En viktoriansk historia

Teh Internet är fullt av spännande saker 🙂

I en intressant tråd om konst, speciellt prerafaelitisk och hur den kan (miss- eller om-) tolkas idag så hittade jag en länk till en underbar fb-sida (som går att läsa också för den som inte är på fb). Den heter  Victorians, Vile Victorians och beskrivs såhär:

That page not only does entries about Victorian era clothing (Youtube-channel priorattire is also good on that topic), labour conditions in the Victorian era, social reform in the Victorian era, Victorian cooking (like this practical chef d’oeuvre), the worry that the errand boy will steal Cook’s heart (and the scullery maid’s heart, too) with the way he holds his milk bottle, etc., but also writes little stories – ”penny dreadfuls” – based on photos or paintings of that era. Most of these are stand-alone, but that very picture which you linked set off the multipart story about Gertrude: Part 1Part 2Part 3Part 4Part 5Part 6Part 7Part 8Part 9Part 10Part 11

I de här berättelserna utgår författaren från en (eller i Gertrudes fall flera) målningar och målar med ord upp en relaterad berättelse. De kan vara roliga eller sorgliga, men idén är att de är historiskt förankrade. Jag är helt hooked. 😀

Gertrude är i flera delar, men oftast är de riktigt korta, som den lilla historian om kattungen Mitzy, som är en liten, bedårande förstörelsemaskin. Den får representera en novell i novellutmaningen, lämpligen kategori 13. Läs en novell med färre än sju sidor.

Säg det med honung

När jag var i Det forna senast så läste jag en liten bok av Gösta Knutsson (mest känd som författaren till Pelle Svanslösböckerna) som jag hittade på loppis: Nalle Lufs och Skrutten.

DSC_4787

Den kom ut 1952 och liksom i Pelle Svanslösböckerna kommenterar Knutsson aktuella samhällsfenomen på ett humoristiskt sätt.

I det här avsnittet är Nalle Lufs och hans hundvän Skrutten på resa och ska ta en liten matpaus på restaurang. Mat betyder honung och köttben, men det är inte så lätt att få. (Eftersom jag inte orkar skriva in allt för hand så får ni bilder av boksidorna. Säg till om de inte går att läsa av en eller annan anledning.)

Jag har en bestämd känsla av att de inte talar om honung annat än på ytan.

Någon sida senare försöker de gå till en affär, men det går inte mycket bättre där:

DSC_4791

😀 För den som vill ha en ledtråd (eller läsa på) rekommenderar jag t.ex. Wikipedias artikel om Göteborgssystemet.

Guld, guld, guld

Idag har brorsan och jag rantat runt i Stockholm och bland annat hittat en fantastisk ostbutik (och lite annat)  i en källare och besett Tutankhamun-utställningen. Båda kan varmt rekommenderas. Ostsortimentet i Wijnjas var imponerande och mängden guld i Tutankhamuns grav fullkomligt häpnadsväckande.

dsc_4115

Utställningen består alltså av omsorgsfullt utförda kopior av innehållet i graven, plus lite videofilmer och audioguide. Väldigt intressant. Att ha läst Sinuhe, egyptiern  gjorde det definitivt inte mindre intressant, men det är bonus, inte nödvändigt.

Tack till MiaMaria som tipsade om utställningen, annars hade jag missat den.

 

En mörk dag på många sätt

Idag är det Förintelsens minnesdag. Jag hade tänkt skriva mycket mera om saken, men på grund av mera lokala händelser så har jag huvudet fullt av annat. Men jag kan tipsa om två saker: Lyssna på intervjun med Hédi Frid: Om att överleva Auschwitz på Sveriges Radio och läs min bloggpost från i fjol om förintelselitteratur.

Här hemma har universitet idag varslat om 980 tjänster som försvinner inom två år, varav 570 är rena uppsägningar. 12 % av personalen, en betydligt större del av den personal som inte räknas till undervisnings- och forskarkategorin.

Vare sig det kommer att gälla mig personligen eller inte, så kommer det att beröra oss alla på jobbet, på samma sätt som anskaffningsbudgetens minskning och utrymmesminskningarna påverkar oss. För att inte tala om de ringar på vattnet som de medför…

Är det här faktiskt rätt väg att få Finland på fötter?

980 ljus för 980 tjänster

980 ljus för 980 tjänster

Åttiotalet ringde (och 2015 svarade)

På 80-talet var Paleåwille en institution i Svenskfinland (detta mytiska område) och deras program Popp i topp var något man skyndade sig hem för att lyssna på och till och med banda ibland. Äldre finlandssvenskar förfasade sig förstås över radions förfall – det här var innan de beslöt att gettofiera ungdomarna i en extrem kanal –  men Popp i topp var, möjligen tillsammans med Ungdomens gåva i toner, det viktigaste programmet i dåvarande Rundradion för alla tonåringar. Så fanns det Banankontakt på Radio City, minns jag, men vi var ganska svältfödda på underhållning på svenska i massmedia, så det som fanns blev extra viktigt.

Paleåwille gjorde också egna låtar och kasseten Paleåwilles dåligaste hörde till mina mest spelade (den torde dessutom vara en av de få kassetter som inte åkte ut i Den Stora Kassettutrensningen häromåret 🙂 ) Den mest kända låten de gjorde var Duckräpp, en ironisk hyllning till det finlandssvenska. Läs mera och lyssna här.

Den är förstås bitvis daterad, vem vet t.ex. nuförtiden vad ”Socis” är? På dinosauriernas tid före mobiltelefonerna var Societetshusets café ett tag det ställe dit alla finlandssvenskar i Helsingfors gick, om man var på stan så tittade man in och kollade vem som var där. Folk satt och hängde där i timmar, jag ocskå, så minderårig jag var. ”Vi ses ju sen på Socis”, alltså. Något sådant ställe finns väl inte ens längre?

Annat är ännu nästan skrämmande evighetsaktuellt, som Hur hääärligt sången klingar (extra aktuell idag) och ”papprena på Hanken / pengarna på banken”.

Nu lagom till Svenska dagen har duon gjort en ny, uppdaterad version för 2015, en som både är mera aktuell och betydligt mörkare, för att det svenska i Finland har det trångt. Lyssna och jämför:  här är Duckräpp 2.0.

…om detta finns det mycket berättat…

Idag är det den Internationella minnesdagen för Förintelsens offer, det har knappast undgått någon. Jag tänkte komma med en radda lästips, för ingenting jag kan skriva kan sätta ord på det ofattbara, men det finns andra som försökt, andra som minns och vet. Det finns många, många böcker, här är några som jag minns på rak arm:

Martin Gray: I namn av de mina (nedtecknad av Max Gallo). Martin Gray berättar sin historia från ghettot i Warsava och lägret i Treblinka och livet efteråt när han för andra gången förlorat hela sin familj, den andra gången i en häftig skogsbrand. Det är länge sedan jag läste den, men ännu idag kan jag inte ens skriva ner en kort beskrivning utan att börja gråta.

Jerzy Einhorn: Utvald att leva, minnen, barn- och ungdomsminnen från uppväxten i Polen och Förintelsen. Dottern Lena Einhorn har skrivit en bok om mammans berättelse som heter Ninas resa: en överlevnadsberättelse, den står i hyllan, men jag har inte läst den.

Erica Fischer: Aimée & Jaguar, en dokumentär bok om två kvinnor som träffas och har en kärlekshistoria, tills den ena blir avslöjad som judinna och deporterad tilll läger. Det gjordes också en riktigt bra film på den.

Klassikern som inte får glömmas: Anne Franks dagbok, som dessutom har utkommit i oförkortad version för tio år sedan, med de tidigare bortstädade partierna med.

Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine …om detta må ni berätta… En bok om Förintelsen i Europa 1933-1945, beställd av Sveriges regering, delades ut till alla med barn i grundskolan i slutet av 1990-talet för att motarbeta förnekare. Riktigt saklig och bra. Finns att lasta ner i senast uppdaterade version här.

Gudrun Pausewang: Resa i augusti. En berättelse ur en elvaårig flickas perspektiv, när hon och hennes farfar deporteras. Hela boken handlar om tågresan och om hur Alice så småningom får klart för sig alla de lögner hennes farföräldrar berättat för att skydda henne.