En viktoriansk historia

Teh Internet är fullt av spännande saker 🙂

I en intressant tråd om konst, speciellt prerafaelitisk och hur den kan (miss- eller om-) tolkas idag så hittade jag en länk till en underbar fb-sida (som går att läsa också för den som inte är på fb). Den heter  Victorians, Vile Victorians och beskrivs såhär:

That page not only does entries about Victorian era clothing (Youtube-channel priorattire is also good on that topic), labour conditions in the Victorian era, social reform in the Victorian era, Victorian cooking (like this practical chef d’oeuvre), the worry that the errand boy will steal Cook’s heart (and the scullery maid’s heart, too) with the way he holds his milk bottle, etc., but also writes little stories – ”penny dreadfuls” – based on photos or paintings of that era. Most of these are stand-alone, but that very picture which you linked set off the multipart story about Gertrude: Part 1, Part 2, Part 3, Part 4, Part 5, Part 6, Part 7, Part 8, Part 9, Part 10, Part 11

I de här berättelserna utgår författaren från en (eller i Gertrudes fall flera) målningar och målar med ord upp en relaterad berättelse. De kan vara roliga eller sorgliga, men idén är att de är historiskt förankrade. Jag är helt hooked. 😀

Gertrude är i flera delar, men oftast är de riktigt korta, som den lilla historian om kattungen Mitzy, som är en liten, bedårande förstörelsemaskin. Den får representera en novell i novellutmaningen, lämpligen kategori 13. Läs en novell med färre än sju sidor.

Mer än Mumin

Jag har de senaste dagarna lyssnat på en fantastisk dramadokumentär om Tove Jansson i åtta avsnitt: Penseln, pennan och hjärtat. Den handlar om författaren (också till annat än Mumin), bildkonstnären, serietecknaren och personen Tove Jansson. Den är uppbyggd med olika teman, barndomen, krigstiden, Tove och teatern, Mumin som berömmelse och boja, havets betydelse osv. och innehåller både arkivmaterial och nygjorda intervjuer.

Välgjord, intressant, välklippt med många olika synvinklar att lyssna till. Såhär gör man bra radio. Jag rekommenderar varmt alla som har minsta intresse av Tove Jansson att lyssna på serien – och jag kan glädja läsare från andra länder att den är tillgänglig också utanför Finland 🙂

Läs mera om serien i en utförlig artikel här och lyssna på den här.

Guld, guld, guld

Idag har brorsan och jag rantat runt i Stockholm och bland annat hittat en fantastisk ostbutik (och lite annat)  i en källare och besett Tutankhamun-utställningen. Båda kan varmt rekommenderas. Ostsortimentet i Wijnjas var imponerande och mängden guld i Tutankhamuns grav fullkomligt häpnadsväckande.

Utställningen består alltså av omsorgsfullt utförda kopior av innehållet i graven, plus lite videofilmer och audioguide. Väldigt intressant. Att ha läst Sinuhe, egyptiern  gjorde det definitivt inte mindre intressant, men det är bonus, inte nödvändigt.

Tack till MiaMaria som tipsade om utställningen, annars hade jag missat den.

 

Lux Helsinki

Varje midvinter hålls det en ljusfestival i Helsingfors: Lux Helsinki. Det är en trevlig idé – när det är som mörkast och jävligast så lockar man ut folk på stan och titta på ljus. Det är en fin upplevelse. Den håller bara på i några dagar, med motiveringen att det blir en intensivare festivalstämning då, och det stämmer nog.

Andra kattslaven och jag gick en runda på kvällen och det bästa konstverket var helt klart Flowers of Life (med förbehållet att vi inte såg riktigt allt pga att det var kallt och vi var hungriga). Nedan några bilder, tagna med mobilkamera. Många hade väldigt proffsiga kameror och stativ med, men det tänkte jag ju inte på.

Tidskriftsreklam

Det är fortfarande måndag i Sverige, så jag hinner med bokbloggsjerkan – den vill jag ju inte missa. Speciellt som bonusfrågan är min egen 🙂

Finns det någon tidning som du kan tipsa om? Alternativt, finns det en tidning som du saknar trots det enorma utbudet som finns i dag?

Bonusfråga:

Koko är nyfiken på om du kan tipsa om några historiska romaner. För att vara mera exakt ”historiska romaner som är (någotsånär) historiskt korrekta”, dvs. sådana där man kan lära sig något om perioden och inte sådana där det är nutidsmänniskor i periodkläder.

Angående den första frågan kan jag konstatera att de enda jag läser regelbundet är Ny Tid och Astra, två finlandssvenska tidskrifter som jag varmt kan rekommendera, men ingendera är direkt en explicit kulturtidskrift.

Ny Tid är en ”partipolitiskt obunden vänstertidskrift med fokus på kultur, samhälle, politik och miljö”, citat direkt från hemsidorna. De har ganska mycket litteratur- och teaterrecensioner – jag skrev själv recensioner för dem under några år – , men fokus är snarare på samhälle. Jag började läsa den under studieåren, då den lyckades ge en ordentlig bakgrund och någon sorts förklaringar till kriget på Balkan och den har hängt med sedan dess. Den var så viktig för mig att jag faktiskt gett den som gåvoprenumeration till unibibban, då den hörde till dem som sades upp av ekonomiska orsaker.

Astra brukade tidigare saluföras som ”tidskrift med kvinnoperspektiv”, men har på senare år under nya, orädda chefredaktörer utvecklats till en tidskrift med betydligt mera sting i (och ordet feminism i undertiteln) och är numera en tidskrift som jag sätter mig ner med genast då den kommer i posten. ”Astra är feministisk debatt, queerkaos och systerskap. Samhällsgranskning och antirasism. Kärlek & revolution i fyra fullspäckade nummer om året.” (citat från hemsidorna)

Jag skulle också vilja tipsa om Skriftly.fi, en ganska nystartad flödestjänst med finlandssvenska tidskrifter. Jag joinade genast i början, men har tyvärr inte hunnit läsa speciellt mycket, men ska försöka komma igång nu i sommar 🙂 Du kan provprenumerera en månad gratis, testa gärna!

Bonusfråga:

Jag erkänner villigt att min baktanke med denna fråga var att få in bra tips 🙂 Jag har en vision att skapa en lista på bra böcker att läsa för historiskt intresserade. Mitt bidrag får bli Mika Waltaris Sinuhe, egyptiern, som lär ska vara så bra historiskt sett att den rekommenderas som bredvidläsning för egyptologerna. Det är en läsvärd tegelsten hursomhelst, tycker jag.

 

 

Litteraturspännande dubbelt upp

Dagens stora nyhet i ankdammen är förstås det nya förlaget (ska det faktiskt heta Förlaget?): ett stort antal författare och ett par redaktörer bryter sig ut ur Sets och grundar eget med Muminpengar som stöd. Hbl:s något tendentiösa nyhet här, Svenska Yles mera sakliga text här. Mera texter runt om i bloggar och media, förstås. Intensiva diskussioner runt alla kaffebord där det sitter kulturarbetare. Är det bra? Flera alternativ är ju bra, sammanslagningen av Schildts och Söderströms / Sets har fått mycket kritik. Är det dåligt? Kommer Sets att gå under? Kommer det att leda till ett bästsäljarförlag och ett allt mer utarmat förlag? Vad har riktigt föregått bakom kulisserna då vi inte hört några rykten, men det ändå är så många som far? Är det årets kulturnyhet? Helt klart. Storplask i ankdammen – hoppas det inte blir magplask!

Dagens andra spännande är förstås Nobelpriset. Som vanligt sitter jag vid datorn med hörlurarna på, att få ta del av beslutet omedelbart hör till mina traditioner, liksom att delta i Bokbabbels nobelbingo. (Och att kolla om vi har författaren!)

Nobelpriset i litteratur år 2015 tilldelas den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj
”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Bingo: 1 p: har hört talas om. Hennes reportage Bön för Tjernobyl kommer jag ihåg att jag läst om, men tror inte jag har läst den. Har nu lånat en antologi med texter och intervjuer: Förförda av döden (Ordfront 1998). Den börjar med en stark, men hemsk text:

Brunnen

– Jag hörde ett barn ropa: ”Mamma, dränk mig inte. Jag lovar att inte be om mat. Jag lovar. Det var ont om mat och människor tvingades göra ohyggliga val. Tyskarna hade sedan tre veckor blockerat byn för att komma åt partisanerna och jag hörde flickan, som hade två syskon, ropa ”Mamma, jag lovar att inte be om mat.” När jag kom tillbaka morgonen därpå var hon borta.

Svetlana Alexejevitj hörde som barn talas om den dränkta flickan.

– Det är den första berättelse jag minns. Det var då jag började lyssna.

Tillägg: mera om författaren och hennes böcker på förlaget Ersatz hemsida.

Hundra språk!

I morse på radion hörde jag om en språkfestival som heter Satakielukuukausi. Lägg den till listan på saker att göra i Helsingfors – den börjar i morgon 🙂

Kulturtipstrio

Idag tipsar jag om tre kulturevenemang jag tycker man borde ta sig tid att se:

Richard Linklater-tema på Orion. Gå t.ex. på filmmaraton på lördag och se tre fantastiska filmer om kärlek, kommunikation och livet: Before Sunrise, Before Sunset och Before Midnight visas alla efter varandra. De är gjorda med samma huvudpersoner med ca 9 års mellanrum och också i filmerna har det gått lika många år. Jag älskar dialogen i här filmerna, de talar, talar och talar (inget för folk som ogillar pratiga filmer!) och dialogen känns så naturlig och självklar. Eller se för all del nån av hans andra filmer – den som inte ännu har sett Boyhood kan passa på att se den på Finnkino, varför inte på Maxim innan den också stänger 😐

Festivalen för politiskt fotografi på Kabelfabriken. Olika bildserier om aktuella saker i världen. Gripande och obegripligt ibland (tänker nu på Purity speciellt – bilder på amerikanska fäder och deras döttrar som lovat förbli oskulder tills de gifter sig). På närmare håll finns bilder på matkassar från brödkön i Kvarnbäcken, som fortfarande får mig att gråta ibland och skämmas alltid.

Kvinna till salu går några gånger igen på Svenskis. En dokumentärpjäs om människohandel och prostitution. Jag säger som jag sa i våras: Gå och se den.

Hipi hipi.

En stjärna har slocknat

Idag fick jag höra att Stella Parland är död. En stjärna var hon verkligen, både som person och som författare. Intensiv, intelligent, engagerad och rolig. Det blir tomt efter henne.

Vi har inte setts så ofta de senaste åren, men vi var studiekamrater i tiderna. Hon och hennes kusin Annika Sandelin skrev och uppträdde under studieåren med underbara underfundiga Dikter om öden och döden, som jag bloggade om för nåt år sedan. Dessutom har hon skrivit andra böcker och pjäser med sin egen oefterhärmliga stil – hon hade ett fantastiskt sätt att vända och vrida på orden och en väldigt speciell sorts humor. Världen är lite blekare nu.

Andra har skrivit mera: Svenska Yle har en fin nekrolog här och Hbl här. Författarkollegan Katarina Gäddnäs gjorde för några år sedan en lång intervju i Ny Tid som de länkade till på Fb.

Vila i frid.

En tuff brud i blond förpackning

Bokbloggsjerkan är tillbaka, nu med tv-serier som tema (liksom i januari i fjol, märker jag när jag skulle kolla om vi såg The Bletchley Circle i fjol eller i förrfjol):

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Absolut! I år är ”det nya” jag sett något relativt gammalt – Buffy the Vampire Slayer, som gick 1997-2003. I fjol såg vi Firefly på en kollegas rekommendation och jag älskade den. Buffy har stått på min ”borde ses”-lista redan länge, men jag är dålig på att titta på tv-serier på egen hand och det finns så mycket annat vi tittar på tillsammans. Men en kväll sa Andra kattslaven plötsligt ”nu skulle jag kunna titta på Buffy”, så då gjorde vi det – började med det outgivna pilotavsnittet (finns på YouTube, tyvärr hemskt dålig kvalitet) och fortsatte med det första officiella avsnittet direkt på för att jämföra. Nu är vi i mitten av tredje säsongen 🙂

Jag gillar Buffy för att serien har en precis lagom blandning av roligt, spännande, flamsigt och allvarligt för att vara engagerande utan att bli för engagerande. Den har sällan så farliga cliffhangers att man inte kan lägga sig utan måste börja titta på nästa avsnitt (hej True Blood) eller så obehaglig att jag får mardrömmar (hej Walking Dead, som jag klarade precis ett avsnitt av) eller så komplicerade att man ligger vaken för att fundera på vad som kommer att hända härnäst (hej Battlestar Galactica), eller huvudpersoner som gör så dåliga val att man får ont i magen av dem (hej Babylon 5). Dessutom finns det mycket av den, så att den inte tar slut på mitten (som Firefly).

Jag är ju skräckfan och uppskattar de olika övernaturliga företeelserna (inte bara vampyrer) och att hjältarna alltid kollar upp allt de stöter på i böcker för att veta hur de ska sköta saken 😉 (De har ett lite egendomligt skolbibliotek, måste jag säga.) Jag tycker om både de enskilda avsnitten och de mera långsiktiga berättelserna som pågår. Jag gillar att huvudpersonen är blond och späd och samtidigt tuff och stark utav attan – det viktiga är vad hon gör, inte hur hon ser ut. Hon är en tonåring som gör dumma tonåringssaker ibland, men hon har samtidigt integritet och humor. Vänskapen i gänget och förhållandet till mentorn (”the Watcher”, vad han nu heter på svenska) är också inspirerande, det förändras och utvecklas. Jag inser att serien har sina svagheter, som att den är väldigt vit, amerikansk medelklass, men överlag är den en positiv, feministisk serie som jag blir på gott humör av. Så, tack Joss Whedon. (Dollhouse står på listan också 🙂 )

Läs också gärna Hanna Gustafssons krönika ”Buffyeffekten” på Genusfolket om varför Buffy är en feministisk ikon.