Om drivkraft och motiv

Förra veckan var Andra kattslaven och jag på bio med en kollega. Sagda kollega har länge höjt Riviera till skyarna – en liten, privat biosalong i Berghäll med bekväma fåtöljer och servering – och den var defiitivt ingen besvikelse 🙂 Väl värt den något högre kostnaden för biljetterna. Rekommenderas för alla Helsingforsbor!

Filmen vi såg var den nya filmatiseringen av Stephen Kings It (Det). Den var riktigt ruggig och bra, såsom en skräckfilm ska vara, men vissa av ändringarna från originalet gjorde mig fundersam.

Obs! Nedan följer spoilers för såväl boken som filmen.

Läs mer

Annonser

En okänd historia

Andra kattslaven och jag gick på Hidden Figures (Dolda tillgångars) premiär, kvinnodagen till ära. Det är en film ”baserad på sanna händelser” om afro-amerikanska kvinnor som jobbade för NASAs rymdprogram i början av 1960-talet. Det är en mycket upplyftande film, som visar hur de lyckas avancera trots de dubbla hindren: kön (kvinnor kan väl inte räkna så komplicerade saker) och den absurda segregationen (skilda toaletter, till och med, helt knasigt).

Visst inser man som tittare att det knappast är roligt att behöva springa långa vägar för att hitta en toa, eller behöva ett domstolsbeslut på att få gå kurser på den lokala vita skolan, för att inte tala om alla andra stora och små fördomar och diskriminering de utsättts för, men eftersom filmen primärt fokuserar på att de lyckas ta sig fram så är den helt klart feel good. Det är roligt att heja på dem, helt enkelt.

Välspelad, välfilmad, coolt soundtrack, väldigt intressant att få veta mera om denna okända historia. Kan rekommendera 🙂

Om presidentvalet i USA

Jag är inte den enda icke-amerikanen som följer vad som händer i det amerikanska presidentvalet med skräckfylld fascination. Det är inte irrelevant för oss vad som händer där. Hur ända in i glödheta är det möjligt att de konservativa har valt en sådan mardrömskandidat? Idag läste jag en välskriven och vältalig blogpost av John Scalzi om hur republikanerna i praktiken ligger som de bäddat – Trump är inte en kandidat som bara ha dykt upp, utan partiet har aktivt vaskat fram en sådan som han och nu är de förskräckta över resultatet. Läs här: Trump, the GOP, and the Fall

Scalzi har också skrivit en post om varför han röstar på Clinton, inte bara för att hon är det enda vettiga alternativet, utan också för hennes positiva egenskaper: My Endorsement for President, 2016: Hillary Clinton

Jag tycker själv att Hillary Clinton verkar vara en kunnig och seriös politiker. Att hon ens seriöst kan utmanas av den där fullkomligt flippade idioten beror på att hon är kvinna. Det finns liksom ingen annan förklaring. Att vi ännu 2016 kan riskera att få en galning som överhuvud för en stormakt på grund av en sån sak gör mig såväl upprörd som uppgiven. Jag hoppas verkligen att sunt förnuft får råda i det här valet!

Bokrelaterat tillägg: Andra kattslaven tipsade om ett skrämmande aktuellt fb-inlägg (på finska) som handlar om Sinclair Lewis bok It Can’t Happen Here från 1935, om en rik bisnisman som blir president och skapar ett fascistiskt Amerika. Låter det bekant? Boken finns online här, jag måste läsa den. Annars har jag tänkt ovanligt mycket på Stephen Kings Dead Zone, om en man som efter flera år i koma vaknar upp med gåvan eller förbannelsen att kunna se framtiden. Han inser att en viss populistisk presidentkandidat kommer att störta in världen i ett tredje världskrig om han får hållas.. .

Webserietillägg: Scandinavia and the World har än en gång slagit huvudet på spiken: The little voice in America’s head.

Genusbilder

För första gången på länge halkade jag in på Genusfotografens blogg (den uppdateras såpass sällan att jag glömt bort den) och såg till min stora förtjusning en post från i våras om en nyutkommen handbok i genusmedvetet och inkluderande foto, Bilder som förändrar världen, som Genusfotografen gett ut i samarbete med Gävle kommun. Boken finns gratis online eller att beställa mot porto från Gävle kommun. Kan också lässas på Issuu.

Enkla saker, egentligen. Lyft fram alternativ. Undvik traditionella fällor. Tänk mångfald, tänk inkluderande. Jag blir glad av att läsa sånt här och får nästan lust att flytta till Gävle, bara för detta 🙂

Den ogifta kvinnan

Den ogifta kvinnan är ofta en person som i speciellt äldre litteratur har framställts som patetisk och förlöjligats: småskuren, skvalleraktig och överflödig. (Dorothy Sayers använder sig av den här fördomen på ett omvänt sätt när hon låter Lord Peter grunda den byrå som han kallar ”The Cattery”, där han anställer lite äldre, ogifta kvinnor och tränar dem i detektivarbete. Speciellt i Strong Poison kommer de till sin rätt!)

Jag har den senaste tiden för novellutmaningen läst en antologi som heter Old Maids. Short Stories by Nineteenth Century U.S. Women Writers, redigerad av Susan Koppelman som på 1970-talet reagerade på hur få kvinnliga författare det fanns i de antologier som användes i collegeutbildningen. Hon började forska i kvinnolitteratur och den här antologin kom ut 1984. Vi har hittat den på antikvanti nåt tag och plockat upp den eftersom temat verkade intressant: hur ogifta kvinnor framställts i amerikanska 1800-talsnoveller, men den har stått oläst på hyllan ganska länge, som så mycket annat…

Varje novell har en kort introduktion till författaren och novellen. Sådär genomgående kan man konstatera att de flesta äkta eller oäkta män som finns i de här berättelserna i allmänhet är ena skitstövlar. Eller döda. De är bedragare och fyllbultar, eller som bäst fantasilösa och trista.

Jag tänkte lyfta fram några berättelser:

Susan Petigru King: ”Old Maidism Versus Marriage” (1854) handlar om sju unga flickor som  sitter under julhelgen och väntar på att männen ska återvända från någon middag och underhålla dem. Smått upprörda över sitt behov av män så ingår en pakt: om tio år ska de som inte ännu är gifta samlas på samma plats och läsa de uppriktiga brev som de gifta skickat om sina äktenskap. Tio år senare finns det bara en ogift mö kvar, som är på vippen att förlova sig dessutom, som sitter och läser de sex brev hennes väninnor har skickat. Det är ingen rolig läsning, om snåla män som inte förstår sina fruar, om hårt arbete och ingen tid eller plats för konst eller musik. Hennes käraste väninna erkänner till och med att hon inte vill avskräcka henne från äktenskap och alltså inte är fullt uppriktig. (8. Läs en novell som är skriven på 1800-talet.)

I Marion Harlands ”One Old Maid” (1881) får vi möta den gifta systern som lite föraktfullt ser ner på sin ogifta syster som vigt sitt liv åt att ta hand om sin gravt utvecklingsstörda tvillingsyster. Den ogifta systerns forne käresta kommer på besök och ser med förskräckelse hur hon åldrats och hon anser också sig själv som en fjäril som tvingats in i sin puppa igen. Samtidigt så ser hon att hon har gjort sin plikt och hon har en högre uppgift i det hon gör. (28. Läs en novell som handlar om syskon)

Det finns också noveller med mera positiv ton, i ”Number 13” av Elizabeth Stuart Phelps (1876) får vi möta en kvinna som bor i ett pensionat och genom att vara en hjälpsam medmänniska också får stöd av sina grannar när hon behöver det. Husets invånare blir på sätt och vis hennes familj. Den är skriven i ett ovanligt ledigt talspråkligt tilltal, sömmerskan småpratar med sin kund på ett förtroligt sätt. (2. Läs en novell där ett hus spelar en stor roll)

Också Rose Terry Cookes ”How Celia Changed Her Mind” (1891) är lite tragikomisk, Celia sörjer över att vara ungmö och gifter sig på äldre dagar med en snål och grinig man, för att slippa vara ogift. Hon får snabbt inse att det inte är värt det och ångrar sig bittert. När mannen sedan dör efter fyra år så blir hon så lättad att hon i fortsättningen håller en årlig Thanksgiving-middag för stadens ungmör för att fira sitt singelliv. (26. Läs en novell vars titel innehåller ett verb)

 

#satanaista

Nu på kvinnodagen ordnas ett spännande projekt på Kajsabibban: Sata naista Wikipediaan (dvs. Hundra kvinnor in i Wikipedia), ett initiativ som ska öka antalet artiklar om  kvinnor på Wikipedia (från existerande ca 17,5 % (!) och för den delen också uppmuntra kvinnor att skriva på Wikipedia (vilket inte är direkt oproblematiskt, läs t.ex. här en artikel om fientligt bemötande av kvinnliga skribenter eller feministiska teman).

På plats erbjuds sakkunnig hjälp, böcker och databaser och trådlöst nät, samt ett hundratal entusiaster. Yours truly kommer också att vara där och assistera några timmar 🙂 Mera info om projektet finns t.ex. på bibliotekets nyhetsblogg (på finska), Fb-event (dito), Smocka (journalistlinjens tidning, på svenska) mfl artiklar (länkar finns på Wikipediasidan).

Kom med, vetja 🙂 Skaffa ett alias innan du kommer (och fundera på det här med kön i offentligheten, inte att jag vill skrämma bort någon). Det är alldeles tillåtet att skriva på svenska (eller andra språk) också, och även om tanken är att det ska fokusera på finländska kvinnor (se förslagslista här), så kan man bra skriva om andra också. Eller delta på distans. Använd #satanaista som hashtag.

Kvinnor ska vara smala

Jag tittade in på Genusfotografens blogg för första gången på ett slag och hittade hens analys av en genusfail-manual för att ta bröllopsbilder. I manualen förklaras det noggrant hur fotografen ska posera kvinnor så de ser så smala (framförallt smala, ett avsnitt handlar om hur man ska fota ”lite runda” kvinnor, bl.a. genom att delvis gömma dem bakom något) och ljuva ut som möjligt, respektive hur män ska poseras för att framstå som manliga, dvs. ”stora och kraftfulla”. Manualen är ganska förfärlig, men analysen är bra (kommentarerna tyvärr lite deprimerande). Läs här: Konsten att amputera kvinnor lagom.