Flitigt förekommande författare

Jag hinner precis med helgens bokbloggsjerka, som kort och koncist frågar:

Vilken författare förekommer mest i din bokhylla?

Jag skulle säga att det är Dick Francis. Rent hyllmetermässigt kan det hända att det är Stephen King, vars böcker ju lider av elefantisasis, men eftersom jag inte läst eller ens har alla av honom så säger jag Dick Francis. Det är ändå ganska många volymer, även om de är lite kortare 🙂

Jag har alla Francis böcker, utom biografin om en jockey vid namn Lester Piggott och ev någon av de sista som han skrev ensam, eller med sin son, efter att hans fru dött. Egentligen räknar jag Dick Francis som en pseudonym för Dick och Mary Francis, eftersom hon definitivt hjälpte till med skrivandet och de böcker som gavs ut efter hennes död inte alls är lika bra.

Förutom att jag har dem alla så har jag också läst dem upprepade gånger och kan långa bitar utantill. En snabb titt på de senaste årens läshistoria visar att det inte gått ett enda år utan att jag läst om något. Dick Francis är helt enkelt min trygghetsfilt.

Lustigt egentligen, alla hans böcker har något med hästsportsvärlden att göra, inte annars mitt intresseområde, men på grund av de böckerna så gick brorsan och jag på The Races när vi var i England i fjol. Det var faktiskt riktigt spännande 🙂

Jag har bloggat mera utförligt om Dick Francis t.ex. här, men han nämns ganska regelbundet i bloggen. Så: förekommer i såväl blogghylla som bokhylla. 😀

Annonser

Vem vill du vara, var vill du vara?

Bokbloggsjerkan frågar:

Om du skulle kunna byta plats med en karaktär i en TV-serie/film vem skulle du välja och varför?

(OBS: Tänk inte för länge utan skriv den första som du kommer att tänka på).

Det där med att inte tänka för länge är inte min starka sida 😉 men med ett minimalt funderande så tänkte jag att åtminstone om jag tänker på sånt jag sett på sistone så skulle jag gärna kunna vara den lilla Moana (eller Vaiana, som hon fick heta här) i det här klippet, där havet blir hennes vän:

Jag tycker att den där känslan av att gå ut i havet och kunna se allt genom en vattenvägg verkar så coolt! Och så tycker jag att det är så gulligt när havet ger henne en ny frisyr 🙂 Plus, vit sand, vackra koraller och kristallklart vatten, det skulle jag gärna se någon gång. Speciellt på det där viset.

Jag gillade Moana, men vill ni se en tecknad film med polynesiskt tema så är Lilo & Stitch fortfarande min absoluta favorit 🙂

Ett måste du veta

Det finns några fraser i Astrid Lindgrens författarskap som jag tror att alla svensktalande (och många andra) känner igen. ”Förgrömmande onge” till exempel, eller för att ta ett positivare exempel från samma universum: ”du och jag, Emil, du och jag”, när Emil och Alfred nattbadar i den småländska tjärnen.

Men det finns också mörkare stråk i Lindgrens författarskap, som de kalla fickorna som fötterna plötsligt rör vid när man simmar i sommarljumt vatten. Skorpan, som gråter av dödsångest: ”Hur kan det vara så hemskt”, frågade jag, ”hur kan det vara så hemskt att en del måste dö, när dom inte har fyllt tio år ens?”; Mio som sträcker sig efter sin väns hand i mörkret: ”Men det var ingen hand. Det var en klo av järn” och meningen som får världen att stanna: ”Allrakäraste Syster, ett måste du veta!”

Jag började tänka på det här för att bokbloggsjerkan undrade om tidigare bokminnen :

Vilket är ditt tidigaste och/eller starkaste minne av böckernas underbara värld?

Ett av de tidigaste minnena jag har av att läsa om och om igen är just Allrakäraste Syster, bilderboken från 1973 (originalberättelsen är från 1949) med Hans Arnolds fantastiska teckningar av en annan värld. (Just det exemplaret lästes sönder helt och hållet, men jag har förstås ett nytt.)

allrakaraste

Omslagsbild lånad från Libris: http://libris.kb.se/bib/11766743

Salikon finns bakom rosenbusken, det är är den underbara, roliga, spännande –  och bitvis skrämmande – värld som ett ensamt och åsidosatt barn beger sig till när hon känner att ”pappa tycker mest om mamma, och mamma tycker mest om min lille bror, som föddes i våras.”

I den världen är barnet huvudpersonen och har en syster som älskar henne mest. Men ändå, till och med när de är tillsammans i Den Vackraste Dalen i Världen, så tränger sig verkligheten på, den som ingen riktigt vill erkänna, den som det inte går att fly från, fast hon försöker:

”Allrakäraste Syster, ett måste du veta!”
Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då.
”Nej”, sa jag. ”Jag vill inget veta.”
”Jo, ett måste du veta”, fortsatte Ylva-li.
Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte längre höra bäckens melodi.
”Allrakäraste Syster, sa Ylva-li. ”När Salikons rosor vissnar, då är jag död.

Ett av mina tidigaste bokminnen är en berättelse om sorg och förlust. Jag undrar vad det säger om mig?

Sommarläsning hej hej

Idag ska jag göra jerkan inom deadline 🙂 (åtminstone nästan)

Även om det var snöstorm i Arjeplog i dag så finns det mycket som tyder på att sommaren är på väg. Hur ser det ut hemma hos er och vad har ni planerat för ”bokligt” i sommar (läslistor, bästa bok att läsa i hängmattan, böcker som ska få hänge med er när ni åker bort, etc.)?

Jag har haft årets bisigaste (och roligaste) arbetsvecka med internationella gäster på besök, och har inte hunnit planera nästan någonting av sommaren, förutom besök av goda vänner på midsommar, Ultra Bra på Ruisrock och förstås dansa på Europeade 🙂 Allt trevliga saker, men inte alls bokrelaterade.

Well, det är åtminstone grönt äntligen, sådär att det nästan gör ont i ögonen. Ingen snö på ett par veckor nu, men rejält med hagel förra veckan. Perfekt tajmning förresten, vi skulle just visa solpanelerna på taket av en campusbyggnad för våra gäster då det satt igång. Welcome to the Finnish summer, liksom 😉

Annars är det tolv plusgrader och ganska regnigt. Men grönt.

lattan_i_regn

Grönt är skönt.

Jag brukar alltid planera alldeles förfärligt mycket läsande under sommaren, speciellt brukar jag släpa med ett par kassar böcker till landet – i princip älskar jag nämligen att ligga i hängmattan och läsa, i praktiken blir det förstås inte av så ofta. Men det är trevligt med förväntningar, då får man i alla fall ut lite av planerna.

Jag planerar att komma ifatt med min egen utmaning om kvinnliga nobelpristagare – jag har bara läst fem och en halv ännu, och t.ex. Hannele på Hanneles bokparadis har varit imponerande flitig 🙂

Jag inser tyvärr att jag inte lyckats läsa mera än ca en fjärdedel av novellerna i Ugglans utmaning och den tar slut på söndag, så kan inte läsa ikapp 😦 Jag har läst rätt mycket noveller (ni minns den här högen?) och ska skriva om ett par till, men kommer inte att klara det lika bra som förra gången.

Så misstänker jag att det kommer att bli en hel del skräck, eftersom jag just nu läser Helena Dahlgrens (Dark Places) skattkammarbok 100 hemskaste och blir förfärligt inspirerad att läsa (eller läsa om) hennes tips. Den som gillar skräck ska absolut genast skaffa denna bok på ett eller annat sätt. Förutom att den är en guldgruva med tips så är den trevligt personligt hållen och kan läsas som en självbiografisk vandring i skräckens landskap.

Det korta svaret hade förstås varit ”klassiker och skräck”, men det korta formatet är inte riktigt min grej 😮

Litterära middagsgäster

Jag borde ha gjort jerkans helgfråga senast i måndags, men somnade ifrån den mitt i min obeslutsamhet ochh sedan har jag inte hunnit. Nu fick jag plötsligt lust att göra den ändå 🙂 Den är är mat- och sällskapscentrerad:

Avsluta följande mening: Om jag kunde bjuda mina favoritkaraktärer på middag…

så skulle jag inte riktigt veta vad jag skulle bjuda på och vem.

Jag menar, Dorothy Sayers Lord Peter Wimsey och Harriet Vane skulle ju vara väldigt intressanta personer att träffa – men vad skulle jag kunna bjuda på som skulle duga åt epikurén Lord Peter? Kanske jag skulle kunna bjuda bara Harriet Vane – hon är trots allt van vid bolsjevikklubbens krubb, som inte direkt verkar vara så fantastiskt… Hon skulle kunna få sällskap av Miss Meteyard från reklambyrån i Murder Must Advertise och Miss Climpson från ”the Cattery”, de skulle kunna tala om hur kvinnoroller och dubbla standarder i England på 1920- och 1930-talet. De kanske skulle gilla ett High Tea – jag har gott om goda teer hemma 🙂

Alternativt skulle jag köra en cross over och bjuda Harriet Vane, Agatha Christies Miss Marple och den hårdkokta V. I. Varshavski från Sara Paretskys Chicagodeckare. Det skulle vara en ganska cool trio, de skulle alla kunna berätta om sin syn på livet, samhället och brottsligheten. Jag skulle i så fall köra en ganska traditionell linje, t.ex. jordärtskockssoppa med sherry i (och till, fast V. I. kanske hellre tar en whisky). Som huvudrätt ugnsstekt gös på en bädd av vårprimörer och så till efterrätt något traditionellt finskt – frusna tranbär med varm tjinuskisås (kolasås).

Jag diskuterade förresten frågan med Andra kattslaven som tyckte att vi borde bjuda en lite äldre Anne Shirley och Marilla Cuthbert på choclate chip cookies, för sådana fanns kanske inte på den tiden ❤ Men jag har en stark känsla att Marilla åtminstone skulle bli chockad av oredan här. Cosy and cluttery utttryckte en engelsk vän inredningen som en gång…

 

Övernaturligt fluff

Bokbloggsjerkan undrar helt enkelt vad vi läser just nu. Jag har ju precis kört Sookie Stackhouse-maraton och i det sammanhanget lånat en fullkomligt absurd trave med olika novellsamlingar som alla innehåller någon novell i det universumet (inklusive fanfic). Jag kommer inte att läsa alla böckerna i sin helhet, men bläddrar i dem och läser sådana som ögonen fastnar på. Genren räknas som urban fantasy, det går egentligen också att klassificiera som övernaturligt fluff med vampyrtema, åtminstone de jag har läst just nu.

Det har varit väldigt vilsamt att läsa sådant ett tag, men nu känner jag så småningom att jag behöver något lite mera gediget att sätta tänderna i (pun most definitely intended 😉 ) Kanske jag borde börja med True Blood and Philosophy där mitt i traven, någon sorts filosofiska analyser av True Bloods universum. 🙂

vampyrantologier

Kärlekens vansinne

Helgens jerka undrar:

Finns det en numera avliden författare som du skulle vilja hedra? Vem och varför i så fall?

Jovisst, jag gillar ju många gamla böcker 🙂 Idag vill jag hedra Selma Lagerlöf (1858-1940). En sådan fantastisk historieberättare hon är! Vare sig det är vilt liv på herrgårdar, kusliga spökhistorier, läroböcker i geografi eller ett dramatiskt epos om kampen mellan tro och kärleken till fosterjorden så fänglas jag av hennes berättarröst.

Men det finns speciellt en bok jag återvänder till med jämna mellanrum. Många, många böcker har skrivits om kärlek och om kärlekens vansinne. Kejsaren av Portugallien (1914) är en av de bästa. Jag gråter varje gång jag läser den, trots att jag tappat räkningen på hur många gånger det är.

Det är en förhållandevis kort bok, med en ytligt sett ganska enkel intrig: Jan i Skrolycka älskar sin dotter över allt annat och när hon reser bort och inte kommer tillbaka blir han tokig av längtan. Men den resumén säger inget om den kärlek och ömhet som finns i hela boken. Jans hjärta väcks till liv när han första gången håller sin nyfödda dotter i famnen. Hon är hans allt hela barndomen och ungdomen och när hon som ung flicka reser till stan för att tjäna pengar så att föräldrarna ska få bo kvar i sin stuga så väntar han på henne. Alltid. År ut och år in. Även om han till det yttre blir förvirrad och ömklig så är han en storslagen gestalt i sin orubbliga tro på att hans dotter – kejsarinnan – ska komma tillbaka. När han har motgångar är det för att hon vill straffa honom för övermod. Aldrig tvivlar han och han ser och förstår mera av vad som händer runt honom än folk tror. Jans tålmodiga hustru Kattrinna är också en kärleksgestalt, hon fräser och suckar först, men inser till slut att Jan måste få ha sin livslögn, det är barmhärtigast så. Hon förändras själv och blir en större människa just på grund av mannens villfarelser.

Det är helt enkelt en fantastisk berättelse, jag rekommenderar alla att läsa den. Trots att den är över hundra år gammal känns inte språket alls träigt eller överbelamrat heller. Det finns säkert något Lagerlöfigt i en bokhylla nära dig, annars vill jag tipsa om att Litteraturbanken har ett Lagerlöfarkiv, där finns allt, inklusive den här. Klickelick.

Eftersom Selma Lagerlöf fick Nobelpriset 1909 så är hon också en på min lista med kvinnliga Nobelpristagare. Jag borde förstås ha läst något nytt, men jag kunde inte låta bli att än en gång läsa om 🙂