Förvridna, perverterade hatobjekt

Jag har ett problematiskt förhållande till strumpbyxor. Jag tycker att det är bekvämt med kjol ibland, speciellt när jag sitter ner så händer det att byxor klämmer på ömtåliga ställen. Tyvärr innebär kjol i vårt nordliga klimat att det i något skede inte räcker med bara knästrumpor om man inte vill ha urinvägsinfektion (och det vill man inte), åtminstone om kjolen inte är fotsid och mycket varm. Jag gillar knä- eller vadlånga manchesterkjolar när det är svalt.

Enter hatobjektet strumpbyxor. Ibland lyckas jag hitta ett hyfsat par och tänker inte så mycket på dem, men oftast så är det nånting som inte funkar. Varför verkar det till exempel som att hälften av alla par jag försöker dra på mig snor sig i en elak spiral längs med benet så att jag får en konstig, åtsnörd känsla på insidan av låret – just det ömtåligaste stället. Kunde den inte sno sig runt vaden i stället? Nejdå, det verkar gå så fint så, tills jag kommer upp till låret – då blir det skruvstäd. Bara att börja om igen. :-s

Så finns det den sorten som, när man väl fått dem på sig (påskruvade?) så att de sitter ok börjar krypa neråt långsamt, men obönhörligt. Först glider magdelen ner och lägger sig under magen. Okej, är man spolformad så är man, det kan jag förlåta. Men varför börjar sen bendelen dra ihop sig så att det plötsligt är en decimeter mellan skrevet på strumpbyxorna och mitt eget? Det är en väldigt obehaglig känsla och ska jag gå någon längre sträcka så är det dessutom obehagligt. Detta leder till den pinsamma ”försök dra upp strumpbyxorna diskret” rörelsen – släkt med den välkända ”internationella kvinnorörelsen”, dvs. den där du krokar tummen under bh-bandet för att dra upp det på axeln igen.

Om jag någon gång får tag på ett riktigt bekvämt par så går de sönder på hälarna eller i tårna (eller båda) och jag minns inte mera var jag hittade dem, så jag kan inte köpa nya… Det är en av de få saker jag syr ibland (jag hatar verkligen att sy), hål i strumpbyxor.

Ibland kör jag med leggings i stället, då gäller förstås inte punkt tre, men i stället korvar de sig kring anklarna på ett osmickrande sätt när de kryper neråt. Plus att strumporna och bensluten antingen sitter på varandra eller glipar.

Suck. Dagens onödiga i-landsproblem, onekligen. Jag inser dessutom att det inte ens är länge sedan jag senast hatade strumpbyxor i den här bloggen… 😮 Jag ber om ursäkt för upprepningen. Ni kan också gå och läsa Girls With Slingshots utmärkta kommentarsfältsdiskussion om ”Women’s Clothing”, den är ganska underhållande. Och himla-med-ögonen-ig.

Underklädsklagomål

På förekommen anledning så funderade jag idag på vissa saker som irriterar mig gällande underkläder:

  • Trosor som smiter in mellan skinkorna, så att man får gå och dra ut dem hela tiden. (Hur folk kan ha stringtrosor har jag aldrig förstått.) I vårt hushåll kallas de för ”palm undies” efter en fantastiskt dråplig TomatoNationkrönika om tvättdag, läs ”Palm Tree Undies In Zombie Town” här. (Varning, inte dricka samtidigt!)
  • Alternativt trosor som är så lösa att de halkar ner och lägger sig under skinkorna. Förekommer ofta tillsammans med följande punkt:
  • Strumpbyxor som är lite för korta och hasar ner så att grenen lägger sig vid knäna och byxdelen följdaktligen hasar ner (och tar med sig trosorna).
  • Strumpbyxor där tåsömmen vrider sig nittio grader mot tårna. Obekvämt!
  • Strumpor som går sönder i hälen när jag drar dem på mig – riiitsch!
  • Behån som går upp (speciellt som jag är så stel att jag har hemskt svårt att haka fast den igen utan att ta av och snurra).
  • Behån där axelbanden ramlar ner, vilket leder till den vida bekanta ”internationella kvinnorörelsen”, ni vet, den där man stoppar in tummen under tröjlinningen för att dra det på plats igen.

Alla de här sakerna gör mig obehagligt medveten om mina kläder. Kläder ska helt enkelt ses, men inte höras 😉

Flera förslag?