Hyllyterade* katter

Andra kattslaven har de flesta av sina kläder i en hylla i sovrummet. Denna hylla är som jag tidigare nämnt mycket populär, ifall det råkar vara lite extra tomt i den. Här ett par  exempel till:

Mycket skönt här.

Jag vill också!

 

Men sen finns det ju vissa katter i hushållet som tar det som en utmaning att överta varenda millimeter av huset… Så här har ni en långfredagsutmaning: hitta katten!

Foto Andra kattslaven

If I fits I sits – and if I don’t fits I’ll fits anyway = Om det inte är tillräckligt tomt så går det att fixa (notera ren tröja på golvet, men ignorera nytvättade, men oupphängda tulpangardiner ovanpå mangeln…).

Glad påsk!

* Hyllyterade? Att hyllytera är min (gör mitt bästa för att sprida den) term för bokuppställning / bokuppsättning. På finska kan man ta ordet för hylla och göra ett verb av det = hyllyttää. På svenska blir det alltså att hyllytera (att hylla är redan upptaget, även om jag vet att det finns de som hyllar böcker, både som uppskattning och jobbet att ställa dem på hyllorna 😉 )

Slå upp!

När vi var barn så skulle vi alltid slå upp allting. Så fort man hade en fråga om ord eller begrepp så pekade pappa (oftast) på uppslagsverket eller ordboken och uppmanade oss att kolla upp det. Jag tyckte det var jobbigt när jag var liten, men har varit så oerhört tacksam över det som äldre, eftersom jag numera vet hur jag tar reda på saker. Jag har ju till och med lyckats få ett jobb där jag har aktiv nytta av det  🙂

Nu i höst har Svenska akademien lanserat en sida där  man samtidigt kan söka i Svenska akademiens ordlista (SAOL), Svenska akademiens ordbok (SAOB) och Svensk ordbok (SO). Gratis! Det är helt otroligt. Mera om de olika ordböckerna kan läsas här, men själva söksidan finns helt enkelt på svenska.se Så finns det ju appar både för Svensk ordbok och SAOL också (speciellt SAOL:s korsordsapp kan jag rekommendera :-))

Jag vill dessutom passa på att tillägga att vi nog alltid fick svar på frågor som inte kunde slås upp – när jag jämför med många andra människor jag känner så har jag aldrig fått höra ”det där är du för liten för att förstå” eller ”sånt talar man inte om”, när jag har kommit med frågor 🙂 Ibland direkt pinsamma eller superpersonliga frågor, som mamma (oftast) rodnat lite av, men alltid snällt svarat på.

Dagens språktips: fiktiva språk

Andra kattslaven visade mig just en väldigt intressant video om fiktiva språk, framför allt uttalet och i vilka mänskliga språk man hittar motsvarande ljud. En del var bekant från Yens Wahlgrens bok om fiktiva språk, Liftarens parlör till galaxen. En berättelse om 101 språk som egentligen inte finns, men där saknas helt den auditiva aspekten. Jag älskar att lyssna på olika språk och deras ljudbild och få dem analyserade på ett såhär underhållande och intelligent  sätt.  Lyssna och njut!

Lyriklördagsnatt XV

Jag har (lånat från mitt bibliotek) en liten, liten bok – ungefär så stor som min handflata – med dikter av Heinrich Heine: Buch der Lieder, utkom 1827. Jag plockade på mig den något tag pga dess lilla format. Jag har t.o.m. läst lite i den, även om min tyska inte riktigt är tillräckligt flytande för lyrik. Jag tänkte dela med mig av en av de dikter jag förstod bäst, för den som vill ha en tysk språkövning:

Lied des Gefangenen

Als meine Großmutter die Liese behext,
Da wollten die Leut’ sie verbrennen.
Schon hatte der Amtmann viel Tinte verkleckst,
Doch wollte sie nicht bekennen.

Und als man sie in den Kessel schob,
Da schrie sie Mord und Wehe!
Und als sich der schwarze Qualm erhob,
Flog sie als Rab’ in die Höhe.

Mein schwarzes, gefiedertes Großmütterlein!
O komm mich im Turme besuchen!
Komm, fliege geschwind durchs Gitter herein,
Und bringe mir Käse und Kuchen.

Mein schwarzes, gefiedertes Großmütterlein
O möchtest du nur sorgen,
Daß die Muhme nicht auspickt die Augen mein,
Wenn ich luftig schwebe morgen.

 

Det finns flera översättningar av samlingen, men jag har förstås inte någon av dem. Jag gör inte anspråk på att översätta den i sin helhet, men rent tematiskt passar den ihop med Häxan i konung Karls tid, som jag bloggade om för ett par månader sedan.

Dikten är skriven i jagform av en fånge och handlar om jagets mormor/farmor som arresterades som häxa. Trots tortyr vill hon inte bekänna, utan när de försöker koka henne så förvandlas hon till en korp och flyger iväg. Fången besvär sin ”svarta, befjädrade lilla mormor” att besöka hen i fängelset och hämta mat, och att se till att anförvanterna inte pickar ut hens ögon, då hen ”luftigt svävar i morgon”.

Den korta, galghumoristiska (förlåt, kunde inte motstå) stilen fångade mig. En kort ögonblicksbild som ändå innehåller mycket mera, för den läsare som kan lite historia. Dessutom tycker jag om det att vi tror att vi ska få far-/mormoderns berättelse, men så får vi också lite av fångens egen – nästan i förbigående avslöjas det öde som väntar hen följande dag.

Språket formar tanken?

Bokbloggsjerkan handlar om att läsa på främmande språk.

Veckans fråga kommer från ett inlägg jag läste på Quora häromdagen med titeln ”What was the last book you read, which wasn’t originally written in your native language?”.

[—] Skriv gärna dina tankar om böcker på svenska i förhållande till andra språk. Vad ligger dig varmast om hjärtat, vad föredrar du och varför etc.

Jag läser en hel del på engelska, och norska och danska om jag hittar dem. Jag jobbar på att läsa mera finska, det har börjat gå lite bättre, speciellt när jag läser korta historier.

Senaste lästa bok var Anne B Ragdes Mysteriet i Nürnberg, en läsa lätt på norska inklusive CD som jag plockat på mig som avskriven något tag. Den handlar en journalist i modern tid som är på besök i Nürnberg och får höra berättelsen om om Kaspar Hauser. Den historien har alltid fascinerat mig också, så ville gärna läsa den här versionen. Trevligt skriven, trevligt inläst (jag både läste och lyssnade, den är kort! ) och norska är ju alltid roligt att lyssna på.

Norska är nästan som svenska, så kan konstatera att senaste lästa bok på engelska var lite fanfic och Neil Gaimans Anansi Boys som ljudbok, för en gångs skull inte i Gaimans egen uppläsning, utan en riktigt bra prestation av Lenny Henry. Neil Gaiman har ett sätt att skriva som lämpar sig mycket bra som ljudbok.

Det har förekommit en liknande fråga för några år sedan, om huruvida vi föredrar att läsa på originalspråk (om vi kan det). Mina funderingar då finns här.

Jag kan konstatera att fortfarande gillar att läsa böcker på andra språk, för det ger mig en annan känsla för texten.Det finns teorier som hävdar att det inte går att förstå andra kulturer utan att förstå språket (har bl.a. bloggat om det här) och jag tycker att det känns olika att läsa en bok på t.ex. svenska eller engelska. Med detta sagt så vill jag påpeka att jag också väldigt gärna läser på svenska, gammalt och nytt om vartannat, för svenska är ett fantastiskt språk! 🙂

Hajar Ni tugget?

När jag var liten se roade jag mig bland annat med att läsa i föräldrarnas slangordbok från 1960-talet –  redan som barn läste jag  vad jag än kom över och språk är ju spännande. Inte minst slang, som föråldras snabbare än något annat.

Baksidestexten på denna slangordbok ställde frågan ”Hajar Ni tugget?”, vilket fotfarande roar mig omåttligt. Det är en sån stilkrock. Tack vare denna ordbok och min förkärlek för äldre underhållningslitteratur så förstår jag att uppskatta Taxi Stockholms fyndiga reklam. Gör ni?

Götapetter

Jag har roat mig med att läsa Alf Prøysens berättelser om teskedsgumman på sistone. De är så lustiga, om än något gammaldags. Jag fick tag på en av böckerna på norska på Kulturkontakt Nords bibliotek (före detta Nifin) och kan konstatera att teskedsgummans kärnfulla ”götapetter!” på norska lyder ”huff a meg och gubbendarium”. Knasigt 😀

Jag är minsann inte stött

Idag skulle jag kolla biljetter till Svenska teaterns uppsättning av Sånger från randen av ett grått hav, men platsbokningssystemet godtog inte Opera. Fair enough, det är en lite udda webbläsare, men funkar bra på min lilla bärbara med lite arbetsminne.

Felmeddelandet som ploppade upp var ganska kul, man talar ju om att något inte stöds, men här blev böjningen lite säregen:

Jag vet att modeordet för dagen är kränkt, men egentligen vore väl stött ett bättre ord, mindre värdeladdat. Jag kan nog bli lite stött av ett och annat – fast inte idag 😉

 

 

Ordfundering från hank till öljett

När världen brinner och allt känns tungt berusar jag mig med ord. Att tänka på språk tycker jag om, det är så fascinerande. Om man koncentrerar sig på ord, på begrepp, så blir världen hanterlig.

Till exempel så stod jag idag med en handduk i handen och konstaterade att den inte hade en såndär sak att hänga upp den på, en liten bandslinga som sys fast i tyget med några centimeters avstånd. En hank, heter det visst. Så finns det en liknande sorts bandslinga, som sitter i en kappa eller på ett par jeans att sätta ett skärp igenom, det heter hällor. Om man har en liten bandslinga som går ihop i ändorna stället för att ha avstånd, då är det en ögla. Så finns det hyska, en liten ögla man sätter en hake i. Såna finns i min folkdräktskjol. Om man har ett hål i ett tyg som är kantat av metall (och plast antar jag, som ett dushdraperi), då är det en öljett. Så finns det maskor, i en stickning, det går lite under samma typs kategori.

Det finns så många ord för så många saker. Det finns säkert många jag har glömt, som skulle platsa i det här sammanhanget. Vad kallar man t.ex. den lilla remsan som håller klock- eller skärpremmen på plats? Är det en sölja?

Det finns ord för allt. Men jag hittar inga ord att kommentera stora saker med, så funderar på små ord i stället. Små, vardagliga ord, för små, vardagliga funderingar. Ja tack, en varm kofta att trä på det isande livet, som Sonja Åkesson uttryckte saken.

Åttiotalet ringde (och 2015 svarade)

På 80-talet var Paleåwille en institution i Svenskfinland (detta mytiska område) och deras program Popp i topp var något man skyndade sig hem för att lyssna på och till och med banda ibland. Äldre finlandssvenskar förfasade sig förstås över radions förfall – det här var innan de beslöt att gettofiera ungdomarna i en extrem kanal –  men Popp i topp var, möjligen tillsammans med Ungdomens gåva i toner, det viktigaste programmet i dåvarande Rundradion för alla tonåringar. Så fanns det Banankontakt på Radio City, minns jag, men vi var ganska svältfödda på underhållning på svenska i massmedia, så det som fanns blev extra viktigt.

Paleåwille gjorde också egna låtar och kasseten Paleåwilles dåligaste hörde till mina mest spelade (den torde dessutom vara en av de få kassetter som inte åkte ut i Den Stora Kassettutrensningen häromåret 🙂 ) Den mest kända låten de gjorde var Duckräpp, en ironisk hyllning till det finlandssvenska. Läs mera och lyssna här.

Den är förstås bitvis daterad, vem vet t.ex. nuförtiden vad ”Socis” är? På dinosauriernas tid före mobiltelefonerna var Societetshusets café ett tag det ställe dit alla finlandssvenskar i Helsingfors gick, om man var på stan så tittade man in och kollade vem som var där. Folk satt och hängde där i timmar, jag ocskå, så minderårig jag var. ”Vi ses ju sen på Socis”, alltså. Något sådant ställe finns väl inte ens längre?

Annat är ännu nästan skrämmande evighetsaktuellt, som Hur hääärligt sången klingar (extra aktuell idag) och ”papprena på Hanken / pengarna på banken”.

Nu lagom till Svenska dagen har duon gjort en ny, uppdaterad version för 2015, en som både är mera aktuell och betydligt mörkare, för att det svenska i Finland har det trångt. Lyssna och jämför:  här är Duckräpp 2.0.