Ursula K. LeGuin

Ursula K. LeGuin har gått ur tiden 😦

Trollkarlen från Övärlden-serien var mitt första möte med hennes texter (och ett tidigt möte med fantasygenren för den delen) och det är fortfarande en fantastisk serie att återvända till. För mig sätter den ribban högt – fantasy är inte bara lite ”gör en magisk gest”, utan allt har konsekvenser, allt hänger ihop.

Övärlden och The Left Hand of Darkness är det hon är mest känd för, men hon har skrivit så mycket annat också – jag hittade en gammal bloggpost om hur jag hittade Very Far Away from Anywhere Else är jag hyllyterade 🙂 Hon influerade många författare och tänjde på genregränser och verkar dessutom ha varit en intelligent person med stark integritet. Och kattmänniska! 😉

Lyssna på en intervju som gjordes av China Mieville till LeGuins åttioårsdag här. Jag har inte lyssnat på den på flera år, men minns att jag verkligen gillade den då jag hörde den. Läs mera, t.ex. en Guardianartikel här, en New York Times-nekrolog här och hennes hemsida här.

Eller läs en bok 🙂 Hennes senaste – sista – är en samling essäer som heter No Time To Spare, den utkom i november. Jag funderade på att köpa den i julas, men kanske jag ska läsa om Ged och hans skugga i stället. Eller äntligen komma mig för med att läsa The Left Hand of Darkness – jag känner till den mycket bra, men har faktiskt inte läst den. (Typiskt litteraturvetare.)

Vilken är din favorit?

Annonser

Ordkonstnärer

Jag läste – något sent – signaturen Gromits (Henrik Huldén) underbara dagsvers tillägnad Lennart Hellsing i söndagens Husis och fick tårar i ögonen av slutklämmen.

hellsingvers

Tanken svindlar, tänk om Stella hade fått bli nittiosex år i stället för bara fyrtio. Vilka fantastiska ordkonstverk vi hade fått, såsom vi nu har Lennart Hellsings långa livsverk.

Om och av Oliver Sacks

Neurologen och författaren Oliver Sacks har dött. (Läs New York Times nekrolog här.) För mig är Oliver Sacks framför allt författaren till Mannen som misstog sin fru för en hatt – en fascinerande bok som ligger på mitt nattduksbord (eller den hylla som fungerar som ett sådant, för att vara exakt) och en person med värre ansiktsblindhet än jag. För många andra är han personen bakom de sanna händelserna i filmen Awakenings. Hursomhelst så har han gjort neurologiska tillstånd välkända för den stora allmänheten.

Han skrev också kolumner för New York Times och jag vill härmed rekommendera otroligt bra tre essäer han skrev efter att han fått sin terminaldiagnos: My Own Life, My Periodic Table och till sist, publicerad bara ett par veckor före hans död, Sabbath.

Läs och begrunda.

En stjärna har slocknat

Idag fick jag höra att Stella Parland är död. En stjärna var hon verkligen, både som person och som författare. Intensiv, intelligent, engagerad och rolig. Det blir tomt efter henne.

Vi har inte setts så ofta de senaste åren, men vi var studiekamrater i tiderna. Hon och hennes kusin Annika Sandelin skrev och uppträdde under studieåren med underbara underfundiga Dikter om öden och döden, som jag bloggade om för nåt år sedan. Dessutom har hon skrivit andra böcker och pjäser med sin egen oefterhärmliga stil – hon hade ett fantastiskt sätt att vända och vrida på orden och en väldigt speciell sorts humor. Världen är lite blekare nu.

Andra har skrivit mera: Svenska Yle har en fin nekrolog här och Hbl här. Författarkollegan Katarina Gäddnäs gjorde för några år sedan en lång intervju i Ny Tid som de länkade till på Fb.

Vila i frid.