Se RAMY – In the frontline

Om du är i Helsingfors och har möjlighet att gå de närmaste dagarna (onsdag, torsdag eller fredag) så gå och se RAMY – In the fontline på Viirus. Det var en intensiv upplevelse, en blandning av minnen och samtidshistoria. Den handlar om den egyptiska revolutionen och också om samhället och normer. Den handlar om övergrepp och övervåld (varning för otäcka bilder och beskrivningar, men den frossar inte) och musikens kraft och hoppet om förändring.

Trailer nedan:

Förkylda funderingar

Jag ligger i min säng och försöker kurera en förkylning. Igen. Jag tycker jag är sjuk stup i kvarten (okej, typ en gång i kvartalet, men ändå.) Är det bara det att jag träffar såna mängder folk, eller har jag dålig motståndskraft? Eller så är det nu helt normalt att bli sjuk ibland och jag noterar det bara för att jag bloggar om det 😉 Nu är jag i det där jobbiga skedet så jag inte mera är så sjuk att jag mest sover, men ännu är för trött för att göra nåt vettigt. Jag börjar vara trött i ryggen av att ligga och luktsinnet har försvunnit totalt. Och jag menar totalt, en kompis föreslog att jag skulle lägga krossad lök eller vitlök i en strumpa vid sängen, och inte ens när jag sätter krosset under näsan – fin, färsk vitlök, årets skörd inköpt på vitlöksmarknaden – och drar in (så gott det nu går) i hopp om att motverka en bihåleinflammation så märker jag mera än att det sticker lite. Ingen lukt (en fördel när man ska tömma lådan, förstås). Inget smaksinne heller, vilket gör ätandet lite trist.

Koncentrationen är det lite sådär med, så jag läser mest om Madeleine Brent och gamla deckare, just nu Agatha Christie, speciellt Miss Marple-historier. Jag minns när Sarahtales (hon med Gothic Tuesday)  bloggade om Miss Marple att hon är ganska hc. Det stämmer, de facto.

Miss Marple can handle anything. The Miss Marple books are actually way hardcore. Incest. Quasi-lesbian quasi-faux-mother-daughter quasi-necrophilia goings-on. Some weird kinky stuff goes down in Miss Marple’s books. Poirot was not ready for that jelly. Miss Marple’s like ‘Oh, I remember having that jelly at the village fair. Twenty years ago.’

Hehe 🙂

Jag är vanligtvis inte speciellt imponerad av Christies personbeskrivningar, de är oftast ganska stereotypa. Det intressanta i hennes böcker är tidsskildingen och förstås intrigpusslandet, som kan vara ganska avancerat. Men det finns undantag, som när hon lyckas få mig att gråta över en mördare som mördar sin bästa vän för att hen tycker hen är tvungen och sen sörjer vännen omåttligt. Väldigt korkat och onödigt och på någt sätt obönhörligen oundvikligt, som i en klassisk grekisk tragedi.

Jag är förstås ganska lättrörd. Vi var och såg Ryhmäteatteris utmärkta Valheet ja viettelijät (Farliga förbindelser / Les Liaisons dangereuses) på Sveaborg och på slutet grät jag över Valmont som sitter så fast i sin roll att han förstör både sitt och andras liv på kuppen. Andra kattslaven bara sneglade på mig och sa ”den skitstöveln fick vad han förtjänade”. Visserligen, men jag tyckte ändå att det var sorgligt. Det är nog en fascinerande historia.

Lite kattbilder:

agnes_sover

Sus

agneshaka

Närbild. Tänk att hon var en liten skyggis i tiderna.

Lillbråk ligger här bredvid mig och sover djupt.

simba_snott_hus

Jag ryms!

Emellanåt vaknar hon till och småjamar, antar att hon drömmer nåt. Då klappar jag på henne så spinner hon. Det har nog blivit en så social liten katt av henne!

Storbråk ligger nån helt annanstans och har uppenbarligen inte lust att slåss om uppmärksamheten :-/ Men häromdagen hade hon åtminstone lagt beslag på den gröna hålan. På, bokstavligen. Ingendera ligger inne i den, bara utanpå 😀

Minun Palestiinani

Dagens tips: gå och se Noora Dadus föreställning Minun Palestiinani idag eller på fredag. Jag läste recensionen i Ny Tid och beslöt att jag vill se den, så vi gick på teater igår. Som namnet antyder handlar det mera om hennes förhållande till Palestina, än om Palestinakonfliken i sig, även om den naturligtvis också får mycket utrymme. Trots det allvarliga ämnet så fanns det mycket plats för skratt också, om inte annat så i rent självförsvar. Mycket bra pjäs, fantastiskt uttrycksfull skådespelare. Gå och se om du kan.

Senaste Ny Tid hade förresten tema Palestina, läs flera artiklar här.

Kulturtipstrio

Idag tipsar jag om tre kulturevenemang jag tycker man borde ta sig tid att se:

Richard Linklater-tema på Orion. Gå t.ex. på filmmaraton på lördag och se tre fantastiska filmer om kärlek, kommunikation och livet: Before Sunrise, Before Sunset och Before Midnight visas alla efter varandra. De är gjorda med samma huvudpersoner med ca 9 års mellanrum och också i filmerna har det gått lika många år. Jag älskar dialogen i här filmerna, de talar, talar och talar (inget för folk som ogillar pratiga filmer!) och dialogen känns så naturlig och självklar. Eller se för all del nån av hans andra filmer – den som inte ännu har sett Boyhood kan passa på att se den på Finnkino, varför inte på Maxim innan den också stänger 😐

Festivalen för politiskt fotografi på Kabelfabriken. Olika bildserier om aktuella saker i världen. Gripande och obegripligt ibland (tänker nu på Purity speciellt – bilder på amerikanska fäder och deras döttrar som lovat förbli oskulder tills de gifter sig). På närmare håll finns bilder på matkassar från brödkön i Kvarnbäcken, som fortfarande får mig att gråta ibland och skämmas alltid.

Kvinna till salu går några gånger igen på Svenskis. En dokumentärpjäs om människohandel och prostitution. Jag säger som jag sa i våras: Gå och se den.

Hipi hipi.

Missa inte Minns du mig

Dagens teatertips: Minns du mig på Lilla Teatern. Den går ännu nu på fredag och torsdag och fredag nästa vecka, gå och se den! Andra kattslaven och jag var på den i kväll och den var verkligen helt sjukt bra, den sortens pjäs där man sitter och trycker sig mot sitsens ryggstöd i igenkännandets obehag. Däremellan får man skratta, om inte annat så för att man måste få skratta emellanåt, för intensiteten är så utmattande. Fantastiskt tajt text och bra regi av Minna Nurmelin och utmärkt samspel mellan Pia Runnako och Marika Parkkomäki, som jag minns redan från Viirustiden. Roller, fasader, främlingsskap och igenkänning – det är svårt att beskriva vad den handlar om, men den gjorde ett starkt intryck. Passa på att se inhemsk, nyskriven dramatik och känn dig kulturell.

”Nå’n ordning får det lov att vara”

Osäkra könsroller provocerar omåttligt. Transpersoner väcker ännu mera hat än feminister. Ordet hen upprör folk mer än tortyr och svält.

Idag har operan MagnusMaria premiär i Mariehamn. Den har underrubriken ”en opera om rätt kön” och handlar om åländska Maria som i sekelskiftet 1600-1700 i Stockholm blir Magnus, som spelar nyckelharpa och charmar kvinnor till höger och vänster, tills hen blir avslöjad och förd inför domstol. Operan baserar sig på verkliga rättegångsprotokoll. Såhär börjar den:

Alla

Det är skillnad på kvinnor och män.
Nå’n ordning får det lov att vara
Kvinnor är från Venus
och män är från Mars.
Det är klart man är feminist,
men det är skillnad på kvinnor och män
Det ligger i generna
Min pojke drar sin docka längs golvet som en bil.
Kvinnor är samlare. Män är jägare.
Jag tycker illa om transpersoner
som är varken eller, och både-och
Äckligt om du frågar mig
Jag hatar ordet hen
Kvinnor är från Venus och män är från Mars.
Det är Naturens lagar

Jag får ont i magen redan av librettot, men jag ska se den! Den kommer som gästspel på Espoon kaupunginteatteri söndagen den 7 semtember, vi har redan beställt biljetter till ett helt litet gäng. Libretto av Katarina Gäddnäs, regi Susanne Osten – det måste bli bra. Musik av Karólína Eiríksdóttir, henne känner jag inte till, men det jag läst låter bra. Hbl har nyligen skrivit en stor grej om den, tyvärr bakom betalmur. Mera i åländsk media här.

Den som vill ha mera om ämnet kan se Boys Don’t Cry. Om det går 😦

Den som vill mera överlag kan tänka på varför könsroller känns så viktiga.

Pörupiltar och andra farliga killar

Det är kanske inte den mest sannolika situation man kan föreställa sig, att jag skulle sitta och skratta högt åt tre grabbiga killar som står på scen och delar med sig av sina s. k. livsvisdomar, men det beror upenbarligen på killarna. Andra kattslaven och jag var på måndag kväll på Pridens öppningsfest och såg isländska Pörupiltarna som hade en drag king-show med namnet ”Homo Erectus”, tre killar som ger publiken ”goda råd” om kvinnor och relationer och diverse annat. De var helt otroligt skickliga, jag vred mig både av skratt och av obehag, inte minst när en av dem började läsa sina ”dikter”, som var så fruktansvärt genialt dåliga!

Tre_kungar


Tre kungar på scen. Tyvärr blev Hermann lite gömd bakom den ena högtalaren, vi satt så på sidan.en_kung Dóri eller Nonni läser sina egna dikter med emfas!

Lite mera om Pörupiltarna, dvs. Sólveig Guðmundsdóttir, Alexía Björg Jóhannesdóttir och María Pálsdóttir finns här på isländska (inklusive ett par videon). De förkroppsligade sina respektive typer med både ironi och sympati och fångade essensen i en viss typ av manlighet. Jag var grymt imponerad. Jag har sysslat en del med drag själv, men definitivt på amatörnivå (fast vår ”manskör” i tiderna faktiskt hade ett flertal offentliga framträdanden 😉 ) och vet hur svårt det är att inte bara falla in i en sorts ”alfahanne”-burlesk i stället för att på allvar komma åt könsroller och stereotypier. Att lyckas med det och samtidigt vara rolig är extra utmanande.

Hade det varit en ”äkta” grabbshow så hade jag med största sannolikt hatat det lika intensivt som jag hatade den sexistiska ”Mr Body Language” som vi en gång hade på en fest på jobbet; jag blev så frustrerad att jag gick ut, tillsammans med ett par andra kollegor. Men det här var roligt.

Det påminde mig mycket om när jag såg Aleksis Kivis Sju bröder på Teater Mars, i Joakim Groths fantastiska uppsättning, där alla sju bröderna spelades av kvinnor. Jag hade tyckt att det var jobbigt att se en så texttrogen, närmast klassiskt tidsenlig uppsättning  (Groth hade t.o.m. valt Elmer Diktonius översättning) om alla rollerna spelats av män, men med den lilla vridningen av könsrollerna så blev det i stället väldigt spännande. (Här kan ni läsa regissörens funderingar om uppsättningen.) Alldeles speciellt minns jag Hellen Willberg som Juhani, som stövlade omkring och hasade upp byxorna och var hur maskulin som helst, utan att ändå vara det. Det är ett av mina bästa teaterminnen – men hur kan det vara över tolv år sedan jag såg den?!

 

Kvinna till salu

Dokumentärföreställningen Kvinna till salu på Svenska teatern går ännu några gånger denna vecka: onsdag, torsdag, fredag och lördag. Gå och se den. Mera info här.

Vi såg den förra veckan, jag kan inte säga att det var direkt trevligt, men den var bra och viktig. Pjäsen är primärt verbal, så åskådaren behöver inte se dramatiseringar av det som beskrivs, som t.ex. hur offren för människohandel behandlas för att de ska göra som hallickarna säger utan att ifrågasätta det. Detta är jag tacksam för, då redan den sakliga beskrivningen fick det att vända sig i magen på mig. Gå och se den.

All teater är bra teater?

Hemkommen från semestern, dags att ta itu med vardagen igen. Bland annat så måste jag ju hinna göra veckans bokbloggsjerka, som denna gång strövar in på teaterns domän:

Har du sett någon pjäs eller liknande som du av en eller annan anledning tvingades att se men som du absolut inte gillade?

Om du vill får du vända på frågan för att i stället berätta om en pjäs eller liknande som alla bara MÅSTE se.

Jag gillar verkligen teater och har sett många pjäser genom tiderna, speciellt under studietiden, då jag läste teater- och filmvetenskap som biämne och recenserade teater under några år, först för Studentbladet och senare för Ny Tid. Jag slutade så småningom med det för att det kändes så stressigt, både att få ihop en text på en viss tid och att i lilla Svenskfinland ha åsikter om andras konstutövande, men det var ett intressant jobb så länge det varade.

Som recensent så gick jag på allt möjligt, också sådant som jag kanske inte i första hand skulle ha valt själv. Ibland så kunde det bli en fantastisk lyckträff, såsom med Unga Teaterns (f.d. Skolteaterns) uppsättning av Uspenskijs Krokodilen Gena och hans vänner, som jag gillade så mycket att jag faktiskt tog mig ut till Lillklobb i Esbo en gång till för att se den, plus att jag skrev en för mig översvallande recension, som fick minst en person att ta sin familj och se den (de gillade den tackochlov också). Det tråkiga med teater är att man inte kan se om något när den väl har slutat gå 😦 Jag skulle gärna se den igen!

Andra gånger var jag kanske inte lika förtjust i det jag sett, ibland för att föreställningen helt enkelt inte varit färdig till presspremiären, ibland av andra orsaker, men oftast brukar jag ändå hitta någonting jag gillar. Men en gång var jag faktiskt helt oövertygad. Jag var och såg Line Knutzons Snart kommer tidenLilla Teatern. Jag brukar tycka om också nya texter och experimentiell teater, även om den är sjukt svår att recensera (jag minns fortfarande en föreställning av Oblivia, som var verkligen svår att skriva om!), men den här var så absolut inte min grej. Jag minns inte ens nånting av den, förutom att den verkligen kändes helt irrelevant och ointressant. Det enda jag minns numera är en elektriskt blå soffa i scenografin, samt att jag för ovanlighetens skull faktiskt övervägde att gå i pausen, något jag aldrig gör. Men den gången hade jag troligen gjort det om jag inte varit på jobb. Såhär långt efteråt så vet jag inte om det var själva texten eller uppsättningen eller en kombination, men jag minns att jag rubricerade recensionen med ett fyndigt men elakt parafraserande: ”Snart kommer poängen?” Det är en av de få rubrikförslagen som tidningen behöll 😉 (Jag hatar att sätta rubriker.)

Jag funderade faktiskt i höstas på om jag borde se Svenska teaterns uppsättning av den, eftersom jag är tretton år äldre nu och kanske skulle se den på ett annat sätt nu, men det blev inte av. Jag ser tyvärr mindre teater än jag skulle vilja numera, snarare några pjäser per säsong i stället för några i månaden som förr. (Måste skärpa mig.)

Det är den enda pjäs jag kommer på nu. Som bubblare kan jag också komma med en film, en filmatisering av Outsiders Kalle-Kustaa Korkki: Kalle-Kustaa Korkin seikkailut (1949). Mamma brukade återberätta historierna för oss när vi var små och när jag såg att det gick en film på Filmis så drog jag med Andra kattslaven på den. Jag tänkte att det säkert skulle vara skojigt, men huvudpersonens ”komiska” kompis Pekka Lipponen var odräglig och hans tjänarinna Molli, som spelas som blackface och springer omkring och gaggar ”massa Lipponen, massa Lipponen” var fullkomligt förfärlig. Jag var uppriktigt chockerad över att sådant gjorts i Finland, men har senare förstått att det inte ens är ovanligt i den tidsperiodens filmer… Ryyys.

 

Theater auf Deutsch!

Tips till den som behärskar tyska, den här föreställningen verkar väldigt intressant: ”Ingrid, Schülerin der Deutschen Schule”. Ingrid Söderblom har skrivit och framför en monolog om hur det var att gå i tyska skolan under krigsåren på 40-talet. Kan ses på fredag och lördag. Lyssna gärna på intervjun som Kulturtimmen gjort, där finns korta snuttar från föreställningen, så kan ni bedöma om tyskan är lagom lätt 🙂