Their very own human-flavoured Popsicle

Vi har varit borta över helgen och lämnat katterna med snäll kattvakt, det har verkligen inte gått någon nöd på dem. Men det märks mycket tydligt att frånvaron intre uppskattats. Simba har suttit klistrad i min famn långa stunder sedan vi kom hem, spunnit och buffat huvudet under min haka. Och slickat mig på halsen… Hon brukar göra det, antagligen smakar jag salt.

Det måste vara någon sorts familjesmak, för när mamma var på besök en gång så slickade Simba glatt på henne också 🙂  Andra kattslaven är inte alls lika god, tydligen. När jag var en vecka i England i somras så försökte Simba slick på Andra kattslaven i stället, men gav upp efter två slick 😀

Nu ligger Agnes i min famn och gnuggar sig mot mina händer och slickar på dem. Hon har den lustiga vanan att tugga i luften när hon slickar. Först gnider hon nos och kind mot mina fingrar för att markera dem ordentligt. Sen tuggar hon lite luft och så slickar hon på mina fingrar. Detta kan hon upprepa i evigheter, under högljutt spinnande. Knasdjur.

Jag har läst att slickandet är ett tecken på tillgivenhet, så jag låter dem hållas lite åtminstone, även om speciellt Simbas exfolieringssystem är ganska obekvämt (hon har förfärligt sträv tunga). Men är man slav så är man – jag är uppenbarligen deras alldeles egen mänskliga slickepinne.

Annonser

Mörk nattläsning

Veckans bokbloggsjerka undrar vad jag läser just nu.

I allmänhet brukar jag svara att jag läser många böcker på en gång, men just nu när vi är på resa så har jag bara en bok med och det är helt nyutkomna Naondel av Maria Turtschaninoff, som jag ju fick i handen i torsdags 🙂 Jag kunde bara inte tänka mig att lämna den hemma, då jag väntat så ivrigt på den.

Eftersom vi är på besök så blir det mera utfärder och umgänge än läsa, men i natt läste jag en tredjedel innan jag insåg att jag måste sova lite också… Den är mycket fängslande. Mörkare än Turtschaninoffs tidigare böcker (som inte på något sätt kan kallas fluffiga), med många olika huvudpersoner, alla med sina egna berättelser och bakgrunder. Jag älskar hur författaren beskriver deras tillvaro, arbete, mat och nöjen och deras olika speciella egenskaper, och hur de hamnar på samma plats. Jag väntar på att få veta hur de tar sig från den platsen för att kunna grunda Röda klostret, där Maresi utspelar sig långt senare. 

Den första rösten är Kabiras, hon som av kärlek och högmod avslöjar en hemlighet, vilket kommer att bli ödesdigert för henne, hennes närmaste och också de andra. Inledningen till hennes berättelse ger mig rysningar av obehag och välbehag samtidigt: 

Det finns inte många jag älskat under mitt alltför långa liv. Två har jag förrått. En har jag dödat. En har förkastat mig. Och en har hållit min död i sin hand. Det finns inget vackert i mitt förflutna. Inget gott. Ändå tvingar jag mig att se tillbaka och minnas Ohaddin, minnas palatset och allt som hände där.

 

I can haz Naondel!

Idag gick jag till Förlagets öppna hus på Konstens natt för att höra Maria Turtschaninoff läsa högt ur Naondel, som ska komma ut i september. Bara som en liten smakbit, tänkte jag, i väntan på att den kommer ut. Och så hade den precis kommit från tryckeriet och såldes på plats! 🙂 Jag struntade högaktningsfullt i att jag redan har beställt hem ett ex (det blir en trevlig present till någon) och köpte genast ett ex och fick det signerat ❤

Vanligtvis bekymrar jag mig inte så mycket om att vakta på när en ny bok kommer ut (undantaget Harry Potter då), men den här har jag väntat på. Nu gäller det bara att fundera på om jag ska sluka den genast eller suga lite på karamellen…

 

Sånt som kattslavar känner igen

Det finns saker som främst kattslavar (antagligen också folk med vissa andra sorters pälsdjur) känner till, i synnerhet sådana som har långhåriga katter. En av dem är att inse att när en skrivbordsstol inte längre rullar så beror det på att Någons totthår har trasslat sig runtruntrunt hjulaxeln till en hård, näst intill orubblig TOTT. Som kanske eller kanske inte går att avlägsna med en åsnas envishet samt en bra pincett…

Alltid den där Anette!

Skolan kan vara ett inspirerande ställe där vetgiriga barn får lära sig nytt och få ett sammanhang, men det kan också vara ett mardrömsställe som förkväver all personlighet och att behöva gå dit är en outsäglig plåga.

Veckans bokbloggsjerka har tema skolmiljö / lärande:

Känner du till någon bok i skolmiljö som du kan rekommendera, eller kan du ge exempel på en karaktär som innehar ditt drömyrke eller har du ”bokliga” erfarenheter av lärande på annat sätt?

Efter att ha funderat lite så kom jag till att jag har en bok i hyllan som handlar om skolan som miljö och om hur den miljön kan bli helt fel: Peter Pohls Alltid den där Anette! från 1988. Inte så att någon i lärarkollegiet menar illa eller är aktivt ond, utan för att det inte finns plats för intelligenta, knepiga, ifrågasättande personligheter i den svenska grundskolan. För att just ingen på allvar bryr sig om vad barnen upplever och känner, utan är fokuserade på sig och sin prestige. På olika sätt så blir Anette Wester den person som det alltid skylls på när något går fel. Det hela hjälps inte upp av en pappa som är på barnets sida i stället för på de vuxnas, en som inte skyddar de vuxna auktoriteterna från deras egen dumhet eller brist på kompetens.

Boken är en enda anfådd och svidande uppgörelse med systemets likriktningskrav och skolpersonalens oförmåga att ta till sig kritik och förändra sådant som inte fungerar. Det är kanske inte Pohls bästa bok rent stilistiskt, men engagemanget och intensiteten kompenserar för det och jag läser om den regelbundet.

Jag rekommenderar den alldeles speciellt för sådana som har med barn och ungdomar att göra – jag antar och hoppas att den svenska grundskolan har förändrats sedan 1980-talet (jag gick själv i en Waldorfskola, så har inte personliga erfarenheter), men att en situation kan bli allt värre låst med tiden är tyvärr inget som försvunnit med tiden.

Du kan läsa mera om böckerna om Anette på författarens hemsida här, där finns också länkar till artiklar och föredrag.