Det oväntade och det oönskade

Veckans bokbloggsjerka lyder:

Har du någonsin läst en bok där det har hänt någonting som du inte alls hade väntat dig eller som du absolut inte tyckte om?

Haha, det första jag tänkte när jag läste frågan var att ”jag slår vad om att Gone Girl kommer att figurera på ett antal bloggar” och det hade jag ju inte helt fel i (även om Patient 67 nämns oftare). Men nu är jag ju den sista bokbloggaren i världen som inte har läst Gone Girl (känns det som), så jag ska komma med ett annat exempel.

Jag hade verkligen svårt att komma på en bok idag, kom bara på filmer. Men när Andra kattslaven och jag diskuterade ämnet (vi pratar ofta böcker och film) så blev jag påmind om en bok som passar obehagligt bra i båda kategorierna: Philip Pullmans Guldkompassen, på originalspråk Northern Lights eller The Golden Compass, första delen i His Dark Materials. Slutet på den boken var både så oväntat och så obehagligt att jag trots att jag tyckte den var välskriven – och framför allt att idén med de parallella världarna var fascinerande – aldrig klarade av att fortsätta med den. (Här ett påpekande för dem som ev. sett filmatiseringen och inte läst boken och undrar vad jag muttrar om: filmen slutar lite före boken tar slut.)

Jag funderade också på att Neil Gaiman och Philip Pullman påminner lite om varandra, men Gaiman omfattar sina personer med en viss värme och ömhet, medan Pullman är mycket distanserad och kylig. Skarp av katten, men kylig.

En mörk dag på många sätt

Idag är det Förintelsens minnesdag. Jag hade tänkt skriva mycket mera om saken, men på grund av mera lokala händelser så har jag huvudet fullt av annat. Men jag kan tipsa om två saker: Lyssna på intervjun med Hédi Frid: Om att överleva Auschwitz på Sveriges Radio och läs min bloggpost från i fjol om förintelselitteratur.

Här hemma har universitet idag varslat om 980 tjänster som försvinner inom två år, varav 570 är rena uppsägningar. 12 % av personalen, en betydligt större del av den personal som inte räknas till undervisnings- och forskarkategorin.

Vare sig det kommer att gälla mig personligen eller inte, så kommer det att beröra oss alla på jobbet, på samma sätt som anskaffningsbudgetens minskning och utrymmesminskningarna påverkar oss. För att inte tala om de ringar på vattnet som de medför…

Är det här faktiskt rätt väg att få Finland på fötter?

980 ljus för 980 tjänster

980 ljus för 980 tjänster

Den lilla skruvningen

Jag kan inte tänka mig att blogga om noveller och inte inkludera O’Henry – han är en sån klassiker inom genren. O’Henry skrev noveller som framför allt utspelar sig på Manhattan i början av förra århundradet och hör till amerikansk litteraturs novellkanon. Mest känd är han väl för sin förmåga att skruva till slutklämmen en aning, för att överraska läsaren. Ibland blir det lite schematiskt, men oftast är det underhållande.

Många av berättelserna är sådana som tiden verkligen gått ifrån (som den när Harlemfruarna tävlar om vems man som älskar dem mest, den som regelbundet slår sin fru och sedan överöser henne med presenter, eller den flegmatiske och oromantiske som aldrig ens höjer rösten), medan andra fortfarande står sig utmärkt, såsom novellantologiklassikern Det sista bladet om den sjuka konstnären som ligger och räknar murgrönans fallande blad och själv väntar på att falla –  den ger mig alltid lite tårar i ögonen. Eller varför inte den ironiska och småunderfundiga När alla blir bröder, där en inbrottstjuv och husets herre finner en gemenskap i reumatismens förbannelse och inbrottet slutar med att de går ut på en drink tillsammans.

Dessa och många andra hittas i En bok för allas lilla antologi Den rätta blandningen, som jag läst om för den här utmaningen. Titelnovellen får representera nr 33: ”Läs en novell vars titel slutar på n”. Den rätta blandningen i fråga är den perfekta cocktailen, som ett par personer försöker återskapa, efter att ha tvingats hälla ihop hela sin potentiella bars innehåll i två tunnor. Den är ganska alkoholförhärligande, men beskrivningen av den gyllengula drinken är så lyrisk att den verkligen är lockande 🙂

Jo det må ni tro, blandningen i tunnan nummer två var ett stridens och pengarnas och det flotta livets elixir. Den var som guld till färgen och klar som glas, och efter mörkrets inbrott glänste den som om solskenet forfarande fanns kvar i den. (övers. Sonja Bergvall)

Jag kommer alltid att tänka på Drambuie 🙂 Det är flytande solsken, det.

Från bild till ord?

Idag förstår jag inte riktigt mig på jerkan, men efter att ha kollat runt lite så ser jag att jag inte är ensam, den är lite knepigt formulerad:

Jag hade egentligen tänkt ställa frågan om vilka utmaningar du har tänkt ge er i kast med i år, men jag har sett att väldigt många redan har besvarat den så den får bli en bonusfråga som ni får svara på om ni vill.

I stället vill jag veta vilken bok/vilka böcker du tycker är bäst som är baserad/e på tv/film. Det är även möjligt att vända på den här frågan: tv/film -> bok/böcker. Du väljer själv vilken variant du vill svara på.

[—]

Bonusfråga: Vilka utmaningar kommer du att ge dig i kast med under 2016?

Det låter som samma sak två gånger?

Jag kan inte ens komma på en enda ”film till bok”-bok nu. Tecknad serie till bok, jo (t.ex. Modesty Blaise), men film-/tv-serie till bok? Jag visste inte ens att det var en grej… Eller jo, jag har ju nog sett en massa Star Trek-böcker på antikvanti, men aldrig läst en enda.

Eftersom jag älskade Buffy the Vampire Slayer (bloggade om den här i fjol) så skulle jag kunna tänka mig att läsa de tecknade serier som fortsätter tv-serien, men det har jag inte gjort (än i alla fall). Det tycks finnas romaner också. Måste fundera på att ge dem en chans.

Det som förstås finns är fanfic. Den kan vara inspirerad av böcker, filmer eller tv-serier. Sånt läser jag periodvis ganska mycket 🙂 Min favoritfanficförfattare skriver t.ex. många berättelser med inspiration av BBC:s Sherlock, den moderniserade versionen av Sherlock Holmes (en väldigt bra serie!) 🙂 (Kunde vi kanske ha en jerkafråga om fanfic? Måtte fråga Annika!)

Bonusfråga: Bara novellutmaningen, men det kanske dyker upp något annat under året, man vet aldrig 😉

 

Kramdag!

Idag är det uppenbarligen kramdag, så en stor cyberkram på er 🙂

agnes_kramas

Agnes  tar dagen på allvar hela tiden och  kramar Simba. (Foto Andra kattslaven)

agnes_moochar

Man kan också borra ner nosen i Simbas päls. Det är mysigt, det gör jag också ibland 🙂 Mjau. (Foto Andra kattslaven)

En krypande känsla av obehag

Det finns olika sorters rysare. Det finns den klassiska med ett ruskigt hus eller en skrämmande varelse. Det finns den moderna, mera psykologiska. Och så finns den den sortens berättelser som maskerar sig som något helt annat, som ”Feminine Endings” av Neil Gaiman. Den finns på skivan An Evening With Neil Gaiman & Amanda Palmer, som är en blandning av sånger, dikter, prat och berättelser. Den är en berättelse som Neil Gaiman skrivit till Amanda Palmer, som en gång i tiden arbetade som mänsklig staty.

Feminine Endings är skriven i jagform – eller kanske snarare i duform – av en annan staty, som brukar titta på henne och blivit förälskad i henne. Den börjar som ett beundrarbrev, eller kanske ett kärleksbrev, men växer så småningom till en riktigt obehaglig berättelse om besatthet. I slutet av berättelsen, som Neil Gaiman läser på sitt lugna, mjuka sätt (han har ett mycket speciellt sätt att läsa), ser jag mig oroligt omkring medan det kryper utmed ryggen på mig. Så intensiv var den. Jag rekommenderar varmt!

Om någon annan sålt sin själ till Spotify så finns An Evening With Neil Gaiman & Amanda Palmer att lyssna på där. Den kom på min veckolista, tack för det 🙂

Den här novellen, som alltså hör till novellutmaningen, kunde platsa i såväl kategori skräcknovell som ”novell med kärlekstema (det finns ju kärlek och kärlek…), men jag väljer nu att placera den som nummer 12: Läs en novell på engelska, eftersom språket kändes mycket centralt i den, speciellt när jag läste med öronen. Antagligen kröp den alldeles extra in under skinnet på mig just därför.

Apropå krypa under skinnet, om ni kommer över Neil Gaiman som läser sin berättelse ”Click-Clack the Rattlebag” någonstans (den fanns som gratisfil på Audible för ett par år sedan, men det var en kort tid för välgörande ändamål) så är den också helt otroligt underbart obehaglig ❤

Catwalk

Kvällens akrobatiska övningar i badrummet presenteras av Agnes som kör sin balansakt.  Vi brukar använda det hon står på som handtag för att komma upp ur badkaret, men för Agnes är det tydligen en catwalk. Notera den fjärrskådande blicken och den utstuderade posen.

DSC_2097

Agnes på catwalken

En oändlig historia (men inte den)

Har du gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när?

lyder jerkafrågan.

Nej, inte egentligen, förutom novellutmaningen, som jag redan talade om i förra jerkan. Jag läser väldigt blandat, sånt som jag råkar ha lust på. Fast just nu känns det som att jag vill läsa mera nordisk ungdomsfantasy, som resten av Skämmarserien och Siri Pettersens Odinsbarn, som jag köpte på norska i samband med lanseringen av översättningen. Och varför inte Engelsforstrilogin, som jag verkar vara den sista i världen att inte ha läst 😉 Och så vill jag läsa om Nene Ormes Udda verklighet så att jag kan läsa uppföljaren och när jag nu listar nordiska fantasyförfattare så rekommenderar jag som alltid Maria Turtchaninoffs Anaché och Maresi… Jag tar gärna emot flera tips!

Jag har visst lovat en novellrelaterad post i veckan. Den senaste novell jag läst är ”Boken av sand” av den argentinske författaren Jorge Luis Borges, i samlingen Gåvornas natt, i original El libro de arena, dvs. Boken av sand på svenska, jag undrar varför förlaget valt en annan novell som titel på samlingen? från 1975.

Jag stötte ”Boken av sand” omnämnd i en biblioteksfackbok och blev intresserad av konceptet. Huvudpersonen erbjuds en bok som är oändlig – den har varken början eller slut och det går aldrig att komma tillbaka till exakt samma ställe. Läsaren blir besatt av boken och lyckas till slut bara göra sig av med den genom att smyga in den på en hylla i Nationalbibliotekets källare. 😀

Själva novellen är kort, knappa åtta sidor, men konceptet med en oändlig bok är fascinerande. Novellern heter ”Boken av sand”, ”eftersom varken boken eller sanden har början eller slut”. Kanske en framtidsvision av internet? Den här novellen passar bra i kategori 11: Läs en novell som är den sista i en novellsamling.

Som en liten slutkläm så vill jag sprida en av de sista sakerna som underbara, mycket saknade Alan Rickman gjorde. Kolla på den här 30 sekunder långa videon. Genom att titta på den så donerar du indirekt pengar till flyktingar. Jag länkar i stället för att bädda in den, så att den helt klart registrerar alla tittningar. Nedan lite info:

By watching this, you have donated to Save the Children and Refugee Council. YouTube gives advertising revenue to whoever uploads a video. The more views on the video, the more money we receive. We will pass all that money on to charities (LINKS BELOW). Share this video to make an impact. With thanks to Alan Rickman.

Titta, bokbloggsjerkan är tillbaka!

Som alla andra så har jag verkligen saknat bokbloggsjerkan – och nu är den tillbaka! Jee 🙂 Den första frågan är logiskt nog relaterad till det nya (västerländska) året och lyder ”Har du avgett några nyårslöften när det gäller läsning, böcker, författare etc.?

Nej, det har jag inte gjort i år, fast nu skulle det kanske vara ett bra tillfälle att åtminstone skärpa mig angående Ugglan&bokens novellutmaning, som jag inte har bloggat om på över en månad… (hittills lästa noveller finns länkade här) Jag har ju faktiskt 34 noveller kvar att beta av till juni, så om jag vill få dem alla lästa och bloggade om till den 19 juni (vilket jag förstås vill, även om hälften i princip räcker i den här utmaningen) så måste jag nog öka takten lite 🙂

Så okej, avger ett löfte att i snitt ha en novellrelaterad post per vecka – kanske till och med några noveller på en gång. Låter det bra? 🙂

Hasardspelets fasor

Jag tror, det var Talleyrand som sade: – Av alla mänskliga lidelser är spelpassionen den, som medför de flesta olyckorna och som mest undergräver moralen! – Sannare ord ha aldrig uttalats. Hasardspelet har aldrig och kommer aldrig att draga med sig annat än död, vanheder och ett sorglöst brytande mot alla tio Guds bud, ja, till och med mot det elfte, som lyder, som Ni kanske vet, >>Du skall icke låta ertappa dig!>>

Jag hittade en bok i föräldrarnas bokhylla här under julhelgen, som jag måste låna och läsa om (jag har läst den en gång för många år sedan). Den heter En croupiers bekännelser av Paul de Ketchiva och har utkommit på Söderströms i ”Bemyndigad översättning från engelskan av S. v. B.” år 1929.

Författaren arbetade som croupier åren 1912-1925 (med en paus för krigstjänst i några år) i Monte Carlo och många andra städer och har sedan skrivit en bok med minnen. Han varvar anekdoter om kända personer (jag kan filmstjärnorna och teaterpersonligheterna betydligt bättre än alla de kungligheter han namedroppar) med dramatiska berättelser om avskyvärda brott och ond, bråd död. Han diskuterar ingående alla sätt att lura eller råna casinon eller personer som vunnit, han talar om hur lågt människor sjunker när de blir besatta av speldjävulen och ganska mycket om undergång och självmord. Flera gånger upprepar han Talleyrands ord om spelpassionen och speciellt hur vedervärdig den är, speciellt när kvinnor grips av den.

För att hata hasardspel så innerligt som han uppenbarligen gör så är det intressant att han ändå jobbat med det så många år. Han tar i och för sig också upp en del komiska och rörande situationer, men mest är det berättelser om det lägsta i människan. Det är trots (eller på grund av?) detta en underhållande bok, som ger en mycket intressant insikt i de högre sociala kretsarna på kontinenten under tiden kring det första världskriget. Jag kan däremot inte påstå att jag blivit vare sig inspirerad till eller avskräckt från att spela roulette, det har aldrig intresserat mig nämnvärt hursomhelst.

En ganska sliten bok, med ett tidstypiskt foto. Andra kattslaven undrade om "folk faktiskt såg ut sådär" :-)

En ganska sliten bok, med ett tidstypiskt foto. Andra kattslaven undrade om ”folk faktiskt såg ut sådär” 🙂