Man har sina motgångar

Samtidigt, i det lilla vardagslivet har man sina små vardagsmotgångar.

Man har till exempel en resväska. En såndär stor resväska med handtag och hjul, så att man ska kunna dra den efter sig. Väskan är lite till åren och ganska sliten, men har tjänat bra. Man packar sagda väska full med Väldigt Tunga Saker som man ska ta till föräldrarskapet när man nu åker båt. Man rullar iväg med sagda väska till metron och förundras över Hur Jäkla Tung den kan vara. Någonstans på vägen blir den Ännu Tyngre och man inser man att den har tappat ett hjul. Man panikerar. Man ser hjulet några tiotals meter bort och blir lättad (mentalt, om inte fysiskt). Man tar upp hjulet och bränner sig (!) på metallaxeln som går igenom hjulet, för att den blivit så het av friktionen. Man släpar sin Väldigt Tunga Väska till metron och börjar där titta på hur svårt det nu skulle vara att få tillbaka hjulet på sin plats. Man inser att den heta metallaxeln ätit sig igenom plasten och hela hjulkonstruktionen är förstörd. Man inser att man har en Väldigt Tung Väska Utan Hjul att transportera tvärs genom såväl Helsingfors som Stockholms centrum. Med kollektivtrafik. Med flera byten.

Man inser att det finns taxi.

Huvudet-i-sanden-krypa-in-i-mörkt-hörn

Vad fan är det här för Europa? För värld. Vill bara stoppa huvudet i sanden och gråta :´-( Så här får det bara inte vara:

Life in Lesbos: ”The Children’s Feet Are Rotting – You Guys Have One Month and Then All These People Will Be Dead”

Vad kan vi göra? Jag kan inte åka dit – jag kan inte ens jobba frivilligt här, jag är just nu så trött att jag knappt klarar vardagen. Jag kan donera pengar – om jag visste vart? Hur kommer de till användning på rätt ställe? Det finns en länk i slutet av posten – är den ok? Det finns idioter som vill göra pengar på andras elände och låtsas samla in pengar. (A pox on their first-born.)

Jag vill hjälpa och känner mig jävligt hjälplös. Och priviligerad.

Du säger A, jag säger Å!

Årets bokmässefynd var Martina Moliis-Mellbergs debutbok A.  Jag tänkte titta lite på den av nyfikenhet, hade läst att den skulle vara bra och slog upp den för att läsa några sidor. En halvtimme senare textade Andra kattslaven ”var blev du av” 😮

Så jag måste förstås köpa boken, men typiskt mig så skjuter jag nu upp att läsa ut den för sen är den ju utläst och kan bara bli omläst. Den har ett fantastiskt språk och suggestiva ämnen i ett kompakt format. Läs den!

Två språkliga konstnärer, M. Men till vänster, Katarina Gäddnäs intervjuar.

Två ordkonstnärer på Tottiscenen. M. M-M till vänster. Katarina Gäddnäs intervjuar.

Save the date: 29 november

Det är mänskligt att se det nära, det lilla, och till exempel störa sig sjukt mycket på nerhasade strumpbyxor. Samtidigt vet jag ju att det inte är annat än futtiga vardagsproblem och det finns större saker att tänka på. Jag läser om rekordhäftiga hurrikaner och hur den globala uppvärmningen kommer att göra extremt väder ännu vanligare och detta kommer att leda till ännu flera flyktingar – klimatflyktingar. Klimatförändringen är på riktigt och vår tids stora utmaning.

FN:s klimatkonferens i Paris inleds den 30 november. Inför den ordnas det än en gång en global klimatmarsch runt om världen. I fjol samlade marschen närmare 700 000 deltagare runt om i världen.

I kväll har jag suttit sent på planeringsmöte inför årets klimatmarch, som kommer att vara söndagen den 29 november. I Helsingfors börjar vi på Narinken kl. 13. Blog här (uppdateras sporadiskt, just nu mest om fjolårets marsch, men det kommer mera bara vi får klart vissa saker) och Fb-event här. Det finns också ett Twitterkonto, just nu inte så aktivt, men det kommer.

Kom med, sprid ordet! Ju flera som är med, desto bättre!

Förvridna, perverterade hatobjekt

Jag har ett problematiskt förhållande till strumpbyxor. Jag tycker att det är bekvämt med kjol ibland, speciellt när jag sitter ner så händer det att byxor klämmer på ömtåliga ställen. Tyvärr innebär kjol i vårt nordliga klimat att det i något skede inte räcker med bara knästrumpor om man inte vill ha urinvägsinfektion (och det vill man inte), åtminstone om kjolen inte är fotsid och mycket varm. Jag gillar knä- eller vadlånga manchesterkjolar när det är svalt.

Enter hatobjektet strumpbyxor. Ibland lyckas jag hitta ett hyfsat par och tänker inte så mycket på dem, men oftast så är det nånting som inte funkar. Varför verkar det till exempel som att hälften av alla par jag försöker dra på mig snor sig i en elak spiral längs med benet så att jag får en konstig, åtsnörd känsla på insidan av låret – just det ömtåligaste stället. Kunde den inte sno sig runt vaden i stället? Nejdå, det verkar gå så fint så, tills jag kommer upp till låret – då blir det skruvstäd. Bara att börja om igen. :-s

Så finns det den sorten som, när man väl fått dem på sig (påskruvade?) så att de sitter ok börjar krypa neråt långsamt, men obönhörligt. Först glider magdelen ner och lägger sig under magen. Okej, är man spolformad så är man, det kan jag förlåta. Men varför börjar sen bendelen dra ihop sig så att det plötsligt är en decimeter mellan skrevet på strumpbyxorna och mitt eget? Det är en väldigt obehaglig känsla och ska jag gå någon längre sträcka så är det dessutom obehagligt. Detta leder till den pinsamma ”försök dra upp strumpbyxorna diskret” rörelsen – släkt med den välkända ”internationella kvinnorörelsen”, dvs. den där du krokar tummen under bh-bandet för att dra upp det på axeln igen.

Om jag någon gång får tag på ett riktigt bekvämt par så går de sönder på hälarna eller i tårna (eller båda) och jag minns inte mera var jag hittade dem, så jag kan inte köpa nya… Det är en av de få saker jag syr ibland (jag hatar verkligen att sy), hål i strumpbyxor.

Ibland kör jag med leggings i stället, då gäller förstås inte punkt tre, men i stället korvar de sig kring anklarna på ett osmickrande sätt när de kryper neråt. Plus att strumporna och bensluten antingen sitter på varandra eller glipar.

Suck. Dagens onödiga i-landsproblem, onekligen. Jag inser dessutom att det inte ens är länge sedan jag senast hatade strumpbyxor i den här bloggen… 😮 Jag ber om ursäkt för upprepningen. Ni kan också gå och läsa Girls With Slingshots utmärkta kommentarsfältsdiskussion om ”Women’s Clothing”, den är ganska underhållande. Och himla-med-ögonen-ig.

Kulinariska knaperbröd

Ibland kan kulinariska njutningar dyka upp på de egendomligaste ställen. T.ex. finns det en krog – en så kallad räkälä på andra inhemska, det kunde kanske översättas med sylta, men det saknar finskans uttrycksfullhet  – i närheten av Igelkottsvägens metrostation som hade stans bästa biff och mycket goda pizzor  i tiderna. (Krogen finns kvar, men vi har inte ätit där på länge, jag vet inte om den ännu är bra.)

En annan sak som kan ge överraskande gott resultat (pun most definitely intended) är de små recepthäften som ibland delas ut i butikerna. Vi har ett litet blad med svamprecept och svampfoccaian  ur det är en återkommande favorit i hushållet.

Gott!

Gott!

Måste dela med mig av receptet (på finska). Ta mycket vitlök! Annan ost än mozzarella blir också gott.

Måste dela med mig av receptet (på finska). Ta mycket vitlök! Annan ost än mozzarella blir också gott.