Lux Helsinki

Varje midvinter hålls det en ljusfestival i Helsingfors: Lux Helsinki. Det är en trevlig idé – när det är som mörkast och jävligast så lockar man ut folk på stan och titta på ljus. Det är en fin upplevelse. Den håller bara på i några dagar, med motiveringen att det blir en intensivare festivalstämning då, och det stämmer nog.

Andra kattslaven och jag gick en runda på kvällen och det bästa konstverket var helt klart Flowers of Life (med förbehållet att vi inte såg riktigt allt pga att det var kallt och vi var hungriga). Nedan några bilder, tagna med mobilkamera. Många hade väldigt proffsiga kameror och stativ med, men det tänkte jag ju inte på.

lux1 lux2 lux3 lux4 lux5

Varför västmetron egentligen är försenad

Andra kattslaven tipsade mig om en novell av Tuomas Saloranta som heter ”Länsimetro viivästyy”, dvs. Västmetron försenas.

Som en liten bakgrund för icke-Helsingforsare så kan jag berätta att metron (som tunnelbanan kallas här) i Helsingfors är ganska kort och relativt ny. Det har i många år talats om att den borde byggas ut västerut, mot grannstaden (kommunen skulle man säga i Sverige) Esbo, som ganska länge motsatt sig saken, eftersom Esboborna älskar sina bilar… Och så blir det förstås dyrt och de som inte bor precis bredvis en station blir beroende av matarbussar. å andra sidan är det snabbt, smidigt och effektivt. Nu har beslutet äntligen fattats och bygget påbörjats, men det är ideliga problem och förseningar. Den skulle öppna i augusti, nu är nästa bud januari, men det tror jag när jag ser det.

Tuomas Saloranta har redan 2011 skrivit en novell som förklarar de egentliga orsakerna till förseningarna – alltså flera år innan bygget påbörjats, minns inte ens om beslutet var fattat än, vilket i sig är lite ruggigt. Novellen  börjar med att en frilansjournalist blir uppringd av någon på bygget som utlovar ett scoop. När journalisten kommer dit finns bara den här enda mannen där. Han tar med journalisten i tunnlarna och förklarar att de hade stött på ett helt okänt, färdigbyggt tunnelsystem under jorden. Problemet var förstås vad som fanns i de tunnlarna, som stördes av byggena. Det finns bara den här enda mannen kvar och han vill berätta sin historia och presentera journalisten för någon. Eller kanske något…

Det är en riktigt obehaglig historia och jag kommer på mig med att verkligen fundera på om nybygget verkligen bara försenats på grund av tekniska problem – eller om det kanske finns andra orsaker… Och jag som åker metro varje dag! 😮

Novellen ingår i en novellsamling av Tuomas Saloranta som heter Mahtavat Ammoiset ja muita karmaisevia kertomuksia (2014) och har tidigare publicerats i Kultakuoriainen 3/2011  under pseudonymen Johannes Sohlman. Jag läste den för Novellutmaningen II.   Eftersom jag läste den i original så väljer jag att låta den representera nummer 3. Läs en novell på ett annat språk än svenska.

Oh frabjous day!

Vårt favoritmatställe New Bamboo Center har öppnat igen ❤ efter en tio (!) månaders paus på grund av ett stambyte med komplikationer. Brorsan var där idag och sa att det var kö ut på gatan… Snart, snart ska vi också gå dit 🙂

Tyvärr har de dragit ner på öppettiderna (lita inte på hemsidans eller Fb:s uppgifter, de är dåliga på att uppdatera) och det är främst en lunch-/eftermiddagsrestaurang utan helgöppet. På en bild som en besökare lagt upp på Fb (länge leve aktiva fans) så har de åtminstone öppet onsdag-torsdag 11-19 och fredag 11-14. Enligt kommentarer så har de också öppet måndag-tisdag 11-19, men det rymdes inte på bilden 😉

Men stor sak, folk hittar nog snabbt dit med de öppettider som de klarar av med den personal de nu har. Huvudsaken är att de har öppnat igen. Jeee! Cooome to meeee, currytofu… :-b

Den staden Helsingfors

Bokbloggsjerkan har en knutpatriotisk vinkling idag:

Skulle du kunna tipsa om en bok (eller flera) som utspelar sig i dina hemtrakter?

Jo, det kan jag 🙂 Mina hemtrakter är ju numera Helsingfors och jag vill tipsa om Kjell Westö, som är en av de främsta Helsingforsskildrare jag vet. Man skulle egentligen kunna plocka mer eller mindre vilken bok som helst av honom och få en bild av Helsingfors, historisk eller samtida, beroende på bokens tidsperiod. Jag väljer att tipsa om Där vi en gång gått, som är den senaste jag läs av honom. Jag fick veta mycket om det historiska Helsingfors, många saker jag inte känt till, t.ex. att det lilla stugområdet Stenudden mellan Brändå och Hertonäs traditionellt varit arbetarnas version av sommarstugor. Jag förstod plötsligt varför det blev ett sånt väldigt rabalder när det talades om att bebygga området – det var inte frågan om vilket grönområde som helst.

Där vi en gång gått är en spännande bok, den börjar kanske aningen stelt, men när den kommer igång så är den fängslande. Också den lite stela början är på sätt och vis fungerande, eftersom den börjar med ett fotografi, och för hundra år sedan tog det tid att ta ett fotografi, så alla måste stå helt stilla. Det var den tanke jag hade, när jag för mitt inre ser den svartvita bilden av ett snöigt Helsingfors. Det är en kollektivroman, vilket fungerar bra när det egentligen är en bok om en historisk period, från början av nittonhundratalet fram till 1940-talet (Enligt min historikervän så lär den vara historiskt korrekt, ett extra plus :-)) Mest minns jag perioden straxt före och under inbördeskriget, där läsaren får båda sidornas perspektiv genom ögonen på de personer man lärt känna. (Boken har filmatiserats, men jag har inte sett filmen och kan inte uttala mig om den.)

Helsingfors, ja. Jag har ett lite ambivalent förhållande till min nuvarande hemstad. På många sätt gillar jag den mycket, den är lagom stor och lagom liten och jag gillar ljuset och havet. Sen finns det andra saker jag har svårt för. Mörkret, råkylan och snålblåsten, såväl konkret som mentalt…

Lyssna på Barbara Helsingius underbara version av Benedikt Zilliacus (text) och Einar Englunds (musik) Visan om Helsingfors (finns på albumet Spegling) och kan lyssnas på här (el på Spotify), den summerar den där hatkärleken mycket bra: ”Du är för liten för en storstads tjusning, men för en småstads frid är du för stor.”

#satanaista

Nu på kvinnodagen ordnas ett spännande projekt på Kajsabibban: Sata naista Wikipediaan (dvs. Hundra kvinnor in i Wikipedia), ett initiativ som ska öka antalet artiklar om  kvinnor på Wikipedia (från existerande ca 17,5 % (!) och för den delen också uppmuntra kvinnor att skriva på Wikipedia (vilket inte är direkt oproblematiskt, läs t.ex. här en artikel om fientligt bemötande av kvinnliga skribenter eller feministiska teman).

På plats erbjuds sakkunnig hjälp, böcker och databaser och trådlöst nät, samt ett hundratal entusiaster. Yours truly kommer också att vara där och assistera några timmar 🙂 Mera info om projektet finns t.ex. på bibliotekets nyhetsblogg (på finska), Fb-event (dito), Smocka (journalistlinjens tidning, på svenska) mfl artiklar (länkar finns på Wikipediasidan).

Kom med, vetja 🙂 Skaffa ett alias innan du kommer (och fundera på det här med kön i offentligheten, inte att jag vill skrämma bort någon). Det är alldeles tillåtet att skriva på svenska (eller andra språk) också, och även om tanken är att det ska fokusera på finländska kvinnor (se förslagslista här), så kan man bra skriva om andra också. Eller delta på distans. Använd #satanaista som hashtag.