Tips om boktips

Bokbloggsjerkan ställer idag en fråga om varifrån man kan få boktips och tipsar själv om nyhetsbrevet ”

Har du några tips på liknande nyhetsbrev eller kanske en intressant sajt som boknördar borde kolla in? Kan handla om precis vad som helst, t.ex. böcker, prydnader, porslin etc?

Det är ju inte direkt så att jag får för lite tips, direkt, men förutom att jag läser bokbloggar så tittar jag ibland på stadsbibbans nyhetslistor. De går att ha som RSS också, men jag går bara och tittar emellanåt 🙂 Helmet har den fantastiska funktionen att man kan ”frysa” en reservering om det är lång kö – på det sättet kommer jag framåt i kön, men kan ”tina” beställningen först när jag har tid med boken. På det sättet glömmer jag inte bort att jag ska låna nån speciell bok 🙂 Tyvärr så är det lätt att bli överivrig, jag tror jag har ca femton böcker i ”frysen” just nu…

Apropå bibliotek så har biblioteksserien Unshelved boktips lite då och då, ibland helknasiga, som dagens Halloweentematiska ”Anno Dracula”: Bokklubben presenterar ibland böcker på ett lite okonventionellt sätt, som det här strippet om Carl Hiaasens Skinny Dip, som jag faktiskt lånade och gillade skarpt.

Jag gillar också John Scalzis ”The Big Idea”-serie, där författaren eller förläggaren får möjlighet att presentera en nyutkommen bok; den är primärt amerikansk / kanadensisk. Jag läste om Maplecroft för ett par månader sen, har inte skaffat den än, men presentationen var lockande!

Så har jag en liten boktipskalender på jobbet, med en ny bok varje dag (fast veckoslutet får dela på en). Den har den charmen att alla böckerna inte är helt nya, även om de i allmänhet är från 2000-talet. Jag tror inte jag (ännu) läst nåt som jag hittat via den, men jag gillar att läsa tipsen i alla fall 🙂

Vad är era favorittips för att hitta böcker?

Terminator

Det där med en kattunge i huset är ganska utmanande. Om jag kallade Simbisen för en ”förstörelsemaskin” bara för att hon kantänka klöser lite på en stol så får Agnes epitetet ”Terminator”. Under den senaste veckan har hon vält ut måttet med den upphällda torrmaten (jag var väl inte tillräckligt snabb att servera), vält kattlådan (urk), hävt ner en trave cd-skivor på golvet när hon absolut skulle upp i den hyllan där de låg (varför?) och upprepade gånger spritt ut precis allt innehåll i påsen med kattleksaker över hela golvet – inte olikt en människounge som vänder upp och ner på leksakslådan för att komma åt just den där leksaken i botten på lådan…

Däremellan är hon väldigt gullig och lekfull, apporterar kottar och slänger sig framför en för att bli kosad med nu och spinner som en liten katt-traktor. Hon försöker också kela med (och retas med!) Simba, som fortfarande är måttligt förtjust, framför allt för att Agnes alltid ska vara precis där hon är. Men jag såg henne ge Agnes en liten slick igår i alla fall 🙂

Ett överflöd av böcker

barnbockerBokbloggsjerkan undrar vad jag läser just nu. Med tanke på att det ”just nu” pågår bokmässa i Helsingfors så småläser jag förstås i allt nyköpt. Mest kvalitetsläser jag de böcker vi tänkt oss som presenter, speciellt barnböckerna, för att se vem de kan tänkas passa 🙂

Min egen lilla liten är åtminstone omåttligt rörande! Frågan är om jag alls kommer att kunna skiljas från den.

Bildbevis

Litteraturpristagare!

Alldeles till mig själv köpte jag Maria Turtschaninoffs Maresi, som jag visserligen redan har läst, men jag ville förstås ha ett alldeles eget, signerat exemplar 🙂 Jag har just läst om den – det var roligt att se alla de antydda ledtrådarna som jag missade första gången. Jag tycker om att den är som en pusselbit i världsbygget, den hänvisar mycket diskret till såväl Arra som Anaché, och ändå är den sin helt egen historia.

Jag tycker om detaljrikedomen i böckerna, inte bara intrigen och magin, utan också vardagssysslorna och maten, kanske speciellt maten 😉 Och jag tycker om att de har en allvarlig grundton – världen är inte alltid trygg, människorna är inte alltid snälla – utan att det är tröstlöst.

Maresi fick Svenska Yles litteraturpris i år: ett bra val!

Annars håller jag primärt på med Släktet (The Strain) av Guillermo del Toro och Chuck Hogan, en vampyrhistoria i nutid. Den är verkligt ruggig, inte direkt en bok att somna till på kvällen. Jag gillar språket, också när det egentligen inte händer något så lyckas författarna mana fram en obehaglig underström, framför allt i beskrivningen av solförmörkelsens minuter. Eftersom jag läser den i översättning och precis idag har lyssnat på diskussioner om översättning så vill jag lyfta fram översättaren Anders Bellis, som har gjort ett utmärkt arbete.

En apportkatt till!

Ni kanske kommer ihåg att jag berättat att Simba apporterar? Igår kväll lekte jag lite med Agnes och slängde iväg en liten kotte för henne att jaga. Döm om min förvåning när hon glatt kom travande tillbaka med den i munnen. Jag slängde iväg den igen – och hon hämtade den. Och igen och igen och igen.

Jag vet rent teoretiskt att det finns katter som apporterar, fast jag aldrig stött på någon före Simba. Nu har vi två sådana 😮 Jag undrar vad Charlotte riktigt lär dem 🙂 (Kanske det är något i vattnet?)

Katten på bilden har någonting med texten att göra.

Katten på bilden har någonting med texten att göra.

Hon gillar också att klämma in sig på ställen, här balanserar hon på elementet bakom Simbas klätterhylla i sovrummet.

Ovetskap ok

Ovetskap är nog inte ett ord, men lite kreativ får man vara i rubriker ibland. Här är veckans jerka, sent som vanligt, men jag hinner precis (tack vare att min blogg fortfarande går på svensk tid, av outgrundlig anledning).

 Vilken bok bör man inte veta någonting alls om innan man själv läser den?

Få böcker vet man nu absolut ingenting om, och jag vet inte vilken bok som direkt skulle kräva att läsaren inte vet någonting alls om den – fast det kan förstås vara roligt att bli överraskad av en text. Men jag tänker mig att frågan i det här fallet snarast gäller böcker med någon särskilt skruvad intrig, där spoilers skulle förstöra en del av effekten.

Jag minns en Mary Higgins Clark jag läste för många år sen (fast inte specifikt vilken) [Tillägg: Remember Me]. Den var så spännande att jag inte kunde lägga den ifrån mig en gång – men när jag visste hur den var uppbyggd så *poff* var det bara minnet av spänningen kvar. (Som Drömmen om Gun, ungefär.) Den var inte dålig, men inte intressant att läsa om, något jag gärna gör t.o.m. med deckare – förutsatt att de innehåller något annat än intrigen. Andra kattslaven säger att skillnaden ligger i om boken (eller filmen, eller tv-serien) fokuserar på hur det händer i stället för vad som händer, bra poäng där.

Just nu kommer jag bara på en massa filmer med en skruvning som man helst inte ska känna till i förväg, som 6th Sense eller varför inte Shutter Island (jag har inte läst Lehanes bok, som Annika lyfter fram). Vilket påminner mig om en rolig sak: jag vet inte hur Andra kattslaven hade lyckats förbli ospoilad för Psycho hela sitt liv, men när vi var och såg den på Filmis för ett par år sen så var det en viss scen som var otroligt överraskande. Det var roligt för mig också, för det gjorde filmen mindre klassisk och mera uppriktigt skrämmande för mig också (fast den är definitivt skrämmande ändå).

På kattfronten lite nytt

Ni vill säkert ha kattuppdatering? En sån tur, för det är kvällens tema 🙂

Förhållandet katterna emellan är fortfarande en aningen spänt, men det går framåt. Agnes kommer ofta och stryker sig mot Simba som mest ser förskräckt ut. Ibland viftar hon till med tassen, men oftast bara ryggar hon lite tillbaka. Ibland morrar eller fräser hon ifrån eller jagar efter Agnes, när Agnes blir för efterhängsen. Ibland jagar Agnes henne. Det verkar inte direkt aggressivt, men inte heller bara lekfullt.

Jag hade trott att Simba skulle vara mera dominerande, men Agnes är så aktiv hela tiden och Simba verkar ibland bara vilja vara ifred 😦 Ett par gånger har jag stängt in Agnes i badrummet en liten stund för att Simba ska få lugn och ro. Vårt uttänkta system att separera sovrummet genom att ställa för ett hemgjort galler av torkställningar visade sig nämligen funka i ca fem minuter, innan den lilla Houdinin hade lyckats ta sig igenom… (Det finns ingen riktig dörr där.) Men när vi inte är hemma så verkar de sova lugnt i varsitt hörn av lägenheten.

Jag hoppas att Simba ska vänja sig, just nu är hon helt klart lite sur på oss, inte alls så kelen och sällskaplig som annars… Den lilla är i stället hemskt kelig, spinner högt och vältrar sig på mattan när man kosar med henne. Annars är hon överraskande tyst, hon jamar inte – fast ibland kommer det ett litet lustigt gnissligt pipljud som vi bara inte kan låta bli att skratta åt. Vi funderade lite på att kalla henne för Agnes Gnissilia…

Ett annat smeknamn hon har fått är ”ärtis”, ”ärtboll” eller ”ärtkrok” efter det norska ordet ”ertekrok”, dvs. retsticka, eller mitt hemgjorda ertebølle (ret + buse). Orsaken att jag använder norska ord emellanåt (kos är ju ett annat) är att jag i tiderna läste en en norsk hemsida / blogg (den är byggd som en hemsida, men uppdaterades som en blogg) om två (och så småningom flera) katter som hette Modesty og William. Jag älskade den – älskar den fortfarande, men den har tyvärr inte uppdaterats på tio år, men det händer att jag läser om historierna ibland, för de är så välskrivna och roliga. (Jag har de facto inspirerats mycket i min egen stil av dem.) Jag rekommenderar den varmt – börja med historierna från Geitmyrsvägen och fortsätt sen med Fredriksstad 🙂

Agnes har anlänt

Igår var vi och hämtade hem en liten Agnes som sällskap till Simbisen. Charlotte, som vi ju fick Simbisen från, tar emot omplaceringskatter och tipsade oss. Vi var förvarnade att det skulle vara en liten, skygg sak och när vi var och hälsade på så fick man gå och kika på långt avstånd in under en bordsskiva eller en fåtölj.

Men under Charlottes ömma omvårdnad har hon gått från under soffan via försiktigt framme till assistent. När hon kom hit förväntade vi oss att hon skulle bo under sängen i några dagar och förberedde med låda och mat i den trakten.

Pyttsan heller. Skygg, ha. Falsk marknadsföring! Hon har varit runt i hela lägenheten med hög svans och omättlig nyfikenhet. Hon har lekt vilt och hoppat efter leksak:

Agnes_tittar

Hej, vad är det där?

Jag fångade den!

Jag fångade den!

Ätit otroliga mängde torr- och blötmat (och gått flera gånger på lådan).

Simbas torrfoder för långhåriga katter är förstås vad som smakar bäst.

Simbas torrfoder för långhåriga katter är förstås vad som smakar bäst.

Sen när man har lekt och kelat riktigt ordentligt så blir man sååå trött.

Hon valde min favoritstol som sovplats. Jag fruktar att det kommer att bli ett problem...

Hon valde min favoritstol som sovplats. Jag fruktar att det kommer att bli ett problem…

Så går det med Simba, undrar ni förstås. Det går hyfsat. Bättre än jag var rädd för, men några omedelbara bästisar och bundis är det ju inte, fast vi ju hoppas att de ska bli. Ganska mycket morrande och fräsande på båda hållen, ett par utfall av Simba, men de har också nosat på varandra ett par gånger utan att fräsa, så det finns hopp. Simba tittade nyfiket på Agnes när hon sov, utan att röra.

Bilden är tagen på långt håll, därav grynigheten och så borde den vara på högkant, men WordPress vägrar :-(

Bilden är tagen på långt håll, därav grynigheten och så borde den vara på högkant, men WordPress vägrar 😦 Bilden är nu rättvänd, tack Andra kattslaven – gurun! ❤

Däremot är Simbisen väldigt sur på oss, det märks. Hon vill inte just kela eller leka (och när hon skulle vilja leka så kommer det en randig barnunge och stör!) och även om hon kommer till dörren när man kommer hem så har jag inte hört nåt spinnand på länge :-s Jag hoppas hon vänjer sig snart! Åtminstone ligger hon nu på bordet och håller vakt medan jag bloggar 🙂 ❤

En komplex karaktär, eller en karaktär med komplex?

Jerkatikerja – jag vill ju hinna med helgens jerka 🙂

Vilken är den mest komplexa fiktiva karaktären (på tv/bio eller i en bok) som du har träffat på?

Annika kommer dessutom med det välbehövliga tillägget ”PS: Analysera inte sönder frågan nu utan berätta om en karaktär som är komplex just för dig!” Vadå? Att analysera en fråga in i dess minsta beståndsdelar är väl det minsta man kan begära av en bokbloggare? 🙂

Jag har funderat på frågan och egentligen inte kommit på något bättre svar än det första exemplet som jag fick i huvudet: Thomas Covenant den Klentrogne (eller på engelska the Unbeliever, men jag läste dem i översättning i tiderna) från fantasyserien The Chronicles of Thomas Covenant av Stephen R. Donaldson. En mera ovillig hjälte får man leta efter – han har fått spetälska, som visserligen hejdats, men hans fru har tagit barnet och stuckit och när han hamnar i den här andra världen där han kan tänka ska vara hjälte så bara gnäller han och klagar, medan han motvilligt utför sina hjältedåd. Epitetet ”den Klentrogne” får han för att han vägrar godta den andra världen, utan hela tiden tror att han hallucinerar eller har blivit galen. Han gör en del riktigt, riktigt otrevliga saker också och är överlag en otroligt jobbig huvudperson. Och ändå så har han också djupt moraliska sidor och är den enda som kan rädda Landet.

Det går att förstå honom, men inte att gilla honom direkt. En mycket komplex person, och en person med mycket komplex. Jag minns att jag läste i en bok om fantasy ungefär att ”maken till dåligt självförtroende hos en fantasyhjälte är svårt att finna, innan samma författare i en annan serie skriver om Terisa, som har så svårt att tro att hon finns att hon måste täcka in hela sin lägenhet med speglar”.

Det är minst tjugo år sedan jag läste Covenant, men jag minns att jag upplevde världsbygget som oerhört intrikat (mycket mera än någonting annat jag läst vid den tiden, eller ens riktigt sedan dess), berättelsen allt annat än fluff (riktigt jäkla mörk ibland) och språket som rikt och vackert.

En förstörelsemaskin

Simbisen älskar verkligen att klösa på en specifik fåtölj, Hon balanserar på ryggstödet och klöser länge och njutningsfullt. Eftersom vi är lydiga slavar så försöker vi naturligtvis inte  hindra henne, utan Andra kattslaven har i stället sytt en extra ”hatt” till ryggstödet. Katter och prydliga möbler går inte ihop, helt enkelt.

Det vet också Simon, som har gjort en ny kattvideo – denna gång med Halloweentema. Möt förstörelsemaskinen i full gång:

Nobelbingobottennapp och andra napp

Nobelpriset i litteratur år 2014 tilldelas den franske författaren Patrick Modiano

”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.

Idag, liksom de flesta år, satt jag klistrad vid en skäm klockan 14 finsk tid för att få höra vem som får årets Nobelpris i litteratur; det är en ritual jag har. Till ritualen hör också att blogga om resultatet, och – de senaste åren – att göra Nobelbingo à la Bokbabbel.

I år får jag noll poäng av fem möjliga. Pinsamt. Det är alltid pinsamt att vara litteraturvetare och inte ha koll.

En titt i bloggarkivet visar att det hänt två gånger på tio år (Jean-Marie Gustave Le Clézio och Mo Yan) Om jag hade gjort Nobelbingo på den tiden som Harold Pinter fick priset så hade jag fått fyra poäng, jag älskar Pinter och har läst och sett flera av hans pjäset och har också flera hemma – men aldrig hade jag trott att han skulle få Nobelpriset, så ingen full pott. Doris Lessing har jag också läst (en bok) och har hemma (flera böcker), liksom Tomas Tranströmer. De övriga pristagarna går under ”har hört talas om”- 1-poängaren…

Det gäller alltså de senaste tio åren, då jag började kolla i realtid. När jag ser på listan med pristagare (kolla dina potentiella Nobelpristagarpoäng här) så konstaterar jag att Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist är de jag läst mest av. Den jag är mest road av att ha känt till – och t.om. läst, har jag för mig – är Wole Soyinka, vars böcker vi en gång köpte utvräkta till kilopris (bokstavligen!) när en bokhandel stängde. Jag minns fortfarande titeln på en av dem: Mannen dog. Den var, vill jag minnas, ungefär lika sprittande som den (inte (ännu?) nobelprisbelönte) turk-kurdiske författaren Yaşar Kemals Låt tistlarna brinna, men jag är faktiskt inte hundraprocentigt säker på om jag någonsin läste den. Det är trots allt… länge sen.