Realistiskt

Veckans jerka frågar:

Har du gjort några fynd på bokrean i år? Om ja, vilken bok är du särskilt sugen på att läsa? Om nej, vad fällde avgörandet för att du bestämde dig för att avstå?

Bokrean, ja. Det var verkligen länge sen som den kändes relevant. Jag minns hur det var, det kom ut ett häfte med boktitlar och priser och jag kunde sitta i timmar och pricka för böcker och fundera på vad jag vill ha – speciellt praktverk av olika slag, som litteraturhistoria. Så skickade vi in beställningen och kunde senare gå till Akademen och hämta ut paket. Det var en höjdpunkt på bokåret. Så fanns det titlarna som man avvaktade med tills det blev 30 % tilläggsrabatt och till sist så brukade jag gå till andra (tredje?) våningen och gå igenom de udda titlarna som Akademen slumpade bort de sista dagarna. Ibland kunde jag göra riktiga fynd där, överraskande titlar som fick komma med för att de kostade några mark(!) och såg kul ut. Jag minns att jag hittade en bok som hette Bald in the Land of Big Hair på det viset, en sorts sjukdomsdagbok av en cancerdrabbad kvinna i Texas, skriven med galghumor och hög intensitet.

Nu är det många år sedan jag ens varit riktigt medveten om när rean ens är. Det började med att utbudet blev allt ointressantare, men framför allt så har jag allt mer övergått till att låna eller köpa på antikvanti. Just nya, eller nästan-nya böcker känns inte så viktigt mera. Bokmässan (i Hfors alltså, jag har varit en enda gång till Gbg) är fortfarande en aktuell bokhändelse som jag väntar ivrigt på, men inte ens där köper jag längre mera än en handfull böcker. Det ryms helt enkelt inte in så mycket…

Bröd som mättar hunger

Jag har för första gången på mycket länge haft tid och ork att baka rågbröd; jag menar äkta rågbröd på surdegsrot, som tar flera dagar från början till slut och som framförallt kräver lång jäsnings- och gräddningstid. Det är brödet som jag har vuxit upp med, föräldrarna startade i tiderna en surdeg och började baka det i ren frustration över ”Den svenska limpan” (också känd som ”Svampen som alltid återtar sin form om man så sätter sig på den”) och jag lärde mig äntligen att baka det själv då jag studerade ett år i Sverige och insåg att det inte skett speciellt mycket på den fronten där… (Det går att få tag på gott bröd i Sverige också, men det är svårt i vanliga butiker.) Det blir lite sporadiskt bakat numera, det kräver så mycket mera framförhållning än det enkla bröd jag vanligtvis bakar (finns här) och det går att få riktigt gott surt rågbröd i butiken också –  så när jag bakar så bakar jag rejält av det, den här gången blev det sex runda, vackra bröd på ca ett halvt kilo styck.

Det är bara fem bröd på den här bilden eftersom ett redan är slut…

 

Det finns få saker som doftar så gott som nybakt rågbröd direkt ur ugnen. Egentligen borde det ligga till sig en halv dag eller så innan man öppnar det, men jag kan aldrig hålla mig, trots att det är stenhårt på ytan, kladdigt i mitten och nästan omöjligt att skära. (Den hårda skorpan mjuknar senare och innanmätet blir fastare, så det är lättare att skära tunna skivor.) Jag använder en rejäl brödsåg och skär tjocka skivor, brer på smör eller margarin (fettet lyfter fram smaken) och äter i stora tuggor medan fettet smälter. Syrligt, mustigt och med knapriga kumminfrön (jag älskar kummin i rågbröd) – fantastiskt gott. Jag brukar kunna sluta efter ett halvt bröd… ungefär 😮

Ibland ger jag bort extra bröd, ibland fryser jag in några stycken. De håller länge om man sveper in dem i en handduk innan man sätter dem i en påse. Bröden och handduken måste vädras ett par gånger per dygn för att inte mögla, men brödet blir kompaktare och kompaktare och syrligare och syrligare för varje dag. Mmmm…  Så småningom sätter jag annat pålägg på det, men den första tiden vill jag bara ha smaken av brödet i munnen. Det finns inget bröd som är riktigt lika tillfredsställande för mig.

Var det förresten någon av er som noterade skuggan i ett hörn av bilden ovan? Det var en viss nyfiken pälsboll.

Mycket nyfiken – vem har någonsin hört talas om en katt som äter surbröd!

För att få en bra bild uppifrån så ställde jag ner gallret på golvet och genast var hon där och slickade på ett av bröden! Knasiga djur.

Är det förresten någon annan WordPressbloggare som kan berätta varför WP helt slumpmässigt vänder på bilderna ibland? Båda bilderna är tagna så att kattskuggan respektive katten var uppe i vänstra hörnet, men när jag lastat upp bilderna så lägger de sig såhär. Inte ens åt samma håll. Väldigt irriterande! Det har hänt någon gång tidigare, men då trodde jag att det berodde på att bilden var tagen på högkant, vilket alltså inte är fallet nu.

Benedict Sherlock och fruktmysteriet

Som en liten uppiggare i väntan på mitt paket med säsong 3 av Sherlock så rekommenderar jag den här videon med Benedict Cumberbatch och mupparna.

En bok, en enda bok, med ögonen fulla av gråt

Veckans bokbloggsjerka är (vilket alla bloggare är eniga om) ovanligt hemsk:

Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Det är ju en omöjlig fråga. Jag måste ingalunda alltid läsa nya böcker – tvärtom finns det många som jag älskar att läsa om – men vilken av dem skulle vara just den enda? En av dem jag oftast läser om? Anne på Grönkulla (jo, faktiskt, den är en av mina bästa feel good-böcker)? En Dick Francis, troligen Nerve? Någon av mina stora läsupplevelser, t.ex.Vibeke Olssons Molnfri bombnatt (som får mig att gråta otröstligt varje gång) eller Majgull Axelssons Aprilhäxan, som jag ett tag skulle ha alla att läsa? De har iaf många sidor. Eller varför inte Emily Brontës Jane Eyre, den gillar jag också att läsa om (jag kom att tänka på den för att Sara Pepparkaka föreslog Svindlande höjder). Ugglan och boken tog Shakespeares samlade verk, det vore förstås en möjlighet – det är många sidor det… Ett annat alternativ är förstås någon stor diktsvit, som jag kunde lära mig utantill, Aniara, t.ex. Men nej, liksom alla andra så måste jag säga att detta var en hemsk och hemskt svår fråga.

Det finns en liten, liten ungdomsbok (som jag har i En bok för alla-utgåva på 78s) av Jill Paton Walsh från 1982 som heter Patties bok (på engelska The Green Book), som delvis handlar om det här dilemmat: en grupp med människor lämnar jorden för att kolonisera en ny planet, de får inte ta med sig mycket annat än nyttigheter – och en enda bok per passagerare. Berättelsen handlar om allt möjligt om kolonisationen och den nya planeten, men också om vilka böcker folk väljer och hur snabbt de tröttnar på dem. Den allra yngsta tar med sig en tom bok, som kommer att bli den viktigaste av alla böckerna, för det är i den som berättelsen om det nya livet kommer att stå.

Kanske det är det enda realistiska alternativet: en bok som jag själv kan fylla med berättelser?

Gifu

Loggan lånad via Wikipedia från företagets hemsida.

Gifu är en skämtsam benämning på Sisu-tabletten, eftersom loggan för en person obekant med frakturstil kan utläsas så.

Min sisu är för tillfället lite på sparlåga, så jerkan får vänta ett par dar, eftersom frågan kräver eftertanke. Jag tänkte i stället komma med lite gifu, dvs. en radda med roliga sidor som använder giffar på ett underhållande sätt.

Elämä Hesassa: en nyinflyttad persons betraktelser över livet i storstan (på finska). Jag hittade den via jobbets Fb, för att personen nämnt Kajsabibban i den. Men min favorit är ändå ”när jag försöker muta biljettkontrollanten”:

Supermom, en tumblr om fröjden att vara småbarnsförälder (på svenska). Jag borde egentligen inte få ut något alls av den, men det gör jag, konstigt nog 🙂

When you work as a statlig tjaensteman, en tumblr om administration m.m. på en underhållande svengelska. En annan tumblr med samma koncept är When you work as polsek at kommun and landsting, den uppdateras tyvärr rätt sällan.

Här är en av mina favoritgiffar (från en helt annan sida, som jag tyvärr inte hittar nu, men jag hade sparat den): ”I’ll burn the heart out of you” – Bambi gör en Moriarty-min 🙂 (OriginalMoriarty finns här, obs! spoiler för säsong 1, del 3)

Ödesmärkt ansvar

På Helsingfors Arbis kan ni nu på torsdag lyssna på en presentation av nyutgivningen av Karin Smirnoffs Under ansvar och Ödesmärkt:

Under rubriken Att framkalla Karin Smirnoff kommer vi på torsdag 13.2 kl. 18.05 får höra mer om Siri von Essens och August Strindbergs dotters författarskap. Karin Smirnoff tvekade inte om att skriva om brännande samhällsfrågor. Två av hennes böcker ”Under ansvar” och ”Ödesmärkt” har getts ut på nytt i en volym. Om singelmammor och homosexuellt begär diskuterar bokens redaktör Rita Paqvalén. Alexandra Ramsay intervjuar.

Jag har läst den båda och tyckte de var intressanta. Under ansvar är skriven 1915 och handlar om en kvinna som blir med barn, hennes fästman är död och hon vägrar lämna ifrån sig barnet, delvis för att det är hennes minne av honom.  Den är relistisk, men inte helt nattsvart och har många intressanta funderingar om föräldrarskap och moral. Ödesmärkt (1923) är en pjäs som behandlar homosexualitet. Jag läste den inför Kärlekens många ansikten-projektet och förundrades över att det på den tiden uppenbarligen var lättare att acceptera en man som är kär i sin systerdotter än en som är kär i sin unge (men änså vuxne) skyddsling.

Jag tror det kan bli ett riktigt intressant samtal! Arbis bibba har överlag ofta intressant program, mera spännande program finns här.

Viskningar och rop

På mitt jobb hör jag till ett team som smeksamt kallas ”kopiokonekuiskaajat” (dvs. kopieringsmaskinsviskare) efter The Horse Whisperer, förstås. Vi är de som kallas in i första hand när maskinerna krånglar, innan vi kontaktar servicen. Idag har jag ägnat en dryg timme av mitt kvällsskift åt att försöka få maskiner att fungera, vilket slutade med att jag beställt service till tre kopierings- och skanningsmaskiner samt en reservdel till en av skrivarna… Vi ska byta ut alla maskiner om ett par veckor. Det behövs, de är hemskt slitna och den nuvarande leverantören, som förlorade upphandlingen, är inte så hemskt intresserad av att fixa dem längre… Jag känner att jag börjar vara rejält frustrerad och snarare vill skrika åt maskinerna än viska. Eller så viskar jag det jag brukar ta till när det verkligen behövs: ”Ämmäsuo, perkele! om du inte samarbetar nu!”* 

*(”Käringmossen, för h-e”. Kärringmossen är vår största avfallsstation.)

Ordning och reda, jerka på freda’

Det är fredag och jag tänkte återigen överträffa mig själv och svara på veckans bokbloggsjerka redan idag 😉

Hur håller du reda på alla böcker som du har läst? Förlitar du dig helt på din blogg eller har du en backup plan att dela med dig av?

Jag har egentligen aldrig tidigare hållit reda på vad jag läser, jag har egentligen inte känt ett behov av det. Jag tycker ändå det är helt fascinerande (på ett väldigt roligt sätt!) att läsa om folk med detaljerade datorprogram eller – lika ambitiöst på sitt eget sätt- fysiska böcker, där de skriver upp vad de läst. Men inspirerad av alla bokbloggar jag börjat läsa tack vare jerkan (och lite pga bloggflytten) så har jag från och med i år börjat med en läslista på bloggen, bara för att se om jag tycker det är roligt att ha koll på vad jag läser och om det är omläsning eller nytt, lånat eller eget. Förra månaden ser åtminstone rätt blandad ut 🙂

Den här månaden har jag inte skrivit in så mycket, eftersom jag parallelläser (eller ”slalomläser”, som det heter på bokbloggiska) ungefär fem böcker just nu… Är det fem? Jag minns inte riktigt. Om jag skriver upp dem här så ska vi se om jag lyckas få dem alla utlästa inom februari åtminstone:

• Merete Mazzarella: Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet (2012) En självbiografisk essäistisk bok.
• Elsie Johansson: Kvinnan som mötte en hund (1984), en del av min ”hyllvärmarutmaning”. Jag måste ta den i bitar, för den har en dov undergångskänsla som är jobbig att leva sig in i. Välskriven, dock. (Har förresten getts ut i En bok för alla, apropå förra veckans fråga.)
• Emma Kari & Kukka Ranta: Kalavale: tyhjenevä meri ja ihmiset sen rannalla (2012) En dokumentärbok, eller kanske ett reportage, om utfiskningen av våra vatten. Samma ämne som i hyllvärmarutmaningens Tyst hav. Läser också här en liten bit i taget, för att den är så tung.
• Maith Håkansson: Kanarieöarna: åtta öar – åtta världar (2006) En resebok, i hopp om en resa.
• John Scalzi: The Ghost Brigades (2006) Andra delen i Old Man’s War– serien. Scifi, mycket bra. Jag läste halva boken på mellandagarna, men blev så illamående av vissa saker i den (välskriven!) att jag måste ta en paus (plus att jag måste vänta på att få den från nytt på bibban, det var kö på den). Kan varmt rekommendera, trots obehagligheterna. Eller kanske just på grund av dem – jag tycker om böcker som tvingar mig att fundera på mina egna värderingar.

Det var åtminstone fem, det kan hända att jag har glömt någon, men det här är de aktuellaste. Plus diverse studierelaterat material om bibliotekshistoria, men de räknas inte riktigt på samma sätt.

Och hur håller jag reda på var jag är i dem? Det är väl det man har bokmärken för – jag älskar bokmärken ❤

Logik, vad är det?

Ibland är jag någonstans mellan road och uppgiven med vissa kunder på bibban. De kommer till disken och frågar om deras reservation kommit ännu – den har ju redan haft förfallodag. Vi kan inte svara annat än “tyvärr, den som har boken nu har inte returnerat den ännu”. Vi har ett system med upprepade påminnelser, förseningsavgifter och låneförbud om en bok är över två veckor sen – vi har t.o.m. ett avtal med en indrivningsbyrå – men vi som enskilda bibliotekarier i disken kan inte påverka saken. Ändå finns det alltid de där personerna som hänger kvar vid disken i fem-tio minuter och klagar över saken. Vad tror de att vi ska göra, annat än att förklara situationen? Ta upp telefonen och börja ringa den som har boken? Gå hem till den personen och plocka den ur hyllan? (Jag säger inte att det aldrig har hänt, men det är definitivt undantag och snarast något som kan förekomma då man bjuder hem en bibliotekarie. You are hereby warned 😉 )

Det bästa är när det ibland visar sig att den klagande kunden i fråga själv pantar på någon bok som är sen. Om man då påpekar att den är försenad och det finns en reservering på den så kommer svaret “men jag behöver den”. Ja, det gör någon annan också. Det är därför det finns bibliotek. Om du vill ha boken för dig själv och aldrig returnera den så måste du köpa den.

Jag är inte den enda som noterat denna diskrepans i tänkandet, kolla in Arga bibliotekstanten här.

Knasiga saker vår katt leker med

Det märks verkligen att det är en ung katt vi har nu, hon är så omåttligt aktiv och lekfull! Förutom sådant som jag nämt tidigare, som vatten och snöre och slavar, så har det på sistone kommit till några saker som är bra att leka med:

I klassen mera traditionella saker finns bollar och leksaksmöss, speciellt en liten tygmus fylld med kattmynta. Den hade jag egentligen efter inköpet lagt upp på en hylla för att ta fram vid ett senare tillfälle, men plötsligt stod där en låååång katt och balanserade på baktassarna på en stol för att komma åt den…

Gammelmoran skickade med en liten, virkad lapp, den har varit en helt trevlig leksak, men hon har inte tovat den av ren kärlek, bara puttat runt på den och fiskat upp den ur påsen med kattleksaker emellanåt, den är så lätt att få tag på. Vi har en liten påse att samla leksaker i, det är roligt att plocka upp saker ur den, tydligen. Om hon skulle lägga undan dem också, bara.

Så finns det sådant som inte egentligen börjat som kattleksak, t.ex. Andra kattslavens klocka, som har ett ganska brett armband i läder. Den får aldrig ligga länge i fred på bordet. Putt-putt-putt- duns. Titta, nu är den på stolen. Putt-putt-putt- duns. Titta, nu är den på golvet! Men när den väl ligger på golvet så är den snabbt ganska ointressant 😉

Det finns också en liten bit läder som satt fast på mina vinterskor (som jag hittade i Lund av alla ställen!), läder doftar helt tydligt spännande.

Men plast är inte att förakta heller, några plastsaker är mycket roliga:

Plastskyddet runt korken på en vinflaska. Prassel, prassel, väldigt skoj.

En liten plastkork till jag-har-ingen-aning. Funkar som hockeypuck.

Den absoluta favoriten just nu:  Ett klistermärke, som egentligen är en dekal med texten: ”En bil mindre”, som är tänkt att sätta på cykelns stänkskärm. Det har inte blivit av att sätta den på cykeln, eftersom cykeln borde tvättas först.

Nu tror jag nog vi får skaffa en ny dekal…

Ungefär lika rolig är den lilla plastremsan som man drar loss från påsen med kattmat. Den kan också jagas runt golvet i oändlighet. ”Alltid smakar det lite fågel” tänker den lilla lustätaren antagligen 🙂