Övernaturligt fluff

Bokbloggsjerkan undrar helt enkelt vad vi läser just nu. Jag har ju precis kört Sookie Stackhouse-maraton och i det sammanhanget lånat en fullkomligt absurd trave med olika novellsamlingar som alla innehåller någon novell i det universumet (inklusive fanfic). Jag kommer inte att läsa alla böckerna i sin helhet, men bläddrar i dem och läser sådana som ögonen fastnar på. Genren räknas som urban fantasy, det går egentligen också att klassificiera som övernaturligt fluff med vampyrtema, åtminstone de jag har läst just nu.

Det har varit väldigt vilsamt att läsa sådant ett tag, men nu känner jag så småningom att jag behöver något lite mera gediget att sätta tänderna i (pun most definitely intended 😉 ) Kanske jag borde börja med True Blood and Philosophy där mitt i traven, någon sorts filosofiska analyser av True Bloods universum. 🙂

vampyrantologier

Kärlekens vansinne

Helgens jerka undrar:

Finns det en numera avliden författare som du skulle vilja hedra? Vem och varför i så fall?

Jovisst, jag gillar ju många gamla böcker 🙂 Idag vill jag hedra Selma Lagerlöf (1858-1940). En sådan fantastisk historieberättare hon är! Vare sig det är vilt liv på herrgårdar, kusliga spökhistorier, läroböcker i geografi eller ett dramatiskt epos om kampen mellan tro och kärleken till fosterjorden så fänglas jag av hennes berättarröst.

Men det finns speciellt en bok jag återvänder till med jämna mellanrum. Många, många böcker har skrivits om kärlek och om kärlekens vansinne. Kejsaren av Portugallien (1914) är en av de bästa. Jag gråter varje gång jag läser den, trots att jag tappat räkningen på hur många gånger det är.

Det är en förhållandevis kort bok, med en ytligt sett ganska enkel intrig: Jan i Skrolycka älskar sin dotter över allt annat och när hon reser bort och inte kommer tillbaka blir han tokig av längtan. Men den resumén säger inget om den kärlek och ömhet som finns i hela boken. Jans hjärta väcks till liv när han första gången håller sin nyfödda dotter i famnen. Hon är hans allt hela barndomen och ungdomen och när hon som ung flicka reser till stan för att tjäna pengar så att föräldrarna ska få bo kvar i sin stuga så väntar han på henne. Alltid. År ut och år in. Även om han till det yttre blir förvirrad och ömklig så är han en storslagen gestalt i sin orubbliga tro på att hans dotter – kejsarinnan – ska komma tillbaka. När han har motgångar är det för att hon vill straffa honom för övermod. Aldrig tvivlar han och han ser och förstår mera av vad som händer runt honom än folk tror. Jans tålmodiga hustru Kattrinna är också en kärleksgestalt, hon fräser och suckar först, men inser till slut att Jan måste få ha sin livslögn, det är barmhärtigast så. Hon förändras själv och blir en större människa just på grund av mannens villfarelser.

Det är helt enkelt en fantastisk berättelse, jag rekommenderar alla att läsa den. Trots att den är över hundra år gammal känns inte språket alls träigt eller överbelamrat heller. Det finns säkert något Lagerlöfigt i en bokhylla nära dig, annars vill jag tipsa om att Litteraturbanken har ett Lagerlöfarkiv, där finns allt, inklusive den här. Klickelick.

Eftersom Selma Lagerlöf fick Nobelpriset 1909 så är hon också en på min lista med kvinnliga Nobelpristagare. Jag borde förstås ha läst något nytt, men jag kunde inte låta bli att än en gång läsa om 🙂

Om dåliga val

Veckans bokbloggsjerka frågar:

Berätta om det pinsammaste (så pass att skämskudden åker fram bara du tänker på det)/roligaste/tråkigaste/etc. du någonsin har läst. Kort sagt, beskriv något som är känslomässigt memorerbart.

Vi hade en liknande fråga om pinsamheter i fjol, då jag konstaterade att jag oftast slutar läsa när jag tycker att karaktärer gör bort sig eller helt enkelt gör för korkade saker. Jag har förträngt vilken chick lit jag försökte läsa (det kan ha varit Marian Keyes eller Sophie Kinsella, som båda skriver riktigt bra böcker i genren) som börjar med att huvudpersonen tappar bort en svindyr förlovningsring, som dessutom är en släktklenod och av någon anledning snor någons mobiltelefon (som visst var bortslängd av någon personlig assistent, men ändå) och vägrar ge tillbaka den, för att hon gett ut numret till restaurangen där ringen förkommit… Jag slutade läsa. Det var bara för mycket klåpande, jag stod inte ut.

Det behöver inte bara vara pinsamheter. Jag har överlag svårt för böcker (eller filmer eller tv-serier) där folks dåliga val leder till långsam, obönhörlig undergång. Jag får direkt ont i magen av det och har svårt att läsa ut / titta färdigt. Jag tror det var Berthold Brecht som sade att det grekiska dramat är tragiskt för att det inte finns någon chans att undgå sitt öde, medan det moderna dramat berör för att det faktiskt hade funnits alternativ för protagonisten, om han bara hade agerat på ett annat sätt.

Flera fina förlag

Trots bisinisi så kan jag ju inte missa jerkan, också om det är i sista minuten. Veckans fråga är:

Vilket bokförlag ligger dig varmast om hjärtat och varför?

Oj, det finns så många fina förlag! Det är helt omöjligt att välja ett, men jag kan komma med några förslag. Jag har tidigare skrivit om En bok för alla (bloggat här), som ger ut kvalitetslitteratur som andra förlag gett ut tidigare och om det lilla finska förlaget Osuuskumma (bloggat här), som ger ut spefi på finska, bland annat små, korta drapor som jag fick en prenumereration på i fjol. För att ta ett finlandssvenskt förlag så är det bara att konstatera att trots att Schildts och Söderströms fortfarande har en imponerande lista så är det definitivt Förlaget som nappade de flesta intressanta författarskapen när de grundades. (Jag önskar dock fortfarande att de skulle ha tagit ett lite mindre arrogant namn.)

Jag är inte lika bra på vilka förlag som ger ut vilka böcker i Sverige, åtminstone inte de skönlitterära, jag har faktiskt bättre koll på facklitteraturen på grund av jobbet. Jag vet t.ex. att Atlantis samarbetar med Svenska litteratursällskapet i Finland och ger ut högkvalitativa böcker inom litteraturvetenskap och historia och att Bruno Östlings förlag Symposium också alltid är värt en koll. Men att det finns många fina förlag, det vet jag 🙂

 

Trovärdighetstankar

Det är bra att jerkan har flera dagar svarstid, så jag hinner hoppa på den fast jag har varit bisi hela helgen 🙂 Den här omgångens fråga är mycket kortfattad:

Hur avgörande är karaktärerna tycker du?

Jag tolkar frågan som ”avgörande för huruvida jag läser en bok eller inte”. Jag tycker att karaktärer ska vara trovärdiga, annars blir jag irriterad. De behöver inte vara sympatiska (även om en bok som helt eller nästan saknar sympatiska karaktärer är svårläst), de behöver inte ens vara så hemskt mångdimensionella, beroende på vilken sorts litteratur det gäller – men de måste vara trovärdiga. Jag vill kunna förstå varför en person agerar som den gör. På det sättet är karaktärer mycket viktiga.

Å andra sidan vill jag gärna ha någon sorts intrig också, enbart ens välskrivna karaktärer räcker inte för mig. En intrig kan också styras av en karaktär – varför agerar den här personen plötsligt på ett sätt som inte alls stämmer med dess karaktär? Det måste finnas någon orsak. Vad är den? Det kan man få till en intressant historia av 🙂

 

Less is a bore?

Hör du till ”less is more” eller ”less is a bore”-lägret? Veckans jerka handlar om längd:

Less is more, håller du med om det? (Kan handla om en på tok för lång bokserie, en bok som borde ha förkortats med typ 300 sidor, etc.

Jag har ganska stor tolerans för tjocka böcker, snarast tycker jag att en tjock bok verkligen har möjlighet att utveckla sitt universum. Jag är en snabbläsare och störs inte av lite (lite!) pladdrighet. Med bokserier kan det tyvärr ofta bli lite omkok efter ett tag (som jag sa förra veckan). Å andra sidan kan det vara trevligt med bekanta mönster också, jag är just nu inne på sjätte boken om Sookie Stackhouse och har inte tröttnat än 🙂

Däremot är jag rätt hård när det gäller filmer. Det är mycket sällan jag tycker att en film som är över två timmar håller hela vägen. En tretimmarsfilm innehåller praktiskt taget alltid longörer (t.ex. lååånga stridsscener, boring). Det betyder inte nödvändigtvis att filmen är dålig i sin helhet, men om den är väldigt lång så finns det oftast saker som kunde kortas ner. Och att göra tre Hobbitfilmer av en tunn bok (och lite annat, visserligen) var bara patetiskt. Vi orkade inte ens se den tredje. Tala om att koka soppa på en spik.

Apropå större och vackrare: är det någon som aldrig har sett Neil Patrick Harris Tony-öppningsshow ”this time it’s bigger” så klicka här. Killen är genial. (Och har du sett den så är den alltid värd att se om 🙂 )

Glad påsk. Här en stämningsbild från igår.

DSC_4218

April i ett nötskal.

Om bokserier

Det är lugnande med rutiner i en kaotisk värld, så jag tar en paus med veckans bokbloggsjerka som undrar om bokserier:

Bokserier kan pågå i en hel evighet. Vad tycker du om det?

Jag tycker att det beror väldigt mycket på serien. Om författaren skriver nya delar för att det verkligen finns mera att berätta om världen och personerna, då har jag inget emot långa serier. Då varje ny bok är en ny berättelse, också om universum och persongalleri är bekant, då är det fantastiskt med många delar. (Därför gillar jag ju fanfic också :-))

Men när det kommer ut flera och flera delar i en serie, där konceptet bara tuggas om en aning så tappar jag intresset. Författaren har kanske gett efter för pressen från förlag och läsare, men är egentligen inte så intresserad själv. Det är synd, för känslan av oengagemang i boken färgar för mig som läsare så lätt av sig också på de tidigare delarna, vilket egentligen är orättvist.