Frågor bara en kaffedrickare kan ställa

Som den trogna läsaren kanske vet så är jag något av en tesnobb, eller ”teist”, som är uttrycket jag föredrar. Som sådan i en kaffedrickande omgivning stöter man på en del knasigheter. Här en sann historia från det levande livet.

Häromdagen skulle jag ta en kopp te och en smörgås på ett litet café som hör till en kedja med kaffe i namnet. Jag frågade – som jag brukar – om de hade något osmaksatt te. ”Nej tyvärr”, det närmaste de hade var Earl Grey. Det händer att folk försöker säga att ”vi har ju Earl Grey” när jag vill ha osmaksatt te, men det var inte fallet denna gång. Nej, den här gången frågade baristan vänligt och nyfiket ”hur smakar osmaksatt te?”

Vad är det för en fråga?

Jag blev lite ställd och sa att det beror på teet, men det är väl klart att te har en egen smak. Jag frågade om hon druckit julkaffe någon gång, jämfört med vanligt kaffe och sa att alltid erbjudas smaksatt te är som att alltid tvingas dricka julkaffe.

Vad jag egentligen borde ha frågat var varför det finns så många sorters kaffe, kaffe som kaffe, liksom. Men vilken matbutik som helst har tiotals sorter kaffe, men sällan speciellt många tesorter, speciellt inte osmaksatta. Suck.

Tack och lov så finns det tebutiker med riktigt bra utbud, där det inte bara finns Assam, Keemum eller Pu Erh, utan flera olika varianter av dem 😉

Annonser

El stinko

Jag har denna helg hedrat min norrländska barndom genom att imundiga den obskyra och verkligen fruktansvärt illaluktande ”delikatessen” surströmming.

DSC_4778

Surströmmingsparty

Den smakar bättre än den luktar, å andra sidan är det inte så svårt… Den påminner mig om den värsta sortens danska ost, den som får alla normala människor att tänka att det dags att skrubba kylskåpet. Den pirrar på tungan på ett liknande sätt.

Jag kan inte påstå att jag direkt gillade det, men jag lyckades äta det med mycket tillbehör, speciellt det hembakta tunnbrödet. Och nu kan jag skryta med min bedrift 🙂

Nehän ovat kuin kaksi marjaa

Den finska tidningsdraken Helsingin Sanomat brukar ha en återkommande meme som de kallar ”Nehän ovat kuin kaksi marjaa”, dvs ”de är ju lika som bär” där de har en bild på två personer (oftast) som liknar varandra. (T.ex. Tarja Halonen och Conan O’Brien).

Jag tittade på bilder från Metropolias nya campus som de just nu bygger i vår betongförort. Något ser mycket bekant ut:

DSC_4320

Planerat av arkitektbyråer Lahdelma & Mahlamäki OY, Arkkitehtitoimisto Lehto Peltonen Valkama OY

Det påminner mig väldigt mycket om något. Nedan en bild från mitt jobb.

DSC_4323

Kajsabibban. Arkitekter Anttinen & Oiva OY, färdigt 2012

Det heter visst att plagiat (okej, inspiration) är höjden av komplimanger 🙂

 

Ett egendomligt sammanträffande

Alltid emellanåt händer det små, lustiga sammanträffanden som är fullkomligt oförklarliga och balanserar på gränsen mellan det egendomliga och det skrämmande. Igår när jag var på väg hem satt jag och läste Cornelia Funkes Bläckhjärta, märk väl som pappersbok (det är viktigt). Varje kapitel i den inleds med ett citat ur någon bok och just exakt samtidigt som jag läste ett citat ur Mio, min Mio så slumpade Spotifys veckolista fram temasången ur filmen. Exakt samtidigt, jag lovar. Scary. Att sången finns på min veckolista är inget konstigt, inte heller att citatet fanns i boken – men samtidigheten! Jag hade förstått det bättre om jag läst boken på telefonen, men det gjorde jag alltså inte. Onekligen ett egendomligt sammanträffande.