When life gives you lemons…

Vi vanliga dödliga kanske gnällde över snöslasket som plötsligt vräkte ner när man redan börjat bespetsa sig på våren. Andra människor har en helt annan inställning. (Minimänniskor, misstänker jag. De brukar vara bra på positiv attityd till snö. Antagligen ligger skillnaden i att vuxna oftast inte är klädda i vattentäta heltäckande overaller.) Den här individen stod utanför vårt hus igår kväll och såg omåttligt självbelåten ut.

”Du säger snö – jag säger snögubbe!”

Heter ”takatalvi” förresten faktiskt ”eftervinter” i Sverige? Det är vad min ordbok påstår, finlandssvenskar talar helt enkelt om ”bakvinter” i direkt översättning. Vad skulle ni svenska läsare kalla ett sånhär bakslag för våren?

Skejtande vampyrhämnare

Just nu pågår det en filmfestival i Helsingfors: The Third Season Film Festival. Kolla in programmet, där finns mycket intressant! Andra kattslaven och jag var i kväll på A Girl Walks Home Alone at Night, en svartvit iransk-amerikansk film med bl.a. en skejtande vampyr. Jag läste ett recensionsklipp som beskrev den som “Middle Eastern feminist vampire romance” och bara måste få se den! (Här finns mera presscitat.) Den var allvarligare än jag hade trott att den skulle vara, men har också sina komiska sidor. Ganska weird, men absolut sevärd! Fantastisk musik också. Den går i morgon kväll igen, kl. 20.30 på Bio Rex – tyvärr är det mitt under Jordtimmen 😐 Du som inte ev. går på film tänker väl delta?

Jag hör varken till Team Edward eller Team Jacob

Mars månads sista jerka frågar:

Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?

Jag tycker inte (och har också konsulterat Andra kattslaven om saken) att jag egentligen blir så förtjust i enstaka karaktärer att det skulle kunna klassas som ”sjukligt”. Visst kan jag engagera mig väldigt mycket i vissa personer när jag läser eller tittar (till den grad att jag försöker ge dem goda råd och funderar på dem också utanför fiktionen 😉 ), men när jag blir fixerad är det vanligtvis ett helt universum eller möjligen en författare som fascinerar mig. För att kombinera dessa två rekommenderar jag varmt fanfic. Bra fanfic alltså. Det är ett bra sätt att få mera berättelser i samma universum.  Men det är ett ämne för en egen post – kanske det kunde vara en bra fråga för bokbloggsjerkan?

Fantasyvärldar

Jag lyssnar emellanåt på Fantastisk podd, beskrivning från hemsidan nedan:

Fantastisk Podd är en podcast som produceras av fantastikförfattare som bor och arbetar runt om i Sverige och Finland (Svenska Västkusten, Malmö, Stockholm och södra Finland). Avsnittens innehåll kretsar runt skrivande och fantasy, science fiction och skräck.

Jag är lite dålig på poddar, oftast lyssnar jag många avsnitt i rad och sen blir det paus. Men prat om skrivande och ”våndor och vändor” som det heter i presentationen blir ju inte föråldrat i alla fall 🙂 Det är en intressant pod att lyssna på, lite rörig ibland, speciellt som jag inte känner till de svenska författarna (utom Nene Ormes) så har jag svårt att hålla reda på vem som är vem, men det gör egentligen inget. Roligt är det ändå att höra på hur olika författare funderar och fungerar.

Inspirerad av den så har jag nu kommit mig för med att läsa Jenny Wiiks Bildbindaren. Wiik var den enda av de finlandssvenska representanterna som jag inte läst tidigare, så jag tyckte det var dags nu. Upplägget att bilder kan vara portaler till andra världar är intressant och boken är också inspirerande illustrerad av författaren. Tyvärr så tycker jag att boken inte riktigt lever upp till sin fulla potential. Det finns lite för många lösa trådar och saker som antingen borde ha utvecklats mera eller slipats bort. Språket är överlag bra, men så förekommer det en och annan kliché eller klumpighet som kunde ha strukits. Det känns helt enkelt som att den borde ha fått ett varv till med en litterär redaktör eller en uppmärksam läsare. Den är inte dålig, helt klart läsvärd, men känns inte riktigt färdig. Fantasyvärlden som hon skapat är spännande, så kanske det kommer flera böcker? 🙂

Metapost

Helgens bokbloggsjerka handlar om bokbloggandets interaktiva sida:

Veckans fråga kommer från Carola:

Jag skulle vilja veta hur andra bokbloggare interagerar med sina läsare, lockar till sig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta besöka bloggen. Jag skulle gärna vilja läsa mer om vad som driver bokbloggarna till att blogga och hur mycket de tänker på sina läsare när de bloggar.

Idén med sociala medier är just att de är sociala, att man ska interagera. Jag försöker att alltid svara på kommentarer, det är viktigt, om någon bemödat sig att kommentera om det så bara är med ett ord, så vill jag också kunna ta mig tiden att svara. Jag gillar själv att få svar, nämligen 🙂

Däremot är det tyvärr inte alltid jag själv kommer mig för med att kommentera, framför allt för att jag tenderar att läsa bloggar i skov; ibland hinner jag inte alls, sen läser jag kanske ikapp två veckor på en gång och då känns det emellanåt dumt att kommentera på nåt ”gammalt”. Vilket egentligen är idiotiskt, eftersom jag antar att de flesta bloggplattformar meddelar om man fått en kommentar. (Ska skärpa mig.)

Jag har inte direkt gått in för att locka nya läsare, jag tänker mig att det kommer nya via andra bloggar och kommentarer där. Att delta i bokbloggsjerkan har gett mig flera läsare, det är roligt. En och annan har kommit till för att jag hittat den – det är också roligt 🙂

Jag tänker på mina läsare så till vida att jag t.ex.vet att jag har lite olika typers läsare – vissa vill ha kattblogg och andra bokblogg och någon kanske nåt helt annat – så jag försöker tänka på balansen. Om det är länge sen det blivit kattuppdatering så skriver jag nåt kattrelaterat, t.ex. 😉

För att behålla läsare så har jag min käpphäst om regelbundenhet. Jag har bestämt att jag uppdaterar minst en gång i veckan. Jag vet att det finns system för att få reda på när någon postat nåt, men själv har jag för vana att gå till bloggar då när jag har tid att läsa dem. Om den då inte uppdaterats många veckor i rad så tenderar jag att tappa bort dem. Fast ibland så kollar jag på nytt och blir glatt överraskad 🙂

Varför jag bloggar? Framför allt för att jag tycker om att skriva, jag tycker om att fundera och analysera och vrida på formuleringar. När jag har en publik och en deadline så blir det också av. (Jag skrev en lång text om mitt bloggande för några år sedan, den kan läsas här.) Jag känner att jag har en egen identitet som bloggare, en skrivande person som interagerar med andra i den stora cyberrymden.

På internet vet ingen om du är en hund. (Eller en katt.)

Sovande kattriptyk

Katter sover ca sexton timmar per dygn, heter det. Här några exempel på sovarrangemang:

Agnes är ett litet knyte, fast hon börjar vara rätt stor för att vara så liten.Femtiotalsstolarna är pop.

Det står en trave lådor som bara tillfälligt var utlyfta i vår hall. Nu är de annekterade av slavdrivarna och vi kan inte ställa undan dem innan vi fått till ett acceptabelt substitut…

Simba är fluffig och solen skinert!

Och häromdagen fångade jag detta på bild! Simba ser måttligt nöjd ut, men det har till och med förekommit lite ömsesidigt slickande 🙂

Just här är det lite trångt, men de ligger bredvid varandra ibland! Och det tog ganska länge innan Agnes gav upp…

Dagens citat

Mina Skype-kontakter har redan sett det här citatet, eftersom jag satt det som humörtext, jag tyckte det var så fyndigt, men det tål att upprepas:

”Television is a medium because it is neither rare nor well done” – Ernie Kovacs

Det finns säkert bra saker på tv också, men jag tycker en hel del av det som görs på tv är tyvärr snarare opium för folket än stimulerande och intressant. Jag som har vuxit upp utan tv uppfattar oftast att folk snarare tittar på tv av allmän vana eller slöhet, än för att det är ett aktivt val. Eller har jag fel? Vad säger ni som ser på tv? Tv-program alltså, inte tv-serier som är en helt egen genre och där jag villigt medger att det finns en massa fantastiska saker att se. Men program. Vad finns det som är sevärt på tv? Varför tittar folk på tv egentligen? Jag är uppriktigt intresserad, det är inte en retorisk fråga.

Lästid är livstid

En sak som säkert förenar alla bokälskare i hela världen är hur man ska hitta tid till läsandet. Det finns så mycket att läsa och tiden är trots allt begränsad. Om ni inte har läst The Guardians artikel ”Three thousand reasons to choose your reading carefully”, så rekommenderar jag att ni tar en stund från bokläsandet och läser den också. Den handlar om hur många böcker ens en storläsare kan läsa under en livstid. Färre än jag har i hyllan, skulle jag tro (jag har inte räknat dem alla).

Veckans bokbloggsjerka är på jakt efter tips om lästid, den kommer från Mia:

Jag instagrammar en del, och det blir en del bilder på böcker jag läser och bokpaket.

Av bokbloggar får jag bara vänliga frågor och kommentarer men av de där ”vanliga” människorna kan man få en del dumma kommentarer. Hur hinner du läsa så många böcker?

`

Bra fråga, tycker jag! Just nu undrar jag det också, midvintern har inneburit en alldeles ovanligt låg läsfrekvens för mig, jag som aldrig brukar ha lässvackor. Men jag har helt enkelt varit så otroligt trött att det mest har blivit ”småläst”, slöbläddrat i enklare seriealbum (Lucky Luke, Asterix o. dyl.) och div omläsningar av fluff och barnböcker. Så har maratontittandet på Buffy tagit tid – jag förstår inte hur folk har tid att titta på tv i allmänhet. Internet (och Candy Crush) tar också sitt.

`

Men nog med förklaringar till inte-tid, hur hittar jag tid? Speciellt nu när läsorken återvänder med ljuset (å! ljuset! så jag saknat dig!) Jag läser helt enkelt alltid då jag kan. Jag läser ibland om morgnarna innan jag stiger upp, jag läser på metron (och om jag cyklar läser jag med öronen) och oftast fortsätter jag läsa gående hela vägen tills jag hänger av mig jackan. Folk brukar skratta åt mig och undra hur jag inte snubblar, men det går bra när man har lite vana. Jag läser på tuppen (= toan på rikssvenska) och på lunchpausen (om jag inte har sällskap) och så fort jag måste vänta någonstans, inklusive stå i köket och röra om i något med andra handen. Däremot är det faktiskt lite svårt att läsa medan man borstar tänderna, texten hoppar så… Det blir förstås lite upphackat, men jag är lyckligt lottad och kommer snabbt in i boken igen.

`

Men det är klart – det bästa är  att emellanåt ta sig tid att ligga i timmar på sängen eller sitta i favoritfåtöljen och verkligen försjunka. Bara bortse från allt annat och läsa. Det bästa som finns.

Satirbild på läsande kvinna lånad från Nordisk kvinnolitteraturhistoria, del 2, artikeln ”Den farliga romanen”.

Terry Pratchett, genial in i det sista

Såhär genialiskt kan en stor författare formulera sig. Beundra Terry Pratchetts sista tweets. (Läs nerifrån upp.) Varför inte låta sin egen skapelse göra en sällskap?

Skärmdump från https://twitter.com/terryandrob. Länken i bilden går hit.

Till den det vederbör

Bokbloggsjerkan frågar om dedikationer.

Brukar du läsa dedikeringarna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?

Det är klart att jag läser dedikationerna – det är ju text som finns i en bok 🙂 Jag läser alltid allt. (Jag läser fotnoternas i akademiska texter också.) Mera sällan kommer jag ihåg dem exakt, dock. De är ju oftast ”till den och den för att…” eller till minnet av någon, fint i sig, men inget som lämnar bestående intryck på andra än den omnämnda, skulle jag tro. Det finns flera mera allmänna dedikationer som jag inte kommer på var jag läst, som ”Till alla som drömmer”. Vissa har jag känt igen nu när jag jag läst om dem hos andra bloggare.

Ändå måste jag förstås komma med något eget exempel också och vill gärna dela med mig av Vivi-Ann Sjögrens roliga dedikation i sin kokbok för nybörjare, Fattiga riddare i eget kök:

Den här boken tillägnas kärleksfullt alla blivande kockar:

Må inte era grytor brännas vid

Må inte era plättar fastna i pannan

Må inte mjölkkastrullen koka över när ni vänder ryggen till

Må era kokta ägg bli just som ni hade tänkt er och må ni aldrig glömma en pizza i ugnen

Tack så mycket 🙂