista som han skrev ensam, eller med sin son, efter att hans fru dött. Egentligen räknar jag Dick Francis som en pseudonym för Dick och Mary Francis, eftersom hon definitivt hjälpte till med skrivandet och de böcker som gavs ut efter hennes död inte alls är lika bra.

Förutom att jag har dem alla så har jag också läst dem upprepade gånger och kan långa bitar utantill. En snabb titt på de senaste årens läshistoria visar att det inte gått ett enda år utan att jag läst om något. Dick Francis är helt enkelt min trygghetsfilt.

Lustigt egentligen, alla hans böcker har något med hästsportsvärlden att göra, inte annars mitt intresseområde, men på grund av de böckerna så gick brorsan och jag på The Races när vi var i England i fjol. Det var faktiskt riktigt spännande 🙂

Jag har bloggat mera utförligt om Dick Francis t.ex. här, men han nämns ganska regelbundet i bloggen. Så: förekommer i såväl blogghylla som bokhylla. 😀

Rhodomania

Vi har ett par kära vänner på besök över helgen  och måste ju köra lite sightseeing. Eftersom de har sett det mest traditionella så for vi till rhododendronparken i Haga, som jag velat se länge. Den var verkligen imponerande! Massor med rhododendron och azeleor i olika färger.

Jag kom att tänka på den här:

”Titta pappa, en sån fin ros!”

”Jovisst, fast det är ingen ros, det är en rhododendron.”

”Roddå… Hur stavas det?”

”R… Du har nog rätt, det är en ros.”

😁

På finska används mest alpros, mycket enklare. 🙂

 

Vem vill du vara, var vill du vara?

Bokbloggsjerkan frågar:

Om du skulle kunna byta plats med en karaktär i en TV-serie/film vem skulle du välja och varför?

(OBS: Tänk inte för länge utan skriv den första som du kommer att tänka på).

Det där med att inte tänka för länge är inte min starka sida 😉 men med ett minimalt funderande så tänkte jag att åtminstone om jag tänker på sånt jag sett på sistone så skulle jag gärna kunna vara den lilla Moana (eller Vaiana, som hon fick heta här) i det här klippet, där havet blir hennes vän:

Jag tycker att den där känslan av att gå ut i havet och kunna se allt genom en vattenvägg verkar så coolt! Och så tycker jag att det är så gulligt när havet ger henne en ny frisyr 🙂 Plus, vit sand, vackra koraller och kristallklart vatten, det skulle jag gärna se någon gång. Speciellt på det där viset.

Jag gillade Moana, men vill ni se en tecknad film med polynesiskt tema så är Lilo & Stitch fortfarande min absoluta favorit 🙂

Ett måste du veta

Det finns några fraser i Astrid Lindgrens författarskap som jag tror att alla svensktalande (och många andra) känner igen. ”Förgrömmande onge” till exempel, eller för att ta ett positivare exempel från samma universum: ”du och jag, Emil, du och jag”, när Emil och Alfred nattbadar i den småländska tjärnen.

Men det finns också mörkare stråk i Lindgrens författarskap, som de kalla fickorna som fötterna plötsligt rör vid när man simmar i sommarljumt vatten. Skorpan, som gråter av dödsångest: ”Hur kan det vara så hemskt”, frågade jag, ”hur kan det vara så hemskt att en del måste dö, när dom inte har fyllt tio år ens?”; Mio som sträcker sig efter sin väns hand i mörkret: ”Men det var ingen hand. Det var en klo av järn” och meningen som får världen att stanna: ”Allrakäraste Syster, ett måste du veta!”

Jag började tänka på det här för att bokbloggsjerkan undrade om tidigare bokminnen :

Vilket är ditt tidigaste och/eller starkaste minne av böckernas underbara värld?

Ett av de tidigaste minnena jag har av att läsa om och om igen är just Allrakäraste Syster, bilderboken från 1973 (originalberättelsen är från 1949) med Hans Arnolds fantastiska teckningar av en annan värld. (Just det exemplaret lästes sönder helt och hållet, men jag har förstås ett nytt.)

allrakaraste

Omslagsbild lånad från Libris: http://libris.kb.se/bib/11766743

Salikon finns bakom rosenbusken, det är är den underbara, roliga, spännande –  och bitvis skrämmande – värld som ett ensamt och åsidosatt barn beger sig till när hon känner att ”pappa tycker mest om mamma, och mamma tycker mest om min lille bror, som föddes i våras.”

I den världen är barnet huvudpersonen och har en syster som älskar henne mest. Men ändå, till och med när de är tillsammans i Den Vackraste Dalen i Världen, så tränger sig verkligheten på, den som ingen riktigt vill erkänna, den som det inte går att fly från, fast hon försöker:

”Allrakäraste Syster, ett måste du veta!”
Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då.
”Nej”, sa jag. ”Jag vill inget veta.”
”Jo, ett måste du veta”, fortsatte Ylva-li.
Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte längre höra bäckens melodi.
”Allrakäraste Syster, sa Ylva-li. ”När Salikons rosor vissnar, då är jag död.

Ett av mina tidigaste bokminnen är en berättelse om sorg och förlust. Jag undrar vad det säger om mig?