Poesi med ironisk precision

År 1996 fick Wisława Szymborska Nobelpriset

”för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”

De senaste veckorna har jag i små, små omgångar läst Utopia, ett urval dikter i  översättning av Anders Bodegård utgiven av FIB:s Lyrikklubb 1989 och Nära ögat, en annan samling från 1996. Jag koncentrerar mig på att läsa långsamt och verkligen fördjupa mig i texterna, för att förstå. Inte att de direkt är svåråtkomliga, men för att inte missa något. De är betraktelser, närstudier. Ironisk precision, indeed, Nobelkommittén valde en träffande motivering den gången.

Andas, läs, andas, tänk.

Lyrik tar tid att läsa. Jag plöjde nyss igenom Jenny Colgans söta feelgoodroman Det lilla bageriet på strandpromenaden på drygt 400 sidor i pocket på en bråkdel av den tid det tagit mig att läsa denna Utopia-diktsamling på 136 sidor. Lyrik kräver tålamod på ett helt annat sätt. Jag har dåligt med tålamod just nu, jag fick skippa min ”lyriklördag”-utmaning, för det blev bara stressigt, tyvärr. Men jag är glad att jag kommit mig för med att läsa Szymborska 🙂

Om att gilla poesi:

Somliga gillar poesi

Somliga –
alltså inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva.
så går det väl två såna på tusen.

Gillar –
men gillar gör man också makaronibuljong,
man gillar komplimanger och blått,
man gillar sin gamla sjal,
man gillar att hålla på sitt,
man gillar att klappa hunden

Poesi –
fast vad är poesi för nånting.
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som i ett räddande täcke.

Nära ögat, s. 21

 

Jag har också läst en bok som heter Bredvidläsningar, med Szymborskas korta, essäistiska betraktelser över böcker – hon vill inte själv kalla dem recensioner, snarare kåserier, eftersom de handlar om sådana böcker som inte fått en regelrätt recension i litteraturtidskriften Życie Literackie (Litterärt liv) och andra tidskrifter. Hon vill skriva utan att bedöma, hon hyllar lustläsning och fria associationer.

Texterna fängslar mig omedelbart, hon har en personlig och humoristisk stil och hennes småironiska betraktelser är aldrig överlägsna eller elaka. Jag blir glad av att läsa hennes hyllning till bokläsningen och till alla de udda böcker hon skriver om. Böckerna är inte alltid bra, ibland säger hon rent ut att boken är tråkig – men hennes betraktelser blir aldrig tråkiga.

Här en fantastisk essä om humor:

Sprudlande allvar.

Przedstawiamy humor francuski
(Vi presenterar fransk humor)
antologi utg. av Arnold Mostowicz, 1971

Humor är allvarets lillebror. Något i stil med en kosmisk Sluggo bredvid en kosmisk Lisa (om de hade varit syskon). Mellan syskonsjälarna finns en ständig spänning. Allvaret ser ner på humorn med den äldres överlägsenhet, humorn har av den anledningen komplex och vill innerst inne bli lika stadgad som allvaret, vilket den som tur är inte lyckas med. I levnadsteckningar över humorister (i detta fall de biografiska notiserna i antologin ovan, men det är bara ett exempel som bekräftar regeln) kan jag konstatera en ständig men hopplös strävan hos dem att bli seriösa författare. Så gott som alla humorister har en sorglig roman eller tragisk teaterpjäs på sitt samvete. De alstren har dock ”fallit i glömska” och bara tack vare humorn, ofta till döddagar betraktad som marginell, har de fått ”sin givna plats i litteraturen”. Jag kan inte minnas mig någonsin ha läst en biografi där det tvärtom har stått: ”Han skrev utan framgång flera volymer med humoresker och en lång rad farser, men först med sin tragiska skildring av de mellaneuropeiska böndernas liv och leverne vann han odödlighet…” Märkligt! På samma sätt förhåller det sig med skådespelare. Varenda komisk aktör lär i smyg drömma om att spela tragisk hjälte. jag har däremot aldrig hört någon tragisk skådis gasta såhär på kaféet: ”Den där fullblodsidioten (på teaterspråk betyder det alltid teaterchefen) ska ha mig att spela Hamlet nu igen! Han kan inte få in i sin dumma skalle att jag är född att spela Andreas Blek av Nosen!” Ytterst märkligt! Jag betraktar humor och allvar som lika mycket värda, alltså längtar jag till det ögonblick då allvaret i gengäld börjar avundas humorn. Humorn förfogar till exempel över olika nyanser, medan allvaret än så länge inte gåttt att klassificera i detalj, fast det sannerligen vore på sin plats. Hör ni, Herrar Kritiker, eftesom ni nu använder termen ”absurd humor”, varför inte införa det parallella begreppet ”absurt allvar”? Göra skillnad mellan utstuderat och primitivt allvar, sorglöst allvar och galgallvar. Både kritiken och publicistiken sätter full fart när de kan göra trams till rim och reson. Men finns det då inte i livet ett behov av att både i livet och konsten spåra upp det lättsamma allvaret? det oanständiga allvaret? det blixtrande allvaret? det rosafärgade allvaret? Jag skulle med största nöje läsa om ”ett uttalat sinne för allvar” hos tänkaren X, om ”allvarsamma pärlor” hos skalden Y och ”ett chockerande allvar” hos avantgardisten Z. Vilken recensent ska bli den förste som vågar skriva att ”dramatikern NN:s svaga teaterstycke räddas av epilogens sprudlande allvar” eller att det i diktarinnan W. S.:s verser då och då förnimms ett stråk av oavsiktiligt allvar”?Och hur kommer det sig att det i humorbladen inte finns minsta lilla allvarsspalt? Och allvarligt talat: varför har vi så många humoristiska blad och så få seriösa tidskrifter? Låt höra!

Bredvidläsning s. 35 ff

Lyriklördagsnatt XV

Jag har (lånat från mitt bibliotek) en liten, liten bok – ungefär så stor som min handflata – med dikter av Heinrich Heine: Buch der Lieder, utkom 1827. Jag plockade på mig den något tag pga dess lilla format. Jag har t.o.m. läst lite i den, även om min tyska inte riktigt är tillräckligt flytande för lyrik. Jag tänkte dela med mig av en av de dikter jag förstod bäst, för den som vill ha en tysk språkövning:

Lied des Gefangenen

Als meine Großmutter die Liese behext,
Da wollten die Leut’ sie verbrennen.
Schon hatte der Amtmann viel Tinte verkleckst,
Doch wollte sie nicht bekennen.

Und als man sie in den Kessel schob,
Da schrie sie Mord und Wehe!
Und als sich der schwarze Qualm erhob,
Flog sie als Rab’ in die Höhe.

Mein schwarzes, gefiedertes Großmütterlein!
O komm mich im Turme besuchen!
Komm, fliege geschwind durchs Gitter herein,
Und bringe mir Käse und Kuchen.

Mein schwarzes, gefiedertes Großmütterlein
O möchtest du nur sorgen,
Daß die Muhme nicht auspickt die Augen mein,
Wenn ich luftig schwebe morgen.

 

Det finns flera översättningar av samlingen, men jag har förstås inte någon av dem. Jag gör inte anspråk på att översätta den i sin helhet, men rent tematiskt passar den ihop med Häxan i konung Karls tid, som jag bloggade om för ett par månader sedan.

Dikten är skriven i jagform av en fånge och handlar om jagets mormor/farmor som arresterades som häxa. Trots tortyr vill hon inte bekänna, utan när de försöker koka henne så förvandlas hon till en korp och flyger iväg. Fången besvär sin ”svarta, befjädrade lilla mormor” att besöka hen i fängelset och hämta mat, och att se till att anförvanterna inte pickar ut hens ögon, då hen ”luftigt svävar i morgon”.

Den korta, galghumoristiska (förlåt, kunde inte motstå) stilen fångade mig. En kort ögonblicksbild som ändå innehåller mycket mera, för den läsare som kan lite historia. Dessutom tycker jag om det att vi tror att vi ska få far-/mormoderns berättelse, men så får vi också lite av fångens egen – nästan i förbigående avslöjas det öde som väntar hen följande dag.

Lyriklördag XIV

Det finns en dikt av Stig Dagerman som jag lärde mig utantill redan i skolan. Den har snurrat på loop i mitt huvud de senaste dagarna:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Den svala pepparmintsvinden

Jag har strängt taget inte läst någon lyrik till den här (försenade) lyriklördagen, men i den bok jag läser just nu (Bläckhjärta av Cornelia Funke) så citeras en dikt av Shel Silverstein, som låter såhär  (okänd översättare):

Det finns en plats där trottoaren slutar
och innan gatan börjar
och där växer gräset, det mjuka, veka
och där bränner solen, den purpurröda, heta
och månfågeln sover där efter sin långa resa
i den svala pepparmintsvinden

Det är en dikt med kontraster: hård trottoar, mjukt gräs; het sol, den svala pepparmintsvinden och månfågeln som sover efter en lång resa. Jag tänker mig en främmande värld, men ändå lik vår.

Att hantera sterotyper

Bokbloggsjerkan har en lustig fråga den här gången.

Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.

Min spontana tanke var att jag inte tycker om stereotyper. Hela utgångsläget för stereotyper är fördomar om att en person är och fungerar på ett visst sätt och det ger väldigt snäva gränser för individen. Sedan måste jag visserligen erkänna att många stereotyper har ett uns sanning i sig och jag älskar ju Scandinavia and the World, som ju helt bygger på att skämta om nationella sterotyper. För att inte tala om Finnish Nightmares, där vemsomhelst som känner till finländare ens lite definitivt kan känna igen sig. Så det var inte riktigt så enkelt som jag först tyckte 🙂

Så kanske om man hanterar dem med vänlig humor, eller möjligen ifrågasätter dem på ett intressant sätt så kan det fungera.

Här kan ni lyssna på den ojämförbara Monica Zetterlund sjunga en av mina favoriter, As time goes by, i svensk version av Hasse och Tage. Det är en sång som handlar om Hollywoodvärlden i tiderna, där det fanns fasta sanningar som aldrig ifrågasatts. Det är kanske just det vi måste göra med stereotyper – alltid ifrågasätta.

Men tiden går – text Hasse och Tage

You must remember this
a kiss is still a kiss
a sigh is just a sigh
The fundamental things apply
as time goes by

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren drog en pianist
As time goes by

Hjältar som alltid kom från USA
Tyskar som aldrig gjorde något bra
Negrer som bara stod och sa god dag
vad enkelt allting va.

Sheriffer var så snygga
och ryssar var så stygga
mot stackars FBI
Vad svårt det blir ju mer man lär sig
as time goes by

John Wayne var allas vän
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår
Och rödskinn var som dumma får
men tiden går

En guling var en guling
en elak liten fuling
på honom sköt dom prick.
Bob Hope var alltid väldigt kvick
men tiden gick

För fred och frihet gick dom ut i fält
och som en tomte smajlade Roosevelt
Han gjorde aldrig nånting kriminellt
Amerika var snällt

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren spela pianisten
As time goes by

Det är inte direkt lyrik, men får duga idag 🙂

Det var dans bort i Pargas

Jag har varit på danskurs hela helgen, så lyriklördag blev lite sen, eftersom vi dansade långt in på natten 🙂 Danstemat till ära delar jag med mig av en Gustaf Fröding-klassiker, som kanske är mest känd som sång, men här är texten, lånad från Projekt Runeberg.

Det var dans bort i vägen

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och spelmansfanten,
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!

Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan,
hon är fager och fin, men har intet i fickan,
hon är gäcksam och skojsam och käck.
Där var Kersti, den trotsiga, vandrande, vilda,
där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda
och den snudiga Marja i Bäck.

Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen,
det är pojkar, som orka att kasta på klacken
och vischa en flicka i skyn.
Där var Flaxman på Torpet och Niklas i Svängen
och rekryten Pistol och Högvaltadrängen
och Kall-Johan i Skräddarebyn.

Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen,
och mot stenar av klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde,
och flätorna flögo och kjolarna svängde,
och musiken den gnällde och gnall.

In i snåret av björkar och alar och hassel
var det viskande snack, det var tissel och tassel
bland de skymmande skuggorna där,
det var ras, det var lek över stockar och stenar,
det var kutter och smek under lummiga grenar
– vill du ha mig, så har du mig här!

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnes krön.

Och en räv stämde in i den lustiga låten,
och en uv skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten,
och de märkte, de hörde det ej.
Men uhu! hördes ekot i Getberget skria,
och till svar på Nils Uttermans dudelidia!
kom det dudeli! dudeli! dej!

Den är egentligen lite för somrig för årstiden, men det var det dansigaste jag hittade just nu 🙂 Dessutom har den en fantastisk rytm, vi har talat mycket om hur man kan sjunga eller tala rytmiska instruktioner och den här skulle gå bra att dansa till också utan musik.

Jag lärde mig älska Fröding av en mormoster som brukade läsa högt ur hans dikter och sedan tala om dem med mig. ”Hör du rimmet här, hör du takten här, ser du den där bilden framför dig?” Gammelmoster Anni var antagligen en bidragande orsak til att jag så småningom började studera litteratur ❤

Den här dikten finns i samlingen Gitarr och Dragharmonika, eller antagligen vilken Fröding-antologi som helst. För den som vill höra den sjungas så finns den i mååånga versioner. Sven-Ingvars är kanske bekant, här är en länk till en kul version från Allsång på Skansen med Måns Zelmerlöv och Ola Salo.

Lyriklördag IX

På besök hos föräldrarna botaniserar jag i deras hyllor på jakt efter något lämpligt till lyriklördag. För att utmana mig lite extra plockade jag på mig Valda lyriska dikter av Victor Hugo i öfversättning af Alfred Victorin (ett så lämpligt namn på en översättare av just Victor Hugos dikter!) utgiven 1899. De flesta av dikterna är både långa och ganska pompösa (det kan förstås bero på översättningen också), men den här korta dikten fastnade jag för:

Liksom i somnad sjö…

Liksom i somnad sjö, som skogen dolt så väl,
ser du på samma gång två ting i samma själ,
dels himlen, som sin våg, helt sakta krusad, målar,
med moln i formrikdom och alla ljusets strålar,
dels bottnen, svart och djup, ett skräckfullt afgrundshål,
där ödlor ringla sig och kräla utan mål.

10. – Maj 1839

Jag associerar genast både till Dr Jekyll och Mr Hyde och Esias Tegnérs dikt om mjältsjukan. Människan har både det ljusa och det mörka inom sig. Kontrasten mellan den lugna, ljusa ytan och avgrunden med de krälande ödlorna är drastiskt effektiv, speciellt när sista raden är lite kortare än de andra – det blir ett abrupt fall ner i det mörka hålet. Intressant att det är ödlor och inte ormar, dock.

Lyriklördag – på lördag

Idag delar jag med mig av en dikt av Katarina Taikon, hon med Katizi. Tydligen har hon skrivit dikter också, jag har en liten bunt med dikter av svenska författare som Författarföreningen producerat på 60-talet.

Taikons dikter handlar om kärlek och det påtvingade nomadlivet. Här Svarta korpar :

 

Svarta korpar flyger över tälten
Svarta korpar kretsar i skyn
Förlåt dem Gud ty de förbannat jorden
Och vi finner ingen lycka
Svarta korpar flyger över våra huvuden
Var är min mörke man, var är min man
Vi måste riva tälten och fly

.

 

Inför ett öga

Det blir lördagslyrik på söndag igen. Denna gång en av Nils Ferlin. Den är ganska vemodig, men något i frasen ”det finns ju otaliga gårdar och hus under solens ljus” passade så bra med min tanke om böcker som ger många världar. Det finns otaliga världar.

Inför ett öga

Det var en besynnerlig melodi
som man spelade nyss.
-Vem spelade nyss?
här har ingen spelat på länge.
Då spritter du till och är ensam kvar,
mol ensam kvar,
men jag vet ej var –
ty det finns ju otaliga gårdar och hus
under solens ljus
och månens glimriga hänge
där allt är förbi
och där ingen har spelat på länge.

.

Lyriklör… måndag

Jag insåg förskräckt att jag ju helt glömt bort min lyriklördag, fy på mig. Det är lite för mycket föreningsadministration just nu, jag hinner inte med några utmaningar – det är också evigheter sedan jag läst en novell :-/ Men jag ska få till en kvinnlig nobelpristagare inom februari, det ska jag. Hmm. Kanske jag borde läsa mera Alice Munro och göra två flugor på smällen 😉

Idag plockade jag fram min gamla, tjocka Levande svensk dikt från fem sekler, som jag i tonåren läste massor i. Jag tittade av nyfikenhet på vilka dikter jag satt små lappar vid (bara avrivna papperslappar ur collegeblock, inga fina bokmärken här). Vissa av dem är jag lite förundrad över att jag gillat så mycket, medan andra fortfarande ger mig rysningar av välbehag, såsom C. J. L. Almqvists klassiska dikt ”Häxan i konung Karls tid”. Kort, men berättar en hel historia om ett människoöde:

Häxan i konung Karls tid

Här uppå berget ligga gummans svarta knotor,
hon som i våras här brann uppå bål.
Nu skall du få höra sagan om röda elden:
höra hur gumman i bålet satts att brinna.
Gumman hon tog vita stickor av furu,
men sina stickor satte hon i en mur.
sakta hon steg till muren och ur stickorna darrhänt
mjölkade hon åt barnen små;
men utur rike prästens ko var den söta mjölken.
Barnen fingo stå vid moderns bål.

.