En emotionell vampyr

Folk slänger sig ofta med uttrycket ”emotionell vampyr” om vissa människor. I en berättelse jag läste nyligen förekommer det en kvinna som verkligen lever upp till titeln. I teatervärlden i New York dyker det upp en ung kvinna som är en otroligt bra skådespelerska, hon lämnar alla andra i skuggan. Huvudpersonen träffar henne på en provspelning, där han också träffar en av hennes ex-pojkvänner, som varnar honom för henne: hon tar känslorna ifrån folk och gör dem till sina. Det är därför hon är så bra på scen. Men de som råkat ut för henne är gråa skuggor av sig själva, oförmögna att känna något på riktigt. Huvudpersonen fascineras av henne och beslutar sig för att lära känna henne. Och lära sig hennes hemlighet, så att han kan bli en värdig motspelare.

Ryys.

Jag plockade upp den här boken på ett café jag satt på och läste den här historien och det gick kalla kårar över ryggen på mig. Huvudpersonen väljer alltså att göra som hon, förstöra andra människor för att främja sin egen karriär. Verkligt obehagligt, väl beskrivet. Jag kommer aldrig riktigt att kunna se en riktigt bra rollprestation utan att undra en alldeles liten aning…

Författaren heter Chet Williamson, novellen heter …To Feel Another’s Woe (1989) och jag hittade den i antologinThe Giant Book of Best New Horror (en samlingsvolym  av antologier – det kan verkligen leda till knasiga namn, inte sant?)

Den passar in i Novellutmaningen II:s kategori nr 24: Läs en novell av en författare vars efternamn börjar på samma bokstav som ditt.

Nobelliga noveller

Idag tänker jag slå två flugor i en smäll och blogga om Perl S. Bucks noveller och på så sätt kombinera novellutmaningen och Nobelutmaningen🙂

Den amerikanska författaren Pearl Buck fick Nobelpriset år 1938, motiveringen löd:

för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk

Jag borde kanske ha läst någon av de ”rika och episka skildringarna”, men jag hade en novellsamling i hyllan som jag läst för många år sedan och nu läste om: Silverfjärilen och andra noveller (Fourteen Stories). Det är en samling med noveller som utgavs mellan 1943 och 1961.

Jag måste erkänna att jag tycker att dammet lagt sig över många av historierna. Många fokuserar mycket på ”äkta, mjuk kvinnlighet” och traditioner, även om det i flera också beskrivs hur samhället förändras, speciellt de som handlar om Japan och Kina – inte minst i titelnovellen, där vi får en berättelse om en gammal, förvirrad kvinna som går under i det nya, hårda samhället som kommunismen skapar. Hon kan inte förstå att privat ägande är förbjudet och när hon blir förtjust i liten pojke på barnhemmet där hon arbetar så visar hon honom en vackert smycke som hon har gömt, en silverfjäril. Naturligtvis så kommer det fram och hon måste löpa gatlopp i byn, alla hånar henne och slår henne. Hennes öde berättas av hennes son i ett mörkt rum, han skäms för att han inte kunnat hjälpa henne, utan tvärtom varit tvungen att delta i hennes bestraffning. Det är en obehaglig berättelse, som andas en del kommunistskräck, även om den tyvärr säkert också är trovärdig.

Ofta handlar det om hur kvinnan är ansvarig för mannens välmående och ska anpassa sig efter det. I Förtrollningen så ska en kvinna som är ful se till att vara så behaglig som möjligt för att förtrolla mannen,  det är mycket fokus på kvinnors utseende överlag. I Francesca så förvandlas en skådespelerska till den roll hon för tillfället spelar, varpå hennes man skriver en pjäs där han skapar sin drömkvinna. Hon tycker visserligen mycket om rollen, men det är ändå på något sätt lite obehagligt.

Det är spännande att läsa om, jag märker att jag ser helt andra sidor av berättelserna och tycker också helt annorlunda om dem än jag gjorde förra gången jag läste den. Då var min favorit Att börja leva, som handar om en man som återvänder från kriget (andra världskriget) och är krigstrött och känner sig främmande för allt och alla. Hans far ger honom rådet att inte tala om sina upplevelser med någon – allra  minst med sin fästmö – utan bara börja leva, fast det inte känns någonstans. Så småningom kommer känslorna tillbaka. Nu tycker jag att rådet på sitt sätt är praktiskt, men som ett barn av min tid så tycker jag att det inte kan var bra att stänga in traumatiska känslor och aldrig mera tala om dem. Det har vi sett så mycket av här i Finland, hur krigstraumat ger efterklang i flera generationer för att det bara bitits ihop och aldrig fått komma ut.

Idag tycker jag mycket mera om Skrattets gåva, där en ensam mor med sonen i kriget får besök av en ung kvinna som visar sig vara hennes sons flickvän. Han har bett henne gå hem till sin mamma på juldagen för att hon inte ska vara ensam och olycklig. Han är mycket modersbunden och mamman är mycket fäst vid sin son och hindrar honom (utan att vara medveten om saken) att kunna leva sitt eget liv och till exempel gifta sig med sin flickvän. Detta inser hon när hon talar med flickan och kan släppa taget om sin son och i stället få en extra dotter. Hennes väg från ensam och instängd till att släppa in skrattet i sitt liv är sympatiskt beskriven. Hon älskar fortfarande sin son, men det är inte det enda hon har i livet.

Den får representera kategori nr 7: Läs en novell som handlar om en förälder och ett barn.

Läsutmaning: Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur

Vi hade fint besök från Sverige på jobbet här i höstas och som tack för att vi guidat och svarat på frågor om biblioteket fick min kollega och jag varsin tygkasse med kvinnliga Nobelpristagare i litteratur.

nobelpristagarkasse

Det är faktiskt inte så många. Sedan början är det fjorton stycken.

nobelpristagarlista

Min kollega har som (evighets?)projekt att läsa något av alla Nobelpristagare, men det är för mycket för mig. (Jag har bloggat om vilka av Nobelpristagarna jag läst fram till 2014 här.)

Men att läsa någonting av alla kvinnliga pristagare är överkomligt. Läsa och blogga om, tänkte jag. Vem är med? Det finns fjorton pristagare, en per månad borde vara lagom takt. Så till nästa nyår ska den som vill vara med ha läst något av alla – och om det är en kvinna som får det nästa år så får det bli bonusläsning🙂

Novelläget

Ugglan & boken undrar hur det går med novellutmaningen.:-)

Jodå. Jag har läst en massa noveller – bl.a. har jag läst igenom hela L. M. Montgomerys produktion igen. Montgomery är en sådan som jag återvänder till med jämna mellanrum, och när jag är stressad läser jag gärna om, det lugnar. Jag gillar att läsa om annars också, men tenderar att göra det mera under tyngre perioder.

Så, har läst mycket noveller, men hittills bara bloggat om tre:

Tuomas Salorantas skräcknovell Länsimetro viivästyy (Västmetron försenas), bloggat här. Eftersom västmetron försenas hela tiden (och nu har de sparkat chefen för projektet, vilket inte är mer än rimligt, ärligt talat) så känns den allt mera aktuell… De underliggande orsakerna är kanske något helt annat än vanlig inkompetens och korruption? (3. Läs en novell på ett annat språk än svenska)

L. M. Montgomery: The Quarantine at Alexander Abraham’s, bloggat här. Miss MacPherson går hem till en man för att fråga efter ett söndagsskolebarn och blir tvungen att stanna pga karantän för smittkoppor. Rolig och fyndig. (12. Läs en novell med en titel som består av fyra ord)

Åsa Nilsonne: Kappsäck full med pengar, det är ju också bra att ha, bloggat här. En äldre kvinna lämnar sin man och möter det tyvärr alltför vanliga problemet med hur hon ska ha råd med det. (23. Läs en novell där pengar spelar en stor roll)

Av dessa är The Quarantine at Alexander Abraham’s min favorit, för att huvudpersonen är så väl beskriven, en bestämd, medelålders dam som inte låter någon sätta sig på henne och dessutom är mycket slagfärdig. En utmärkt förebild!

 

Neko är katt

Det behövs lite fluff för att väga upp allt jävelskap på sistone. Andra kattslavens syster skickade mig en länk här för ett tag sedan med kattuttryck i japanskan, t.ex. så heter det att en person som inte kan dricka varmt har en kattunga, en nekojita. Jag dricker glatt skållhett te, men Andra kattslaven har definitivt en nekojita.🙂

Flera lustiga uttryck finns här: Funny Cat Expressions and Phrases in Japanese

Och ett par kattbilder som bonus🙂

agnesmorot

Lådan med rotsaker var inne en sväng. Agnes föreställer en morot.

simba_gommer_sig

Simba gör en facepalm när hon hör om valresultatet.

Hatlistan har hittat hit

Eftersom Frihetens Land bestämde sig för att hat och rädsla är rätt väg att gå så passar jag på att posta den här hatlistan som cirkulerade på nätet för en dryg månad sedan. Den passar väl in i dagens värld?

Jag hittade den hos Peppe, som hittat den hos Bleik, feit och fab, som hittat den… ja ni vet. Listor är lite som den där höstflunssan. Den här handlar om ”hat”. Eller ogillande då, om vi inte ska ladda ur ordet hat.

Min äckligaste mat.

Bovete och färsk koriander. Bovete blir jag illamående av (jag misstänker att jag är lite överkänslig för färgämnet i det) och hoppas innerligt att jag aldrig blir glutenintolerant. Färsk koriander smakar bara tvål i min min (jag har förstått att det gäller vissa personer, rent genetiskt alltså).

Fika jag tackar nej till.

Bakelser med smörkräm. Jag har svårt för kallt, tjockt fett. Tjockt med matfett på smörgås samma sak, urk. (Däremot är drypande av smält smör eller olivolja inga problem.)

Hatväder.

Det där värsta vintervädret när det bara är mörkt och marken är täckt med kullrig, våt och svinhal is och det dessutom snöslaskar. URK. Just nu är det ju vackert och vintrigt, men när det blir plusgrader igen (utlovat sådana nästa vecka) så misstänker jag att jag får mitt lystmäte…

TV-program jag aldrig skulle titta på.

Tittar inte på tv, bara på tv-serier. Men jag ogillar såna realityprogram som explicit går ut på att förnedra och förminska folk. Eller para ihop dem (vilket kan vara samma koncept). Har svårt för all form av utröstande.

Då tappar jag humöret helt och hållet.

När människor inte bryr sig. Speciellt folk som inte bryr sig om miljön. ”Whatever, jag bryr mig inte” är ungefär det mest provocerande man kan säga åt mig. Och förstås folk som tycker att det är okej att nedvärdera andra som har en annan hudfärg, annat/andra/inget kön, sexualitet och så vidare. (I fjol brände jag t.ex. propparna på Aito avioliittos representant.)

Säger Koko som verkligen verkligen ser ner på folk som röstar på rasister och låter sin egen bekvämlighet gå framom hänsyn till andra och miljön… Måste jag vara konsekvent?

Sämsta musiken.

Rap för mig, helt klart. Jag blir alldeles kribblig av den och måste genast stänga av. Det är nånting med själva sättet att tala som ger mig obehag. Att genren som sådan är sjukt sunkigt sexistisk hjälper inte. Jag tänker genast på machomän som beter sig som svin.

En god tvåa är dansbandsmusik, men där kan jag hålla mig från att stänga av om jag t.ex. sitter i någons bil. Det går inte med rap.

Värsta tiden på dygnet.

Ingen speciell egentligen. Det brukade vara morgnar, men bara jag inte har alltför bråttom (älskar flextid) så är det inte så farligt. Brukar få en trötthetsperiod på eftermiddagen, det är lite jobbigt.

Mitt sämsta humör.

Är när jag är stressad och blir helt opropotionerligt irriterad på småsaker. Gillar inte att vara gnällig eller småelak.

Sämsta grejen jag äger.

Hmm. Jag äger väl inget dåligt🙂 Jag vet inte, men jag har förstås en massa tjafs. Svårt att säga vad som är sämst. En liten, fånig kökspryl som gör vackra skruvar av rotsaker är nog nåt av det mest onödiga jag nånsin köpt. Jag är lite svag för marknadsförsäljare som gör roliga saker.

Värsta personlighetsdragen.

Jag är en prokrastinerare av värsta sort. Jag kan vara ganska effektiv när jag kommer igång, men har svårt att fokusera,  jag är bäst på att sköta saker som jag kan få undan på en gång. Jag är inte helt säker på om det är för att jag är lat, eller för att jag har svårt att bli bedömd. Antagligen både och.

Jag blir lätt rastlös och försöker göra för många saker på en gång, vilket oftast leder till halvgjorda projekt. Jag tar också på mig onödigt mycket saker och tröttar ut mig. Har svårt att lita på att andra sköter saker.

Jag är otålig, speciellt om jag upplever att folk är dumma eller ointresserade och jag tenderar att vara något av en ångvält om jag inte håller koll på mig själv.

Jag har svårt att släppa saker, om jag inte hittar nåt bra hem till dem. Bara slänga ut går inte. Vill någon ha en liten kökspryl som gör roliga skruvar?😉