Ett eget rum?

Virginia Woolf skrev 1929 en essä om vikten av att ha ett eget utrymme, såväl fysiskt som mentalt, om det ska gå att utföra något intellektuellt arbete alls. Essän räknas fortfarande som en av den feministiska intellektuella kulturens grundläggande verk. Begreppet ”ett eget rum” är vedertaget, så vedertaget att en inredningsfirma kan använda det i en reklam på första sidan till landets största dagstidning – men förvridet till en obehagligt sexistisk ”män är från Mars, kvinnor är från Venus”-kliché:

sexistisk_reklam_beskuren

Klicka för större bild. Namnet raderat, eftersom jag inte vill ge dem mera textreklam.

Översättning för svenska läsare:

KVINNA, HÅLL DITT HEM RENT / PRYDLIGT: GE DIN MAN ETT EGET RUM.

Och gör det med stil. [Firman] har samlat allt det som gör mannens egna rum lämpligt till såväl manligt användande som sådant som går att se på. Välkommen att göra ert hem till en bättre plats för alla som bor där. [ungefärlig översättning]

Reklamen är illustrerad med en man som uppenbarligen blivit bannlyst till dasset med sina ”manliga” attribut: någon sorts spel, elgitarr, rockplansch och Star Wars parafernalia. För sånt kan ju ingen riktig kvinna vilja se i sitt hem – hemmet är som vi vet kvinnornas domän och de är ju de som bestämmer var skåpet ska stå, hö hö. Men det finns sådant som är helt nödvändigt för att en Riktig Man ska kunna trivas, vilken tur att den här firman finns, som kan erbjuda snygga lädersoffor och designlampor, så att båda kan bli nöjda.

jag har tittat på den här reklamen ett par dagar och blir bara mera och mera obehagligt berörd. Jag har skrivit om intermediell reklam tidigare, men där jag tyckte att Me Naisets reklam var fyndig så är den här enbart obehaglig. Me Naiset vände på en klassisk bild, den här reklamen förstärker bara daterade stereotyper på ett trist sätt. Kvinnor vill hålla rent, män bara stökar till. Inredning är kvinnornas ansvarsområde, män bryr sig bara om prylar. ”Miehistä käyttöä”, ”manlig användning” av hemmet är något som automatiskt motsätter sig kvinnans estetiska behov. Alltså måste kvinnan se till att ge mannen ett eget rum, det är hennes ansvar att se till att hemmet blir en plats som passar för alla.

Jag skulle ha lite lust att anmäla den till någon lämplig instans, men skulle antagligen bara får en ”har du ingen humor”-gäspning till svar. Nä, inte såndär humor, den tycker jag vi borde ha vuxit ifrån vid det här laget. Det är inte roligt, det är tjatigt. Sluta vidmakthålla den där utslitna klichén om att kvinnor och män är så fruktansvärt olika att de aldrig kan enas om någonting utan bara måste kompromissa för att det livsviktiga heteronormativa binära samhället ska kunna bestå. Blärk.  Som någon klok typ sagt: ”Men are from Earth, women are from Earth. Deal with it.”

Annonser

14 thoughts on “Ett eget rum?

  1. Finns det någon värre kommentar än ”Har du ingen humor?”. Om jag inte skrattar så var det uppenbarligen inte roligt, alltså är det inte humor… Här hänger Star Wars tavlan i vardagsrummet, bredvid sonens trumset och det är jag som drömmer om att ha en elbas, så synd om de som fortfarande tycker den där typen av resonemang fyller en funktion…

    • Nej, det är väldigt frustrerande. Jo, jag har humor, men då ska det vara roligt också. Nanna Johansson har en jättebra serie om Möjliga förklaringar till att vi kvinnor inte skrattade åt ditt sexistiska skämt”

      Jag hade nyligen en lång diskussion med en kollega som tyckte att det är så trevligt med mig, för man kan dra ganska fräcka skämt utan att vara rädd. Jag konstaterade att jag störs av snoppskämt i sig, men dra sexistiska, rasistiska eller homofoba skämt så får du se på iskall blick… Då blev han lite orolig, men under de år jag känt honom så kan han visserligen ha lite rå humor, men inte elak eller nedlåtande.

  2. Intressant att du reagerade så – jag reagerade helt annorlunda; visst när jag tittade litet närmare så blev jag besviken (kan utveckla varför i en senare kommentar), men första reaktionen var att det var en jättekul grej att koppla ihop två så olika memer som ”ett eget rum” och ”man-cave” (med litet anstrykning av Viivi & Wagner, mannen som gris (jo, jag vet att författaren/tecknaren uttryckligen sagt att Wagner är en gris, inte en man)).

    Orkar inte analysera och skriva närmare nu, men jag gillade alltså idén i reklamen, vilken jag uppfattade att var att istället för normal SkönaHem resp. K-rauta inredningsestetik flörta med både opraktisk intellektualism (Woolf) och idiot-grabb-stuket (man cave, mythbusters, allsköns grillnings-videor på youtube). Bägge är ju strömningar/stilar som existerar, men som närapå aldrig möts i något som helst sammanhang.

      • Hmm. Du har en poäng i att jag nog har en bra hög tröskel för att reta upp mig över slentrianmässigt dissande av mäns förmåga.

        Men just i det här fallet stör det mig inte alls – hela memet om man-cave är ju ungefär ”kvinnor äga ej tillträde, fulaste fåtöljerna, gamla kylskåpet för ölen, halvfärdiga modellbyggen och och livsfarliga elektronikexperiment”, så det ligger en viss absurditet i blotta tanken att den förment ordningsfixerade kvinnan skall inreda en dylik. Det går alltså inte att ta på allvar, det är liksom det som är vitsen med det.

        Om det hade gått att ta på allvar, då hade det bara varit slö mansmobbning. Typ ”kvinnor! se till att mannen inte svälter, köp honom en mikro!” – det hade varit väldigt svårt att göra så att det blev roligt.
        Här går liksom alla stereotyper så över gränserna att det är omöjligt att ta på allvar.

        • Okej, om du ser det som så överdrivet att det inte kan vara på riktigt så kan jag se din poäng. Problemet för mig är att jag uppfattar det som helt på allvar, eller iaf tillräckligt på allvar. Jag ser reklamen som riktad till samma sorts personer som går för tredje gången och tittar på Grottmannen, för att den är så himla sann.

  3. Jag sade att jag skulle utveckla litet varför jag ändå sist och slutligen var väldigt besviken på den här reklamen:

    Problemet är att de annonserade produkterna inte alls hänger ihop med den (i mitt tycke) roliga meme-kraschen i rubriken. Inte om man läser ”man-cave” idén stereotypt, och definitivt inte om man förväntar sig att de roliga kulturkrockarna skall fortsätta efter rubriken.

    Litet beror det kanske på att företaget i fråga (minns faktiskt inte vem det var) inte är ett heltäckande varuhus – fan vad skoj man kunde ha haft då! – men det verkar nog också helt enkelt som fantasilöshet och lättja.

    Så som varande ganska så maskulin (hårlängden och e-kuporna till trots) i mitt shoppande och katalogläsande blev jag först riktigt upprymd av annonsen: roligt, nån som känner till Woolf har valt ut produkter som JAG kan tänkas gilla!
    Men ack så besviken jag blev: tråkiga soffor och själlösa (för-förra årets) ”design”prylar. Produkterna hänger liksom inte ihop med texten övht. De passar inte ihop med stereotypt manliga sysselsättningar, de har inget med att inreda ett specifikt rum att göra, de har inget med städning att göra. De är helt enkelt bara urtråkiga, överprissatta riktigt tama grejer som är anonyma i vilket vardagsrum som helst.

    Jag hade velat ha denna reklam gjord för t.ex. Etola, Claes Ohlson eller t.o.m. Anttila. Och produkterna i den borde ha varit en blandning av det stereotypa och det subversiva – t.ex. en tékanna mitt bland en massa verktyg, en baby-pryl bland underhållningselektroniken, en radda grabbiga transformers leksaker med en My Little Pony i mitten (Yes! Go Bronies!)…

    Det känns litet som om reklammakaren hittat på konceptet, blivit förälskad i det, men sedan sålt det till helt fel kund, som insisterat på att peta in sina tråkigaste prylar i annonsen. Den som BORDE ha kört den här annonsen är Verkkokauppa: de har en historiskt grabbig profil (duh!), men har sedan utvidgningen mer och mer börjat satsa på hushålls- och t.o.m. inredningsprylar. För dem kunde annonsen t.o.m. ha funkat i kommersiell mening.
    (CO, Etola & Co hade nog aldrig vågat göra en dylik, det är nog bara jag som skulle önska kontroversiella reklamkampanjer från dem.)

    • Om den skulle ha blandat det stereotypa och det subversiva så kunde den ha blivit betydligt intressantare, men då hade det inte varit samma reklam. Men tack för en intressant analys av vad man hade kunnat göra, om man velat. Sen misstänker jag att reklammakaren inte läst Woolfs essä, utan bara hört titeln, men det kan vara jag som är snobbig här…

      Relaterat: är HS reklamer i allmänhet ”värre” än Hbls? i samma tidning hittade jag en reklam för köksrenovering som också gjorde mig irriterad:

      ”Låt oss sköta din köksrenovering”.

      Lämna jobbet åt experten (mannen i snickarbyxor) i stället för att klåpa dig i högklackat.

      • Ingen aning om reklamer hbl vs hs – har numera bara hs, men läser ganska sporadiskt och det är sällan jag lägger märke till reklamer (den med man-cave var ett undantag).

        Den där köksrenoveringsreklamen är ganska horribel. Jag _tror_ att den också är menad att vara ironisk, men det vill inte riktigt funka. Den skulle funka mycket bättre om personerna i den var av samma kön: para ihop snickartomten med en karl i smoking, eller ha en kvinna i arbetskläder representerande proffsen. (Har f.ö. på sista tiden råkat snubbla över en hel del kvinnliga ”målargubbar” på Nylandsgatan.)

        En annan sak som ju inte alls fungerar i den här reklamen är att hon är i färd med att sätta sågen i ett helt oanvänt kök. Man undrar varför? Andra firmor designar opraktiska kök, kom till oss när du märkt att ditt vackra nya multum-kostande kök inte funkar i praktiken?

        • Vad lära vi härav? Att ironi inte fungerar i ”gammalmedia” heller? Om den nu ens är tänkt att vara ironisk. Jag tänkte på samma som du där, sätt en snickarbrud i bild i stället och det hade varit en helt annan sak.

          Det kan hända att jag strök lite för mycket av bildtexten, der står ”Mittatilauskeittiö valmiiksi asennettuna”, dvs. ”måttbeställt kök färdigt installerat” och då är väl förklaringen till motorsågen att köksön blev för lång. Sen ser nog köket ganska opraktiskt ut hursomhelst.

      • Jag misstänker snarare att reklammakeren (precis som jag tills jag läste det här inlägget) aldrig har hört talas om Woolfs essä 🙂

        • Haha, säkert typiskt litteraturvetare att anse att det är en självklar referens. Kanske det är så att uttrycket vid det här laget lever ett fristående liv.

  4. Verkkokauppa har fina dockor (till salu) nuförtiden som motvikt mot MiG-21:an (knappast till salu) på takterassen. Jag ställer mig helt oberörd inför annonsen som saken ju egentligen handlade om.

    Och du, Aspsusa, ring om du vill ha hjälp med resten av taklamporna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s