Påskekrim?

Fredag, till och med Långfredag och bokbloggsjerkan fundrar* vad vi ska läsa i påsk:

Så här i påsktider gör vi det enkelt så att alla som vill hinner ut i solen (om den behagar titta fram): vad ska ni läsa i påsk?

Hah, säger Koko, vilken sol då? Idag kom det snöslask, vilket tyvärr är alldeles normalt för årstiden. Ibland underar* jag mycket på varför vi är bosatta på den här breddgraden… så kommer krokusarna och mössöronen (som det heter här när det är lövsprickningstider) på björkarna och så minns jag 🙂

Men, när det inte lockar att gå ut så kan man ju läsa, förstås. Just nu håller jag på med en manga som brorsan rekommenderade, Emanons minnen av Shinji Kaijo, men har snart läst ut den. Den har en intressant idé, om en ung flicka som har nedärvda minnen sedan tidens början. Det ska bli spännande att se vart den tar vägen.

Annars är det ju tradition med påskekrim i Norge, det har börjat spridas därifrån nu, men jag har stött på begreppet i nyhetsgrupper (shh, dinosarie, jag vet) på nittiotalet. Jag brukar försöka läsa någonting i deckargenren för att hylla det nordiska. Just nu har jag inte direkt valt ut något, men tänkte att jag ju kan kombinera det med novellutmaningen och läsa deckarnoveller – det finns en hel del sådana i mina hyllor… T.ex. har jag en samling med gåtor i historisk miljö, börjandes med ett mord på en skådespelare i det antika Rom. Jag tror att jag ska läsa den, det känns som att jag behöver en dos eskapism.

Jag önskar er en skön påsk 🙂

* Jag kan nog stava, men jag tänkte skapa ett nytt ord genom att kombinera undra och fundera, men kan inte riktigt besluta mig för vilkendera som funkar bäst. 

Gränsland

Det är ingen hemlighet för den trogna läsaren att jag gillar L. M. Montgomery och att jag anser att hon är alldeles för okänd som novellist (jag har tidigare bloggat om hennes noveller här), så vad är mera naturligt än att jag skulle skriva om någon av hennes noveller till novellutmaningen?

I ”The Dream Child” från samlingen Further Chronicles of Avonlea (1920) får vi följa en man genom förälskelse, giftermål, det första barnets födelse – och dess död. Han sörjer, men hans hustru sörjer sig till vansinnets gräns och börjar höra sitt barn – ett drömbarn – gråta om nätterna och ger sig ut att söka det. Beskrivningen av hur mannen följer henne på hennes nattliga vandringar och försöker stöda henne och beskydda henne medan hans hjärta är tungt av rädsla och sorg berör mig alltid djupt: ”whoso accepteth human love must bind it to his soul with pain.”

Därför väljer jag att låta novellen representera kategori nr 20: Läs en novell med kärlekstema.

På tal om kärlek: Detta inlägg är skrivet med en spinnande katt i famnen ❤

 

Upp till ytan och andas

Det finns böcker som är så intensiva att man bara måste ta en paus efteråt, komma upp till ytan och andas lite, innan man dyker ner i nästa bok. Veckans bokbloggsjerka handlar just om dem:

Har du någonsin haft en ”book hangover”, det vill säga en bok som tar slut på tok för tidigt och lämnar ett sådant avtryck/tomrum att du inte riktigt förmår dig plocka upp en ny bok för att aktivt försöka komma över den?  Vilken i så fall?

Jo, för det mesta är det böcker där suget går mot avgrunden och jag vet att det kommer att gå åt helvete och det inte finns något att göra.* Jag har svårt för sådana böcker, hur bra de än är och tenderar ofta att pausa också lite inne i läsningen, för att jag tycker det är så obehagligt. Samtidigt så lockar ju just det där suget. Men efter att jag läst ut dem, då behöver jag en liten paus.

En sådan var definitivt Sofi Oksanens Baby Jane (finns översatt till svenska av Bazaars förlag) Den är ganska annorlunda än hennes egna böcker, då den egentligen bara handlar om två personer och deras relation (plus lite av en tredje). Mycket intensiv, mycket bra och väldigt, väldigt obehaglig. Det är många år sedan jag läste den, men den kröp verkligen under huden på mig och jag behövde ta en lång paus efter den.

En annan var Lionel Shrivers We Need To Talk About Kevin, som jag bloggade mera utförligt om här, den var också obehaglig för att den kändes sann. Kanske det är en förutsättning för boksmälla?

*Inget att göra för mig alltså, möjligen för bokens personer, utan att de gör det. Jag vill minnas att det var Brecht som jämförde olika tragedier med varandra: ”Detta rör mig för att hans öde var oundvikligt” jämfört med ”detta rör mig för att det faktiskt hade kunnat gå annorlunda”.

 

Den ogifta kvinnan

Den ogifta kvinnan är ofta en person som i speciellt äldre litteratur har framställts som patetisk och förlöjligats: småskuren, skvalleraktig och överflödig. (Dorothy Sayers använder sig av den här fördomen på ett omvänt sätt när hon låter Lord Peter grunda den byrå som han kallar ”The Cattery”, där han anställer lite äldre, ogifta kvinnor och tränar dem i detektivarbete. Speciellt i Strong Poison kommer de till sin rätt!)

Jag har den senaste tiden för novellutmaningen läst en antologi som heter Old Maids. Short Stories by Nineteenth Century U.S. Women Writers, redigerad av Susan Koppelman som på 1970-talet reagerade på hur få kvinnliga författare det fanns i de antologier som användes i collegeutbildningen. Hon började forska i kvinnolitteratur och den här antologin kom ut 1984. Vi har hittat den på antikvanti nåt tag och plockat upp den eftersom temat verkade intressant: hur ogifta kvinnor framställts i amerikanska 1800-talsnoveller, men den har stått oläst på hyllan ganska länge, som så mycket annat…

Varje novell har en kort introduktion till författaren och novellen. Sådär genomgående kan man konstatera att de flesta äkta eller oäkta män som finns i de här berättelserna i allmänhet är ena skitstövlar. Eller döda. De är bedragare och fyllbultar, eller som bäst fantasilösa och trista.

Jag tänkte lyfta fram några berättelser:

Susan Petigru King: ”Old Maidism Versus Marriage” (1854) handlar om sju unga flickor som  sitter under julhelgen och väntar på att männen ska återvända från någon middag och underhålla dem. Smått upprörda över sitt behov av män så ingår en pakt: om tio år ska de som inte ännu är gifta samlas på samma plats och läsa de uppriktiga brev som de gifta skickat om sina äktenskap. Tio år senare finns det bara en ogift mö kvar, som är på vippen att förlova sig dessutom, som sitter och läser de sex brev hennes väninnor har skickat. Det är ingen rolig läsning, om snåla män som inte förstår sina fruar, om hårt arbete och ingen tid eller plats för konst eller musik. Hennes käraste väninna erkänner till och med att hon inte vill avskräcka henne från äktenskap och alltså inte är fullt uppriktig. (8. Läs en novell som är skriven på 1800-talet.)

I Marion Harlands ”One Old Maid” (1881) får vi möta den gifta systern som lite föraktfullt ser ner på sin ogifta syster som vigt sitt liv åt att ta hand om sin gravt utvecklingsstörda tvillingsyster. Den ogifta systerns forne käresta kommer på besök och ser med förskräckelse hur hon åldrats och hon anser också sig själv som en fjäril som tvingats in i sin puppa igen. Samtidigt så ser hon att hon har gjort sin plikt och hon har en högre uppgift i det hon gör. (28. Läs en novell som handlar om syskon)

Det finns också noveller med mera positiv ton, i ”Number 13” av Elizabeth Stuart Phelps (1876) får vi möta en kvinna som bor i ett pensionat och genom att vara en hjälpsam medmänniska också får stöd av sina grannar när hon behöver det. Husets invånare blir på sätt och vis hennes familj. Den är skriven i ett ovanligt ledigt talspråkligt tilltal, sömmerskan småpratar med sin kund på ett förtroligt sätt. (2. Läs en novell där ett hus spelar en stor roll)

Också Rose Terry Cookes ”How Celia Changed Her Mind” (1891) är lite tragikomisk, Celia sörjer över att vara ungmö och gifter sig på äldre dagar med en snål och grinig man, för att slippa vara ogift. Hon får snabbt inse att det inte är värt det och ångrar sig bittert. När mannen sedan dör efter fyra år så blir hon så lättad att hon i fortsättningen håller en årlig Thanksgiving-middag för stadens ungmör för att fira sitt singelliv. (26. Läs en novell vars titel innehåller ett verb)

 

Öronläsningsgodis

Helgens bokbloggsjerka handlar om ljudböcker:

Vilken är din favorit när det gäller ljudböcker (bok, uppläsare eller både och)?

Det här var en så rolig fråga att jag ville ha tid att svara på den utförligt ”under helgen” (därav fredagsvarulvarna), men helgen försvann i samma bisiga kaos som resten av veckan och nu insåg jag att hjälp! det är ju måndag. Så bra att jerkan är flera dagar i alla fall, så att det går att haka på på slutet 🙂

Jag gillar ljudböcker (även om jag definitivt läser mera med ögonen än med öronen);  jag har bloggat om ljudböcker tidigare, t.ex. här och här. De ger en annorlunda dimension åt boken, ibland kan jag till och med upptäcka nya saker när jag lyssnar, som t.ex. när jag läste Jane Eyre med öronen – en bok jag läst så många gånger att jag tappat räkningen. Det är lite roligt 🙂

Men frågan gällde favoriter, inte mediet i sig, så här några tips:

Favoriten nummer ett är nog fortfarande Stephen Frys inläsning av Harry Potterböckerna. Han gör fantastiska röster och läser levande utan att överdriva. På alla sju böckerna finns bara en enda röst jag verkligen ogillar (Tonks), vilket kan kompenseras av att hans Lockhart är helt fantastisk.

Favorit nummer två är Neil Gaiman, jag gillar hans röst. Lyssnade nyligen på nytt på The Graveyard Book. Jag tycker att hans lågmälda sätt att läsa passar så bra till texten.

Favorit nummer tre är Erja Mantos inläsningar av Leena Lehtolainens deckare, speciellt Tappava Säde. Hon lyckas ge den supergråmusen till socialarbetare en personlighet, som dessutom utvecklas och förändras genom boken. Rekommenderar för den som kan finska!

Favorit nummer fyra: Just nu lyssnar vi på diverse olika ljudböcker inlästa av Helge Skoog, bara för att han läser så bra 🙂 Perfekt kvällslyssning.

Tänk på att det finns mycket ljudböcker på bibban, för den som tycker att de är dyra (vilket de ofta är). Gutenberg har en hel del frivilliga inläsningar, vissa bättre än andra, förstås. Jag har också en vän som tipsade om en sajt där det fanns uppläsningar att lasta ner, men har glömt vad det var – någon som vet?

Kattboll


En snabb visit i Det Forna och jag kan konstatera att det är svårt att fota svarta katter, men här ett försök att ta en bild på föräldrarnas jamare i klassisk position 🙂

kattboll