Den ogifta kvinnan är ofta en person som i speciellt äldre litteratur har framställts som patetisk och förlöjligats: småskuren, skvalleraktig och överflödig. (Dorothy Sayers använder sig av den här fördomen på ett omvänt sätt när hon låter Lord Peter grunda den byrå som han kallar ”The Cattery”, där han anställer lite äldre, ogifta kvinnor och tränar dem i detektivarbete. Speciellt i Strong Poison kommer de till sin rätt!)
Jag har den senaste tiden för novellutmaningen läst en antologi som heter Old Maids. Short Stories by Nineteenth Century U.S. Women Writers, redigerad av Susan Koppelman som på 1970-talet reagerade på hur få kvinnliga författare det fanns i de antologier som användes i collegeutbildningen. Hon började forska i kvinnolitteratur och den här antologin kom ut 1984. Vi har hittat den på antikvanti nåt tag och plockat upp den eftersom temat verkade intressant: hur ogifta kvinnor framställts i amerikanska 1800-talsnoveller, men den har stått oläst på hyllan ganska länge, som så mycket annat…
Varje novell har en kort introduktion till författaren och novellen. Sådär genomgående kan man konstatera att de flesta äkta eller oäkta män som finns i de här berättelserna i allmänhet är ena skitstövlar. Eller döda. De är bedragare och fyllbultar, eller som bäst fantasilösa och trista.
Jag tänkte lyfta fram några berättelser:
Susan Petigru King: ”Old Maidism Versus Marriage” (1854) handlar om sju unga flickor som sitter under julhelgen och väntar på att männen ska återvända från någon middag och underhålla dem. Smått upprörda över sitt behov av män så ingår en pakt: om tio år ska de som inte ännu är gifta samlas på samma plats och läsa de uppriktiga brev som de gifta skickat om sina äktenskap. Tio år senare finns det bara en ogift mö kvar, som är på vippen att förlova sig dessutom, som sitter och läser de sex brev hennes väninnor har skickat. Det är ingen rolig läsning, om snåla män som inte förstår sina fruar, om hårt arbete och ingen tid eller plats för konst eller musik. Hennes käraste väninna erkänner till och med att hon inte vill avskräcka henne från äktenskap och alltså inte är fullt uppriktig. (8. Läs en novell som är skriven på 1800-talet.)
I Marion Harlands ”One Old Maid” (1881) får vi möta den gifta systern som lite föraktfullt ser ner på sin ogifta syster som vigt sitt liv åt att ta hand om sin gravt utvecklingsstörda tvillingsyster. Den ogifta systerns forne käresta kommer på besök och ser med förskräckelse hur hon åldrats och hon anser också sig själv som en fjäril som tvingats in i sin puppa igen. Samtidigt så ser hon att hon har gjort sin plikt och hon har en högre uppgift i det hon gör. (28. Läs en novell som handlar om syskon)
Det finns också noveller med mera positiv ton, i ”Number 13” av Elizabeth Stuart Phelps (1876) får vi möta en kvinna som bor i ett pensionat och genom att vara en hjälpsam medmänniska också får stöd av sina grannar när hon behöver det. Husets invånare blir på sätt och vis hennes familj. Den är skriven i ett ovanligt ledigt talspråkligt tilltal, sömmerskan småpratar med sin kund på ett förtroligt sätt. (2. Läs en novell där ett hus spelar en stor roll)
Också Rose Terry Cookes ”How Celia Changed Her Mind” (1891) är lite tragikomisk, Celia sörjer över att vara ungmö och gifter sig på äldre dagar med en snål och grinig man, för att slippa vara ogift. Hon får snabbt inse att det inte är värt det och ångrar sig bittert. När mannen sedan dör efter fyra år så blir hon så lättad att hon i fortsättningen håller en årlig Thanksgiving-middag för stadens ungmör för att fira sitt singelliv. (26. Läs en novell vars titel innehåller ett verb)
En kattslavs dagbok 